Arkiv för July 2012

- Sida 1 av 2

Det finns inget vaccin mot svält

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Sundström.jpeg

Det börjar med att vår ettåring river sig i nacken. Vi ser ilsket röda prickar runt halsen just där tröjan glipar, vi tror att vår dotter fått myggbett. Satans mygg, svär vi och smetar på en salva som ska lindra mot insektsbett.

Under natten sover Märtha oroligt och skriker i sömnen. Hon får komma upp till min säng men det tar ändå en stund innan hon blivit lugnare. Hon känns varm och vi sover utan täcke.

På morgonen vaknar jag med näsan mot hennes lilla rygg. Jag känner på henne för att kontrollera att hon inte fått mer feber. Hon känns inte varm längre. Men något är ändå fel. Märthas silkeslena bebishy är plötsligt sträv. Myggbetten finns nu över hela hennes rygg.

Jag drar upp rullgardinen och i dagsljus ser jag att prickarna ser ut som blåsor och då förstår jag att de inte kan vara myggbett. De flesta bölderna på ryggen är mörkröda med något som ser ut som en klar glaspärla i mitten. Några av bölderna saknar pärlan och är såriga eller fyllda med var.

Märtha vaknar och är arg. Hon sliter våldsamt i sin hud som om den vore ett klädesplagg man kan ta av sig. Jag försöker lugna, samtidigt som jag ser att bölderna finns precis överallt på hennes kropp. På magen, på armarna och benen. Och under fötterna. I hela ansiktet. Över och under ögat. I öronen och överallt i hårbotten.

Det ser så illa ut att jag blir orolig. Det är söndag och stängt på vår husläkarmottagning. Det blir en sökning på Google. Ser ett hundratal bilder på barn med bölder och blir alldeles dyster då jag tycker att Märthas bölder ser mycket mer brutala ut än de jag ser på nätet. Därefter blir det rådslag med barnens faster.

– Allt tyder på vattkoppor, säger hon. 

Jag googlar ”vattkoppor” och förstår att Märtha drabbats av en av de vanligaste barnsjuk-domarna.
Jag plockar fram zinkssalvan och potatismjölet och minns mina egna koppor. Några få på armarna och kanske ett tiotal i nacken och vid ena örat. Jag hade inte särskilt många alls, men minns än i dag hur elakt det kliade. Och trots att jag hade en lindrig variant har jag ett par ärr efter infekterade bölder.

Varken jag eller min man får sova ordentligt under tre nätter. Märtha jämrar sig och vaknar och skriker efter lindring. Hon ser på oss med bedjande ögon och undrar säkert varför vi inte hjälper henne. 
Märtha lider i nästan sju dagar. Jag och min man undrar varför det inte är självklart att man ger vaccin mot denna plågsamma barnsjukdom. Som förälder är det fruktansvärt att se sitt barn lida, att bara stå bredvid och inte kunna hjälpa är smärtsamt.

Samtidigt: Vattkoppor är helt ofarligt. Tänk på alla riktigt stora plågor som drabbar barn världen över. Som nu den grymma svältkatastrofen i Jemen där 250 000 barn riskerar att dö. Tänk på föräldrarna där. Den maktlösheten!

Josefine Sundström

HBT-kändisar gör stor skillnad

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Strandberg.jpeg

Det är förhållandevis lätt att ­vara hbt i Sverige i dag. Det är nästan 80 år sen vi ­dömdes till flera års straffarbete om vi blev påkomna i bingen. Nästan 50 år sen vi var kriminella. För 22 år sen slutade WHO klassa oss som sinnes­sjuka. Ja, herregud, nu får vi ju adoptera barn och gifta oss också! Så vad har vi kvar att klaga på? Det var väl ett himla liv på oss. Tänk att vi aldrig är nöjda, att vi alltid ska hålla på och känna oss kränkta. 

Det finns många som stör sig på att vi inte är ödmjukt tacksamma över ­ynnesten att ha samma rättigheter som alla medborgare. Nästan som om denna gåva är på nåder, och kommer att tas tillbaka om vi inte uppskattar den tillräckligt. Och visst. På pappret ser det ju faktiskt ut som om allt är frid och fröjd. 

Ändå upplever många av oss fördomar så gott som dagligen. Det finns extrema (men ­inte ovanliga) varianter, som mobbning och hatbrott. Men det finns också små vardagssituationer, så vanliga att vi knappt tänker på det. Och fördomarna finns i hela populärkulturen. I karaktärer som är rena karikatyrer i filmer och tv-serier, i billiga stand up-poänger och i hatiska låttexter. Och när vi har mage att ha invändningar är det vi som är de jobbiga. De som ska hålla på och göra en stor grej av sin läggning. De som ska vara så ­politiskt korrekta jämt. De som ­inte kan ta ett skämt (ursäkten som alla mobbare använder på skol­gården). 

Men inga vore ju gladare än vi om det inte var en ”stor grej” att vara gay. Det är därför det är så viktigt med kändisar som kommer ut ur garderoben, från sportstjärnor till dokusåpadeltagare. Det är enkelt att ha fördomar mot en grupp ansiktslösa främlingar. Det är betydligt svårare när det plötsligt visar sig att man vet vilka några av ”de där andra” är. När man ser att de i första hand är individer, kanske inte så jättelika en själv men inte så himla olika heller. 

På tisdag börjar Stockholm Pride, och några av er undrar varför vi ska ha parader och egna fester om vi nu vill vara som alla andra. Jag vet det ­eftersom frågan brukar dyka upp i ilskna mejl. Och det ska jag svara på nästa söndag. 

Mats Strandberg

Texten jag inte kunde värja mig mot

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Erika.jpeg

Det är vår reporter Annika Malmsten som hittar henne. Tjackhoran. Det är så hon kallar sig i sin blogg. Annika undrar om vi inte borde försöka få en intervju? Visst. Det tycker jag. För hennes historia är fantastisk. 

Och fasansfull, otrolig, förfärlig, fascinerande. 

När Annika kontaktar Ebba (som hon också kallar sig), får hon veta att den före detta gathoran gärna berättar sin livshistoria, men bara under förutsättning att hon får skriva den. Ebba läser numera till jurist, lever ett väl fungerande Svenssonliv, med man, bebis, villa och Volvo. Och hon är så rädd om sin anonymitet att hon, under inga omständigheter, vill träffa någon från redaktionen. 

Självklart får hon skriva själv, men jag förväntar mig inget mästerverk. 

– Går texten att publicera, får hon ett par uppslag i tidningen, säger jag till Annika, som ber Ebba att skriva mellan 6 000 och 8 000 tecken. 

Hon levererar 31 671. 

Och har mig fast redan efter ett par meningar. 

Texten är lång, men helt magisk. Så sorglig, så gripande, så osentimental. Den är krass, rakt på sak och driven. 

Det är sällan det händer, men den här gången säger jag: 

– Jag vill inte korta någonting. 

Så det har vi inte gjort, vi har lagt till ett komma här, en stor bokstav där, men annars är texten på 
sidorna 34–41 helt ofiltrerad. 

Läs den och försök sedan värja er. Det kunde inte jag.

Erika Scott

Smiths bästa roll: Att ljuga för mig

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgFör ungefär hundra år sen, i slutet av 90-talet, jobbade jag som reporter på ZTV och fick ibland intervjua världskändisar på Sverigebesök. En av dem var Will Smith, som var här för att göra reklam för filmen Wild Wild West. Jag träffade honom på en takterrass i ett strålande soligt Stockholm. Will var sjukt lång, sjukt trevlig och pratade entusiastiskt om filmen: Hur mycket han älskade den, hur roligt det varit att göra den, hur han såg fram emot att dela den med sina fans. Jag fick honom också att säga det obligatoriska ”Jag älskar Sverige!”. Jag tror jag fick tillbringa sju minuter med honom innan han skulle träffa nästa reporter. Och sen nästa. Och nästa. Så skulle det fortsätta hela dagen. Och dagen efter skulle han åka till nästa land och träffa nya journalister som ställde samma gamla frågor. 

Wild Wild West visade sig vara en riktig skitfilm. Den där sortens dynga som ger Hollywood dåligt rykte. Senare skulle filmen ”vinna” storslam på Razzie Awards, ni vet, motsatsen till Oscars-galan. Den fick ”pris” för årets sämsta film, sämsta regi och sämsta manus. Will och motspelaren Kevin Kline utsågs till årets sämsta duo på vita duken, och Wills låt med samma namn blev valt till sämsta soundtrack. Och som extra salt i såren hade Will Smith tackat nej till huvudrollen i moderna klassikern Matrix för att kunna göra Wild Wild West. Han har i flera intervjuer kallat det för mitt livs sämsta beslut. 

Will har Oscarnominerats två gånger (för Ali och Jakten på lyckan), men jag undrar om inte den där soliga dagen på takterrassen i Stockholm var hans livs bästa skådespelarinsats. Han måste ju ha vetat vilken hopplös film det var (testpubliken hade redan hatat den). Han måste ha skämts lite. Och ändå satt han i intervju efter intervju, dag efter dag, och lovordade den. Det måste ha varit vidrigt, men han gjorde en briljant prestation. Och jag tror åtminstone inte han ljög om att han gillade vårt land. I oktober 2004 köpte han ett hus i södra Sverige. 

Mats Strandberg

 

kalkon.jpg

Grattis Köpenhamn!

av Erika Scott, Aftonbladet

UNDSTROM_LITEN-792.jpgBilen skär genom kohagar och små samhällen. Jag lutar tinningen mot fönsterglaset och åker med. Jag låter skvalet från radion skölja över mig . Det är en kanal med mest musik för ingen av oss orkar ta in prat, vi konstaterar att det är härligt att inte behöva bry sig under semestern.

Men så plötsligt hajar jag till. En myndig röst under Ekot talar om att Eurovision inte ska hållas i Stockholm. Utan i Malmö. Jag höjer volymen på radion. Malmö vann över huvudstaden för att de hade en mindre och billigare arena tillgänglig. Typ.

Jag rätar på ryggen och tänker på Malmö. Jag har periodvis arbetat där, i det gamla tv-huset. Ett av programmen jag ledde där var Melodifestivalen 2001. Det var det året då Friends vann med Lyssna till ditt hjärta, alltså sista året som Melodifestivalen saknade deltävlingar.

Jag tyckte mycket om att strosa omkring på gatorna i Malmö. Och så tyckte jag om dom som jobbade på SVT där.Min första känsla är därför glädje inför att detta stora event hamnar i Malmö.

Men så börjar jag fundera på programmet. Jag vet några som ska jobba med det och vet att de tillhör de allra bästa tv-makarna vi har. Därför är jag säker på att programmet kommer bli suveränt.

Men Eurovision är ju så mycket mer, eller hur! Jag menar, hur kommer det sig att vi är så måna om att vinna hela tjottabaletten? Jo, vi vill visa upp oss i direktsänd tv för nästan hela Europa. Vi vill visa hur bra vi är på underhållning. Och så vill vi visa vilket härligt land vi har!

Eurovision är det bästa skrytfönstret som finns efter OS. Då handlar det inte bara om själva tv-programmet. Under Eurovision söker sig tusentals journalister och fans till eventet. Och under programmet berättar kommentatorer för alla respektive länder hur hur landet är. Därför känner jag att det är dumt att inte visa upp det bästa vi har.

Okej, Stockholm är inte allt. Men i maj är Stockholm en av världens vackraste städer. Vattnet, grönskan och ljuset. Och arkitekturen. Stadshuset. Slottet. Skansen och Gröna Lund. Strandvägen och söders höjder. Storstadspondus i Hötorgsskraporna och hela skärgården. Och så en alldeles ny och modern Friends arena.

I Stockholm skulle journalister bo och trivas förstklassigt och de skulle kunna fylla sina tidningar med undersköna bilder från Stockholm, något av det vackraste Sverige har att erbjuda. Resultatet skulle bli att fler skulle vilja turista här. Och det brukar vara till glädje för hela landet. Man börjar i Stockholm, älskar stan och vill sedan se mer. Jag fattar att SVT ska koncentrera sig på att producera ett bra och ekonomiskt genomförbart program. Men för allt utanför programmet är det synd att det blir i Malmö.

Hur mysigt och trivsamt Malmö än är går det ej att jämföra med Stockholm. Dessutom tror jag att många kommer att välja boende på andra sidan bron. Därför kan man nu säga att Loreen tog hem segern för … Danmark och Köpenhamn!

Ålder spelar ingen roll

av Erika Scott, Aftonbladet

scott_erika_LITEN.jpgVår dotter Freja ringer från sitt sommarlov hos farmor i England och baxnar i luren, när min man, Dan, avslöjar:

– Vet du vad mamma lyssnar på just nu? Nicki Minaj!

För er som inte känner till denna Nicki, kan jag berätta att hon egentligen heter Onika Tanya Maraj, är en rappare från Queens i New York, och har lika mycket silikon i sin kropp som det finns mygg i Österfärnebo.

Men bortsett från att hon ser ut som en seriefigur med sina kosmetiskt manipulerade läppar, bröst och stjärthalvor, är hon också kvinnan bakom den dansanta hitlåten Starships. Och eftersom min spellista ”Ut och kut” är i desperat behov av en uppfräschning, är jag precis i färd med att ladda ner den medryckande dängan från Itunes när Freja telefonerar.

– Vilka andra låtar väljer du? vill Freja veta.

Jo, det ska jag tala om: Aviciis Levels, Ai Se Eu Te Pego (Nooossaa!) med Michel Teló (satte fokus på Anton Hyséns rumpa under samban i Let’s dance) och Somebody that I used to know (Gotye). Trion kommer bli ett alldeles utmärkt komplement i min redan smått schizofrena ”löplåtesamling” – en märklig mix av Laleh, N-Dubz, David Guetta, Aloe Blacc, Madonna, Adele, Paul Weller, Britney Spears, S Club 7 (ja, jag vet – skämskudde fram!), Don Omar, AC/DC och The Verve.

Som ni förstår ligger inte direkt i framkant vad gäller musik. Men inte heller skulle en random titt på mitt Itunesbibliotek avslöja att jag är en medelålders tant. Min poäng? Jo, att jag och många andra föräldrars musiksmak är väldigt snarlik våra ungdomars (här hör jag högljudda protester från mina barn).

Och varför inte? För som Hollywoods dietdrottning Kim Snyder säger på sidan 39: ”Vi är besatta av siffror. Ålder spelar ingen roll”.

Sant. Åtminstone inte när man ska ut och kut.

Hämnden är ljuv!

av Erika Scott, Aftonbladet

UNDSTROM_LITEN-792.jpg”Jag har blivit bedragen av min man och känner mig som en idiot. Litade på honom.” Facebookuppdateringen möter mig sekunden efter att jag loggat in. Det är en bekant till mig som skrivit den. En tjej som jag hälsar på då vi ses men vi rings aldrig. Först tror jag att hon blivit facerapad. Att någon stulit 
hennes identitet och lite osmakligt busat. Men 
efter något dygn kommer ännu en uppdatering av samma dystra karaktär – jag fattar att statusraden är äkta.
Min puls har gått upp och det hettar i ansiktet. Jag känner mig generad över att få informationen. Alltihop är liksom så personligt att jag vill ducka.
Min spontana reaktion är: Varför? Inte varför hennes till synes perfekte make klantat sig. Jag funderar över varför hon valde att skriva uppdateringen.
Jag tänker att hon måste vara förvirrad, människor brukar göra märkliga saker då de befinner sig i chock. En annan möjlighet är att hon bara var klantig. 
Eller kanske full. Var uppdateringarna i själva verket personliga hälsningar till en nära vän? Personliga hälsningar på villovägar?

Allt känns obegripligt. För otrohet är som missfall, skönhetsoperationer, aborter, våldtäkt och mycket pengar på banken. Man pratar inte
högt om det. Kräksjukor, oväder, busiga barn och framgångar är sånt man skriver om på Facebook. Inte otrohet. Det brukar naturligtvis komma ut i alla fall. Informationen pyser ut som pyspunka, den så kallade djungeltelegrafen brukar göra sitt.
Jag loggar in upprepade gånger. Läser om raderna och funderar över om jag ska skriva något peppande. Men så landar jag i att andra får göra det – jag är ju endast en bekant.
I stället tänker jag på hennes man. Framgångsrik och omtyckt av många. Han är snygg i sitt tillgängliga leende. Han är sportig och rik. Jag börjar tänka på företaget han byggt upp, en riktig
framgångssaga. Så tänker jag vidare på att jag aldrig mer vill handla något av honom. Om nu detta stämmer. Nej, tänker jag, jag vill aldrig mer behöva se honom. Otrogen!
Ungefär här inser jag vad statusraden betyder. Min bekant hämnas! Och det är ju en alldeles 
genialiskt hämnd hon fått till. Sofistikerad och välmaskerad. Min bekant förekommer förstås
rykten. Meningarna på FB gör så att folk inte kommer smussla bakom rygg. Gå omkring och tycka synd.

Här någonstans börjar jag inse att min bekant just brutit ett märkligt tabu. Hon har lagt sig ner och blottat strupen så där som vi vanligen inte gör. Hej hela världen, jag är bedragen och skör och behöver er nu!
Med hjälp av Facebook har hon tagit kommandot över situationen. Nu blir det 
i stället han som kommer drabbas av smusslet. Och fler än jag kommer sluta att inhandla hans framgångsprodukter.
Jag tror att du nu gissar vem min bekant är och jag tror jag har kommit fram till vad jag borde lägga för kommentar under hennes status. Hur var det nu då? Jo, heja bästa, snygga, begåvade du. Även om din avsikt inte var hämnd: Hämnden är ljuv!

Disney-skurkarna får äntligen synas

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgDisney ska äntligen ge lite välförtjänt uppmärksamhet till sina klassiska skurkar. Angelina Jolie spelar huvudrollen i en kommande spelfilm om den onda fen Maleficent från Törnrosa. Här ska vi för första gången få se den klassiska berättelsen från hennes synvinkel. Och snart släpper Disney samlardockor med sina skurkdrottningar, och nagellack och accessoarer med starka färger, inspirerade av häxor och elaka styvmödrar. 

Och det är väl på tiden, efter lavinen av prinsessprodukter som rasat ut ur Disney-fabrikerna. Aurora, Snövit, Belle, Ariel och resten av gänget har i flera år prytt allt från papperstallrikar till pennskrin, och fula polyesterkopior av deras pastelliga balklänningar har getts ut i barnstorlek. Men det är ju skurkarna som är de riktiga stjärnorna.

Prinsessorna är (förutom Rapunzel, i Trassel från 2010) URTRÅKIGA, med sina renskrubbade ansikten, stora förvånade ögon och kvittrande sånger. Men det verkligt ondskefulla med tristessprinsessorna är att de är ungefär de sämsta tänkbara förebilderna för småbarn. Kolla på Belle i Skönheten och odjuret, till exempel. Hennes pappa blir satt i fängelsehålan av ett monster, hon tar självuppoffrande pappans plats, och sen lär hon sig älska monstret som håller henne fången och förändrar honom med sin kärlek. Eller Ariel i Den lilla sjöjungfrun, som blir besatt av en främling och därför överger sin familj och vänner och säljer en del av sin själ till någon som utför magisk plastikkirurgi på henne. Det är rätt svårt att hålla på Ariel och Belle.

Skurkarna har däremot alltid varit fantastiska i Disneys värld. De var roligare och de hade roligare. Dessutom var de så mycket snyggare än de slätstrukna sessorna. Magica de Hex var tveklöst mest foxy i Ankeborg. Ursula, Cruella och Snövits styvmor hade dramatiska kläder, spacklade ansikten och glittrande smycken. Och Maleficent hade allt detta PLUS horn OCH en kraxande korp på axeln. Jag längtar verkligen efter att se Angelina Jolie ge henne upprättelse.  

Mats Strandberg

 

Skärmavbild 2012-07-13 kl. 11.08.34.jpg

Välgörenheten blev till gröna fingrar

av Erika Scott, Aftonbladet

UNDSTROM_LITEN-792.jpgJag ska köpa blommor. Tänker satsa på en dyr Rosenhagtorn. Men redan då jag kedjat loss kundvagnen vid entrén tappar jag fokus. På en rullvagn mitt i gången ser jag plantor och stora neonfärgade rea-skyltar. 
5 kronor. REA. REA. REA. Blomsterplantor för bara en femma, tänker jag, styr dit och möts av en samling stackare. Molokna växter i plastkrukor. Jag går fram och känner på jorden. Snustorr. Det är inte många som har blommor, men de som ännu inte fallit samman har lila blomblad. Plötsligt är det inte fyndjägaren utan den barmhärtiga samariten i mig som vaknar till liv. Jag vill ta omhand. Vem annars ska förbarma sig över dessa törstiga krakar?

Jag tittar mig hastigt över axeln innan jag börjar lasta kundvagnen. Jag stuvar om lite för att få plats med ännu fler. Sist fäller jag ut barn-sitsen och placerar de sista plantorna där. Det hela känns genant. Jag tänker att jag inte får möta någon bekant på väg till kassan. Jag plockar åt mig en Rosenhagtorn i farten och får köa en bra stund innan det blir min tur att betala. Kassörskan slår in Rosenhagtornen och stirrar en stund på reaplantorna innan hon säger:

– Kommer … öh … de där … plantorna … från vagnen vid entrén? Hon betonar ”de där” som om vi pratade om klamydia.

– Ja, säger jag väl medveten om att jag kanske uppfattas gamig.

– Öh men alltså, jag vet inte om du såg det, men vi skulle slänga dem. Vi hade dem på rea i helgen och de där blev över och är på väg till soporna.

– Jaha. Men hur mycket blir det? säger jag och hoppas att inte hela kön bakom mig står och stirrar.

– Den stora växten kostar 599. Men de andra … Jag vet inte. Om du verkligen vill ha småplantorna är det bara att ta dem. Vi kan ju inte ta betalt för de där.

Klamydian igen. Jag betalar och mumlar ett tack och skyndar mig ut till bilen. Ute på parkeringen ser plantorna ännu tröttare ut. ”Det här var ovanligt dumt av mig”, tänker jag när jag lastar bilen. På väg hem sms:ar Klas att jag inte ska glömma isglass till barnen. Jag funderar på att åka till tippen och dumpa av småplantorna för att därefter åka tillbaka till affären och köpa glass. Men så bestämmer jag mig ändå för att fullfölja mitt försök till välgörenhet. Så fort jag kommer hem tar jag fram mina gamla krukor och pelargonjorden som blev över i våras. Så trycker jag ner småplantorna lite på måfå. Jag stuvar undan dem i trädgården och glömmer bort dem. I stället fokuserar jag på min dyra planta. Men trots noggrann vattning, näring och fin placering vill den inte riktigt ta sig. Några veckor senare leker Maj-Lis och jag kurragömma och jag springer in i småplantorna igen: ett hav av pigga lila blommor uppsträckta mot solen. Jag blir tvungen att sjunka ner på huk framför dem och stryka lite försiktigt över bladen. Vilka små rackare. Vilka ljuvliga varelser. Inte visste jag att man kunde känna sådan kärlek till blommor!

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB