Arkiv för April 2013

- Sida 1 av 2

Jag förstår mig inte på äventyrare

av Söndagsredaktionen

sundstrombloggNYDet finns människor som älskar äventyr som bergsklättring, fallskärmshopp och resor till lite farligare platser. Vi snackar vindsurfing, övernattningar bland lejon och ormar på någon savann och kanske fridykning där man av fri vilja dyker rakt ner i havets djup, utan lufttuber. Äventyrare får kickar av att utmana sig själva och naturen. Grattis till er! Jag har aldrig gått igång på äventyr. Och jag har aldrig tyckt att äventyraren är särskilt spännande heller. Inte så att jag föraktar dig som håller på. Inte alls. Jag förstår dig bara inte.

Så när jag träffade min man Klas blev jag överlycklig över att han inte heller tycks gilla fysiska utmaningar mer än andra. Han klättrar inte, kör inte motorcykel och han tycker precis som jag, att det verkar lite läbbigt att ta dykcertifikat. Nu när vi har två barn ihop är jag ännu mer tacksam över hans försiktighet. Jag behöver liksom inte oroa mig i onödan.

Men så händer något. Min man byter jobb. Roligt tycker vi båda. Han är projektägare av sidorna ”Allt om Stockholm” och ”App-guiden”.

Spännande och utmanande jobb även om de givetvis inte är särskilt äventyrliga.

”Vi ska på konferens med jobbet”, säger Klas en dag.

”Roligt. Vart ska ni den här gången då?”

”Riksgränsen.”

Jag blir förvånad. Det har alltid varit vara slott och herrgårdar tidigare.

”Åh. Lite midnattssol?”

”Tror inte det”, svarar han.

”Midnattsgolf då?”

”Nej, vi åker i maj och tanken är att vi ska vandra”, svarar han.

Härligt. Lite vandring på en vandringsled uppe vid riksgränsen låter fint. Lite renar, frisk luft och kanske ett besök i någon lappkåta innan man återvänder till kursgården.

Men så kommer det krypande. Min man berättar om kollegor som fått gå en säkerhetskurs inför vandringen. Det bådar icke gott.

”Säkerhetskurs?!” utropar jag. ”Varför då? Det finns väl guider från orten?”

”Jo, men några ska visst vara ledare från oss. De måste lära sig säkerhetsutrustningen och överlevnad. Vi ska upp på fjället. Och det ska tydligen bli rätt… eh… tufft.”

”Men… ska ni iväg på en… äventyrsvandring?”

Nu är min röst gäll. Det finns risk att jag jag just sagt ”jävla äventyrsvandring”. Jag ser på Klas att även han är tveksam. Osäker på om det är inför mig eller inför själva vandringen.

”Finns det någon möjlighet att du kan hoppa över det äventyrliga?”

”Tror inte det”, suckar Klas.

”Säg att du har två små barn som behöver dig. Säg att du inte får.”

Min man ler överseende och skakar på huvudet. Jag känner hur jag kokar. Inte kan väl en chef boka äventyrsresa till en kollega vars fru är livrädd för äventyr. Det får man väl inte! Fan också. Jag inser att den här kampen är förlorad. Jag ser framför mig hur han ska balansera över raviner, hur han ska fastna i någon grop i skogen med endast björnar som sällskap eftersom de nyutbildade ”ledarna” gått vilse. Det kommer bli väldigt oroligt i min skalle. Tur är väl att jag själv är nere i Malmö och kommenterar Eurovision just den veckan. Ett äventyr i sig!

Kategorier Krönikor

Tack och hej för mig

av Söndagsredaktionen

StrandbergbloggNYDet här är min sista krönika i Söndag. Jag skrev den första under våren 2005. Det är åtta år sen. Om mina krönikor varit ett barn hade det gått i andra klass nu. Det är över 400 krönikor. Och varje vecka har jag satt mig framför datorn, stirrat på den blinkande markören, intalat mig själv att jo, jag kommer att klara det en gång till. Det har varit maximal prestationsångest. Inte för att det saknats ämnen, utan för att det är ett stort ansvar att få utrymme i en av Sveriges största veckotidningar. Men framför allt har det varit fantastiskt roligt. Och det som gjort det roligast är kontakten med läsarna.

I dessa tider, när det pratas så mycket om näthat, har jag mestadels fått smart, rolig och tankeväckande respons, till och med när jag skrivit om ämnen som vanligtvis brukar locka fram trollen ur sina hålor. Alla har förstås inte hållit med mig. Men med några få undantag tror jag faktiskt att Söndag har några av Sveriges trevligaste läsare.

Mycket har hänt under de åtta åren som gått. Britney rakade av sig håret. Madonna fick ett helt nytt och hälften så gammalt ansikte. Lindsay Lohan fick också ett nytt ansikte, och ser i stället tredubbelt så gammal ut. Spotify slog igenom. Skarsgård-bröderna har in-vaderat Hollywood. Whitney, Amy, Anna Nicole och Michael dog alldeles för tidigt. Idol lades ned och återuppstod igen. Paris Hilton-eran tog faktiskt slut, men -ersattes av något ännu värre; Kardashian–epoken. Något som däremot inte förändrats är Melodifestivalen. Min -allra första krönika handlade om -paniken jag kände inför att tävlingen vuxit sig så stor. Jag hoppades att den skulle krympa tillbaka till naturlig storlek; EN tävling, EN gång om året. Jag fick inte som jag ville. Men jag kommer aldrig sluta hoppas.

Det har förstås hänt massor i mitt eget liv också. Tack vare krönikorna i Söndag kunde jag börja frilansa. Och tack vare frilansandet kunde jag försöka mig på en gammal dröm; att skriva böcker. Nu har det blivit dags att ta nästa steg. Bli författare på heltid. Nästan, åtminstone. Jag kommer nog att dyka upp då och då på sidorna i Söndag. Det är för kul för att låta bli helt. Så tack alla, som gjort den här resan så rolig!

Kategorier Krönikor

Vi har närt en kändis vid vår barm

av Söndagsredaktionen
erikascottbloggNYDet har legat och lurat i ett år nu. Beskedet. Så förra fredagen kom det. Vår kändis- och nöjesspanare, Mats Strandberg, lommade lite sorgsen in på redaktionen för att berätta det ofrånkomliga: Han har inte tid att skriva för oss längre.
De senaste åren har Mats ju inte bara komponerat fiffiga formuleringar för er, kära läsare, utan också etablerat sig som en av Sveriges mest framgångsrika författare. Tillsammans med Sara Bergmark Elfgren har han klämt ur sig tre böcker i den superpopulära Engelsforstrilogin. Cirkeln och Eld kom 2011 och 2012, medan den tredje och sista delen, Nyckeln, är under finslipning för boksläpp lagom till jul.
Böckerna har sålts till 25 länder utanför Sverige, och för ett par veckor sedan släpptes nyheten att Cirkeln blir film, med ingen mindre än Abba-Benny som producent. Det är stort, häftigt, härligt och kul, och vi på Söndag är så klart oförskämt malliga mitt i vemodet.
I sin sista krönika på sidorna 16–17 kikar Mats i backspegeln och summerar vad som hänt sedan han började skriva för oss. Han, liksom jag, gjorde entré på Aftonbladet 2005, och medan hans åtta år har kantats av prestigefyllda priser och utmärkelser, kan jag konstatera att de mest anmärkningsvärda händelserna i mitt liv är mer modesta:
Mina barn har förvandlats från frågvisa småungar till kloka (oftast) tonåringar, jag har upptäckt fördelen med att yoga (även om jag tycker det är astråkigt), blivit med hund och några gråa hår har nästlat sig in bland de blonda.
Men, lite skryt har jag också. Jag har lärt känna Mats Strandberg.
Det ni.

 

Kategorier Krönikor

100 sidor som räcker hela veckan!

av Söndagsredaktionen
20130428_Sondag_LOW

Den här veckan har vi tagit reda på våra kändisars roligaste och mest udda fritidsintressen. En av våra mest framgångsrika friidrottare bygger gigantiska modeller i lego. Andra samlar på hattar eller ägnar sig åt hästhoppning. Kolla vem som gör vad i tidningen!

Vår sexolog Malena Ivarsson har tagit del av forskning kring vad det är som får oss männinskor att vilja ha sex. Kanske inte svårt att lista ut, kan tyckas, men forskarna kom faktiskt fram till 237 olika anledningar i en stor undersökning. Vi listar 26 vanliga – och 19 mer udda – skäl till att vi hoppar i bingen.

Dessutom får du extra många kryss lagom till valborgshelgen, så många att vi har valt att gå upp till 100 sidor för att allt annat ska få plats också:

Vin, Samtalet, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Josefine Sundström, Mat, Resor , Horoskopet och Bit för bit!

Kategorier Veckans nummer

Hatet mot Hathaway avslöjar hatarna

av Söndagsredaktionen

StrandbergbloggNYDet senaste året borde vara Anne Hathaways bästa någonsin. Hon fick både en Oscar och en Golden Globe för sin roll i Les Miserables, hon stal showen som Catwoman i senaste Batman-filmen, och hon är nygift med skådespelaren Adam Shulman. Men det är också året då det blivit en internationell sport att hata henne på nätet. Det finns Facebook-grupper och bloggar där medlemmarna tävlar i den här sporten. Hon har röstats fram till årets mest irriterande kändis. De flesta verkar överens om att det som är allra mest irriterande med Anne Hathaway är att hon försöker för mycket. Hon är för perfekt välputsad på röda mattor, har för stort leende, för långa tacktal, är lite för … duktig.

De mest engagerade hatarna kallar sig för Hathahaters och fenomenet är nu så stort att det förärats en lång analys i New York Times. Neal Gabler, som skrivit flera bestsellers om Hollywoods historia, säger i artikeln: Folk älskar det som känns äkta. Det är därför vi har en miljard dokusåpor. Sen kommer Anne Hathaway. Allt hon gör känns planerat, beräknat och inövat. Journalisten Sarah Nicole Prickett säger: ”Det är egentligen inte Anne Hathaway jag hatar, utan alla Anne Hathaway-typerna jag stött på i verkliga livet. Bortskämda, prinsessiga, teaterskolade tjejer utan sex appeal som äter russin till efterrrätt”. PM Forni, universitetslärare och expert på sociala beteenden, menar att förklaringen till Hathaway-hatet finns inbyggd i den mänskliga naturen: ”Att vara delaktig i en grupp människor som tycker likadant aktiverar hjärnans lustcenter. Hatet mot Hathaway har tagit fart, och folk blir ivriga att vara en del av det”. Jack Goncalo, expert på gruppdynamik, säger att det handlar om hederlig gammal mobbmentalitet. ”Om den stora massan redan har bestämt åt mig så kan jag gå vidare med annat”, säger han. ”Folk vill inte behöva tänka själva”.

Det är med andra ord precis som med allt annat näthat. Det säger mer om den som hatar än om den som blir hatad. Hatarna avslöjar inte Anne Hathaways brister. De avslöjar sig själva som rätt patetiska människor med för mycket tid över, och för lite viktiga saker att engagera sig i.

 

Skärmavbild 2013-04-22 kl. 10.05.27
Kategorier Krönikor

Vår semesterflirt är inne på sin 21-årsdag

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYDen 3 april hade jag och min make, Dan, 14-årig bröllopsdag. Hur vi firade?  Inte alls. Vi glömde båda bort den, och insåg inte misstaget förrän efter en vecka.

Om försummelsen utlöste kris och katastrof i relationen? Nope. Däremot ett ganska stort gapskratt och: ”Nåja, vi drack ju bubbel i går”.

Sanningen är att vi är rätt kassa på det där med romantiska gester. Vi skriver sällan gulliga köksbordslappar, köper inga Alla hjärtans dag-rosor och skulle aldrig uppdatera med kärleksharanger på Facebook. Ingen av oss minns det heligaste datumet av dem alla: Dagen då vi träffades. Jag vet bara att det var en söndag (eller möjligen måndag?) i augusti 1992. Dan har troligtvis tappat bort årtalet också, men inte platsen: Praia da Rocha i Portugal.

Jajamän, det var en riktig ”holiday romance”, som få i vår närhet trodde skulle hålla. Men i sommar är det 21 år sedan jag föll pladask för den stilige engelsmannen och jag är fortfarande djupt förälskad i min man. Visst, vi hade några snåriga, såriga år, men grundglöden vägrade falna och känslan att komma ut på andra sidan av en kris, blåsa lite på elden och få den att blossa upp är fantastisk.

I dag är, tycker jag, vår relation bättre än någonsin och jag får min känsla bekräftad av Malena Ivarssons ”skilsmässotest” på sidorna 38–39 genom att hamna i poängspannet 10–30. Enligt facit betyder det att jag och min äkta hälft litar på varandra, är ärliga och kan lösa konflikter. En bra grund för ett lyckligt äktenskap. Då spelar en bortglömd bröllopsdag ingen som helst roll.

Det kommer ju flera.

Kategorier Krönikor

Så kan du hylla din mamma i Söndag!

av Söndagsredaktionen
130421_sondag_LOW

En tysk terrorpolis som blev korvtillverkare på Öland. En 15-åring som blev vår tids största popfenomen. Och testet som visar om du lever i en bra relation – eller om det är dags att bryta upp.

Det är bara några exempel på vad du hittar i Söndag den här veckan.

Dessutom får du chansen att hylla din mamma i tidningen inför Mors dag. Kolla på sidan fem så får du reda på hur du ska göra.

Ha en bra vecka!

Kategorier Veckans nummer

Hollywoodvigsel – en usel investering

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYVid sin tredje skilsmässa sa den amerikanske komikern Don Adams (1923–2005): ”Jag gillar att gifta mig, men tycker inte om att vara gift”.
Och han är sannerligen inte ensam, den gode Don. Särskilt inte i Hollywood. För äktenskapsförbund som ingås mellan kändisar har en tendens att gå i kras, lite oftare än då vi vanliga Svenssons svär varandra evig trohet. Ett faktum som ungerska skönheten och citatmaskinen Zsa Zsa Gabor (för övrigt världens första ”it-girl”) gjort odödligt genom att slå fast: ”I Hollywood är ett äktenskap en succé om det håller tills mjölken surnat”.

Zsa Zsa borde veta. Hon har avverkat hela nio äkta makar.

Men det är inte bara det korta livsspannet som Hollywoodrelationer har gemensamt. Själva bröllopsfestligheterna kostar också, med få undantag, sinnesjuka summor.

På sidorna 26-31 i veckans Söndag har Hanna Radtke Bergström gjort en djupdykning i Hollywoods monsterbröllop och kan konstatera att en normal prislapp på en Beverly Hills-vigsel är, i runda slängar, 20 millar, men när tv-stjärnan Kim Kardashian sa ”I do” till basketproffset Kris Humphries landade slutnotan på 70 miljoner kronor. Äktenskapet varade i 72 dagar och kostade alltså cirka en miljon om dagen.

Så varför celebriteterna fläskar på är helt obegripligt. Det krävs ju knappast en Nobelpristagare i ekonomi för att räkna ut att en mångmiljoninvestering på en vigsel i ”La la-land” är en tämligen usel placering. Vi som har lärt oss någonting – alls – om livet har också fattat en grundläggande sanning: Kärlek går varken att köpa eller befästa med pengar.

Om man inte heter Zsa Zsa, förstås: ”Jag vill ha en snäll och förstående make. Är det för mycket begärt av en miljonär?”.

Kategorier Krönikor

Snopparnas tid

av Söndagsredaktionen

StrandbergbloggNYI kväll (söndag) börjar Kanal 9 sända sjätte säsongen av Mad men. Huvudrollen spelas som vanligt av Jon Hamm, men den senaste tiden har en uppstickare stulit hans stjärnstatus. Alltsammans började när några paparazzibilder, där det ser ut som om Hamm inte har på sig kalsonger under byxorna, fick internet att explodera. Nu finns det hela bloggar tillägnade bilder på hans skrev. Kalsongtillverkarna Fruit of the Loom och Jockey har erbjudit honom årsförbrukningar av småbyxor. Jonah Falcon, mannen som med sina 34 cm anses ha världens största penis, ger i intervjuer goda råd som: ”Han kan lägga den uppåt, som europeiska män.”
Skvallertidningarna är fulla med motstridiga rykten om Hamms gåtfulla, gäckande snorre; ena dagen gör han allt för att visa upp den. Nästa dag vill han bara bli plåtad från midjan och uppåt. Den globala snoppfeber Hamm orsakat har till och med blivit föremål för långa analyser
av ­”redan de gamla grekerna”-typ på kultursidor.
Jon Hamm försökte till en början hålla god min, men det är uppenbart att han börjat slakna. I podcasten The Nerdist snoppar han av ryktesspridarna: ”Jag använder kalsonger varje dag. Jag har aldrig inte använt kalsonger. … Jag har vänner med femåriga söner som ägnar sina snoppar mindre uppmärksamhet än internet bestämt sig för att ägna min. Det är barnsligt och löjligt.”

Jag kan förstå hans ståndpunkt. Uppmärksamheten är löjlig. Men Hamm har bara råkat ut för samma sak som tusentals av hans kollegor, med den enda skillnaden att de är kvinnor. Exempelvis hans Mad men-kollega Christina Hendricks, som är en av seriens bästa skådisar men mest uppmärksammas för sina bröst. Eller Anne Hathaway, som vann en Oscar för Les Miserables, men dagen efter var det hennes klänning som diskuterades världen över. Hade hon bh under? Såg man inte lite bröstvårta?
Tidigare i våras fick hon en papa­razzi­­kamera uppkörd i skrevet och fick sedan finna sig i att prata om sitt under­liv i intervjuer. För skådespelerskor har det här länge varit en del av paketet. Det är bara ovant att det handlar om just ett paket den här gången.

Strandberg
Kategorier Krönikor

”Tänk om tokar som jag bar vapen!”

av Söndagsredaktionen

sundstrombloggNYMina möten är över. Stressen från gårdagen är ett minne blott, det är
i alla fall vad jag tror. För jag har
sovit på dunbolster, i nästan tio timmar, och ska nu njuta av en stillsam hotell-frukost. Solen har letat sig in i frukostmatsalen och det luktar nybakat bröd och espresso. Folk ler mot varandra.
– Morning, säger en dam och nickar.
– Morning, säger jag och sträcker mig efter en tallrik.
Så börjar plockandet. En liten gurkskiva här, några melonhalvor där. Ett hårdkokt ägg och en slev äggröra.
Det är så mysigt där i matsalen. Jag hör lugna stråkar ur någon högtalare, så tyst att jag nästan kan tro att musiken endast finns i mitt huvud. Allt är lugnt. Och inget kan rubba harmonin – tror jag. 
Det finns massor av tesorter och färskpressad juice. Ja, hela buffén är enorm och man har dukat med vita dukar, tjocka servetter och putsade bestick. 
Jag tar två morgontidningar till min plats och går bort till brödet. Det blir en grov fralla men så vill jag rosta en formfranska också. Det är en sån där brödrost som är som ett rullande band. Man lägger brödet på grillgallret och ser hur det sakta kryper genom ugnen tills det släpps ut på andra sidan, färdigrostat. Jag placerar mitt bröd i mitten men tänker inte stå och titta på medan mitt bröd blir gyllenbrunt. Jag vill disponera min lediga morgon effektivt.
Så jag plockar pålägg istället och hinner ta juice också. Sen går jag tillbaka till rosten. För att
hämta mitt bröd. Men en medelålders mycket välklädd herre hinner före mig.
– Morning, säger han till mig och ler vänligt.
Jag ska just svara ”good morning” när jag ser hur han ledigt plockar åt sig brödtången och fiskar upp min skiva ur rosten. Jag ser det som i slow motion. MITT bröd! Stråkarna har slutat spela. Jag ser rött. Känner för att slåss, kriga för min sak och kanske gråta. Herrn fortsätter le då han vänder sig från rosten med MITT PERFEKT ROSTADE BRÖD på SIN tallrik. Mitt blod rusar genom min kropp och ja, jag är rasande. Tusen alternativ strömmar genom min hjärna. Ska jag säga honom att man inte får ta andras bröd? Eller ska jag kanske skälla ut honom. Vem fan tror du att du är egentligen? Eller ska jag bli lite mer handgriplig? Kanske ska jag helt enkelt bara ta tillbaka brödet? Eller ska jag be personalen ställa allting till rätta?

Samtliga alternativ känns fullt rimliga.
Medan jag funderar får herrn en ilsken blick. En blick som hade dödat honom om jag bara haft förmågan. Jag ser en förvirring i hans ögon nu. Sen har han passerat. Jag står fastfrusen kvar, känner hur jag skakar. En sådan fruktansvärd orättvisa jag utsatts för! Jag går fram till rosten för att kasta in mitt andra rostbröd för dagen. Precis när jag gör det märker jag hur ännu ett rostbröd trillar ur rosten. Jag inser att det var mitt.
Behöver jag säga att jag känner mig dum? Jag menar, tänk om lättkränkta tokstollar som jag hade haft tillgång till vapen! Vilken skrämmande värld.

Kategorier Krönikor
Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB