På onsdag är det biopremiär för ”The girl with the dragon tattoo”, den amerikanska filmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor”. Och jag är exakt hur peppad som helst. Däremot gick jag inte i närheten av en biosalong som visade de svenska filmerna. Jag har en fobi mot svensk film och tv, orsakad av min låga skämströskel. Förut trodde jag att det var skrala budgetar som gjorde att det svenska så ofta blev dåligt. Men de senaste åren, då jag lärt känna en del regissörer, skådisar och manusförfattare, har jag förstått att det inte är så enkelt. 

En framgångsrik manusförfattare berättar om ett möte med SVT, där regissören koketterade med att hon själv aldrig tittar på tv. I vilken annan bransch är sånt beteende okej? Om du behövde renovera, skulle du välja byggjobbaren som stoltserade med att aldrig ha använt en hammare? 

En regissör berättar om hur en annan tv-kanal ville göra en intelligent, modern serie, men sedan förstörde den helt genom att inte våga lita på tittarna: Allt skulle förklaras övertydligt, och ingen karaktär fick bete sig det minsta oförutsägbart. 

Men huvudproblemet verkar vara att branschen styrs av folk som inte ens är särskilt intresserade av film eller tv. Många beskriver en filmbransch som påminner om en småstadssocietet med intriger och maktspel, där hotfulla uppkomlingar med nya idéer manövreras ut medan de gamla drakarna håller varandra om ryggen. Det är en värld som få kreativa människor står ut i. 

Sverige är stekhett i Hollywood nu. Drömfabriken vill ha svenska gästarbetare. Det är ett bevis för att vi är ett land som är fullt av talanger. Men det är också ganska talande att de får de filmer de förtjänar först när de lämnar landet. Det gäller förresten inte bara skådisarna, utan också regissörer som Tomas Alfredson (hans ”Tinker tailor soldier spy” har premiär på juldagen), Mikael Håfström, Daniel Espinosa och Måns Mårlind och Björn Stein. Något borde göras här hemma, innan vi exporterat alla våra naturtillgångar. Och under tiden ska jag försöka skärpa mig. Våga se svenskt lite oftare. Jag missar ju det som faktiskt blir bra. Som ”Bron”, eller Noomi Rapace i ”Män som hatar kvinnor”, till exempel.

Noomi Rapace blev internationellt hyllad för rollen som Lisbeth Salander. Hon är nu bio-
aktuell i ”Sherlock Holmes 2”, och syns snart i Ridley Scotts ”Promethus”.