Allt började med att jag blev polare med Paolo Roberto på Facebook. Jag minns inte hur det gick till. Men en dag dök hans statusuppdateringar upp på min vägg.

”God jul alla mina 4 858 närmaste vänner!!!” (24 december)

Trevligt, oförargligt, ja, men det var lugnet före stormen från helvetet.

”Nu ska jul fettet brinna!!! LÖPNING 07.18!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” (26 december).

Jul fettet ska inte särskrivas. Man skriver: julfettet. De tre utropstecken rubbade min själsliga balans, klockslaget fick mig att börja gråta och på det TJUOGFEM utropstecken. Jag var tvungen att ta mig en stänkare, nåt jag aldrig annars gör till frukost, inte ens på annandag jul.

Vad skulle hända härnäst, skulle Paolo sjunka till nästa nivå och förgripa sig på små oskyldiga husdjur?

Jag kastade mig ner på knä hemma i trean på Kocksgatan, tryckte pannan mot mitt vita trägolv och bad i desperation:

– Jesus, hur ofta ska jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Upp till sju gånger?

Då hördes en röst:

– Jag är Jesus och jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger.

– Herre, jag hade IG i matte, hjälp mig, jag är i nöd, vad blir det?

– 490 gånger, svarade Jesus.

Jag låg i feber och yrade i elva dar. Den tolfte dagen stapplade jag fram till datorn med tårarna rinnande ner för kinderna.

”Klockan är 06.37 och vad kan man göra en tidig morgon..? kanske… jo… LLLLLLLLLLLLLLLLLLLÖÖÖÖÖÖÖÖPPPPPNNNNNNINNNGIIIIGGGGGGGGGG” (30 december).

”Släpat mig ur sängen och så var det dags… 06.53 LÖPNING!!!” (2 januari).

”06.28. Har lite funderingar på att gå till gymmet…” (3 januari).

”06.07. VAKNA!!!!! LÖPNING!!!!!” (5 januari).

Jag förlåter dig Paolo. Men bara 490 gånger. Sen kommer jag, beväpnad!