Arkiv för February 2013

- Sida 1 av 2

Vi hungrar efter hångel och tårar

av Söndagsredaktionen

Fredagsmys i all ära. Men hos oss gäller tisdagslyx. Då dukar min man och jag fint, äter extra gott med lite rött i vinglasen och vi sitter framför tända ljus och sprakande brasa. Någon kanske undrar vad vi pratar om då vi äntligen spenderar lite barnfri tid tillsammans. Hamnar vi i några intressanta­ diskussioner tro? Nej. Vi säger inget till varandra, eftersom vi har viktigare saker för oss.

Vi sitter alldeles saliga bredvid varandra med full fokus på datorn och det senaste avsnittet av amerikanska The Bachelor. Ja – min man har med lite trix och fix löst så att vi lagligt kan följa amerikansk tv via datorn. Ja, igen – just The Bache­lor är vår absoluta tv-favorit. Och jo, vi snackar faktiskt om det där plastiga programmet där en ung, stilig och framgångsrik ungkarl dejtar vackra kvinnor som han hjärtlöst väljer och vrakar bland. Programmet är en dokusåpa och människorna söker på riktigt lyckan framför närgångna kameror. I första programmet är kvinnorna tjugo. Efter bara några minuter ­delar bachelorn ut rosor till de tio som han vill ha kvar. Målet med serien är uttalat, vår bachelor ska förhoppningsvis gå ner på knä framför en av dessa kvinnor. Happy ending, för i alla fall en.

 

Allt är snyggt. Deltagarna är ofta vältaliga. Och så dessa miljöer …Vi får följa med på en fantastisk jordenruntresa. Det handlar om ­helikopterturer, privatplan, tropiska stränder, middagar på höghustak och avstängda nöjesfält. Det är sjuka nivåer på dejterna, som självklart skulle vara omöjliga om det inte vore för tv. Hux flux bjuds det privatkonsert med självaste Dolly ­Parton.

Ibland måste kvinnorna tävla för extra tid med drömprinsen. Tv-kanalen gör alltså allt för att tjejerna ska falla som furor. Och det gör de. Sen finns det såklart tillräckligt många krokben för att kvinnorna ska börja tjafsa med varandra ­under resans gång. Vi, de gapande gamarna i tv-sofforna, hålls på helspänn.

I näst sista programmet träffar ungkarlen de återstående fyra kvinnornas familjer. Han ber flera fäder om dotterns hand, så att han fritt ska kunna fria till vem som helst. Han pussar och hånglar med samtliga vid det här laget och klagar­ på att han förälskat sig i flera samtidigt. Klas och jag tar en sipp rödvin och viskar förskräckta: Men herregud, VEM ska han välja?

I finalen är det bara två kvinnor kvar. Och med den sista rosen följer en diamantring värd etthundratusen. Sen, om relationen håller, filmar tv-bolaget parets bröllop. Sponsrat och så svullet som anstår ett amerikanskt tv-bröllop.

Ibland är det en bachelor, nästa säsong är det en bachelorette, alltid samma sak. Vi har följt detta spektakel i många år nu. Intellektet ropar såklart att detta är skräp. Att det är ett hjärtlöst program som inte skulle finnas om det inte vore för oss som tittar. Men vi är fast i dramatiken, i romantiken. Vi sitter stabilt i producenternas klor, hungrande efter hångel och ­tårar. Nu pirrar det i magen av längtan, bara två dagar kvar till nästa rosceremoni!

Kategorier Krönikor

Lyxliv i Paris och barnsligt god mat

av Söndagsredaktionen

Häng med en sväng till Paris och få koll på hur Zlatan och Helena bor och lever med sina söner. Vi berättar vilken som är deras favoritrestaurang och hur de franska fansen skiljer sig från de italienska.

Du får också veta hur favorittippade Amanda Fondell tog nederlaget i Melodifestivalen, vilka 7 modetrender som gäller i vår och hur det är att vara Linus Wahlgren.

Sugen på att göra en annorlunda resa? Vår reporter Åsa åkte till Ghana och jobbade som volontär på ett barnhem. Vi berättar hur du gör!

På matfronten mycket nytt: bästa burgarna och ölen i New York – vi har tipsen. Dessutom har vår egen redaktionskock Johan kokat ihop vardagsmat som går fort att fixa – och som även de minsta älskar!

Mer att längta efter: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Mats Strandberg & Josefine Sundström och Kryss & Pyssel.

Och du – missar du att köpa tidningen på söndag är det ingen katastrof. Numera finns vi i butik i sju dagar. Söndag hela veckan, alltså!

Kategorier Veckans nummer

Barn borde inte Oscarsnomineras

av Söndagsredaktionen

På söndag kan nioåriga Quvenzhané Wallis bli den yngsta som någonsin vinner en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Hon var bara sex år gammal när hon spelade den nominerade rollen i Beasts of the southern wild. Wallis har sagt i intervjuer att hon inte är helt säker på vad en Oscar är, men nomineringen får henne att känna sig ”glad och speciell”. Härnäst ska hon spela in kostymdrama mot Brad Pitt och Michael Fassbender, och det ryktas att hon fått huvudrollen i en ny filmversion av musikalen Annie.

Alla älskar Wallis. Och vet ni, jag tycker också att hon är hur söt som helst. Men jag ser också att hon riskerar att förvandlas till en av Hollywoods alla urläskiga barnstjärnor. Jag får på riktigt myrkrypningar av att se dem visa tandgluggarna i talkshow-fåtöljer, så lillgamla att det känns som om de bara SPELAR barn. Nu berättar Wallis i tidningsintervjuer om fester som hållits till hennes ära och diskuterar vad hon ska ha på sig på Oscargalan. Hon ombeds av Teen Vogue att ge goda råd till tonåringar med karriärdrömmar fastän hon själv har flera år kvar till tonåren. Wallis kanske har hur kul som helst just nu. Jag hoppas det. Men vi vet alla hur det går för ett skrämmande stort antal barnstjärnor när de växer upp. Ju mer framgångsrika de är, desto högre blir fallet.

 

Jag vill inte låta som Krösamaja. Men hur skulle det kännas att nå toppen av sin karriär som nioåring, för ett jobb man gjorde när man var sex? Det är otroligt konstigt att Oscars-nominera barn. Vissa barn är absolut bättre än andra på film, men det handlar om hur bra fantasi och inlevelseförmåga de har, och hur bra regissören och motspelarna är på att handskas med ungar. Det är inte för att de behärskar yrket; skådespeleri ÄR mer än att bara låtsas lite framför kameran. Det känns inte helt rättvist mot någon av de inblandade att låta ett barn tävla på samma villkor som de andra nominerade. Däremot har det funnits en specialstatyett som då och då delades ut till barnskådisar. Shirley Temple vann den första 1934, och ytterligare elva delades ut fram till 1960. Så om det känns som ett måste att dela ut Oscars till barn, ge dem åtminstone en egen.

 

Kategorier Krönikor

Melodifestivalen var inte bättre förr

av Söndagsredaktionen

Från Malmö i söder till Skellefteå i norr. Sedan första veckan i februari är jag ute på turné med landets största underhållningshändelse: Melodifestivalen. Nu när jag tillfälligt lever i detta jättearrangemang kan jag inte låta bli att tänka på hur festivalen förändrats. När jag ser kilometerlånga kablar som tvinnade ormar runt den gigantiska scenen minns jag hur det var för tolv år sedan.

Jag och producenten kallade oss ”Agent 007” och ”Lilla James” när vi bokade hemligt lunch­möte på en anspråkslös krog i Växjö. Jag hade ­endast en vecka tidigare fått erbjudandet att som yngsta programledare någonsin hålla i trådarna för Melodifestivalen 2001. Det kändes minst sagt overkligt. Programmet var ju så stort. Medan jag valde i menyn berättade producenten att SVT ville föryngra, man ville göra programmet ungdomligt och så kom jag in i bilden. Jag hade svårt att koncentrera mig. Hade de verkligen frågat just MIG? Vi mumsade i oss en varsin ­”dagens husman”. Melodifestivalen 2001 skulle spraka. Programmet skulle bli svullet stort. Vi gjorde ett tappert försök. En scen av vatten och mycket färg. Men nu vet jag att vi då inte visste vad STORT var.

År 2001 var det bara en Melodifestival, inga deltävlingar och inga turnéer. Budgeten var en helt annan. Trots att programmet även då var årets mest sedda tv-program hade vi inte råd med några kostymbyten. Jag öppnade med en rosa jacka som jag tog av mig under snabbreprisen för att ge illusion av ett klädbyte. Min programledarkollega Henrik Olsson och jag jobbade i redaktionen men fick bara en liten bråkdel av det arvode som dagens programledare får. Vi sände från Malmö Musikteater med cirka 1 500 publikplaster. Att jämföra med Friends Arenas 30 000.

Då vi 2001 samlade namnen på de som jobbade med produktionen rymdes de på några A4. I dag är teamlistan tjock som en pocketbok. Och när man gör ett nedslag i arenan timmarna före programstart är det som att kolla på tomtarnas julverkstad. I matsalen serverar någon frukt och godis i skålar. I en barack utanför skriver ett gäng ut backstagepass. Nere i arenan ­sopas scengolvet medan bord ställs ut i ”green room”. Kostymörer ångstryker kavajer och en webbredaktion spottar ut ny information till ­fansen hela tiden.

Programledarna har stora härliga, privata ­loger, för att de ska kunna förbereda sig ordentligt. Regissören filar på skämt, peppar och putsar till manus. En assistent fixar snygga manuskort. Koreografen repeterar med dansarna. En vakt vaktar ingången till sminket och en annan bevakar draperiet bakom scenen. Alla vet EXAKT vad de ska göra. Många av dessa yrken var ej ­representerade 2001, utan har liksom dykt upp längs vägen. Visst går det fel ibland. Men då ­jobbas det ännu hårdare. Christer Björkman vill underhålla. Det ville vi också 2001. Det är bara det att han vet hur man gör.

Folk älskar att klaga på Melodifestivalen. Det hör såklart till. Jag må vara aningen partisk, men programmet i dag har rikets mest inoljade och proffsiga redaktion. Och det märks: Melodi­festivalen var INTE bättre förr!

Kategorier Krönikor

Släpp ut din inre tant!

av Söndagsredaktionen

Är den unge mannen våldsbenägen, eller bör jag göra min medborgerliga plikt och ge honom en uppsträckning? Efter ett par sekunders tvekan har jag gjort riskbedömningen att killen, som just nu står och pinkar på vår husvägg, inte kommer att lappa till mig. Händerna är ju upptagna med annat.

Därför säger jag strängt:
– Ursäkta! Vi bor faktiskt här!
Grabben hoppar till, kikar över axeln:
– Åh fan. Sorry!
– Dessutom finns det ju miljarders träd att pricka strålen med! skäller jag och gör en indignerad gest ut mot den ytterst pinkvänliga parken framför vår husfasad.

Snubben lommar skamset i väg, medan min blick bränner honom i ryggen. Där fick han! tänker jag, medan jag knappar in portkoden och tar hissen upp till femte våningen, nöjd över att inte ha duckat. Nej, jag röt ifrån, jag. Gjorde en arg tant-gärning.

Jag sträcker på mig och berättar stolt för mina ungdomar om mitt civilkurage. Tonåringarna kontrar med att de hellre hade käkat upp de frysta hundbajskorvarna i nämnda park än varit i närheten av mig och den utskällda ynglingen. Men, det är ju naturligt. De har 30 år kvar till tantstatus.
Stackarna.

Hur mycket tant är du? Gör tanttestet på sidorna 36–37 så får du veta. Själv skrapade jag ihop 18 poäng, vilket kvalificerar mig som ”megatant”. 

Och det är ju inte så illa pinkat!

Kategorier Krönikor

”Jag var ­ständigt livrädd för henne”

av Söndagsredaktionen

Niklas flyttade 150 mil för kärlekens skull men tillvaron förvandlades snabbt till ett helvete. Av rädsla för sin sambo reglade han dörren från insidan i vardagsrummet. När han behövde gå ut ringde han grannen för att någon skulle ingripa ifall han blev attackerad med sparkar, slag och tillhyggen.

För Söndag berättar han och två andra män om hur det är att leva med kvinnor som misshandlar.

Konsten att leva ett gott hundliv

av Söndagsredaktionen
Hon hade silkeslena öron och en blick som fick oss att smälta. Visserligen hade jag ­mina ­dubier. Stamtavlan var synnerligen mixad, Leijas gener rymde åtta olika jaktraser, men ”det skulle nog gå bra”, trodde min man, Dan. Att hon var en ettårig omplaceringshund (ägaren hade inte pallat hennes tempo), borde inte heller vara något ­besvär. Vi var ju en barnfamilj, full med energi.

Så Leija skuttade in i vår flock och vi bedårades, trots att pälsyrvädret varken lärt sig gå fint eller komma till­baka på
kommando. Hon hade bott på landet, sprungit lös på en hästgård strax
utanför Sala, haft fri tillgång till både ­fodersäck och skog.

Vi gjorde vårt bästa. Körde tuffa pass med koppel­träning och inkallningsövningar. Dans väckarklocka ringde klockan fem, så att han skulle hinna motionera henne före jobbet. Barnen promenerade henne på lunchrasterna och kastade boll efter skolan. Men hon stack vid minsta rådjursvittring och vi bad tysta böner om att ­hon skulle återvända. För det Leija var avlad för, det som hennes dna skrek efter, kunde vi inte ge henne: Jakt.

Vi gav upp efter tre utmattande månader. Insåg att vi aldrig skulle
kunna ha Leija lös, och att tvinga en så vacker ­varelse och duktig
jägare till ett liv i koppel kändes helt fel.Vi körde tillbaka till byn utanför Sala och tog adjö medan ögonen svämmade över av tårar.

Så innan du faller för en bedjande blick på Blocket, läs sidorna
36–40, där du får veta ­vilken hund­sort som är rätt för dina behov.
Tre år efter Leijafadäsen gjorde vi ordentlig ras­research, vilket
resulterade i den ljuvliga familjemedlemmen Monty, en smäcker whippet
med extremmilt kynne. En helrätt jycke.
För vår familj.

Voff! Här är han, underverket. Mysige Monty, bäst i världen! Och han gillar att sova. På många olika sätt. Här följer en liten bildkavalkad!

 

Kategorier Krönikor

Sex and the city – fast tvärtom

av Söndagsredaktionen

På tisdag visar SVT första avsnittet av serien Girls. Fyra tjejkompisar försöker hitta sig själva, drömjobbet och drömkillen i New York. Huvudpersonen är skribent. En annan jobbar på galleri. Och en har jättemycket sex. Känns konceptet igen? Japp, det låter precis som Sex and the city. Fast Girls är snarare raka motsatsen.

Girls skapades av 26-åriga Lena Dunham som också spelar huvudrollen, och har på kort tid blivit mycket mer än en tv-serie. Den har blivit ett samtidsfenomen som analyseras på bloggar, kultursidor och i veckotidningar (något den också har gemensamt med Sex and the city). Jag var trött på Girls långt innan jag sett första avsnittet. Jag var till och med
beredd att hata den. Men när jag väl bänkat mig blev det precis tvärt om.

Det är 15 år sen Sex and the city hade premiär. Den låg så rätt i tiden då. Och när serien var bra var den fantastisk. Men det bästa sättet att förklara varför jag gillar Girls är ändå att förklara varför den INTE är lik Sex and the city.

Tjejerna i Girls har inte lyckade karriärer. De har fullt upp med att lyckas behålla ens sina skitjobb. De har inte råd att köpa dyra märkesskor, och deras klänningar kostar inte en halv årslön. De bor tillsammans i halvskruttiga små lägenheter. Ibland har de tråkiga hemmakvällar, för de har inte alltid tid, råd eller ork att vara ute. De har inte perfekta hår. Och medan Sex and the City var en enda lång rad bruncher, middagar och drinkar utan att någon gick upp ett gram, så är Lena Dunhams huvudperson, Hannah, lite småtjock.

Men, som Hannah säger i första avsnittet, så har hon mer akuta problem att tänka på än sin vikt. Och medan Carrie Bradshaw hade sex med bh:n på, så har Hannah det utan en tråd på kroppen. Och det är massor av sex

i Girls. Smutsigt, klumpigt, hårt, kul, hett, misslyckat, trovärdigt. Det här är definitivt inte en serie du vill se med dina föräldrar.

Men den tydligaste skillnaden mellan serierna märks redan i första avsnittet, när vi träffar oskulden Shoshanna, som är besatt av Sex and the city och känner igen sig mest i Carrie. Men Carrie tittade aldrig på tv. Hon var alldeles för upptagen av sitt ständigt fantastiska liv. Om Sex and the city var verklighetsflykten, så är Girls igenkänningen.

Kategorier Krönikor

Kalla mig gärna svag eller ytlig

av Söndagsredaktionen

Det som inte får hända händer mig mest hela tiden. Senast i går vid ­frukost. Jag har just hämtat apelsinjuicen då min treåriga dotter säger:
– Titta mamma, du har en bebis i magen.
– Nej, det har jag inte.
– Jo, din mage är ju så stooooor! Min dotter tindrar med ögonen tills jag förklarat att jag inte alls är gravid.
– Min mage är lite trasig på mitten bara, säger jag. Det är därför magen är så stor och jag ser ut att ha en bebis där. Min dotter ser besviken ut. Hon hade velat ha ett småsyskon till.

Jag har fått frågan av flera. Oftast i form av små konstateranden eller gratulationer.
– Aha, du ska alltså ha igen. Kul!
Jag blir inte upprörd och känner mig inte förolämpad. Inte längre. Jag vet ju att jag faktiskt ser gravid ut. Jag ser så där gravid ut som man gör i femte eller sjätte månaden. Då folk ser min putmage tar de för givet att jag, som i övrigt är rätt liten, är långt gånget gravid. Därför vågar de fråga. Det jobbiga med dessa frågor är att jag vet att jag generar min omgivning då jag säger som det är:
– Nej, jag är faktiskt inte gravid. Jag har en ­skada som kallas diastas recti. Alltså delade ­magmuskler, efter min andra graviditet.

Jag har börjat klä mig i långa halsdukar som täcker magen. Eller så håller jag väskan över ­magen, för att folk ska slippa se. Jag har skrivit om det förut. Mitt i min stenhårda mage finns alltså en grop utan skyddande muskler. Denna grop är omöjlig att träna ihop. Plankan hjälper ej och sit ups är inte längre möjligt, eftersom bukmusklerna inte funkar. Jag har fått ont i ryggen sedan skadan. Så ont att jag ibland behöver ändra min andning. Under bokmässan tvingades jag käka värktabletter för att orka jobba. ­Eftersom jag är en före detta ­balettdansös som ­känner min elittränade kropp, vet jag att ­ryggontet kommer sig av att magen är paj. Ni ­fattar, det blir en ond cirkel. Ingen träning – mer ont.

Och att dansa eller koreografera är nu helt omöjligt. En stark mage är så central i dansen att min kropp inte kan hänga med. En stor sorg och saknad.­ Putet kan jag tillfälligt trolla bort. Under mina klänningar under Melodifestivalen bär jag en korsett som jobbar som på krinolinernas tid. Att ­bära en sådan korsett är såklart plågsam och inget jag rekommenderar för matsmältningen. Men att tukta lilla magen så strängt är ett måste ibland i mitt jobb. Annars kanske jag finner bilder av mig själv i gravidtidningar – utan att vara gravid. Det finns kvinnor som opererat sina delade magmuskler. Ett nät sys då in i buken och musklerna tvingas på så sätt ihop till normalläge. Kalla mig gärna svag. ­Eller ytlig. Men jag mår jättedåligt av detta. Både fysiskt och psykiskt. Efter ett halvårs utredning har jag nu fått besked, landstinget vill inte operera.­ Så nu samlar jag till en bukoperation i privat regi. Jag samlar mod och pengar. Jag skulle känna mig tryggast på ett ­riktigt sjukhus. Men den statliga sjukvården vill inte bekosta magar som skadats efter graviditeter. Och i den privata sektorn får man hosta upp ­cirka 80 000 kronor. ­­

Så först får jag sprätta upp ­madrassen. Sedan magen.

Kategorier Krönikor

Trend: Färg!

av Söndagsredaktionen

Pigga upp februari med härliga vitamininjektioner. Klä dig i mönster, färg och smycken – eller mixa material och mönster. Låt dig inspireras av Söndags härliga mode!

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB