Arkiv för April 2011

- Sida 1 av 3

Kunglig yra på Söndag! Eller…?

av Hanna Radtke, Aftonbladet

I dag är det en historisk dag, det känns i luften. Prins William gifter sig med Kate Middleton – och nu börjar en ny era för oss som gillar kunglig flärd. Tänk bara alla bilder som kommer att pumpas in från London. Klänningarna! Smyckena! Kyssen! Festen! Skandalerna! Tårarna! Elton Johns Diana-hyllning! Underbart. Kolla bara: 

Skärmavbild 2011-04-29 kl. 10.32.52.png

I morse frossade jag i radio och tv-rapporteringar från London. Så kommer så här glad till jobbet: 

Skärmavbild 2011-04-29 kl. 10.21.54.png

Jag drog mig till minnes alla de kunga-artiklar jag skrivit sedan Victoria och Daniel gifte sig. Jag har frotterat mig med Storkyrkan inför vigseln i Stockholm: 

Skärmavbild 2011-04-29 kl. 10.39.23.png

Jag har synat Daniel Westlings förvandling från groda till prins i sin hemby. Här testar jag hälosprinsens favvogym i Ockelbo: 

Skärmavbild 2011-04-29 kl. 10.42.36.png

Jag har till och med skrivit artiklar med den här typen av klädsel. Ja, det är sant. Stilförebild: Silvia och Queen Elizabeth.

Skärmavbild 2011-04-29 kl. 10.48.02.png Skärmavbild 2011-04-29 kl. 10.48.50.png

Alltså kommer jag till jobbet fylld av festkänsla och högtidlighet. 

Och möts av mina kollegor, Gunilla och Magnus. Klädda så här: 

Skärmavbild 2011-04-29 kl. 10.26.56.png Skärmavbild 2011-04-29 kl. 10.54.08.png

Det råder för dagen KUNGLIGT krig på redaktionen. I morgon återgår vi till det normala.

Jahapp, då var jag också Twitter-beroende

av Mats Strandberg i Söndag

I söndagens tidning kunde ni läsa om kändisarna som twittrar. Jag kastade mig över artikeln. För nu, sisådär fyra år efter ”alla andra”, hoppade jag på Twitter-tåget. Fast jag lovat mig själv att aldrig börja. Fastän det verkade så ONÖDIGT.Och krångligt.

Men sen började jag känna att jag liksom simmade hundsim i textmassorna, när jag skrev på nästa bok och krönikor för Aftonbladet Söndag och bloggade. Jag var helt enkelt tvungen att sluta med något, och valet var enkelt – bloggandet. Även om jag älskat bloggandet, så gjorde det också livet rätt konstigt ibland. Som om allt upplevdes med bloggögonen – när jag var med om något satt jag hela tiden och tänkte på hur jag skulle beskriva det i bloggen, istället för att leva i stunden.

Twitter däremot, det slänger man ur sig I STUNDEN. Och det är som en modern sorts haikku – jag älskar utmaningen att försöka formulera nåt på 140 tecken.

Dessutom: jag vet förstås att det är en illusion, men det känns lite som att få sms av stjärnorna när man läser deras korta meddelanden i telefonen.

Vill ni följa mig så heter jag matsstrandberg_

Här är sidan!

Grisarnas ögon var plågade och livrädda

av Veronica Larsson, Aftonbladet

sundstrom_byline_blogg.jpgMin man Klas kollar på tv-programmet ”Leilas kök”. Det tillagas lamm med chèvresås och Klas vill kopiera rätten till middag.

– Kom igen, kan du inte äta samma som oss? Jag köper ekologiskt. Det vore kul om alla i familjen åt samma för en gång skull!

Klas har tröttnat på mina kostvanor. Han har tjatat på mig i flera år. Jag börjar falla för trycket och är beredd att göra som han vill. Jag kanske ska testa lammet, för familjens skull. När min man gått och handlat zappar jag runt. Plötsligt ser jag de där plågade ögonen igen … 

 

En gång i tiden var jag köttkonsument av rang. Käkade cheeseburgare, köttfärssås, biff och drypande korvar alla dagar i veckan. Fisk fanns knappt på menyn, inte grönsaker heller. Kött var något som kom från förpackningen, längre än så tänkte jag inte. Tills för tio år sedan. Då, hux flux, drabbades jag av det dåliga samvetet. Jag såg ett tv-program om plågsam slakt. Såg bilder på kor upphängda i fötterna som skrek i panik eftersom de såg hur andra kor blev uppskurna. De djur som försökte fly blev slagna med käppar tills benpiporna stack ut. Där på slakteriet fanns ingen tid till värdighet, tid är ju pengar. 

Kort därpå råkade jag få syn på en lastbil full med grisar. Det var ohyggligt trångt. Grisarna stod huller om buller och försökte hålla balansen. Flaket var så fullt att jag inte blivit förvånad om djur blivit nedtrampade. Ögonen jag såg var plågade och livrädda. Några grisar var märkbart utmattade, andra tycktes kämpa vidare och mot bättre vetande höll de huvudena högt. 

Hade de där ögonen inte varit så mänskliga hade jag kanske kunnat vika undan blicken och satsat på lunch på närmsta Mc Donald’s. Men nu var ögonen så plågade. Jag kunde inte ducka. Så jag bestämde mig där och då: jag slutade med kött. Tappade inte suget, inte alls, men jag kände att jag inte ville vara en del i vidrigheten. Jag gjorde det dock halvdant och slutade endast med rött kött. Jag äter alltså fortfarande fisk, och ekologisk fågel. Jag behöver inte avstå lasagne eller någon annan av mina favoriter eftersom det ju finns kycklingfärs, kalkonbacon och kalkonsalami. Har mitt liv blivit trist? Jo, kanske lite. Men min mage mår bättre och det känns fint att inte vara en del i den miljöförstöring som nötköttsindustrin innebär.

 

Jag önskar fler skulle tänka på vad man stoppar i sig. Kanske fundera lite över hur det kommer sig att kött aldrig någonsin varit billigare än det är i dag. Det är upp till envar vad man vill äta. Jag dömer ingen som äter kött. Samtidigt finns det folk i min närhet som stör sig på mitt val. De tycker jag är ”pk” och ”präktig”. Min man till exempel. Han tycker det är tråkigt att vi aldrig äter samma grillbit. Det är inte första gången han kör tuffa hard core-påtryckningar. 

Men när jag åter ser de plågade djurens ögon i ännu ett inslag om slakt får Klas äta sitt lamm i fred, även i fortsättningen.

” Mäh! Den där Josefine är en jäkla dubbelmoralsmänniska”, tänker du kanske nu. I så fall har du ju rätt. För hur kan jag tycka synd om kor och grisar samtidigt som jag äter kyckling? Jag har inget bra svar. Okej, jag försöker välja ekologiskt, men kan jag verkligen vara säker på att kycklingen jag mumsar lever på större yta än den här tidningssidan?

Svaret är nej. Allt jag kan säga till mitt försvar är att jag försöker ha ett samvete. Och kanske är det så som köttindustrikritikern och författaren till ”Äta Djur”, Jonathan Safran Foer säger: Att göra lite, är bättre än att göra ingenting.

Josefine Sundström

Vem är Britney Spears?

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgDet kan verka som en konstig -fråga. Britney Spears är förmodligen den mest omskrivna och fotograferade kvinnan på jorden. Världens kändaste kändis.

Men när jag lyssnar på senaste skivan ”Femme fatale” blir det så tydligt, vilket unikt och fascinerande fenomen Britney Spears är. Det är ett bra album. Perfekt producerad pop för dansgolv och löpband. Men Britney har varken skrivit eller producerat en enda strof. Hennes röst är så dränkt i autotune-effekter att den knappt är mänsklig längre. Och texterna handlar uteslutande om att festa tills solen går upp – fastän vi alla vet att Britney tvingats överge det livet, eftersom det höll på att bli hennes undergång.

Så vem är Britney Spears mitt i allt detta? Hennes musik har aldrig haft särskilt mycket med henne att göra; hennes bästa och mest ”personliga” singel, ”Piece of me”, skrevs ju av ett gäng svenskar som förmodligen inte ens träffat henne. Vi har följt mediastormarna runt hennes liv i tolv år nu, men intervjuer med Britney har aldrig gett några ledtrådar – de är lika opersonliga och polerade som hennes musik, och hon verkar inte ha något budskap hon vill förmedla. Det låter kanske motsägelsefullt, men kanske är det just därför som både fans och belackare tror sig veta precis vem Britney är. Hon är ett tomt skal, som vi kan fylla med våra egna erfarenheter, förväntningar och fördomar. 

Mats Strandberg

 

Branschen som inte vill bli granskad

av Erika Scott, Aftonbladet

Scott_erika_OBS_LOW-2.jpgWallraffning är en journalistisk metod, uppkallad efter den tyske reportern Günther Wallraff, som går ut på att fejka sin identitet och gå in i en roll för att komma åt information du aldrig skulle få genom att visa ett presskort. Det är något vi sällan sysslar med, eftersom det är så kostsamt, inte bara ekonomiskt, utan också känslomässigt, men i dagens tidning har reportern Åsa Passanisi faktiskt gjort en wallraff.

Hon har under en tid grävt i fenomenet ”självutvecklingskurser” och skrivit flera reportage om självutnämnda livscoacher som riktar sig mot sökande – ofta trasiga – människor för att ”behandla” dem utan någon legitimerad terapeutisk utbildning. De tar dessutom tagit duktigt betalt för det.

Efter sina artiklar har Åsa fått massor av mejl från läsare som känt igen sig. De har manipulerats tills de hamnat i situationer där de känt sig extremt obekväma. Några har till och med blivit sexuellt utnyttjade.

För att kunna förstå hur de här kursledarna kan påverka vuxna människor att göra saker mot sin vilja anmälde sig Åsa, under antaget namn, till första delen av ett niomånaders självutvecklingsprogram. Fas ett skulle pågå i två dygn, men redan efter 16 timmar kom ett sms: ”Det här är för galet, jag måste härifrån!” Vad som var så jobbigt? Det får du veta på sidorna 46-53.

Vi har självklart sökt de kursansvariga för en kommentar, men de har avböjt. De är både förnärmade och förbannade. Inte för att vi skriver om verksamheten (”Vi har haft journalister på våra kurser förr”), utan för att Åsa inte berättade i förväg att hon var journalist. När jag frågade hur de hade agerat om de hade vetat att Åsa jobbar på Aftonbladet och inte i affär, som hon angav på sin anmälan, fick jag svaret: – Det vet vi inte.

Det vet inte jag heller. Men helt säkert är att Åsa inte hade fått se hela sanningen.

Det fick hon nu.

Bäst i klassen!

av Emma Landelius Shehata, Aftonbladet

Så var det avgjort. Söndag är helt enkelt bäst av alla redaktioner på Aftonbladet feature. Det visade sig alldeles nyss när featurecheferna annonserade en ”leta påskägget-tävling”.

”Nu är ägget gömt. Vi säger bara: fisk” var budskapet på mejlen. Och så var matchen igång.

Snabbast ut att vädra nosarna mot heltäckningsmattan var självklart Söndags mest tävlingsinriktade Nils och Söndags mesta vinnarskalle Gunilla (”Jag var långt borta i ett multirum!”). Det hann gå en halv minut, så var ägget funnet. Snacka om påsknäsor!

Nu står det på vår avdelning och de andra redaktionerna tvingas komma hit och tigga lakrits, marschmallows, sega döskallar, colanappar… DET är makt.

(Ps. vi bjuder även på en dagens outfit nedan – rutigt rules!)

Söndag finner ägg!.jpg 1bild.jpg bild.jpg

Är du mobbad? Det blir bättre

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgJag blev mobbad i högstadiet. Spåren satt kvar länge. Problemet är ju att man till slut börjar tro på det alla säger. Man föraktar sig själv, tycker att man förtjänar att bli mobbad. Så jag gjorde allt för att förändra mig. Jag låtsades vara tusen saker jag inte var. Smörade för de populära. Tog avstånd från mina töntiga vänner och blev ännu ensammare. 

Jag önskar att jag kunde träffa mitt trettonåriga jag. Jag skulle säga till honom att sluta försöka passa in, för det var just hans uppenbara och misslyckade försök som gjorde honom till ett så tacksamt offer. Det är också minnena av dessa försök som jag haft svårast att stå ut med i efterhand. Och jag skulle säga till honom att det blir bättre. 

Skoltiden är vidrig för alla som inte passar in, men den tar faktiskt slut – även om det är svårt att tro när bara en lunchrast kan kännas outhärdligt ändlös, så kommer en dag när skolan bara är ett obehagligt minne. Och jag skulle aldrig påstå att mobbing är en ”erfarenhet” man ska vara ”tacksam” för – men faktum är att alla ensamma stunder fick mig att ta min tillflykt i drömmar om framtiden, och mobbarna gav mig drivet att förverkliga de drömmarna. ”Snart kan du välja ditt eget liv”, skulle jag säga till trettonåringen och hoppas att han trodde mig, eller ens ville lyssna på en 34-åring. ”Det blir bättre.”

Nu blir det andras bullar!

av Veronica Larsson, Aftonbladet

sundstrom_byline_blogg.jpgJag har fått nog av dålig service. Har tröttnat på att som kund bli illa behandlad. När jag skriver dessa rader är jag arg, något som kan vara bra att veta innan du ger dig in i läsningen.

Det finns ett bageri på Brunkebergsåsen på Regeringsgatan i Stockholm som jag brukar gå till. De har gott bröd och bullar med mycket socker. Jag har varit där ofta. Ibland stannar jag till med vagnen på vägen hem från lekparken. Ibland går jag dit för att i lugn och ro fika. Jag väljer alltid bord uppe på det ljusa loftet, sitter gärna där och läser. Bageriet är dessutom en perfekt plats för möten, jag har både träffat vänner och haft jobbmöten i lokalen. Härom veckan var jag där igen. Jag lassade brickan med ostsmörgås, kanelbulle och jordgubbsjuice. Dessutom köpte jag en dyr honungslimpa för att ta med hem. Kalaset gick på över 120 kronor och som vanligt betalade jag med kort. Medan jag satt och fikade ringde min mamma som varit ute och lekt med Maj-Lis. Jag frågade om hon också ville ha något från bageriet. Jorå, kanske en kanelbulle till fikat. Innan jag gick hem ställde jag mig åter i kö för att köpa en dagsfärsk bulle. Då händer detta:

Jag betjänas av samma expedit. Berättar att jag önskar en bulle. Expediten ler och stoppar bullen i en papperspåse och säger att det blir 20 kronor. Jag tar fram mitt bankkort igen och just som jag ska stoppa det i kortläsaren säger expediten:

– Vi tar tyvärr inte kort vid köp under 50 kronor.

Jag tror först att jag hör fel men ser att hon menar allvar. Så jag håller upp påsen med limpan och säger ursäktande:

–  Jag har tyvärr inga kontanter. Men eftersom jag just handlat både limpa och fika för över 120 så kanske?  säger jag utan att påpeka att jag dessutom är stamkund.

– Tyvärr, säger expediten och lyfter undan bullpåsen.

– Okej. Tack då, svarar jag artigt trots att jag blivit både ledsen och besviken.

Expediten vänder mig ryggen. Jag står kvar och ser bullen plockas fram ur påsen och in bakom disk. Jag lämnar bageriet med dyra limpan under armen och känner mig nedstämd, snudd på lurad. Det är först när jag är nästan hemma som jag kommer på att jag är arg. Jag har börjat räkna på det hela och kommit fram till att jag, enligt bageriets egna regler, borde ha rätt till två kortdragningar, eftersom jag ju handlat för 50 kronor gånger två. Sedan är jag arg för att jag betalat en massa för lyxlimpan. Men mest är jag arg över att konditoriet som jag lovordat visat mig så usel service.

Finns det inga gränser för hur fyrkantig man får bli? Nu tänker du kanske: ”Men det är inte småföretagarnas fel att de inte kan debitera låga belopp, skyll på bankernas avgifter för korthantering”. Okej, må så vara. Men det är egentligen en annan femma, en annan krönika.

Om vi bara ser till priset för bullen. Den är inte större än en knytnäve och kostar 20 kronor. Man behöver inte vara professor i ekonomi för att fatta att det ger hyfsad avans. Om expediten gått ifrån sina principer och låtit mig köpa bullen på kort, hade det efter bankens avdrag slutat med att hon sålt den för 15 kronor. Det bör alltså inte blivit någon förlust. Jag menar, vad är det att bråka om när jag redan handlat där? Och när jag dessutom handlar där ofta? Är det inte bättre att ha en nöjd och återvändande kund?

Nu har jag hittat ett nytt stamfik. Detta kafé är något mindre än bageriet på Brunkebergsåsen och drabbas också av bankernas kortavgifter. Men här har man den goda smaken att erbjuda mig att betala senare om jag råkar sakna kontanter. 

Sympatiskt och framförallt smart!

Josefine Sundström

 

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB