Arkiv för October 2013

- Sida 1 av 2

Äntligen vintertid!

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistNu börjar den bästa tiden på året. Fem svinkalla, blåsiga och mörka ­månader. Helt underbart. För när ­termometern halkar under noll och den ­första snön hänger i luften försvinner de plötsligt.
Cykeldårarna.
Missförstå mig rätt.
Jag är den förste att applådera att fler väljer att trampa till jobbet i stället för att ta bilen. Utsläpp, buller, köer, folkohälsan – allt möjligt elände minskar när fler tar cykeln.
Det är ju kanon, såklart.
Men det är inte oproblematiskt.
Jag har cyklat i Stockholm ända sedan skol­åldern. Varje dag, året runt, oavsett väder, årstid och arbete.

För 30 år sedan var cyklisterna i innerstan få och cykelbanorna ännu färre. På vintern var jag nästan ensam på gatorna.
Jag har alltid föredragit den relativt friska ­luften på gatorna framför sunkiga tunnelbanor och trånga bussar. Jag vet numera på minuten när hur lång tid det tar från ena delen av stan till den andra. Jag kommer alltid i tid och har aldrig ­problem att hitta parkering.

 

Men det är inte enbart av rationella skäl jag cyklar. Jag tycker fortfarande att det är förbannat kul att flyga fram över asfalten med tunna racerdäck eller sladda fram i snömodden med feta mountainbikedäck. Med ett regnställ i ryggsäcken är vädret aldrig ett problem. Och med dubbdäck blir isgatorna stadiga som sommartorr asfalt. Och med reflextejp på ramen, rödljus fastklämt i bakfickan och strålkastare på styret är mörkret inga problem heller. Problemet är att fler upptäckt allt detta. De senaste åren har antalet cyklister i innerstan ökat explosionsartat. På tio år är ökningen 75 procent.  Hojen har blivit hipp.

I maj uppmättes för första gången över en miljon cykelpassager vid de fasta mätstationerna runt Stockholms innerstad. I dag sker tio procent av resandet i Stockholm med cykel, betydligt mer än vad det var för bara några få år sedan. Och det märks i en stad som inte alls är ­anpassad för tvåhjulingar. Numera får jag trängas med tiotusentals andra i de smala och under­dimensionerade cykelbanorna.

Babblande mobilmarodörer som vinglar fram med telefonen i ena handen och den andra på styret. Portföljcyklisterna som obekymrat fladdrar fram i fel riktning på de metersmala enkelriktade cykelbanorna. Skäggiga hipsters utan bromsar som far rakt ut i korsningarna i rusningstrafiken. För att inte tala om alla dessa före detta bilister som bytt bilen mot trikå och sportcykel och som fullständigt glömt allt vad trafikvett heter.

Alla dessa nya cyklister lever farligt. Ny statistik från Myndigheten för ­samhällsskydd och beredskap, MSB, talar sitt tydliga språk. 23 000 cyklister skadas i trafiken varje år. 3 500 av dem skadas så svårt att de måste vårdas på sjukhus minst ett dygn.

Faktum är det blivit så kaotiskt i cykel­banorna att jag numera undviker dem. Det känns faktiskt tryggare att stångas med ­aggressiva stadsbilister än ­cykeldårar. För de som sitter bakom ratten ­brukar åtminstone respektera de mest grundläggande trafikreglerna.
Det här vansinnet pågår från april till och oktober.
Fram tills nu. När vi byter till vintertid brukar det lugna ner sig i cykelbanorna igen. Och när snön lägger sig i ­december är det nästan bara jag och cykelbuden kvar.
Äntligen.

fredrik.rundkvist@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist. Ålder: 46. Familj: Fru och två söner.
Bor: Lägenhet i centrala Stockholm. Gör: Reporter på Aftonbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på … 
… att ytterligare 400 ton radioaktivt vatten måste lagras vid Fukushima – varje dag.

Jag är otippat bra på att…J
… laga punkteringar.

En bok som alla borde läsa är…  
En liten världshistoria, för att få lite perspektiv på tillvaron.

Jag skulle vilja bjuda …
… Mozart på middag för att få veta om han verkligen var ett geni – eller bara extremt välutbildad.

På min gravsten bör det stå …
… ”Go big or go home.”

 

 

Kategorier Krönikor

100 sidor och extra många kryss!

av Söndagsredaktionen
131103_sondag_LOW

Jag parkerade bilen intill en annan bil, prånglade mig ut och sträckte mig in för att lyfta matkassen som stod i baksätet. Då smällde det till – ryggskott.

Fyra av fem svenskar drabbas av ryggproblem någon gång i livet och jag hade haft det på känn ett tag. För mycket stillasittande tog ut sin rätt och jag känner väl igen mig i vad naprapaten Björn Hjortsad säger i veckans Söndag:

– Kanske klarar vi att sitta stilla åtta timmar på arbetet men de fyra timmarna i soffan med smartphonen blir droppen, säger han.

Nu har jag lärt mig hur jag håller ryggen i bättre skick med tre enkla övingar som du hittar i tidningen. Och det funkar faktiskt, jag lovar!

Nästa lästips blir ger också en bra bild över spännvidden i Söndag. Författaren Bosse Schön berättar om hur det gick för några av de 270 svenskar som stred i Hitlers fruktade Waffen-SS. Trots att Säpo kände till deras bakgrund godkändes tre av dem för uppdrag hos den svenska kungafamiljen.

Den här veckan är tidningen extra tjock, 100 sidor, och lagom till Alla helgona-ledigheten bjuder vi på extra många kryss.

Ha en bra vecka!

Kategorier Veckans nummer

En enda välriktad kula

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYHon lär ha haft en unik förmåga att få människor i sin omgivning att må bra. BBC-programledaren Jill Dando, 38, var också den kändis som, enligt opinionsundersökningar, flest britter ville ha som granne, äta middag med – eller ännu hellre – hamna bredvid under en långflygning över Atlanten.

Hennes varma leende och proffsigt smarta utstrålning gick rakt genom rutan hos mig och miljoner andra engelska tv-tittare och fick oss att tycka att vi kände henne. Lite i alla fall.

Därför kändes orden, som kom ur nyhetsuppläsarens mun den 26 april 1999, helt overkliga: ”Jill Dando was shot this morning outside her London home”.

Jag satt i soffan i vårt engelska radhus med en försenad lunchmacka i handen när tv:s eftermiddagssändning rapporterade hur Miss Dando skjutits i huvudet utanför sin ytterdörr och att tillvägagångssättet påminde om en professionell avrättning. Ett skott. En enda välriktad kula.

Att BBC:s egen ”sunshine girl” kallblodigt mördats på farstukvisten var lika chockartat vansinnigt för engelsmännen, som mordet på Anna Lindh skulle komma att bli för svenska folket drygt fyra år senare. Britterna enades i landssorg och i ett förfärat VARFÖR?

Teorin att det skulle ha varit ett rånförsök, avfärdades omedelbart. Jill var nyförlovad med gynekologen Alan Farthing (som sedermera kom att förlösa prinsessan Kate) och bar en enstensring, värd cirka 20 000 pund, på sitt vänstra ringfinger. Solitären hade ignorerats av mördaren, som uppenbarligen inte var ute efter juveler.

vem mördade Jill Dando? I reportaget http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17695909.ab försöker Söndags Annika Sohlander trassla ut ledtrådarna, men vem som hade något att vinna på att Jill Dando inte skulle fortsätta leva, gäckar fortfarande polisen.

Kanske är den sorgliga sanningen helt enkelt att det finns, och tyvärr alltid kommer att finnas, män som hatar kvinnor.

Särskilt de som är kända, framgångsrika – och har en unik förmåga att få människor i sin omgivning att må bra.

Kategorier Krönikor

Hitta formen med nya Söndag!

av Söndagsredaktionen
131027_sondag_LOW

Jepp, vi har fått ihop en fullmatad Söndag den här veckan också. Här är några smakprov:

Varje helg rakar trebarnspappan bort nästan allt hår, drar på sig en tajt, blommig klänning, högklackat och börjar jobba. I höst spelar Björn Kjellman, 50, transa i musikalen Priscilla. ”Jag är livrädd för att fastna i tantfacket”, berättar skådespelaren i veckans Samtalet.

Jill Dando var BBC:s ”sunshine girl” och prisad programledare för ”Crimewatch”, den brittiska motsvarigheten till ”Efterlyst”. Morgonen den 26 april 1999 avrättades hon kallblodigt utanför sin egen ytterdörr. Mordet är fortfarande olöst men teorierna är många.

Känner du också att du skulle behöva träna men har svårt att få tid över för gym och grupp-pass? Kändisarnas favorittränare D-Flex har lösningen. 10 minuter hemma i vardagsrummet räcker för att kroppen ska få sig en riktig genomkörare. I veckans tidning får du D-Flex fem superövningar och tipsen för att du ska komma igång.

Sedan hittar du så klart allt det du är van vid: kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, resa, mat & vin och mycket mer.

Ha en bra vecka!

Kategorier Veckans nummer

Drömmen om Strandvejen

av Söndagsredaktionen

Britt_PeruzziStanna bilen, stanna!
Vår hajgråa bil – av dottern döpt till Hajis – slirar upp på trottoaren. En tom Cola-mugg från snabbmatslunchen på E4:an studsar mot vindrutan och tre inredningstidningar glider elegant ner på bilgolvet. För ett ögonblick – innan alla börjar skrika – stannar tiden. Allt är perfekt, och genom en springa i ett väderpinat staket ser man vattnet i Öresund krusa sig innan det slår in mot strand.
– Men, mamma! Åh, neeej… Jag sitter kvar i ­bilen! Jag älskar inte att titta på dumma hus!

Dottern är sex år och kan rimligtvis inte förstå allvaret. Huset vi just passerat har alla rätt, plus en ”Til salg”-skylt nedstucken vid vägen.
Vejen, menar jag. Strandvejen. Norr om ­Köpenhamn.  Mytomspunnen dansk mark där paradvillor i jugendstil lever i harmoni med fiskestugor med halmtak. Där blåvitt porslin från Royal Copenhagen per automatik klirrar mot silverbestick när släkten trillar in för den traditionella jullunchen med dejliga kransekager.

Maken tittar avmätt på mig. Hans blick är så förutsägbar. ”Ska vi vara lite realistiska?”, säger den.

Men efter 15 år tillsammans är det han som borde veta bättre. Det finns tre magiska vägar som berättigar tvära inbromsningar:
• Strada Costiera utanför Trieste i nordöstra Italien, en spritsad marängsträng över Adriatiska havets glitter.
• Escénica, en smekning runt Acapulco-bukten där en stor mexikansk måne lyser och … ja, ni förstår.
• Och så Strandvejen.

– Håll här, säger jag och ger maken en trädgren som skymmer.
Det är en ljuvlig dag i juli och eftermiddags­solen som smyger igenom buskaget lägger en trolsk dimslöja över den gräddvita drömmen.
Halsen sträckt över staketet. Högerhanden upp. Klick! Om jag, mot förmodan, inte flyttar in alldeles genast så är mitt drömhus förevigat i  mobilen.

Dottern stirrar uppfodrande på oss medan ­Hajis fortsätter färden mot den hyrda sommarstugan en mil bort. Sedan bryter maken den sakrala tystnaden med en skräckreplik.
– Det kostar 18 miljoner. Minst.
Aldrig. Såg det inte lite övergivet ut? Kanske har ägarna skilt sig och vill sälja rekordsnabbt? Tänk positivt!
– Högst fem miljoner, kontrar jag när bilen kränger in vid  hyrstugan som är möblerad med danska ikonmöbler och hälsar oss välkomna med en korg årgångsviner.
Men vem bryr sig?

Vi kastar oss i soffan, loggar in på danska Hemnet och medan dottern länsar ett körsbärsträd dreglar vi över tanken på 209 kvadratmeter antikt marmorgolv, tre öppna spisar och kök i turkos originalmålning.
Den är facit, min ”Strandvejsvilla med atmosfaere” från 1917. Samma år som Danmark lämnade ifrån sig Sankt Thomas i Västindien, visar det sig. Efter 245 års palmvajande kolonialliv sålde danska staten ön till USA för 170 miljoner kronor. Drömhusets pris – ynka 4 995 000 danska kronor – är som en jordnöt i Kinesiska havet jämförelsevis.
Men ensam är svag.

När maken påmint om att jag på färjan över Sundet snålade ur på tre Toblerone till priset av två stormar dottern in och sätter sista spiken i kistan:
– Åh, inte mer husprat! Nu vill jag veta hur vi ska fånga krabbor!

britt.peruzzi@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Britt Peruzzi.
Ålder: 46.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Man och 6-årig dotter.
Gör: Är nyhetsreporter.

3 snabba:
Just nu kan jag inte sluta tänka på…
… förföriska höstdelikatesser – kantareller, tryffel och min mormor Emilias himmelska apfelstrudel.
En bok som alla borde läsa är…
En Man av italienska journalisten Oriana Fallaci, om den grekiske motståndsmannen Alexandros Panagoulis. För att påminnas om att man orkar mer än man tror och att kärlek övervinner allt utom möjligen en juntakupp.
På min gravsten bör det stå…
… ”Albas tacksamma mamma”.

 

Kategorier Krönikor

Att tänka på om ni bjuder mig på middag

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYFöre en bjudning frågar jag alltid: ”Är ni allergiska mot något eller finns det något ni avskyr att äta?”. Undringen är inte Einstein-smart, direkt, men garanterar att kvällen inte ska fallera på grund av att en, eller flera av gästerna, petar bort valda delar av måltiden.

Jag är själv är glutenintolerant och har vid flertal tillfällen missat att påpeka detta i förväg. Det gör mig inget, jag är van vid att skippa pastan, brödet eller den mjölredda såsen. Däremot generar det värden/värdinnan hur mycket jag än bedyrar att fadäsen är min, inte deras.

Andra matkänsliga individer är förmodligen bättre än jag på att informera om sina allergier, men är oftast allt för artiga för att outa ingredienser som får dem att känna avsmak.

Mina kolleger Kristofer och Gunilla, till exempel, skulle få spunk om de blev serverade chèvre chaud, eftersom getost i alla dess former får deras smaklökar att vilja begå harakiri. Det råkar jag känna till, eftersom en hätsk ”för och emot chèvre”-debatt drar igång på redaktionen så fort någon näns säga ”bä”.

En annan kompis är inte bara minst lika ondsint inställd till den franska delikatessen, han fullkomligt hatar bläckfisk. Passionerat. Det hade jag aldrig vetat om jag inte frågat, och vår senaste tête à tête hade blivit en intressant sittning om jag hade haft calamari fritti på middagsmenyn. Hade han smygspottat ut tentaklerna i servetten? Eller artigt svalt och kastat upp i toan, månne?

Nu, till alla er som planerar att laga middag till mig: Jag äter allt – utom gluten, konserverade fiskbullar, orm och ål. Vill ni göra mig riktigt lycklig, så bakar ni glutenfritt bröd. Gärna baguette. Receptet hittar ni på sidan 58.

À bientôt!

Kategorier Krönikor

Baka gott utan gluten!

av Söndagsredaktionen
20131020_sondag_LOW

Inget annat land i Europa har så många glutenintoleranta som Sverige.

Omkring 150 000 av oss svenskar tros lida av den kroniska sjukdomen som innebär att man inte tål äggviteämnet gluten som finns i vete, korn och råg.

Därför passar vi på att bjuda på recept till glutenfritt matbröd i veckans Söndag. Med hjälp av bovetemjöl, fiberhusk och mandelmjöl bakar du gott bröd för alla, inte bara de som är glutenintoleranta.

Saga Lönnelids lillasyster Maria mördades i april förra året. Systrarnas lillebror dömdes för dådet och rätten slog fast att det fanns ett hedersmotiv bakom mordet.

För Söndags reporter berättar Saga om varför hon aldrig kommer att förstå – och varför hon aldrig kommer att förlåta.

Mer i Söndag: Håll dig pigg & frisk i höst – stor vitaminguide, Följ med på en road trip genom New England, stor intervju med Kjell Bergqvist, åtta sidor kryss på skrivvänligt papper och nya 5:2-recept för veckan som kommer.

 

Kategorier Veckans nummer

Tystnaden ekar hos nyskilda män

av Söndagsredaktionen
erikascottbloggNY

När jag har trubbel att få fart på pennan för att skriva den här krönikan, har jag ett knep: Jag googlar på kändiscitat i ämnet som jag vill ta upp. Oftast hittar jag putslustigheter som – även när de handlar om allvarliga saker – får mig att småle.

Inte den här gången.

Temat är skilsmässa, och den festligaste (nåja bitterroliga) meningen finns på sajten brainyquotes och lär ha sagts av humorgeniet Robin Williams: ”Ah, skilsmässa … ordet härstammar från latin och betyder att slita ut en mans könsorgan genom hans plånbok.”
Annars är det mest pina som stjärnorna förknippar med sina sönderfallande äktenskap: ”En skilsmässa är förmodligen lika smärtsam som döden”, har Star Trek-skådisen William Shatner, sagt och får medhåll av författaren Margaret Atwood: ”En skilsmässa är som en amputation: Du överlever, men det finns mindre av dig”. Fitnessfantasten Jane Fonda blev deprimerad efter uppbrottet från make nummer två, Tom Hayden: ”Jag blev så knäckt av min andra skilsmässa att jag fick ett nervöst sammanbrott”, medan actionhårdingen Val Kilmers formulerar sin sorg kort och koncist: ”Det finns ingenting bra med en skilsmässa”.

Ja, det gör ont att bryta upp från en lång relation. Särskilt för män, menar Ola Ringdahl, författare till nya boken Det blir bra – en manual för nyskilda män:

– Jag blev överraskad över att det blev så ensamt och tyst, berättar han i Söndag: http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article17654957.ab

För oftast är det kvinnan som står för det sociala klistret i relationen. Det är hon som bjuder till familjemiddagar och kommer ihåg släktingarnas födelsedagar. Vid en separation är hon omgiven av vänner, medan hans kalender ekar tom, konstaterar Ola, som skilde sig för tio år sedan och som nu vill hjälpa killar genom krisen:
– Det är ingen katastrof att skilja sig, säger han och får halvt medhåll av Monica Belluci, italiensk skådis och modell: ”Det är alltid en tragedi när människor skiljer sig. Samtidigt, om de fortsätter tillsammans kan det sluta ännu värre.”

Se där. Två halvpositiva skilsmässocitat.
Till slut.

Kategorier Krönikor

Vi måste våga prata om självmord

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYSå fort maken kommer hem från jobbet ställer han frågan:
– Vet du vad den främsta dödsorsaken bland ungdomar är?
– Trafikolyckor, säger jag tvärsäkert.
– Fel, säger Dan.
– Cancer?
– Nej. Självmord.
Va? Jag känner hur jag tappar hakan. Och modet. Är det sant?

Ja, tyvärr. Dan och hans brandkårskolleger har precis lyssnat på en föreläsning inom SPIS-projektet (suicid prevention i Stockholm) och fått veta att antalet självmord i Sverige har sjunkit sedan 1980-talet. Utom i gruppen unga 15–24 år, där de tvärtom ökar, och i dag alltså är den primära orsaken till att ett liv släcks.

Bakom siffrorna i statistiken finns Sigge Ekman, 16. I augusti förra året bestämde han sig för att det bara fanns en utväg, utan att någon i hans närhet hade anat hur dåligt den skojfriske killen mådde.

– Han måste ha varit världens bästa skådespelare, säger hans pappa Mikael i ett reportage som publicerades i Söndag den 22 september:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17491359.ab

Familjen väljer att berätta om Sigge för att att andra ungdomar i samma situation ska orka ta hjälp.

– Vi måste underlätta för dem genom att våga prata om det, säger Sigges mamma Ursula.

Sannerligen. Det är dags att sluta tassa kring ämnet och i stället lära oss hur vi ska göra om någon i vår närhet är deprimerad och/eller suicidal. På föreningen Minds hemsida läser jag:
”Gå inte med på att hålla någons självmordsplaner hemliga. Bekymra dig inte över att du kanske förstör en relation om du känner att det finns fara för livet. Det är bättre att förlora en vänskap genom att bryta ett förtroende än att gå på en begravning.”

Så: Reagera och agera!
Allt annat är otänkbart.

Kategorier Krönikor

Jag ska lära mig att bli ett barn igen

av Söndagsredaktionen

fredrikforwebbJag är usel på att carpa. Att carpa kommer från det latinska uttrycket ”carpe diem”, fånga dagen eller njuta av dagen, som de flesta lärt sig av den där filmen om internatskoleungdomar med Robin Williams, Döda poeters sällskap, från 80-talet.

Själv fångar jag inte dagen, jag rusar förbi den.

Jag rusar förbi allt. Jag är dålig på mindfullness och att andas. Jag är hopplös på att göra saker sakta. Jag jäktar, stressar – oftast, närmast alltid, helt i onödan. Måste få saker ur händerna.

Till exempel: Om middagen ska dukas av och diskmaskinen fyllas gör jag det supersnabbt, måste bli av med det, vill bli av med det. Kanske är just den saken en fråga om ett analretentivt drag, att jag inte kan koppla av förrän allting är i ordning, rent och snyggt.

Men att jag går väldigt fort till bussen för att komma till jobbet finns det ingen rimlig anledning till. Jag har ingen brådska, det rör sig om maximalt en minut jag tjänar in, jag borde gå lugnt och njuta av det fina höstvädret, titta i skyltfönster, stanna och ta en kaffe, inte bara säga ”tjena hej” till någon bekant och rusa vidare utan i stället stanna och småprata, ja carpa! Men jag har fått för mig att jag måste komma fram snabbt.

Det är stört.

Vägen är ingenting för mig, målet är allt.

Ungefär som när jag krattar löv. Det går med en sabla fart. Medan andra, sundare människor passar på att njuta av naturen, känner lugnet och därmed dessutom slipper ryggont.

 

Detta är en defekt jag är trött på. Det kan inte vara hälsosamt för kärl- och hjärta. Dessutom äter jag fort. Och dricker fort. Och klär mig fort. Och duschar fort. Och twittrar fort. Jag tänker fort också (och ibland rätt).

Men det finns en sund motsatt sida.

Jag är nämligen jättebra på att göra ingenting. Jag kan jag ligga helt still i soffan och titta på tv ­eller läsa en bok i flera timmar. Då stressar jag ­inte alls. Då carpar jag. Men sedan är det full fart igen.

Jag är antingen PÅ eller AV.

Är jag ensam om det här? Jag känner mig rätt ensam om det här. Jag tycker att de flesta i min omgivning tar det piano, har ett jämnt och behagligt tempo. Men så kan det väl inte vara? Det finns inget annat som är särskilt unikt med mig.

Men jag har blivit bättre, sakta blir jag bättre. Det beror på barnen. Vi vuxna ska inte tro att vi bara lär dem, de kan också lära oss.

Det går inte att jäkta små barn. Barn är långsamma, de lever i sin egen luddiga mysiga värld. De har aldrig bråttom till jobbet. De tar inte på sig overallen trots att det faktiskt är bråttom till förskolan. Och desto mer jag försöker jäkta upp dem i mitt tempo, desto mer carpar de, även kallat trilskas i detta fall.

 

Barnen kan bli min kur, mitt bote­medel, mina läromästare i hur man ­lever livet, fångar dagen, tar det piano, njuter mer av det lilla i till­varon och inte är antingen på eller av utan fördelar dessa två ytterligheter till en lagom mittenfåra.

Barn är mästare på att carpa. Barn är över ­huvud taget mästare på att leva. En gång var jag också ett barn som ­seglade lugnt fram i tillvaron, vad hände egentligen? Det ­moderna livet?

Jag ska lära mig att bli barn igen, av mina barn. De ska göra mig till en carpare.

Namn: Fredrik Virtanen. Ålder: 41. Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn. Bor: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.

6 snabba!

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … att efter den här mysiga hösten kommer den vämjeliga vintervåren.

Alla borde läsa … … Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson för den är rolig och gastkramande och dissekerar kärlek på ett närmast autistiskt sätt.

Jag är otippat bra på att… ... spela bridge, ett kortspel -vanligtvis utövat av 96-åringar.

Senast jag grät var…  …  i går eftersom jag överväldigades av lycka över mina magiska barn.

Jag skulle vilja bjuda … … Bob Dylan på middag för att fråga vad han äter, dricker och om han fortfarande knarkar.

På min gravsten bör det stå … … årtalet 2061 eller högre för då fick jag åtminstone bli 90 år.

Kategorier Krönikor
Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Victor Lindbom och Karolina Strömbäck Horney
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB