Jag var 15 år och på semester med mina föräldrar i en kuststad i dåvarande Jugoslavien. Men denna tidiga morgon, då alla krogar hade stängt, låg mina föräldrar och sov på sitt hotellrum.
Istället hängde jag med det gäng svenska killar och tjejer som jag hade lärt känna på resan. Festen var över.
Uttråkad, eller bara full, fick en av killarna för sig att han skulle kasta upp ett glas i luften – och strunta i att fånga i det. Det krasade mot asfalten.
Männen på andra sidan kroggatan tyckte inte om det. De var klädda i vita skjortor – sådana som servitörer bär. De rusade över vägen och gick till attack.
I ögonvrån såg jag en av männen. Jag kände hans fot toucha min haka, men hans kick hade inte den kraft som den skulle kunnat ha.
Jag lyckades ta mig därifrån, och flydde stapplandes iväg och gömde mig bakom ett hus.
Vi kallade på polis.
En i mitt gäng fick några smällar, men vi klarade oss till stora delar bra.
Nästa dag var det förhör. Vi gav signalement, men jag tror inte att de grep någon av männen.
I dag är den här händelsen arkiverad, men i några år efter attacken tyckte jag att det var obehagligt att gå ut nattetid.
När kriget i det före detta Jugoslavien rasade som värst tänkte jag ibland på de män som attackerade oss. Jag tänkte framför allt: Stred de? Svaret oroade mig.
För om dessa män blev så provocerade av att se en full tonåring krossa ett glas, vilka övergrepp begick de inte då mot civilbefolkningen i ett laglöst land under brinnande krig?
Erik Olkiewicz