Arkiv för January 2013

- Sida 1 av 3

Scientologerna har motvind i Hollywood

av Söndagsredaktionen

Scientologerna har haft ett starkt fäste i Hollywood ända sedan grundaren, scifi-författaren L Ron Hubbard, uppvaktade filmstjärnor som Gloria Swanson. Men kanske är de kända språkrören till mer skada än nytta för scientologin nu. Den senaste tiden är de levande reklamtavlorna snarare avskräckande exempel, som synes på listan här intill. Den största smällen är Tom Cruises och Katie Holmes skilsmässa. Bilden som växt fram i media har varit tydlig; Katie har lyckats fly med Suri från en maffialiknande rörelse som utnyttjar sina medlemmar hänsynslöst och håller dem i schack med skrämseltaktik och hjärntvätt, förföljer avhoppare och försöker tysta alla kritiska röster med hot om stämning.

Det är inte bara kändisarna som ligger scientologin till last. Internet är deras värsta fiende. Inte nog med att avhoppare berättar om fasansfulla förhållanden bakom kulisserna. De avslöjar också själva kärnan i scientologin, som medlemmarna inte får tillgång till förrän de uppnår de högsta (mest hjärntvättade?) nivåerna. Det är svårt att tänka sig att någon skulle söka sig till scientologin efter att ha läst Wikipedia-artikeln om den intergalaktiske härskaren Xenu, som slängde utomjordingar i vulkaner, sprängde dem med vätebomber och fångade deras själar. Pinfärska boken Going clear, av den Pulitzer-belönade Lawrence Wright som intervjuat över 200 avhoppare, trycks i jätteupplaga och lär bli ytterligare ett dråpslag.

Men det är Tom och Katie och John och Lisa-Marie och de andra vi kan tacka för att scientologins hemligheter till slut avslöjas. Det finns massor av sekter som aldrig granskas i media. Det är kopplingen till Hollywood som gjort scientologerna intressanta. Det vore ironiskt om just det som gjorde scientologerna så framgångsrika också blev deras fall. Och det är ironiskt att själva rörelsen just nu beter sig precis som en Hollywood-diva på dekis: de skriker argt över den ovälkomna uppmärksamheten, fastän de själva så hungrigt sökte rampljuset.

Kategorier Krönikor

av Söndagsredaktionen

För tolv år sedan skrev jag låtar. Poplåtar. Singersongwriter-låtar. Inte bara texter, även om texterna kanske låg mig varmast om hjärtat. Jag skrev faktiskt melodier också. Antingen plonkade jag fram mina slingor på piano. Eller så nynnade jag fram dem. Den låt som jag kom att bli mest stolt över nynnade jag fram på en halvtimme. Text och musik bara rann ur mig.

Bring some flowers heter låten och man kan lite förenklat säga att den handlar om olycklig kärlek. Musiken är lite oförutsägbar. Tonerna glider och melodin är skitig. Även texten är flummig, kanske kryptisk. ”Räkna ej timmar. Vi ska snart vara ifrån varandra. Men se, här serverar jag vin du känner igen. Kom, jag håller dig i handen. Kom, med lite blommor och njut. Ja njut i kväll, i morgon kan det vara för sent”. Fast på engelska då.

Men trots att den är vrålpretentiös så blev mina vänner och bekanta berörda då jag spelade upp demon. De ville höra den igen. Och igen. Vilket aldrig hade hänt tidigare. Att skriva musik hade tills dess varit en hobby. Men efter den där låten drömde jag om att beröra fler än min ganska snäva vänskapskrets. Jag fick chansen. Via ombud presenterades låten för radio. Jag fick höra att man på stationerna gillade den. Men sen hände absolut ingenting. Bara tystnad.

Jag blev låg och försökte att komponera vidare. Det blev väl ett par låtar till. Men efter en tid övergick jag till att mer och mer skriva skönlitterära texter. Musiken tog slut, kan man säga. Mina demolåtar hamnade i någons byrålåda. Gömda och bortglömda. Eller, det var vad jag trodde. Så i höstas hände något otroligt.

Det var faktiskt samma vecka som jag hörde monsterhitten Gangnam style för första gången. Ni vet den där låten med fånig dans som haft fantastiska en MILJARD visningar på Youtube. Jag hörde låten, erkände för mig själv att den var svängig. Jag googlade låten och fick reda på att artisten kallade sig PSY och att han var Sydkoreas svar på Markoolio. K-pop kallades visst musiken. Alltså koreansk pop. Jahapp.

Endast ett par dagar senare får jag ett telefonsamtal. En musikförläggare frågar om jag hört talas om K-pop. Jo, det har jag ju. Så bra, säger han och berättar att en K-popgrupp som kallar sig 2AM hört en av mina låtar. Och ja, gruppen undrar om de kan få översätta låten, ändra lite i texten och sedan spela in den för den japanska marknaden.
– Ja, säger jag.

Och i onsdags fick jag höra det färdiga resultatet. Fyra killar som i värsta nittiotalsanda sjunger ”yeah yeah” och så följer en koreansk harrang. Eller om den är japansk. Jag kan inte avgöra. Min skumma melodi låter smörig. Och ja, kommersiell. 2AM sjunger lite engelska också. ”You are my first love”, sjunger de och har vinklat bort den olyckliga kärleken. Borta är skitet. Det låter glimrande. Inte alls skört som då jag skapade den. Fyra popstjärnor på andra sidan klotet har förintat det som en gång var unikt med låten. Som upphovsman borde jag kanske bli kränkt. Men jag ler i stället och tänker: det är kanske när man inte längre försöker som det plötsligt händer!

Borta bra, eller …?

av Söndagsredaktionen
Det var en av de första sakerna jag lärde mig om honom: Han kommer inte bära mitt bagage. Från vår allra första dejt, var min man Dans devis: ”Don’t bring more than you can carry”. En bra regel (även om jag vid just det tillfället tyckte den var onödigt oromantisk), då semesterirritation gärna uppstår av att släpa runt på en stor, tung väska som innehåller alltför många bra att ha-plagg.

Och eftersom jag och min make försöker välja lågprisflyg, löser det där sig per automatik. Det gäller, som bekant, att få ner allt ett i varsitt handbagage för att det ska vara värt krånglet att boarda bolag som Ryanair.

Om Gry Forssell bokar billigt, vet jag inte, men ett riktigt packningsproffs, det är hon, och på sidorna 20–25 visar hon vilka favoritplagg hon tar med i sin kappsäck.

För Gry, som jobbar jämt, reser ofta, både privat och i tjänsten, och jag fattar inte att hon pallar. Själv är jag måttligt förtjust i stuvande och transporterande. Jag gillar att upptäcka nya länder och miljöer, men är urless på ställtider i incheckningsköer och väntar ivrigt på lanseringen av appen Beam Me Up. Tänk er: ”Swosch”. Från Stockholm till Mallis på några sekunder!

Jag är dessutom så trist att jag tycker att det bästa med att resa bort är att komma hem. Att sätta husnyckeln i låset, inventera kylskåpet, bläddra igenom posthögen och somna med huvudet på egen kudde är en känsla som slår alla utlandsäventyr.

För nog är det ofta som den irländske författaren George Moore (1873-1958) utryckte det: ”Man reser världen runt i jakt på det man önskar, och hittar det när man kommer hem”?

 

BÄST! Restaurang 19 glas på Stora Nygatan i Gamla stan. Finkrog med fantastisk mat och personlig service.

 

PEST! Att vi är mer än halvvägs in i Gardells och Rheborgs briljanta tv-serie Allt faller. Love it.

 

 

Kategorier Krönikor

Missa inte veckans bästa läsning!

av Söndagsredaktionen

Lea, 88, är en av de sista överlevarna. När hon var 18 år gammal såg hon sin mor och lillasyster för sista gången innan de transporterades till gaskamrarna i Auschwitz. Lea tvingades till slavarbete i koncentrationslägret Bergen-Belsen fram till befrielsen den 29 april 1945.

Den här söndagen är det Förintelsens minnesdag och vi har träffat Lea Gleitman och Fritz Schubert. Båda är offer för nazismen, Lea som judinna i koncentrationslägret och Fritz som tvångsrekryterad soldat.

Som vanligt har vi en bred mix i Söndag så den här veckan får du också titta in Gry Forssells garderob, vi reser till dykparadiset Bonaire i Karibien och vi bjuder på lyxiga franska recept.

Dessutom: VinFråga Malena, Inredning, Mode, Må bra, Skönhet, Mitt liv, Samtalet, Fråga Terry, Böcker, Mats Strandberg & Josefine Sundström och Kryss & Pyssel.

Kategorier Veckans nummer

DIAGNOS: ADHD

av Söndagsredaktionen

I Sverige har antalet personer som ­diagnosticerats med adhd ­fördubblats de senaste fyra åren. För Aftonbladet Söndag berättar tre ­personer – som alla fått diagnosen som vuxna – om hur det är att leva med ett osynligt handikapp.

Möt Therése, Hans och Carina i veckans Söndag!

Veckans samtal: Anna Järvinen

av Söndagsredaktionen

I skolan var hon så rädd för att höra sin egen röst att hon knappt vågade prata. I dag är hon en kritikerrosad, Grammis­nominerad artist. På lördag intar Anna Järvinen, 42, Melodifestivalens scen inför miljontals tittare, trots att hon fortfarande kämpar mot blygseln.

För Söndag berättar Anna Järvinen om sin musik, kärlek och om hur det känns att vara med i Melodifestivalen.

”Något var här och hämtade mamma”

av Söndagsredaktionen

Ondskan kom två gånger till den idylliska amerikanska förorten. Första gången tog den trebarnsmamman Dorothy Forsteins ­sinnesfrid och lät henne leva i ångest. Fem år senare slog den till igen – och tog henne med sig.

Läs veckans mysterium i Söndag!

Ny säsong av Twin Peaks – efter 25 år?

av Söndagsredaktionen

Det är härligt, härligt men farligt, farligt att träffa sina idoler. Ibland visar de sig vara riktiga rövhål, och sen är allt förstört. Det var precis tvärtom när jag i november fick chansen att fika en hel timme med Robert Engels. Namnet kanske inte säger dig något, men han ingick i kärngruppen bakom Twin Peaks, den nyskapande tv-serien från 1990. Engels skrev också den underskattade filmen Fire walk with me, om Laura Palmers sista dagar. Det var en fantastisk timme. Jag ser på bilderna som togs att jag tindrar med ögonen precis så hänfört som föräldrar drömmer om att deras barn ska göra på julafton (ärligt talat ser jag ganska galen ut, men jag föredrar julafton-liknelsen.) Och trots att det snart är 25 år sedan Engels jobbade med Twin Peaks tyckte han fortfarande om att prata om det. Han svarade inte bara artigt, utan engagerat, på mina frågor och åt lydigt upp den enorma kanelbullen jag bjöd på. Mest sympatiskt av allt var kanske hans inställning till alla seriens gåtor: Om du tror att du vet svaret på något, om det känns rätt för dig, då är det rätt. Skaparna har inte tolkningsföreträde.

Jag frågade Engels om Twin Peaks någonsin kommer att återuppstå, nu när tv-bolagen vill skaka nytt liv i varenda gammal kultserie. Twin Peaks känns ju som en självskriven kandidat, men en ny version skulle lätt bli en katastrof i fel händer. Engels lugnade mig med att det vore omöjligt om inte skaparna David Lynch och Mark Frost godkände det.

Nu ryktas det att det är just vad som pågår. Lynch sägs ha möten med NBC om en tredje säsong av serien. Den ska utspelas i nutid, och han vill ha med så många som möjligt av originalskådespelarna.

Frost har tidigare berättat i SciFi Now om att de då och då pratar om att återuppliva serien: ”Om vi bestämmer oss för att gå vidare har vi en rik källa att ösa ur”. Andra säsongen av Twin Peaks hade definitivt sina svackor. Tv-bolaget tvingade fram ett hastigt avslöjande av vem som mördade Laura Palmer. Efter det tappade serien styrseln, och den hade just börjat hitta formen igen när den lades ner. Det kanske är på tiden att återvända? Särskilt som ju Laura säger till agent Cooper, sista gången de träffas: ”Vi ses igen om 25 år”.

Det är bara ett par år kvar nu…

Kategorier Krönikor

Mina tankar går till alla förlorare

av Söndagsredaktionen

Om ett par veckor rullar landets största underhållningsprogram igång. Och just nu förbereds det för fullt. För tre minuter i rutan. Tre minuter som kan förändra liv. Att slå igenom i Melodifestivalen är en fantastisk skjuts ut i nöjesbranschen. En comeback sitter ­inte heller fel. Trettio­två artister håller just nu på och solduschar sig, bokar frisörtid, syr in eller släpper ut scenkostymen eller går in ett par vansinnigt glittriga pjuck hemma på parketten. Alla artister är olika. Alla har olika drömmar inför sin medverkan. Men en sak har de gemensamt; de vill såklart bli älskade och allra helst vill de vinna.

Vi kommer att få se fantastiska nummer. Vi kommer att få uppleva succéer. Men vi kommer även bevittna fiaskon. Det här är en sång för alla dom som aldrig kommer slå igenom.

Året var 1999. Jag och mina ­gamla skolkamrater hade startat en grupp. Vi kallade oss Ai. Med samma uttal som engelska öga, men samma innebörd som japanskans kärlek.

Vi hade under ett par år spelat in demos. Dels med låtskrivarna Hasse Andersson och Niklas Pettersson i Göteborg. Och även med en kille vid namn Anders Bagge som tillsammans med ­Andreas Carlsson skrev låtar i Stockholm. Alla i gruppen kunde inte sjunga jättebra. Jag har ju en röst som gör sig bäst i väsande läge. Men vi hade två finfina sångerskor och en hel del danstalang i vår grupp så intresse fanns för oss. Två skivbolag var på hugget och vi visste inte vilket av dem vi skulle välja. Men någon gång under senhösten 1998 hade Stefan Bergh, ni vet han som skrev Fångad av en stormvind med en viss Carola, kommit med i Melodifestivalen. Han frågade om vi ville framföra hanns låt Bilder av dig. Såklart att vi ville! I samma sekund som vi tackade ja väcktes ett hopp. Tänk om vi skulle vinna. Jag menar vi hade ju i alla fall tio procents chans, typ. Och tänk om vi skulle vinna hela tjottaballongen! Ett genombrott som … eh ja tanken fanns genant nog där … ABBA! I en 22-årings hjärna var allt möjligt. Tydligen även i en reporters på Aftonbladet. Han trodde faktiskt att vi skulle vinna och tryckte till och med upp fejklöp med oss som segrare för att i förväg ta en vinnarbild av oss, för att få till en smidig publicering när vi väl vunnit.

Tjoho, livet var verkligen ­rosa! Jätterosa och hoppfullt ända tills Charlotte Nilsson vann. Och det gjorde hon med god maginal. Vi fick EN tolvpoängare men inte så mycket mer och slutade näst sist.

Efteråt var det kaos, kring Charlotte. Vi blev lämnade ifred. När jag lämnade arenan minns jag bara hur mitt tunga löshår gjorde hårbotten ömt. Jag tvingade mig att le och säga att ”Herregud, det här med Melodifestivalen var bara en kuuuul grej”. Men på mitt hotellrum den kvällen grät jag då jag lossade löshåret. Jag grät inte för att hela skallen kändes som ett blåmärke. Jag grät för att vi inte blivit nya ABBA!

Så mina tankar går dessa uppladdningsveckor till alla dom som kommer komma sist. Till dom som kommer att lipa som jag gjorde när strålkastarna slocknat.

Kategorier Krönikor

Vi är bästisar – för alltid

av Söndagsredaktionen

Åsa, Anna-Karin, Sofie och jag. En otippad kvartett som hängde ihop. Jämt. Vi var ­alla fyra ljusblonda (Anna-Karin och Sofie såg dessutom snudd på klonade ut med ­sina välfönade pagefrisyrer och ­fäbless för kinaskor), men där tog likheterna slut.

Hur just vi blev ”best friends forever” (som Maria Montazami och ­hennes väninna Mindy uttrycker det i dagens tidning) är för mig en gåta, men från det att vi började i fjärde klass var vi oskiljaktiga och struntade högaktningsfullt i vad alla andra tyckte om oss.

Vi betraktades säkerligen som töntar av våra skolkamrater, vi som vägrade mascara och inte förstod vitsen med att hänga vid Tempomuren i centrala Östersund på helgerna i hopp om att få smaka hembränt.

Nej, vi tillbringade helgerna med näsan i Carl Butlers kokbok eller
knatandes uppför en jämtländsk fjälltopp. Och under tiden följde vi
varandras utveckling från tioåriga småtjejer, via förälskelser,
tågluffar och skoldanser, till nybakade 19-åriga studenter.

Den trygghet jag kände i vår lilla grupp under mina jobbigaste barn-
och ungdomsår är svår att sätta ord på, men jag önskar att varje
vilsen unge skulle få uppleva den.

I dag är vår kontakt ­sporadisk, men jag vet att när jag ringer, vem
som helst av dem, krävs det varken kallprat eller ursäkter för
uteblivna samtal för att vi ska ­komma till väsent­ligheterna.

För vi är bästisar.
För alltid.

Nostalgi 1 Skolavslutningen i nian på Vallaskolan, Frösön. Det spelar ingen roll vad som står i passet, för Anna-Karin, Sofie och Åsa är jag evigt 16 år. och vice versa. 

 

NOSTALGI 2 Studentexamen, Wargentinsskolan, 1984. Dagen avslutades med en rejäl föräldrafri fest hemma hos mig. Mer avslöjar jag inte.

Kategorier Krönikor
Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB