Jag ska köpa blommor. Tänker satsa på en dyr Rosenhagtorn. Men redan då jag kedjat loss kundvagnen vid entrén tappar jag fokus. På en rullvagn mitt i gången ser jag plantor och stora neonfärgade rea-skyltar. 
5 kronor. REA. REA. REA. Blomsterplantor för bara en femma, tänker jag, styr dit och möts av en samling stackare. Molokna växter i plastkrukor. Jag går fram och känner på jorden. Snustorr. Det är inte många som har blommor, men de som ännu inte fallit samman har lila blomblad. Plötsligt är det inte fyndjägaren utan den barmhärtiga samariten i mig som vaknar till liv. Jag vill ta omhand. Vem annars ska förbarma sig över dessa törstiga krakar?

Jag tittar mig hastigt över axeln innan jag börjar lasta kundvagnen. Jag stuvar om lite för att få plats med ännu fler. Sist fäller jag ut barn-sitsen och placerar de sista plantorna där. Det hela känns genant. Jag tänker att jag inte får möta någon bekant på väg till kassan. Jag plockar åt mig en Rosenhagtorn i farten och får köa en bra stund innan det blir min tur att betala. Kassörskan slår in Rosenhagtornen och stirrar en stund på reaplantorna innan hon säger:

– Kommer … öh … de där … plantorna … från vagnen vid entrén? Hon betonar ”de där” som om vi pratade om klamydia.

– Ja, säger jag väl medveten om att jag kanske uppfattas gamig.

– Öh men alltså, jag vet inte om du såg det, men vi skulle slänga dem. Vi hade dem på rea i helgen och de där blev över och är på väg till soporna.

– Jaha. Men hur mycket blir det? säger jag och hoppas att inte hela kön bakom mig står och stirrar.

– Den stora växten kostar 599. Men de andra … Jag vet inte. Om du verkligen vill ha småplantorna är det bara att ta dem. Vi kan ju inte ta betalt för de där.

Klamydian igen. Jag betalar och mumlar ett tack och skyndar mig ut till bilen. Ute på parkeringen ser plantorna ännu tröttare ut. ”Det här var ovanligt dumt av mig”, tänker jag när jag lastar bilen. På väg hem sms:ar Klas att jag inte ska glömma isglass till barnen. Jag funderar på att åka till tippen och dumpa av småplantorna för att därefter åka tillbaka till affären och köpa glass. Men så bestämmer jag mig ändå för att fullfölja mitt försök till välgörenhet. Så fort jag kommer hem tar jag fram mina gamla krukor och pelargonjorden som blev över i våras. Så trycker jag ner småplantorna lite på måfå. Jag stuvar undan dem i trädgården och glömmer bort dem. I stället fokuserar jag på min dyra planta. Men trots noggrann vattning, näring och fin placering vill den inte riktigt ta sig. Några veckor senare leker Maj-Lis och jag kurragömma och jag springer in i småplantorna igen: ett hav av pigga lila blommor uppsträckta mot solen. Jag blir tvungen att sjunka ner på huk framför dem och stryka lite försiktigt över bladen. Vilka små rackare. Vilka ljuvliga varelser. Inte visste jag att man kunde känna sådan kärlek till blommor!