Arkiv för January 2012

- Sida 1 av 2

Doftar Angelina Jolie kaktus?

av Agneta Elmegård, Aftonbladet

Nu har jag fått det bekräftat. Hittade skådespelerska Angelina Jolies favoritparfym på Formexmässan. Den är från Sicilien och heter Fico di Aqua av märket Ortiga. Så nu vet ni vad Brad Pitt sniffar på dagligen. Kaktusblommor och fikon, från Italien. Mums.

Skärmavbild 2012-01-27 kl. 16.35.50.jpg
Fico di Acqua från Ortiga, är Angelina Jolies favvoparfym

Annars blev jag väldigt glad över att Lollias lillasysterparfym, Love&Toast har etablerat sig i Sverige. Upptäckte det amerikanska ekologiska parfymmärket i Japan förra året! Prisvärda och superfräscha. Näsan är Margot Elena. MIn favorit är ”gin blossom”. 

Skärmavbild 2012-01-31 kl. 17.02.12.jpg
Love & toast är ett ekologiskt parfymmärke utan ftalater

 tredje nyheten att glädjas åt framöver är att cultkrämen steam cream som vunnit pris för bästa veganprodukt nu lanseras i Sverige av Klinta och co.  Very nice!

Skärmavbild 2012-01-31 kl. 17.06.44.jpg

steam cream i snygg förpackning

 

…Och annars gläds jag över att Stockholms modevecka 2012 har dragit i gång!

 

Skärmavbild 2012-01-31 kl. 17.10.20.jpg
Noomi Rapace invigde modeveckan 2012


 

Jag var en lätt uttråkad ballerina

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngHon har spikrak rygg och en hållning värdig en 1500-talsdrottning. Det är måndag eftermiddag på Harriet Melins balettskola i Östersund och vår lärare, fru Melin själv, sig graciöst genom salen, liksom svävar mellan oss elever under uppvärmningen. Rättar till en plié här och en position där, tills hon klappar i händerna och uppmanar:
– Au coin!

Vi småspringer mot rummets vänstra hörn. Snuddar golvet med fjäderlätta tår, precis som hon lärt oss.

Jag har just fyllt 12 och har dansat för fröken Harriet i åtta år, trots att jag absolut inte är byggd för balett. Jag är lite för tung, lite för rund, lite för lat. Men eftersom mina föräldrar anser att klassisk balett bör ingå i en finare flickfostran, kämpar jag på med jetéer, assembléer och pas de deuxer.

Men det räcker inte. Det blir så klart aldrig någon ballerina av mig. Jag har inte bara fysiken emot mig, jag är inte speciellt intresserad. Och för att lyckas i tåspetsvärlden krävs inte bara en übergracil kropp, utan också en medfödd vinnarskalle och ett rejält lager hård hud.

Allt det, och lite till, har 17-åriga Nikisha Fogo begåvats med. Hon är Sveriges största balettfynd sedan Anneli Alhanko och dansade i höstas till sig en åtråvärd plats på Royal Ballet School i London, piruettkretsarnas motsvarighet till Harvard. Men vägen dit har verkligen inte varit någon dans på rosor (ha ha). På sidorna 13–17 berättar hon hur den snarare har kantats av avundsjuka, iskall konkurrens och extremt hårt slit.

Alltså inget för en lite för rund, lite för tung och lite för lat person.

Tom Cruise är den nya Michael Jackson

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgJag var sju år gammal när Tom Cruise slog igenom med ”Föräldrafritt”. Han spelar en ung kille som råkar förstöra pappas lyxbil. Den självklara lösningen på problemet? Att anlita ett gäng glada horor, förstås, och hyra ut dem till kompisarna! Tom blir hallick för att kunna betala reparationen av bilen. Han är en helskön, helfestlig kille, och alla har kul! Det här var en helt normal handling i en frejdig familjefilm på det glada 80-talet. Jag ÄLSKADE ”Föräldrafritt” när jag var liten. Däremot var jag aldrig särskilt intresserad av Tom. Det var nog det maniska leendet som gjorde det. Ni vet, det med bakåtkastat huvud och exakt alla framtänder synliga. 

Det tog några år, men Tom blev en erkänd skådespelare, med näsa för att välja filmer som blivit moderna klassiker. Hans karriär är faktiskt häpnadsväckande. Men sen kom den stora härdsmältan 2005, då Tom hoppade upp och ner i Oprahs soffa och gjorde sitt förhållande med Katie Holmes till en följetong i pressen. Tom, som noggrant värnat om sitt privatliv, blev plötsligt väldigt frispråkig. Och ju mer han pratade, desto knasigare verkade han. Paparazzifotografer bjöds in för att föreviga varje nytt kapitel i parets kärlekssaga. Problemet var att det till slut framstod som just en saga – ett påhitt, för att dölja någon skandalös sanning. Men vad VAR sanningen? Plötsligt blev världen besatt av att ta reda på det. 

Och inget rykte, hur galet det än är, är svårt att tro på när man sett de där obehagliga scientologklippen med honom som läckte ut på Youtube. De senaste årens granskningar av hans älskade scientologi har knappast hjälpt heller. Rörelsen framstår alltmer som en andlig maffiaorganisation, som utnyttjar människor både själsligt och ekonomiskt – och han tillhör deras elit. Tom har blivit den nya Michael Jackson: Man kan klistra vilken vansinnesstory som helst på honom, och den verkar plötsligt fullt rimlig. Orättvist eller ej, det går att tro på precis vad som helst om honom. På fredag har den nya ”Mission Impossible”-filmen premiär, och den sägs vara en riktigt bra actionfilm. Men det verkligt omöjliga uppdraget är att koncentrera sig på handlingen i en Tom Cruise-film, istället för att sitta och undra hur galen han var bakom kulisserna. 

mats.jpg

Kylies ”2 hearts” lossar oviljan

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngJag hatar uttrycket ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Varför? Jo, dels för att jag hört det till leda sedan barnsben (jajamen uppvuxen i en ur och skur-familj), dels för att det är sant. Eller, nåja, det som stämmer är väl att vädret visserligen kan vara uruselt, men att det (om det inte råder polarkyla) alltid går att klä sig tillräckligt vettigt för att klara en jogging-, stavgångs- eller skidtur.

Hemligheten är ju att när du väl kutar, powerpromenerar, eller susar fram i längdspåret, tar endorfinerna över. Du tänker varken på snöglopp, motvind eller spöregn. Du blir ett med din puls, din andning, din styrka.

Visst, de första 750 metrarna är tjuriga. Starten är långsam. Kroppen protesterar, kall och ovillig. Lederna surar, de är stela, sprakar och knakar. Men med Kylie Minogues ”2 hearts” i lurarna lossar oviljan. Den suggestiva versens bastakt funkar fint för de första minuternas uppvärmning och i takt med refrängen ökar i volym höjer du själv tempot. Plötsligt har du flow, känner för att sjunga med Kylie som hetsar: ”Two hearts are beating together, I’m in love – oh, I’m in love – oh …”, men det gör du inte, det är för corny.

Du ökar takten ytterligare, byter låt och har nu S Club 7 och ”Don’t stop moving” i öronen. Definitivt inte läge att tralla med, du skulle helt säkert bli idiotförklarad. Du nickar dock i leende samförstånd mot andra motionärer i spåret: Jaha, du också? Visst är vi bra? Nog är det härligt? Och tänk så skönt det ska bli att komma hem, duscha, ta en kopp te och macka … 

Känner du igen dig i beskrivningen? Bra! Om inte: bläddra fram till sidan 36. Där får du ännu fler trotsa vädergudarna-argument av Söndags hälsareporter och vinterlöpningsfantast, Hanna Radtke.

Om du joggar, springer, lufsar eller går spelar mindre roll. Ut med dig bara!

Vad händer, Petra Mede?

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
29mede1.jpg

När vi träffar kändisar försöker vi komma så nära som möjligt – vem är personen bakom den offentliga fasaden? Men frågan är om inte fotograferingen av Petra Mede tog priset.
Fotografen Maria Östlin fick idén att att använda en annan persons armar på bilderna och Aftonbladets hårdrocksrecensent Mattias Kling råkade befinna sig i närheten.
Det slutade med att han stod intryckt i ryggen på Petra under hela plåtningen.

Hallå Mattias, en helt vanlig dag på jobbet, eller?
– Nja. Det kan man väl inte riktigt kalla det för. Även om jag å tjänstens vägnar såväl fått förfrysningsskador på tårna efter provocerande kalla juninätter på Sweden Rock Festival i Blekinge, åkt taxi i Formel 1-hastighet genom Köpenhamn och skrivit panikrecensioner omgiven av 50 000 ölfanatiska portugiser hör till här till bland det sjukaste jag har gjort. 

Hade du träffat Petra Mede tidigare?
– Aldrig. Men jag får säga att hon tycks vara ett proffs ut i fingerspetsarna. Inte ens när jag var nära att banka ut hennes tänder med mikrofonen (det är aningen svårt att veta exakt var händerna är samtidigt som näsan befinner sig i en annan persons nackhår) knorrade hon det minsta. All heder för detta. Och om hon tyckte att det var obehagligt att ha en färgglad slashas upptryckt i skuggsidan så var det inget som märktes.

Hur många timmat har du lagt ner på att tatuera armarna?
– Mellan tummen och pekfingret så handlar det nog om trettiotalet timmar. Men det var ändå rena uppvärmningen inför min ryggtavla, som tog mer än det dubbla. Om det gör ont? Inte så farligt, egentligen. Det beror mest på exakt var på kroppen det är. Om det är dyrt? Ja, så klart. Men om man slår ut kostnaden per dag resten av livet så är det rena fyndet.

Missa inte intervjun med Petra Mede i veckans Söndag – tillsammans med massor av annan skön läsning!

29mede2.jpg

På gymmet är vi jämlika

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgDet går många rykten om Jennifer Lopez divalater. Ett av de mer bisarra är att hon kräver att mjölken ska röras medsols i hennes kaffe – annars blir det divautbrott av episka proportioner. Det låter kanske otroligt, och jag har ingen aning om just det här ryktet är sant. Jag vet bara att jag jobbade som nöjesjournalist i många år, bland annat på TV4 under åren då världsstjärnorna vallfärdade till ”Sen kväll med Luuk”. Och jag tror inte längre att NÅGOT är för bisarrt för att vara sant. Vissa stjärnor blir monster. Som mycket, mycket bortskämda barn testar de ständigt nya gränser, men stöter aldrig på motstånd. Stjärnorna kan få precis vad som helst ordnat åt dem. Och jag har alltid tänkt att deras perfekt trimmade kroppar är ännu ett exempel på det. Hur svårt kan det vara, fnös jag, att hålla sig i form när man har tränare och dietister, och en stab av assistenter som ser till att man alltid har nya och fräscha träningskläder?

För ett par månader sen började jag träna med en personlig tränare. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag sitter hemma och skriver hela dagarna, i ställningar som är ergonomiska mardrömmar, och min ryggrad hade blivit så lik en ostkrok att jag inte velat möta Maria Montazami i en mörk gränd. Ändå trodde jag att jag var ganska vältränad. Helt okej, i alla fall. Men redan under mitt första pass insåg jag att det inte alls blir lättare med en tränare. Tvärtom blir det mycket JOBBIGARE. När jag tränar ensam slutar jag ju när jag inte tror att jag ska orka mer – min tränare tycker däremot att det är först då som den verkliga träningen börjar. Jag vill ofta döda honom med skivstången, och skulle kanske ha gjort det om jag bara haft några krafter kvar. Men efteråt älskar jag min plågoande, för allt han lyckats få mig att göra. Jag håller på att utveckla mitt första masochistiska förhållande.  

Och även om mitt liv inte går att jämföra med stjärnornas, så är vi åtminstone jämlika på gymmet. För även om P Diddy har anställda som håller i hans paraply, så kan ingen annan lägga sig i bänkpressen åt honom. Jennifer Lopez kanske tvingar gymmet att måla om väggarna i exakt rätt vit nyans innan hon sätter sin fot där. Mariah Carey kanske har Cristal i sin träningsflaska. Men ingen kan göra deras situps. 

Det är en konstigt trösterik tanke.

 

 

Skärmavbild 2012-01-13 kl. 13.12.29.png

Snart har vintern rasat igen

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngKlockan är kvart i tre på eftermiddagen, himlen har gått från klarblå till mörkt grå på några minuter. Jag tänder stearinljus i det stora vardagsrumsfönstret, det som vetter mot parken, och bestämmer att ljusslingan på balkongen, den får allt sitta kvar ett tag till. Trots att granen är plundrad och julen bortstädad för länge sedan. Korta dagar och långa nätter kräver tröst i form av extra mycket mysbelysning. 

Syrran ringer och rapporterar att efter Dagmar och Emil har snön vräkt ner och Östersunds vägkanter har nu vallar höga som bullerplank. Här i Stockholm är det inte mer vinter än tre minusgrader och en millimetertunn isskorpa på Riddarfjärden. 

Enligt SMHI:s hemsida ligger lågtrycken på lur, vilket bäddar för ännu mer snöfall i Norrland men bara ruskigt regnblask för oss bosatta söder om Gävle. Jag suckar och längtar efter fjolårets iskyla, då rimfrost, snövita gator och välskötta längdspår kompenserade bristen på soltimmar. 

Utanför fönstret har parken hunnit bli becksvart, grannfasaderna är konturlösa och de upplysta fönstren tycks sväva mitt i luften som vaxljusen i Hogwarths matsal. Jag gäspar, tänder fler levande ljus, vill egentligen lägga mig för natten, men klockan är ju bara fyra. Jag får bita ihop. Det är knappt tre månader kvar på årstiden som kallas vinter och drygt fem innan liljekonvaljer slår ut, myggor bits och abborrar nappar. Hur ska jag palla?

Jo, genom att bläddra fram till sidorna 42–47, där det finns en sneak peak av svensk sommar. Urban Anderssons och Svante Lidéns fotoreportage från förra årets midsommarfirande på ön Möja i Stockholms skärgård är bildbevis för att de ljumma, ljusa nätterna finns på riktigt. 

Och lugn, de kommer. 

Även i år. 

Stalin eller Carola? I Söndag slipper du välja!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
ettan0115.jpg

Satt du också bänkad framför senaste avsnittet av ”Gladiatorerna”? 8 000 svenskar sökte för att få utmana muskelbergen i TV4:s lördagsunderhållning. 32 fick chansen – och så Söndags reporter Hanna Radtke.

Hur det gick läser du i veckans Söndag. En liten försmak från hennes rapport: ”Jag flyger sprattlande genom luften. Tandskyddet är fyllt med blod”.
Läs också om Magnus Utvik som fastnade i ett extremt kommunistiskt parti när han var 17 år. Stalin var gud, Albanien paradiset och vägen dit hette ”väpnad revolution”. Efter tre år i det som han själv kallar en sekt lyckades han bryta sig fri. Men det höll på att kosta honom livet.
Den här veckan har vi också träffat Carola som bland annat berättar om mobbningen efter förlusten i Melodifestivalen – och varför hon tog med sig två renfällar, en fikus och en stor kandelaber till mötet med vår reporter.
Ovanpå det får du allt det du är van vid: mat, mode, skönhet, kungligt, vin, Malena, Strandberg och mycket mer.
En fullspäckad Söndag, helt enkelt!

Gör livet till en film!

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgOm ni ser mig gå på promenad med hörlurar, och jag tittar mig omkring på ett mystiskt sätt, eller stannar till för att göra en liten ryckig baklängesdans när jag tror att ingen ser mig, så är det förmodligen för att jag lyssnar på soundtracket till ”Twin Peaks”. Jag är helt inne i en värld där damen med stocken går bredvid mig och viskar kryptiska varningar. Dansande dvärgar dyker då och då upp i min väg, Audrey Horne knyter knutar på körsbärsstjälkar med tungan, och långhåriga demoner i jeansvästar lurar i buskarna. 

Men om jag gråter lyssnar jag på ”The Gift”, låten från femte säsongsavslutningen av ”Buffy the Vampire Slayer”, där Buffy offrar livet för att stoppa ännu en apokalyps. Jag sörjer tillsammans med Buffys chockade vänner. Var god stör ej. 

Och om jag joggar förbi med armarna tätt intill sidorna som en actionhjälte, med blicken fäst vid något påhittat mål i fjärran, är det på grund av Daft Punks soundtrack till ”Tron: Legacy”. 

Min besatthet av soundtrack började när jag jobbade som en galning i december. Jag skrev krönikor, jag skrev på en bok, jag gjorde research. Hela mitt huvud var fullt av ord, och jag som älskar musik orkade inte ens höra låttexter längre. Lösningen blev att lyssna på soundtrack. Det var som om en helt ny värld öppnade sig, och inte bara musikaliskt. Jag upptäckte att jag inte ens behövde gilla själva filmen – musiken kan ändå sätta igång fantasin, eller öppna känslomässiga dammluckor. Hela tillvaron blir mer dramatisk, vacker, spännande, magisk, eller allmänt gåshudsframkallande, när den ackompanjeras av filmmusik. 

Det blir till exempel betydligt roligare att städa. Jakten på dammråttor bakom soffan blir en episk kamp om du sätter på musiken från ”300” eller ”Gladiator” – och det är du som är hjälten! 

Och om du känner dig allmänt smådeppig, lyssna på musiken från ”The Holiday”, så känns ditt liv som en romantisk komedi där din svacka bara är en kort passage på vägen mot ett lyckligt slut. 

Det är det bästa med filmmusik: Att du kan välja vilken genre du vill att filmen om ditt liv ska tillhöra. 

 

Skärmavbild 2012-01-04 kl. 14.41.44.png

Lyssna på Pippi, alla vuxna!

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngHon dimper ner med ett brak i våra tv-apparater. På bräkig skånsk-amerikanska travar hon sensationella, politiskt inkorrekta citat på varandra. Vi häpnar, kippar efter andan och hojtar förfärat: ”Men så kan man väl inte säga/tycka/vara?”

Joho då, Anna Anka kan. Hon ber inte om ursäkt, viker aldrig ner sig, sitter i ”Skavlan” och skyller svenska skilsmässor på att vi kvinnor förlorar figuren när vi fött barn. Anna är, om inte en frisk, så ändå en fläkt (eller snarare orkan) av ickelagomhet.

Lite uppiggande tycker jag allt. Bra tv är det också. Jag bänkar mig med familjen varje vecka framför ”Svenska Hollywoodfruar” i cynisk förväntan på vilka nya chockåsikter ankan ska leverera.

Men mitt skrockande övergår i magknip när Anna i ett tv-klipp tvingar sin då treårige son, Ethan, att äta upp sin frukost:

– You don’t have a choice. Öppna munnen nu! Annars blir det time out. One … two …

Pojken börjar gråta, men Anna fortsätter iskallt:

– Det är inte du som bestämmer här! Hon vänder sig till barnflickan:

– He’s not leaving that table until he eats his food, because he does not decide in my household!

Uppvisningen i totalitär vuxentyranni väcker ett av mina tidigaste och obehagligaste minnen. Jag är cirka två år och har en alldeles för stor frukost framför mig: fil, flingor, limpmacka. Jag är proppmätt, men barnvakten, Tant B, tjatar. Jag ska minsann äta upp! Varenda gnutta! Hon matar mig med filmjölken, fortare och fortare. Tvångstrycker in skedbladet tills jag kväljs och till slut kräks över köksbordet.

Tant B ströks så klart illa kvickt från vår barnvaktslista. Vad som hänt med Ethans mamma, den före detta fru Anka, avslöjas på sidorna 10–15. Själv vill jag påminna henne och alla andra vuxna om en Pippi-klokhet:

Är man stark måste man vara snäll.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB