Arkiv för November 2010

- Sida 1 av 4

Stay in shape i Tokyo

av Agneta Elmegård, Aftonbladet

Det är inte svårt att hålla formen i Tokyo. För mig som skönhetsredaktör är det ett himmelrike att vara här. Det vimlar av salonger, spännande skönhetsmetoder och högteknologiska apparater. Faktum är att det svenska företaget Powerlite har sitt huvudkontor i Japan, i Naka-meguro, tre stationer från Roppongi där jag bor.

Sagt och gjort, eftersom jag missade pressvisningen i Stockholm som företaget höll för sin nya multimaskin, powerliteinshape, tog jag mig till deras kontor här istället. Peter Holjö som flyttade hit for 20 år sedan har startat företaget Powerlite tillsammans med sin bror Mats och nu har företaget 35 anställda.

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.35.12.png
Peter Holjö VD på Powerlite visar hur ultraljudet fungerar i den nya powerlitestayinshape-maskinen fungerar.

 

Den nya supermaskinen är en femstegsraket där man skräddarsyr olika behandlingar utifrån behov och person.

– Den här nya maskinen jobbar på djupet med olika kroppsformande metoder. Den har både infravärme, ultraljud och bindvävsmassage i en och samma maskin. Man kan uppnå fler resultat med den här nya maskinen än vad vi kunnat erbjuda tidigare, förklarar Peter.

I Japan är man mycket för olika ritualer. Gå till ett badhus här och du förstår vad jag menar. Den här maskinen har massor av funktioner, men vill du exempelvis bara ha en vakummassage behandling så går det bra.

– Powerliteinshape slankar till, formar kroppen och sätter igång blodcirkulationen under en och samma behandling. Smärta och inflammation i kroppen beror på att vätska stagnerar i kroppen och det var när jag själv fick inflammation i lederna som jag fick idén till den här multimaskinen, berättar Peter Holjö.

Upp till bevis. 

Jag blir omhändertagen av behandlingsassistenterna Koma Tsubara Meiko och Yabe Keiko som börjar med att mäta min mage och stuss. Sedan turas de om att behandla min mage och rygg utifrån de olika metoderna som maskinen behärskar. Ultrajudet påståss slå sönder fettcellerna och sedan är det dags för kroppsstrumpan och massagen med infraljuset. Behandlingen är behaglig och gör inte ont.

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.36.43.png
Koma Tsubara Meiko behandlar min mage.
Skärmavbild 2010-11-29 kl. 15.56.48.png
Undrar hur kronsessan håller formen? Smygfotade det här fotot på Peters kontor medan han hämtade kaffe.

 

 

Efter fyrtiofem minuter är det klart och det är ”size check”, som Koma Tsubara säger. Midjan åkte in med sju centimeter och stussen med sex centimeter. Inte illa. Och ja, vi mätte på samma plats.

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.40.29.png
Size check…

 

I Sverige hittar du behandlingen på

http://www.dinsalong.com

 

Förutom Powermaskinen har jag testat traditionell ”Hinoki-bark”- bahandling här i Tokyo. Det ser ut som sand, men det är finmald bark som reagerar med ett enzym och blir sjuttio grader varmt. Efter 10 minuter i det här bark-spat svettas du i en halvtimme och det sätter rejäl fart på cirkulationen. Bra för reumatiker och artrosdrabbade, berättar Keiko Hamazol som tar hand om mig och begraver mig i barken på Lani Ola salongen i Minatoku. Jo vars. Också avsmalnande. Jag kommer att försvinna om jag fortsätter med detta :-).

 

Skärmavbild 2010-11-29 kl. 15.51.55.png
Levande begravd…Traditionell Japanskt bark- spa på Lani Ola

 

 

http://www.laniola-tokyo.net/

Adress: Azabu 502 2-13-19

Nishi Azabu – Minatoku

Tel: 03- 5464 55 22

 

När jag var i Tokyo för fyra år sedan var det syrebarer som gällde. Nu är det  syrekapslar som tagit över som trendbehandling här. De finns överallt på salonger och sägs sätta igång metabolismen och läkningsprocesser i kroppen. Mer utförligt reportage om min timme i en syrekapsel kommer framöver i Söndagsbilagan.

Skärmavbild 2010-11-29 kl. 15.53.06.png
Inte så kaxig som jag ser ut. Syrekapsel på Aquaedariakliniken i Ginza, Tokyo.

 

Jakten på en lohas i Tokyo

av Agneta Elmegård, Aftonbladet

På den fashionabla organiska restaurangen AEN ett stenkast från Tokyo Tower träffar jag Satoko Ekberg. Företaget hon jobbar på, E-square, var ett av de företagen som introducerade lohasconceptet på den japanska marknaden för snart tio år sedan. Man kan påstå att företaget lyckats med sin mission.

– Enligt den senaste livsstilsmarknadsundersökningen här i Japan så räknar sig 30 procent av japanerna till lohas (lifestyle of health and sustainability). Det är bland de högsta procenten i världen.

 

Skärmavbild 2010-11-29 kl. 16.46.44.png
Satoko Ekberg, lever lohasliv ut i fingespetsarna.

 

Vi beställer vegetariska läckra rätter från den fullmatade menyn. Allt är säsongsodlat utan gifter, men…allt är inte bra och hållbart bara för att vi sitter på en organisk restaurang. Satoko frågar servitrisen om de har flergångs-ätpinnar. Engångspinnar som slängs efter en måltid, duger inte åt en lohas. Efter mycket meck får personalen fram riktiga ätpinnar. Satoko ursäktar sig med att hon brukar ha med sig sina egna ätpinnar.

  En lohas vågar ställa krav och ställa obekväma frågor. Är det giftfritt odlat? Vad är det för ursprung på varan? Är det återvinningsbart? etc. Satoko och hennes svenske man Peo har till och med inrett sin lägenhet enligt konstens alla regler, plastfritt, med certifikat trä och utan gifter. Och på balkongen står det naturligtvis en kompost!

 

– I Japan har man tagit lohasconceptet till en helt ny dimension. Det som en gång var trendigt och ballt för att det kom från USA har nu blivit vardag för många japaner. Det finns en uttrycklig vilja hos japanerna att förändra sig och göra skillnad, säger hon. Det ser vi även hos de företagen som vi konsultar åt i ekoanpassning.

 

Skärmavbild 2010-11-28 kl. 10.25.57.png
I LOHAS mineralvatten. Företaget har minskat plasten i flaskan med 40 procent.

 

Junko Edahiro grundare och VD på den frivilliga organisationen Japan for sustainability, JFS,  konfirmerar det som Satoko berättar.

 

Junko startade JFS 2002 för att hon tyckte det saknades information om Japan och om hållbarhetsprojekt på engelska.

– Jag ville visa värden vad vi kan och vad vi redan uppnår i Japan. Hur vi kan bidra till mångfald utan att förstöra jordens resurser. Jag  vill visa på de goda exemplen, inte komma med banor och skräckexempel. Det finns redan en utbredd kännedom bland den japanska befolkningen om den globala uppvärmningen. Människor behöver hopp för att orka förändra inte känslor av hopplöshet. Därför levererar JFS bara goda exempel om eko och förnyelsebara projekt, förklarar hon. 

 

Skärmavbild 2010-11-28 kl. 10.21.13.png
Junko Edahiro, grundare av organisationen Japan For Sustainability

Ett sådant exempel är basebollstadium i Kobe som generera elektricitet när fansen hoppar på läktaren. Ett annat är candle night rörelsen som har 8 miljoner anhängare enligt Junko.

 

– Jag upplever att det finns en stor förändringsvilja både hos företag och invånare i Japan mot ett  ”grönare” och ekovänligare samhälle. Visst lohaslivsstilen har hjälp till att öka medvetandenivån, men i dag lever japanerna den här livsstilen inte för att det är trendigt utan för att de vill det. Vi är vana vid att leva återhållsamt, påpekar hon. 

–Glöm inte bort att Japan var stängt för import och export i 300 år. Det finns även en stolthet och kännedom om Kyotoprotokollet och det senaste FN-mötet i Nagoya som gjort befolkningen medvetna om miljön, berättar Junko Edahiro.

 

Skärmavbild 2010-11-29 kl. 15.52.15.png
Uppfinnaren av barnmatsallrikar i bambu, Tuneyuk Fujoka på Funfarm är en manlig lohas som fått designpris i USA för sin ekouppfinning. Jag mötte honom på engelska konsulatet och föredraget Green Leaders i Tokyo.

 

De senaste fem åren har hon lagt märke till följande livsstilsförändringar hos den yngre generationen Japaner;

– Vi ser att det finns ett minskat intresse för materiella ting. Bilförsäljningen går ner, exempelvis. Det är inte lika flashigt att ha en ny bil. Boendeformerna har också förändrats. Det är inte viktigt att köpa ett nytt hus eller lägenhet längre. De unga hyr gärna i andra hand, det tredje är boomen för secondväskor och kläder och till sist; Det har blivit trendigt bland unga japanskor att bestiga Mt Fuji och du ska göra det med stil. Affärer med fashionabla friluftskläder har ökat lavinartat.

 

Skärmavbild 2010-11-29 kl. 17.03.28.png
Ska du bestiga Mt Fuji i Japan så ska du göra det med stil.

 

Skärmavbild 2010-11-29 kl. 16.21.41.png
Purjolök i handväskan, åker tåg och har friluftskläder. Kan det vara två lohas?

1 miljonprogrammet

av Agneta Elmegård, Aftonbladet

I Japan har ordet mijonprogram en helt annan betydelse än vad det har i förorterna kring Malmö och Stockholm. Här i Tokyo betyder det antal planterade träd. Tokyo är en av de parktätaste städerna i Asien och det är grönare bland skyskraporna än man skulle kunna tro. Mitt i hjärtat av Tokyo, ett stenkast från det mest urbana du kan tänka dig, Harajuku, ligger Meiji Jingu shrine. För 90 år sedan bestämde sig Tokyo stad för att plantera en skog här och templet är i dag omgärdat av 1 miljon träd på en yta av 700 000 kvadratmeter. Mestadels ek, ginko biloba, kampferträd och kastanjeträd planterades av 110 000 frivilliga. 365 olika trädsorter donerades hit från hela Japan och miljonprogrammet var ett led i ett 150 -års projekt för att bevara den biologiska mångfalden i Tokyo.

Ett nytt i miljonprojekt har nu startat i utkanterna av norra Tokyo.

Läs mer om gröna hållbarhetsprojekt på Japan For Sustainability (JFS) hemsida.

 http://www.japanfs.org

 

Skärmavbild 2010-11-28 kl. 10.23.49.png
De flesta träden i Tokyo är märkta som detta i Roppongi
Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.41.43.png
körsbärsträd i Naka- Meguro, Tokyo

 

Skärmavbild 2010-11-28 kl. 09.57.03.png
I Tokyo är man bra på att skapa gröna ytor. Även uppe i luften . Här i Aoyama

 

Skärmavbild 2010-11-28 kl. 10.00.36.png
Bonsaipalmer utanför World Trade Center i Tokyo

 

 

Skärmavbild 2010-11-28 kl. 10.01.06.png
En hel skog på Feria Tokyo, en av Roppongis hetaste nattklubbar.
Skärmavbild 2010-11-28 kl. 10.26.38.png
Hugo Boss-butiken i Roppongi har en skog på taket. Utsikten från min lägenhet i Tokyo.

 

Skärmavbild 2010-11-28 kl. 09.59.41.png
Nästan som i New York, men ändå inte. Roppongi dori i Tokyo
Skärmavbild 2010-11-28 kl. 10.22.18.png

Ett nytt träd håller på att växa upp i Tokyo. Tokyo Tree skrapan i bakgrunden ska bli 634 meter när den står klar 2011

 

Skärmavbild 2010-11-28 kl. 09.59.16.png

Ginkobilobaträd i Shinjuku, Tokyo

 

 



 

 

Jag vill inte höra allt om tjejen bredvid

av Malin Wollin

WOLLINS KRÖNIKA 28 NOVEMBER:

Jag står i ett provrum på H&M på Drottninggatan i Stockholm. Jag har plockat till mig häftiga partyklänningar med glittrande stenar på (som jag aldrig köper) samt svarta byxor och grå toppar (som jag alltid köper).

Jag älskar provrum. Jag är mitt allra snyggaste i ett provrum vilket är synd eftersom det bara är jag som ser. Det blir inte riktigt samma sak att berätta: ”Jag var så otroligt snygg i provrummet tidigare i dag”. 

Jag hör två tjejer som pratar med varandra över väggarna. Det gör jag alltid. Jag hör alltid tjejer som provar kläder tillsammans, tjejer i min ålder. Jag har inte provat kläder med en kompis sedan gymnasiet. Jag vill vara ensam när jag handlar. Bryta ihop av jeans som är sydda för kvinnor med midja, det gör jag helst på egen hand. 

Tjejerna fnissar. De låter nästan alltid likadant de där tjejerna. De klagar på sina kroppar. De säger saker som: ”Jag ser ut som en korv”, ”Jag har ingen rumpa” eller ”Jag blir galen på min mage”. 

 

Och nu hör jag dem igen. Jag åmar mig och gör modellposér framför spegeln och tänker att det här är en väldigt snygg klänning som jag aldrig någonsin kommer använda.

– Jag var hos terapeuten i dag, säger tjej ett.

Hoppla. 

– Jaha, vad sa han då? frågar tjej två.

Och då berättar tjej ett det. 

Jag har stelnat i en sexig rörelse och tänker för mig själv: ”Hör jag rätt? Står de och pratar om detta så att alla kan höra?”För det är ju inte bara jag här (som just nu skriver en text om saken som över en halv miljon svenskar kan läsa), vi står i en rad om 20 omklädningsrum där människor hela tiden kommer och går. Personalen står ett par meter bort och av dem hör jag ingenting, de lyssnar väl de med. 

 

Tjej ett pratar på om samtalet hos
terapeuten och tjej två lyssnar inkännande genom väggen. 

– Vad sa han om Thomas då? Vad tyckte han att du skulle göra åt honom? frågar hon.

Det blir tyst och sedan hörs tjej ett stamma försiktigt:

– Tja, alltså, eh, låter det. 

– Vill du inte berätta? frågar väninnan.

Tja, så kan det ju vara. Eller också skulle det ju kunna vara så att hon just har insett att hon står i en provhytt i Sveriges största stad där människor bara är ett halvt handslag i från varandra. 

Jag andas ut och börjar krångla mig ur plagget som var en åtstramande storlek för liten när jag hör tjej ett ta sats igen. 

Och så börjar hon berätta. Och jag rafsar ihop galgar och plagg och försvinner ut på Drottninggatan. 

Vill jag höra om vad terapeuten tycker om Thomas så tittar jag hellre på ett avsnitt av ”In treatment”. 

Plötsligt bryr jag mig om gamle CG

av Mats Strandberg i Söndag

STRANDBERGS KRÖNIKA 28 NOVEMBER:

Jag kommer på mig själv med att tänka på Kungafamiljen. Jag, som aldrig brytt mig om det där vaxkabinettet på Drottningholm. Men nu är det som om de blivit levande. Blivit människor. 

2010 är året då rapporteringen om familjen Bernadotte vänts helt upp och ner. Förut: insmickrande, underdånigt, okritiskt. Nu: en enda stor dokusåpa. Dramaturgin är ju helt obetalbar (även om vi betalar för den med skattepengar). Kronprinsessan gifte sig med en ”man av folket”. Madeleine bröt sin förlovning när Jonas otrohet blev löpsedelsstoff. Carl-Philip blev ihop med en före detta utvikningsbrud. Och sen kom boken som drar fram Kungens skelett ur garderoben. Ett av dem, Camilla Henemark, skramlar högljutt i en hel serie Expressen-intervjuer. Så nu går jag här och grubblar. Visste Silvia hela tiden? Har hon också legat runt? Vad säger Daniels pappa till nyfikna grannar i Ockelbo? Vad hade hänt med bröllopet om boken kommit ett halvår tidigare – och hade Victoria fortfarande velat att Kungen skulle överlämna henne vid altaret? 

Det är nog inte alltför muntert runt söndagssteken på Drottningholm i kväll, men i längden kommer monarkin att tjäna på det här. Det är logiskt i vår dokusåpafierade värld. Nu tror vi oss kunna relatera till familjen Bernadotte. Vi engagerar oss i deras privata öden och äventyr. Och det är nog enda sättet att göra ett kungahus relevant på 2000-talet. 

Tores krönika: Krossad kärlek föder stor konst, fråga Frankie Boy!

av Tore S Börjesson

Frank & Ava – det förhållandet gick i kras – och ut kom en klassisk platta…

frank&ava.jpg

Alla borde gå i genom en skilsmässa. Jag har gått i genom tre. Jag bara skojar. Eller inte.

Det kan få en att slå upp fönstret till en ny, obeträdd värld och känna en frisk vind i ansiktet: Hejsan, livet, det var ett tag sen sist vi sågs men nu är jag här igen och ute efter revansch! Det kan få en att dra igen fönstret till en värld man tappat lusten för, dra ner persiennerna, dra ur jacket, hämta geväret och whiskyflaskan och börja nynna på en Nirvana-låt.

Kort sagt: Adjö vardagslunk och trygghet och rutiner, kartan stämmer inte längre, man tvingas rita en ny. Men det som inte tar livet av dig gör dig starkare. Och mera kreativ.

Jag säger bara: August Strindberg och ”En dåres försvarstal” (1914).

Sen dess har jag fått det bekräftat gång på gång: ”Only the lonely” (1958) av Frank Sinatra, ”Blood on the tracks” (1975) av Bob Dylan, ”Here my dear” (1978) av Marvin Gaye, ”Shoot out the lights” (1982) av Richard & Linda Thompson, ”Den vassa eggen” (1985) av Ulf Lundell och ett vackert exempel från senare år: ”The First days of spring” (2009) av Noah and the Whale.

Alltså: kraschade kärleksrelationer, skilsmässor, föder bra konst. Lyssna bara på Ronnie Woods nya album ”I feel like playing” (2010). Man HÖR att han SKA och MÅSTE bevisa sig själv som ARTISTEN efter skilsmässan, fyllorna, den 118:e vändan på rehab och förhållandet med den 20-åriga ryska servitrisen.

Jag förstår givetvis att artister hellre är lyckligt gifta och gör en sämre skiva, men det bryr jag mig inte om, jag vill ha den fantastiska skivan: Blöd för mig! På tal om det hörde jag en dag för några år sen en historia. Eldkvarn var samlat. Plura var nere. Det förhållande han hade varit i var han inte längre i. Det låg i kras.

– Fan vad jobbigt, vi lider med dig, finns det nåt vi kan göra, säg bara till, sa de andra i bandet (eller nåt i den stilen, vad vet jag).

Sen gick Plura sin väg. I samma stund han hade stängt dörren bakom sig blev det klang och jubel.

De andra i bandet visste: Ja, nu jävlar blir det låtar!

Häng med till Silvstedts värld!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Skärmavbild 2010.jpeg

Läste du Söndag förra veckan? Du var inte ensam, som en tidig julklapp till er läsare delade vi ut bilagan gratis till alla som köpte Aftonbladet. Den här veckan måste du tyvärr betala en tia igen men du får å andra sidan mycket för pengarna! Vi har knåpat ihop ett extra tjockt nummer och fått plats med (nästan) allt:

Vår reporter Magda Gad hängde med Victoria Silvstedt i Paris i 48 timmar. Victoria berättar om tv-karriären, livet efter skilsmässan och varför hon föll för sin nye man. Vi har också tagit finfina och nystylade bilder på ”Biggest loser”-vinnarna Karl-Fredrik och Maria som ju gått ner 109,5 kg tillsammans. Hur ska de hålla vikten när tv-kamerorna slocknat? Svaret får du i tidningen.

Mera då? Vi förklarar hur du köper julens öl och vin billigt på nätet och vi har träffat Stefan Wiman som lämnade Sverige som luffare och nu odlar kaffe i Colombia. Dessutom visar OS-hjältarna Marcus Hellner och Johan Olsson vinterns herrmode.

I butik på söndag och måndag, alltså.

Söderte, Tre Kronor och Transderma

av Agneta Elmegård, Aftonbladet

Nästan varje dag här i Japan stöter jag på svenska prylar. För att inte säga för mycket, det vimlar av dem. Så det är ingen risk att man glömmer bort Svedala! Ser att det snöar där hemma förresten. 

 

På flera ställen såsom Seibu och i Sony Building i Ginza har jag hittat det svenska hudvårdsmärket Transderma från Probios.

Skärmavbild 2010-11-25 kl. 15.33.35.png
Svenska superserumet Transderma i Sony Building, Ginza Tokyo

Jag har hittat äggtvål från Helsingborg och i det fashionabla varuhuset Mitsukoshi i Ebisu har den svenska designern Helena Sellergren en stor avdelning med livstilsprylar och en klädkollektion.

Skärmavbild 2010-11-25 kl. 15.39.48.png
Helena Sellgren säljer sina kläder på Mitsukoshi

 

 

På den organiska restaurangen Crayon i Omotesando mötte jag Sayaka Niswada som är bokförläggare. När jag berättade att jag var från Sverige, sprang hon och hämtade tre olika kopior på den svenska barnboksförfattaren Stina Wirsén som Crayon ska ge ut i jul. ”Vi gillar de här små figurerna, de ser mycket japanska ut”, säger hon.

 

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.41.27.png
Sayaka Niswada med Stina Wirséns böcker som snart kommer ut på japanska

 

I Japan är det vanligt med  lookbooks från de stora designerhusen. Du får säsongens senaste kollektionsbok + en gåva. Inte sällan en flashig bag, som den här tygväskan från D&G.

 

Skärmavbild 2010-11-25 kl. 15.37.13.png
D&Gs lookbook kostar 80 kronor och du får en tygväska och känner dig som hemma!

 

 

Tre kronor på knappar! Hittade de här ”svenskknapparna” på knapparadiset Stripe i Naka -Meguro.

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.47.04.png
Tre kronor känns bra!

Söderte i affären Be Your Self i Naka Meguru, Tokyo. Sweden@japan!

 

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.36.59.png
Mumste i Tokyo
Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.39.42.png
Bekant?

 

Höstmys på Café Slow

av Agneta Elmegård, Aftonbladet

Det börjar lacka mot höst här i Tokyo. Och vad passar bättre än att coola ner sig med ett ”candle night”-event i Kokubunji-stadsdelen?

Det är ett behagligt sorl i den sandfärgade lokalen på Café Slow. Restaurangen är inredd med robusta träbord, secondhandstolar och sandade väggar. Alla material i  lokalen är av naturligt ursprung. I ena hörnet  har kafeét fair trade- försäljning främst från Ecuador, som ligger grundaren Atsushi Yoshioka varmt om hjärtat. 

– Ecuador är ett land med biologisk mångfald, ett land som har många biotoper. Hela deras livsstil är förenat med det som Café Slows koncept står för. Långsam livsstil, berättar Yoshioka.

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.35.38.png
Atsushi Yoshioka, grundare till Café Slow i Tokyo

Atsushi Yoshioka var FN-tjänstemannen som åkte världen runt för att hjälpa andra, men glömde det som fanns nära honom, hans hembygd.

– Jag reste och reste, men hade inte en aning om vad som försiggick i mina hemtrakter där jag bodde. Trots att jag arbetade för något bra så insåg jag att det var på fel sätt jag arbetade. Jag ville börja där jag stod, förändra  i min närhet, säger han.

Sagt och gjort. Insikten ledde till en radikal förändring i hans livsstil. 

– Jag bestämde mig för att nu får det vara nog. Jag slutade på FN efter 30 år och öppnade Café Slow. Det var för tio år sedan. För två år sedan flyttade vi till den här stora lokalen så att vi kunde ta emot alla ”organic mamas” med barnvagnar, ha yoga och works shops på andra våningen, förklarar han. 

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 14.42.17.png
En gång i månaden är det candle-night event på Café Slow

 

I Sverige har vi kaffe-latte morsor. I Japan har de ”organic mammas”. Livsstilsmedvetna mammor som får sina barn omhändertagna i en timme eller två medan de fikat med sina väninnor, men han vill inte kalla dem för lohas.

– Lohas är för rika människor som har råd att köpa sig en speciell livsstil. Café Slow är för alla som vill ta det lugnt och komma ner i varv. Hit kommer alla typer av människor.

2001 införde Atsushi Yoshioka något han kallade för ”candle night”. Ungefär ett ”earth hour” i miniformat.

– En gång i månaden släcker vi ner i lokalen, tänder levande ljus och lyssnar på lokala förmågor som sjunger och spelar. 

Succén lät inte dröja, snart följde ”candles night” över hela japan och titt som tätt släcker till och med Tokyo Tower ner en timme då och då.

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 15.34.50.png
Sångerskan Naoko Uehata och pianisten Kohta Isihara får publiken i rätt stämning på Cafe Slow

 

Café Slows koncept ska nu gå på export. En filial ska öppna i södra Japan och två långsamma kaféer med lokalproducerad organisk mat ska öppna i Korea. Atsushi Yoshioka ska ut och resa – igen.

 

Skärmavbild 2010-11-24 kl. 16.02.43.png
Organic mammas kan slappa här medan personalen tar hand om barnen

 

Café Slow ligger vid stationen Kokubunji, en halvtimmes resa från Shinjukustationen, väl värd resan.

http://www.cafeslow.com/

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB