Arkiv för October 2010

- Sida 1 av 3

Behöver inte män också förebilder?

av Mats Strandberg i Söndag

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA 31 oktober:

Karlar tänker BARA med kuken. Män är ALLTID otrogna så fort de får chansen, helt hjälplösa när kukkompassen pekar mot närmsta kjoltyg. Lyckligt-vis gör det också att de är lättlurade. Frugan kan alltid få dem att laga bilen, eller åtminstone bära ut soporna, om de antyder att han eventuellt får ligga som belöning. Män är faktiskt nästan förståndshandikappade. Särskilt när det gäller känslor – det är oklart om de har några över huvud taget. De kan bara prata sport och bilar. De glömmer alltid bort att köpa blommor på bröllopsdagen. De kommer aldrig att förstå sig på fruntimmer, de är nästan rädda för dem: Fruarna som alltid gnatar. Mammorna som fortfarande hunsar dem. Och döttrarna som håller på att växa upp och intressera sig för andra män än gamle farsgubben! Vilken panik det är! När dotterns dejt ringer på dörren spänner pappa ögonen i inkräktaren. Han har ju varit ung själv och vet att killar bara vill en sak.  

 Den här bilden av män matas vi med om och om igen, i filmer, tv-serier, böcker och stand up-shower. Och det pratas ofta om kvinnoporträtt, det pratas om kvinnoförnedring och behovet av förebilder – det är bra. Men varför blir inte fler män förbannade av bilden av oss? 

Behöver inte vi också förebilder? Hur ska vi komma någon vart om inte vi också börjar ifrågasätta saker och ting? 

Skärmavbild 2010-10-29 kl. 13.01.36.jpg
Jag är så trött på tv-serier som handlar om ”män och kvinnor”, i stället för om människor. ”I Jims värld” är ett exempel.

Stackars, stackars de som är förkylda

av Malin Wollin

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 31 oktober:

Jag är aldrig sjuk. Så känns det. Jag skryter vitt och brett om att ”Jag är verkligen aldrig sjuk”, det är väl bra gener antar jag. Jag är aldrig sjuk. 

Tills jag blir sjuk. Varför är jag sjuk NU IGEN, varför händer det alltid MIG, aldrig får man vara glad etcetera, etcetera som ett sorgligt gnällbarn.

Och så släpar man sig fram genom huset, från sängen till soffan, iklädd endast omaka strumpor, invirad i sitt fisiga täcke. Man lägger sig framför ”Top model 8” och efter en timme är vardagsrummet ett vitt landskap av snutna pappersbollar. Ibland tar toarullen slut men man orkar inte resa sig och hämta en ny, så man snyter sig i samma tuss fjorton gånger tills man har gjort papier maché. Man äter valnötter från Coops eget märke och dricker kallt te med honung och mjölk eftersom man inte orkar vänta på att vattnet ska börja koka. 

Lägg märke till hur jag skriver man eftersom det handlar om en kompis till mig. 

Efter hundra år kommer pojkvännen hem, vi kan kalla honom Loachim, och man vill veta vad det var som tog sådan tiiid, varför kan du inte tänka lite på miiiig.

Och barnen som annars tycker om att leka kreativt på varsitt rum står med sex fötter på ens söndersnutna näsa och vill spela dator:  ”Fårvidetfårvidetfårvidet”? Men internet har kackat ur och då får ni gå in och starta om på scartknappen i biblioteket och så får ni be till lilla internetjesus och hoppas på det bästa. Det här är den värsta dagen i mitt liv säger alla barnen då och sätter sig framför Nickelodeon, men en av tre vill se ”Bolibompa” och så blir det Norén för dvärgar framför rutan. Och Loachim står i köket och lagar middag, mumlar ett trött ”Kom hit barnen, mamma är sjuk” och tror att han hjälper till. 

 

Och så blir det kväll och Loachim diskar, lägger minsta barnet, tar med de andra och storhandlar och sedan lägger han resten av högen och betalar räkningar och gud så bra han har det som är frisk och pigg. 

Och de lägger sig, man och Loachim, han somnar direkt eftersom han tydligen är trött och kvar ligger man och försöker somna till en podcast från Sveriges
radio, först ”Radiopsykologen” och sedan ”Knattetimmen” och så gråter man eftersom många människor har det så svårt – inte lika svårt som de som är förkylda – men ändå. 

Och man somnar klockan två och vaknar av att man inte är bättre, utan snarare sämre. Och man undrar; vem ser den som sjuk är? Vem tänker någonsin på mig? 

Livet är så hårt. Hårt och svårt. 

Stackars man.

 

——

I MIN MOBIL:

Skärmavbild 2010-10-29 kl. 13.03.35.jpg
Vem är det som har klottrat på väggen? Fredrik Reinfeldt? Det ante mig.

Tore: Knarket kan ge artisten en skjuts i karriären, men förstöra livet för vanliga förortsungar!

av Tore S Börjesson

Plura i Eldkvarn fick tre månaders fängelse för kokain men han överlever. Han kan släppa ett album och kalla det ”Plura live at Österåker” och piska Johnny Cash på hans hemmaplan. Men domen får mig att tänka på mina tonår i Farsta. På folk jag växte upp med. Gatusmarta killar, levnadskonstnärer.

Och tjejer som fick en pojke utan sångröst att sjunga arior som Jussi och Pavarotti.

Några av dem blev som Plura dömda till fängelsestraff.

Jag förstod inte varför. Jag förstod inte det för i min ungdomliga hjärna, som inte blivit vuxnare sen dess, behöver varje brott ett DU. Ett brott blir ett brott i det ögonblick när du kränker en annan människas integritet. Genom att sno nåns cykel, göra inbrott i nåns lägenhet, slå nån i huvudet med en hammare eller tvinga nån att lyssna till Niclas Wahlgrens senaste album ”Plommon”. Hur kan ett brott vara ett brott utan ett offer?

Folk berusar sig själva. Det är inte bra. Men vari ligger brottet?

Dubbelmoralen är naturligtvis monumental. Låt mig nämna namn på folk som konsumerat olagliga substanser till applåder och, ofta, filmer och bästsäljande biografier: Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Ulf Lundell, Billie Holiday, Mick Jagger, Miles Davis, Charlie Parker, Chet Baker, John Lennon, Paul McCartney, Leonard Cohen, Bob Dylan, Louis Armstrong, Johnny Cash, Ray Charles, Édith Piaf, Baudelaire, William S Burroughs, Lenny Bruce, David Bowie, Elton John, Robbie Williams, Keith Richards, Bob Marley, Jean-Paul Sartre, Sigmund Freud och NI VET att jag kan fortsätta skriva namn tills jordens sista kossa går hem med mjölkstockning.

Alla med hjärna och hjärta är glad över dessa människor. Enligt svensk lag skulle de alla i fängelse…

Men det är inte synd om dem. Det ÄR synd om ungdomar från förorten som stämplas som kriminella utan att kunna slå mynt av det i nästa låt, roman, eller öppenhjärtiga intervju.

—————————————

En man med 250 miljoner kronor på banken, Keith.

I Sverige hade han suttit i fängelse med många andra av de största artisterna världen känner till genom tiderna. I stället för att, som här, ge livsavgörande råd: ”Get outta Switzwerland and starve for a bit!”:

Funkar sexpillren? Söndag vet!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Skärmavbild 2010-10-29 kl. 15.51.49.jpg

”Inte dumt alls”, tyckte Peter, 41, efter att ha testat ett av preparaten för ökad lust i vårt stora test. Nio män och kvinnor ingick i panelen och resultatet skiftade rejält. Vissa sexpiller fungerade bra, andra inte alls. Se hela testet i veckans Söndag.

Och går du inte igång på lustpiller finns en hel del annat att läsa. Vi reder ut hur reko det nya ekosminket är, kocklandslaget bjuder på sina fem favoriträtter och Sandra, 34, berättar om den svåra vägen tillbaka efter tsunami-katastrofen.

På söndag i Söndag, alltså.

Att vara kompis med en deckardrottning

av Mats Strandberg i Söndag

Hej! Mats Strandberg här, nöjeskrönikören på Söndag!

Förra veckan hade Söndag en stor intervju med Camilla Läckberg. Reportern Magda Gad mejlade över lite frågor til mig och några andra av Camillas vänner, för att be oss beskriva hur hon är som person och vän.

Det var mycket som inte fick plats i den färdiga artikeln, så jag passar på att lägga ut mina svar här istället!

Hur är Camilla som författarkollega?
- Otroligt generös med goda råd och pepp. När hon gillar någon vill hon hjälpa. Till exempel älskade hon min senaste bok, "Halva liv", och erbjöd sig att skriva en rekommendation som jag sen kunde använda på omslaget.

Hur är Camilla som vän?
– När jag var på hennes bröllop i somras dök just "generös" upp i varenda tal. Hon är också otroligt rolig. Snabb i tanken, det är aldrig tråkigt med Camilla. Hon har
en inspirerande jättereservoar av energi inför allt hon tar sig för. Och hon har stor självdistans och självironi, utan att förminska sig själv på något sätt.

Vad har ni för gemensamma hobbies?
– Haha, i början bondade vi nog framför allt över vår besatthet av reality-tv. Vi analyserade "Top Model" i timmar när det var nytt. Och jag gav henne en egen "morgongåva" dagen efter bröllopet; första säsongen av "The City" på dvd. Nu försöker hon få mig hooked på alla amerikanska "Real Housewives"-varianter, men det går sådär.
Annars är ju skrivandet och allt vad det innebär en stor del av våra liv, och där har vi såklart mycket att prata om.

Om du skulle beskriva Camilla med tre ord, så blir det:
- Mångbottnad, inspirerande, passionerad.

Förresten, jag har just startat en ny privat blogg. Kika på den HÄR om ni vill!

p9140103_53233925.jpg
Jag bjuder på den här bilden – jag ser ut som ett fån, men Camilla är snygg som vanligt!

 

 

 

 

 

Inte Watts – men Charlie – och KUNG!

av Tore S Börjesson

Snart börjar jag att skriva, men först bilder: Charlie Engstrand. Det här är hans vardag:

charliedemonerna.jpg

Charllie och hans gäng, genuint pålitliga artister, allihopa, med Steffe Sundström i spetsen (eller snarare längst bak, men, som alltid, i mitten). Och The Mighty Toni Holgersson är tvåa från höger:

charlie&thegang.jpg

Och så här skriver jag – eller skrev i AB:s söndagsmagasin i – surprise – söndags:

 

Charlie Engstrand. Och. Vem. Fan. Är. Det.

Jag tänkte så och det kanske också ni gör. Jag hade inte en aning om människan tills alldeles nyss. Först hörde jag sången ”Två träd”. Med en melankolisk viston värdig en John Holm eller Nick Drake drog Charlie in mig in i en naturlyrisk kärleksförklaring.

 

Jag vet att vore du ett träd min vän

Jag vet – då vore du en björk

Vita stammen skulle lysa då

Mot tysta skogen tät och mörk

 

Ingen ironi. Inga poser. Ingen jargong. Bara allvar. Bara bra.

Sen hörde jag den oerhörda ”Ingen rör mig”. Öppningsstrof:

 

Ingen rör mig längre, vad ska jag med hud

Man sjöng väl inga psalmer om det inte fanns en Gud…

 

Ni handlar albumet ”Kärlek på svenska” (2010) här: www.humlakultur.se (och ni tjuvlyssnar på youtube).

Själv sätter jag på låten ”Lyckliga slut”.

 

Lyckliga slut och nyttig sprit

Allt jag vill ha är en ren utopi…

 

Hatten av för Charlie Engstrand och för en av årets bästa plattor och då inkluderar jag utländsk konkurrens.

——————————————

Lyssna, noga:

Lyssna noga – igen:

Då och då bör barn ha väldigt mycket långtråkigt

av Erika Scott, Aftonbladet

Det var tredje dagen som trettonåringen var hemma, sjuk, från skolan. Någonting sa mig när jag pussade den sovande ungen hej då på morgonen att kanske, kanske borde han väckas och stressas till Brommabussen. Men, vadå? Det var fredag, what’s the harm, liksom? En extra vila-ut-dag före helgen, så skulle killen vara kry på måndag. Men – en hel dag ensam i huset kan lätt bli en tolv timmars Playstation-sittning, så innan jag gick låste jag in kontrollerna i tv-skåpet och gömde nyckeln.
Vid lunchrycket (12.48 för att vara exakt, antar att han precis hade vaknat) kom första sms:et:
”Hej?” och sedan:
”Nyckeln?”
Mitt svar:
”Inte en chans.”
”Va?!”
”Nej, inte på skoltid.”
”Aja, men ha en bra dag på jobbet.”
Tack, tänkte jag och funderade om det sista meddelandet var gulligt på riktigt, eller ironiskt.
Jag hörde inte ett ljud från Joel förrän klockan blivit 15.16. Då kom ett nytt sms:
”Jag har slutat nu.”
Absolut, visst, skoldagen var till ända, klart han kunde få laja med spelkonsolen.
När jag klev innanför tröskeln möttes jag av ett hem i…  toppskick. Joel hade plockat prylar, vikt undan kläder och fejat i HELA HUSET.
I stället för hallens vanliga skokaos möttes jag av prydligt uppradade sneakers, gummistövlar och löparskor. Köksbänkarna var helt smul-och-kladd-fria, i sovrummen var kläderna från förra veckan proffsigt vikta och lagda i fina högar, tandborstarna i badrummet hade placerats på parad bredvid vattenkranen. Allt toppades av de färgsynkade tändticksaskarna och snyggt arrangerade foliepaketen i en av kökslådorna.
Hade jag inte vetat att Joel var i huset, hade jag ängsligt undrat i vilken garderob den psykopatiske seriemördaren gömde sig.
Det jag kunde konstatera var att undrens tid ännu inte är förbi.
Och att det är bra för barn att ha det ganska väldigt mycket långtråkigt.IMG_0396.JPG

…och mössor & vantar och underställ & överställ…

av Malin Wollin

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 24 OKTOBER:

En dag, en oktobersöndag, är det 15 grader varmt. Det är helt vindstilla, solen skiner och överallt rött, gult och guld. Vi njuter och säger saker som ”Det är ju inte klokt, det är rena rama brittsommaren, mitt i oktober”. Vi tar med oss picknickkorg ut i skogen och har det så bra att det är löjligt. Mamma har gjort räkmackor på rågbröd och bakat kardemummabullar. Vi vänder näsorna mot solen och njuter. Jag orkar inte ens säga till Astrid som klätt av sig ner till bara klänning. 

Och så gick vi och la oss och vaknade till en vit gräsmatta som dagen innan var frodig och grön och nyklippt. 

Jaha, hur gör vi nu? Barnen har sprungit runt i uppknäppta vårjackor och nu är det frost på cykelsadeln. De står framför cyklarna som står lutade mot soptunnan och undrar om det räcker med en bit toalettpapper.

Jag har haft barn i åtta år och jag blir alltid fullständigt överrumplad över kyla i oktober. Som SJ. Och så måste man åka in till stan och köpa vinterkläder och jag tänker att; det gör jag på en timme, bara in och ut och rafs rafs och dragelidrag med Visakortet så är det klart. 

Nej. Så går det givetvis inte till i verkligheten. Det vet alla som har barn och det skulle jag också veta om jag inte hade minne som en encellsamöba som fått något hårt i huvudet. 

Så jag springer in och ut på Lindex och H&M och Kappahl och Åhléns och överallt och det är utplockat i oktober. Också detta känner alla mammor till. 

Och hittar jag något i rätt storlek så vet jag inte om jag tycker att den är så snygg och kan hon ha 134 fortfarande? 

Och så får jag ingen överblick. Måste alla ha nya jackor? Och ska tvååringen ha både overall och jacka? Och borde inte alla barnen ha en snyggjacka och en lekjacka? Och skorna, ska de inte ha både kalasskor och vinterkängor. Man har ju inte vinterkängor när man går på middagsbjudning, eller har man det? 

Och mössor och vantar och halsdukar och underställ och överställ och alla trosor är förresten för små och urtvättade och en hel hög fastnade i gamla tvättmaskinen och trasades sönder. 

Om jag ska fantisera fram en summa hur mycket alla vinterkläder skulle kosta för tre barn så blir det sextusen. Det är är fullständigt orimligt. Det är ju inte Acne jag köper. 

Så jag går in på tradera. Och där är allt också dyrt, allt som är snyggt. 

Och det går ytterligare en dag utan vinterkläder. Och FÖRRESTEN så är det ju alltid tio grader mitt på dagen ändå. Oavsett om det var fjorton minus på morgonen. Vem har bestämt att det ska vara så? Och vem ska gå efter mina barn på skolgården och tala om för dem att skala av ett lager eller dra upp dragkedjan? 

Vad hände egentligen med paradiset, nakenhet och ett löv framför könet? 

Adam, med ditt sabla äpple som var för gott för att låta bli, att inte DU går och köper vinterkläder i storlekarna 104, 128 och 140. 

Tack. 

VECKANS BILD:

Skärmavbild 2010-10-22 kl. 15.29.58.jpg
Mamma, varför sitter vi på tallbarr? Vi njuter.

 

Strandbergs krönika: Blir 2010 det nya 1968?

av Mats Strandberg i Söndag

När jag fattade att jag var bög var jag tolv år. Det var sent 80-tal. Det fanns knappt några kändisar som lämnat garderoben och det pratades bara om bögar i samband med aidspaniken. 

Men Madonna fanns. Hon var den enda i mitt liv som sa att det var okej att vara bög. Hon fick mig att våga tro på en framtid där jag skulle kunna vara mig själv. Det är därför jag vet att man inte ska underskatta hur viktiga stjärnor kan vara i unga människors liv. De kan vara ställföreträdande vänner och förebilder. 

 

Men kändisar som tar ställning för homosexuellas rättigheter har ofta avfärdats som pr-kåta och/eller politiskt korrekta. Nu, hösten 2010, verkar däremot något stort vara på väg att hända. En sällan skådad uppslutning av stjärnor har engagerat sig för att få stopp på självmordsvågen bland homosexuella tonåringar i USA. Ricky Martin och Elton John gör en gemensam kampanj mot hatbrott. Pink tar ställning för homoäktenskap i sin nya video. Lady Gaga håller brandtal mot diskrimineringen i den amerikanska armén. 

Det här är bara några exempel. Och för första gången pratar man inte om de här frågorna som ”gayfrågor”, utan som något rör alla, eftersom det handlar om lika rättigheter för alla medborgare. Popkulturen har blivit politisk igen. 2010 kan bli ett nytt 1968 – även om Lady Gagas hits inte låter så proggiga.  

 

 

Tores krönika: Om min kroniska allergi…

av Tore S Börjesson

Karaktärsdraget som ger mig eksem. Låt mig avslöja det här och nu. Men först: jag dömer inte människor. Jag dömer inte katter heller – men de ger mig astma. Karaktärsdraget som ger mig eksem är det här: Käckhet. Det kommer aldrig att bli en trekant mellan mig, Peter Jihde och Ernst Kirchsteiger.

Peter Settman är också körd. Han ser ut som en jublande tandrad som överdoserat på ecstasy.

Han utstrålar en livsglädje som gör mig självmordsbenägen. En käckhet som trycker ner mig och säger: Tore, så här glad kommer du aldrig att bli, nånsin!

Nu är Peter & Peter & Ernst långt populärare än vad jag är eller kommer att bli, jag inser det, att jag har helt fel, i allt, spotta på mig, förnedra mig, dra mig naken över den sibiriska tundran i mitten på januari och piska mig!

Men allergi är allergi och jag har den.

Det som stör mig är påbudet om trivsel och trevnad oavsett att man, säg, har bölder som exploderar i röven. Man ska inte låtsas om att det pågår ett reellt liv där ute som slutar i död: För. Vi. Ska. Ha. Det. Trevligt!

Det är med det som det är med den gamla vanliga lögnen som vi uttalar 47 gånger om dan.

– Hur mår du?

Man vet, naturligtvis, att ingen vill veta hur mån mår, egentligen, men man SKA svara:

– Bra.

Nu har vi som tur är ett ställe på Östgötagatan i SoFo i Sthlm som, passande nog, heter Östgötakällaren och jag träffade A där för ett tag sen vid bardisken och jag sa:

– Hur mår du?

– Jag är 40, singel, pank och arbetslös, sa han.

Utifrån det kunde vi ha ett samtal. På riktigt. Jag gillar det, när det är på riktigt.

Det är vissa yrken som kräver käckhet. Jag tänker på det när flygvärdinnor gestikulerar om hur vi ska bete oss i händelse av en kraschlandning. Det är ledljus där, leende, nödutgångar där, leende, syrgasmask där, leende, och jag tänker varje gång: Förstår de inte att vi genrepar inför att dö i en kollektiv blodpudding?

Jovisst, men överenskommelsen är: Vi ska inte låtsas om det.

 

————-

 

kirchsteiger.jpg jihde.jpg settman.jpg
Sida 1 av 3
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB