Arkiv för June 2012

- Sida 1 av 1

Ett matigt relationsproblem

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgVi svenskar pratar recept som engelsmän pratar väder. På Instagram, Twitter och Facebook lägger vi ut bilder på varenda mattallrik som hamnar framför oss. Våra tv-kockar blir nationalhelgon. Och det sägs att det släpps en ny kokbok om dagen här. Jag märkte på allvar vilken statuspryl matlagning blivit när jag senast var singel. Alla killar jag dejtade påstod sig vara fantastiska i köket. Sen satt man där och åt någon menlös pasta. Det var helt okej med mig. Det var det grundlösa skrytet jag inte stod ut med. 

Men nu är jag tillsammans med någon som verkligen kan laga mat. Så där så folk gnyr av njutning runt bordet. Och han kan äta på en lyxkrog, analysera maten genom att smacka några gånger med tungan, och sen laga samma rätter själv – minst lika bra. Han hittar på egna rätter som skulle blivit klassiker om en känd krögare uppfunnit dem. Och han gör efterrätter med teman. Som bakelserna med surfvågor av glasyr, kvällen då vi såg Point Break. Vi kompletterar varandra. Han är bra på att laga mat, jag är bra på att äta den. Men det har sina nackdelar. 

Ditt eget självförtroende i köket sjunker till cirka noll av kommentarer som ”Kanske om du skurit grönsakerna lite mer julienne…” Du slutar laga mat, vilket innebär att du alltid får ta hand om disken för att det ska bli rättvist (fastän diskande knappast är din stora passion). Och en stor del av hushållskassan går till ostar som lagrats inkapslade i lavasten, även när du kunnat hålla till godo med en gouda. Så om du är singel, tänk efter innan du dejtar någon som säger sig vara en mästare i köket. Det kan bli jobbigt, vare sig det är sant eller inte. 

Mats Strandberg

Skärmavbild 2012-06-21 kl. 13.54.46.jpg

Hon är inte bara drottning

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.58.31.pngSommarlovets första kväll sms:ar 15-åringen: ”Jag kommer hem rätt sent.”
Hemma före midnatt är husregeln, men textmeddelandet antyder att han tänker trotsa den och sladda genom ytterdörren … ja, just det, när? Jag ställer frågan i ett retur-sms och får svaret: ”Jag blir seeeeen”.

Och det blir han. För den unge mannen dyker inte upp. Alls.

Jag ringer och sms:ar både honom och alla hans polare, men möts av tonårsförälderfasan Den Totala Radioskuggan, medan min hjärna spelar upp den ena skräckscenen efter den andra. Joel nedslagen i en park. Joel på Mälarens botten. Joel delad mitt itu av ett tunnelbanetåg.

När jag till slut får kontakt visar det sig att han ska slagga hos polaren i Sundbyberg och mumlar: ”Förlåt”, när jag ryter bra-att-du-lever-men-fatta-hur-orolig-jag-varit-och-gör-ALDRIG-om-det-där-igen! …

Min ilska är född av kärlek och ur ångest över att inte kunna skydda det finaste jag har. Och jag är långt ifrån ensam om mina känslor. På Facebook har Texasmamman Shelley Stephenson Hepners löfte till sina barn delats igenkännande i statusar över hela världen. För Shelley lovar att fostra, förmana, läxa upp och jaga sina gullungar som en blodhund.
Om och när det behövs.

I dagens Söndag berättar vår hovreporter Jenny Alexandersson hur drottning Silvia kärleksfullt lägger sig i sina barns liv, om och när det behövs, vilket gör det ännu tydligare: En morsa är en morsa. Först som sist.

Oavsett om hon gett liv åt kungliga knoddar, amerikanska busfrön eller telefonstrejkande Stockholmstonåringar.

Programmet som ger mig mest gåshud

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgAmerikanska danstävlingen So you think you can dance har  åtta strålande, sprakande  säsonger bakom sig. På onsdag börjar Kanal 5 äntligen visa säsong nio. Och har du missat serien så är det hög tid att råda bot på det nu. För  medan Let´s dance fått dansfebern att svepa genom landet har alltför många svenskar missat So you think you can dance. Och jag skulle vilja påstå att SYTYCD är det bästa underhållningsprogrammet på tv just nu. Kanske någonsin, i alla fall i bemärkelse att inget annat program gett mig så mycket gåshud och blanka ögon. Varje avsnitt innehåller minst en känslomässig katharsis. Och då var jag inte ens särskilt intresserad av dans när jag började följa det. 

Upplägget är klassiskt: Unga hoppfulla artister uppträder inför en jury. Ett gäng finalister sållas fram, och får sedan tävla mot varandra varje vecka tills en vinnare återstår. Ändå blir SYTYCD så mycket mer än en vanlig talangsåpa. De tävlande som vaskas fram i castingprocessen (som faktiskt är min enda invändning mot serien, att skratta åt aningslösa människor som gör bort sig i tv känns sjukt omodernt) är verkliga begåvningar, de kan göra saker med människokroppen som borde-vara omöjliga i en värld med gravitation. Här ska själv lärda hiphopdansare plötsligt lära sig pardans-koreografi, och klassiskt skolade balettdansörer måste gå tvärt-emot allt de hittills lärt sig för att kunna genomföra ett trovärdigt hiphop-nummer. 

Domarna som avgör deras öden är visserligen färgstarka personligheter, men de vet att det är dansarna som är huvudpersonerna och inte de själva (ja, jag syftar på dig, Tony Irving). Och dansnumren signeras av USA:s allra bästa koreografer. När allt klickar blir det så mycket mer än dans: Det blir ren magi. Kanske för att dans är en så visuell tävlingsform att det är omöjligt att inte ryckas med. Eller kanske, om jag får bli lite högtravande, för att dans när den är som bäst låter oss se en bit av dansarens själ. Vad det än är, så gör SYTYCD något alldeles speciellt med oss som tittar. Så missa det inte. 

Mats Strandberg

 

 

Skärmavbild 2012-06-15 kl. 10.22.39.jpg


Året då vi skulle se något nytt

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.58.31.pngI flera år på raken, har vi semestrat i pittoreska Sitges, strax söder om Barcelona, men nu ska vi inte vara såna tråkmånsar. Nehej då, vi ska inte boka samma fyrstjärniga hotell (det som inte bara är gay friendly, utan också välkomnar gifta heteropar med bångstyriga barn), inte slentriansladda in på favoritkrogen med en underbara calamarin, eller spendera dagarna enligt formeln: sand och strand på morgonen och soft poolhäng efter lunch.
Nej, i år ska vi uppleva kusten norr om Barcelona. Vi måste ju prova något nytt. Vara lite vilda och galna. Våga något annat.

Så vi köper billiga Ryanbiljetter, landar i Girona, styr hyrbilen mot Blanes och checkar in på ett trestjärnigt 12-våningarshotell som sett hyfsat lyxigt ut på webben, men som i verkligheten är extremt sjabbigt, och inte det minsta charmigt.
Vårt ”generösa familjerum för fyra”, är inte större än en skokartong – när barnens soffa bäddats upp försvinner all golvyta och att öppna balkongdörrarna är ett mission impossible. I matsalen slamrar servisen omkring med sina diskvagnar mitt bland borden. Personalen KASTAR besticken i baljorna (våra öron ringer av tinnitus i flera minuter efteråt), alla är extremt otrevliga och visar tydligt att vi – gästerna – inte är ett dugg önskvärda.
Vi pallar i två nätter, sedan checkar vi ut, med ursäkten: ”Urgent family matter”, fast vi inte behöver motivera beslutet ett enda dugg. Vi är inte charterturister (vilket olycksfåglarna på sidorna 42–45 är). Vår bokning är reguljär, vi har inte betalat något i förväg, utan kan ta vårt pick och pack och dra. Vilket vi gör.
Till Sitges.

Jag är avundsjuk på dagens tonåringar

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgTonåringar har aldrig varit så eftertraktade och uppvaktade som nu. Efter Harry Potter, Twilight och Hunger games vill alla -hitta nästa stora fenomen som kan förföra dem. Det finns massor av böcker, filmer och tv-serier som är riktade till dem. Som är spännande, storslagna och storsäljande, och tar upp de stora livsfrågorna. 

Och jag blir lite avundsjuk. Så mycket av det som riktade sig till mig under mina tonår, mitt i Staffan Hildebrand-eran, var präktigt, sedelärande och urtråkigt. Alltid skildrat med samma ovanifrånperspektiv, alltid kryddat med pinsamma gamla slanguttryck som ingen i vår ålder någonsin skulle använda. Någon enstaka gång kom en ny Spielbergfilm, eller en gammal Stålmannenfilm gick i repris på tv, och man fick leva på det hur länge som helst.

Det är nästan med vemod jag älskar dagens kulturella tonårsboom. Tänk om Hunger games kommit tjugo år tidigare. Om det hela tiden gått upp nya superhjältefilmer på bio då också. Om det funnits mugglarträffar på min skola, där vi kunnat prata om Harry Potter. Om nätet funnits, och jag hade kunnat hitta andra som var som jag –  även om jag inte träffat dem hade jag åtminstone vetat att de fanns. 

Jag hade kunnat publicera fan fiction hela dagarna utan att skämmas, som jag gjorde över de där egna avsnitten av Falcon crest och V som jag skrev och sedan la i byrålådan. 

Jag tänker på det när jag läser Kim W Anderssons senaste skräckseriealbum Alena, med grymma, blodstänkta, lacrossespelande tonårsflickor på en internatskola. När jag var tolv-tretton år läste jag serier om gubbar som hunsades av brödkavelviftande fruar och svärmödrar. Det fanns förstås andra sorters serier än Kronblom, Åsa-Nisse, Lille Fridolf och 91:an Karlsson, men jag visste inte om det. Hade jag varit tonåring i dag hade jag garanterat hittat dem, tack vare nätet. 

Jag tror inte att det är lättare att vara tonåring i dag. På många sätt växer de upp i ett hårdare klimat än vad vi gjorde. Men det verkar vara bra mycket roligare. De har fler utvägar. Och det är åtminstone okej att vara en nörd. 

Mats Strandberg

 

Skärmavbild 2012-06-08 kl. 13.54.49.jpg

Mysteriet JLo

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgJag har aldrig blivit chockad av chockrockare, aldrig trott att lättklädda sångerskor ska få samhällsmoralen att rämna, aldrig förfasat mig över att dagens stjärnor inte är tillräckligt äkta. Det har lugnat mig, för allt det där har verkat som ett tecken på att man börjar bli gammal, på att man inte förstår sin samtid. Men det finns en stjärna som lyckas provocera mig, och det är genom sin blotta poänglöshet. Jennifer Lopez framgångar är, och kommer förmodligen alltid att vara, ett mysterium för mig. Hon kan inte sjunga. Hon kan inte dansa. Hennes låtar är ungefär det mest slätstrukna som någonsin skapats. Och de roller hon valt efter genombrottet är filmens motsvarigheter till hennes musik; svarta hål av total poänglöshet, som Bröllopsfixaren, Ett monster till svärmor och Shall we dance, eller bioaktuella What to expect. Hon har aldrig ens något intressant att säga i intervjuer. Den enda konstart hon lyckats ta till nya höjder är suga-in-kinderna-minen på röda mattor och i musikvideor, men i övrigt tvivlar jag på att Jenny from the block gjort något som eftervärlden kommer ha en anledning att minnas. Vilket dessutom gör hennes ökända divalater, som får Miss Piggy att framstå som ödmjuk, så oändligt mycket mer irriterande. 

Men Jennifer Lopez var åtminstone ett mysterium som jag trodde jag skulle slippa fundera mer på. Hon kändes som ett typiskt 00-talsfenomen. Över. 

Men häromveckan publicerade ansedda affärstidningen Forbes sin årliga lista över de största stjärnorna under året som gått. Listan baseras på deras inkomster, men också på hur stor uppmärksamhet de fått i radio, tidningar, tv och på nätet, samt hur många som följer dem på sociala medier. Och listan toppas av Jennifer Lopez. 

Vi tar det igen: Listan. Över de största stjärnorna. Toppas. Av Jennifer Lopez. Hon är alltså större än Oprah, vilket alla vet är detsamma som att vara större än Gud. Hon är större än kollegor som Rihanna, Katy Perry, Lady Gaga, Madonna och Adele. Och ja, jag förfasar mig över detta. Och nej, jag förstår inte min samtid.  

Mats Strandberg

strandberg.jpg

 

Tråkighet är underskattat

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.58.31.pngMin lunchträff sväljer sista tuggan av den smörstekta torsken och undrar:

– Jaha, och hur ser era sommarplaner ut då?

– Eh, pja, vi har faktiskt inga. Alls.

Väninnan (som bokat in midsommar med 17 släktingar på skärgårdstorpet, följt av Lisebergshelg, två veckor på Amalfikusten och som slutkläm: anläggande av villaträdgård) lägger ner besticken och ser bekymrad ut:

– Nehej, så ni kommer att spontanboka en sista minuten?

Kanske. Troligtvis inte. Det enda som är riktigt säkert är att ungarna ska till farmor i England under de fem sommarveckor då jag och maken jobbar. I övrigt är almanackan tom. För vi har varken lantställe i behov av nytt soldäck eller någon träkåk som ska skrapas och målas. Vi har en bostadsrätt med balkong och en bryggplats med styrpulpet, så vi kan göra vad vi vill.

När vi vill. Om vi vill. Vilket är ovanligt i dag, enligt ”stressdoktorn” Tomas Danielsson, som på sidorna 32–34 ger sina bästa tips för semesterharmoni. Han menar att många av oss fyller ferien med stugrenoveringar och storstads-sightseeings tills semesterveckorna blir en enda lång kravfylld upplevelsefest – mer utmattande än återhämtande.

– Att göra ingenting och ha lite tråkigt är underskattat, säger jag.

Väninnan är inte övertygad.

– Men NÅGOT måste ni väl ändå fylla all tid med?

Jodå. Vi ska spela whist med barnen, nakenbada från båten, plantera om i balkonglådan och njuta av många glas iskall rosé.

När vi vill. Om vi vill.

Möt spelarfruarna i veckans Söndag!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
120610_sondagsettan_low.jpg

Äntligen – fotbollsfesten är igång! Elmander är hel och än så länge har vi inte förlorat en enda poäng. På måndag kommer tusentals svenskar att bänka sig på Olympiastadion i Kiev för heja fram Zlatan och resten av landslaget i första matchen mot Ukraina. På läktaren sitter också spelarnas fruar och flickvänner – men vilka är de egentligen? Och hur är det att leva med ett fotbollsproffs? I veckans Söndag har vi tagit reda på det.

För dig som inte bryr dig om svenskarnas framfart i EM finns det massor av annan bra läsning i tidningen. Vi berättar historien om tävlingen Fröken Sverige som är något helt annat i dag än på glansdagarna fram till 80-talet. I jakten på den historien hamnade vi i ett köpcenter i Löddeköpinge med dunkande dansmusik och åtta förväntansfulla unga kvinnor på en scen.
Vi har också pratat med stressdoktorn Tomas Danielsson som kommer med några riktigt smarta tips för hur din semester verkligen blir så där avslappnad och skön som du säkert hoppas på.
Vi bjuder också er läsare på en exklusiv förhandsvisning på den nya svenska komedin ”Cockpit” med Jonas Karlsson i huvudrollen. Ta med talongen i tidningen till de utvalda biograferna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping eller Lund så får du två biljetter till visningen den 18 juni så länge platserna räcker.
Ha en bra helg!

Det är inte vi – det är vädret

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.58.31.pngQaisar Mahmoods bok Jakten på svenskheten landar på mitt bord och omslagstextens första meningar får mig att småskrocka: ”Trösklarna till det svenska folkhemmet är höga och svåra att komma över för många som flyttar hit. Som nyanländ invandrad blir man insläppt i farstun, men väldigt sällan till vardagsrummet”.

Ja, varför är vi svenskar så misstänksamt introverta? Hur kommer det sig att det är absolut knäpptyst i en fullproppad tunnelbanevagn under morgonrusningen och varför tänker bara ett fåtal: ”Det jämnar ut sig” och betalar inte bara sin egen, utan också kompisens stora starka när kollegerna är på after work?

Det kan man fråga sig så här dagen före Nationaldagen. Men så blir det varmt, på riktigt, i några dagar och plötsligt exploderar stan. Det picknickas, jongleras och spelas kubb i parken utanför vårt vardagsrumsfönster. Jag ser hur några småglin kickar boll rakt genom tulpanplanteringen och blir uppläxade av arga tanten på sju trappor. Först hytter hon med fingret, sen satsar hon för fullt och tåfjuttar bollen hårt längs gräsmattan så att en Jack Russell tar ett förskräckt hopsasteg åt sidan. Jag ler och tänker: ”You go, girl” medan grabbarna skamset lommar iväg.

Sedan slås jag av en annan tanke: Vi svenskar är inte introverta. Det är vårt väder som är det. För så fort solen värmer, häggen blommar och engångsgrillarna glöder, lyfter vi våra blickar från trottoarerna och ser varandra.

På gott och ont, tycker nog småglina med fotbollen.

Äntligen – årets stora badmode!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet

 

120603_sondag_low.jpg
Regndropparna rinner i strida strömmar ner för fönstret här på redaktionen. Det är dagar som den här då jag längtar till OS. Tänk att få bänka sig framför en maratonsändning på tv:n och titta på sporter som man egentligen är helt ointresserad av. Hur kul som helst.
Ännu roligare hade det förstås varit att befinna sig mitt i folkfesten i London. Om du är en av de lyckliga som ska till dit får du inte missa veckans Söndag. Vi har guiden som gör ditt OS-besök oförglömligt – utan att gräva hål i plånboken.
Visste du till exempel att många Londonbor öppnar upp sina trädgårdar för turister med egna tält. Campa mitt i London, alltså!
Den här veckan är det också dags för sommarens stora badmode-special. I år är det klass på badandet, vi ska se ut som tjusiga filmstjärnor, hälsar vår stylist Ehva Löpp. Missa inte det!
Vi har också tagit reda på hur det gick sen för fyra deltagare i tv-programmet ”Det okända”. Blev Micke och Carina av med andarna som röjde runt i huset? Och hur gick det för krögaren David som kände att någon strök honom i nacken trots att han var ensam?
Köp Söndag så får du svaret!
Sida 1 av 1
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB