Nu börjar den bästa tiden på året. Fem svinkalla, blåsiga och mörka ­månader. Helt underbart. För när ­termometern halkar under noll och den ­första snön hänger i luften försvinner de plötsligt.
Cykeldårarna.
Missförstå mig rätt.
Jag är den förste att applådera att fler väljer att trampa till jobbet i stället för att ta bilen. Utsläpp, buller, köer, folkohälsan – allt möjligt elände minskar när fler tar cykeln.
Det är ju kanon, såklart.
Men det är inte oproblematiskt.
Jag har cyklat i Stockholm ända sedan skol­åldern. Varje dag, året runt, oavsett väder, årstid och arbete.

För 30 år sedan var cyklisterna i innerstan få och cykelbanorna ännu färre. På vintern var jag nästan ensam på gatorna.
Jag har alltid föredragit den relativt friska ­luften på gatorna framför sunkiga tunnelbanor och trånga bussar. Jag vet numera på minuten när hur lång tid det tar från ena delen av stan till den andra. Jag kommer alltid i tid och har aldrig ­problem att hitta parkering.

 

Men det är inte enbart av rationella skäl jag cyklar. Jag tycker fortfarande att det är förbannat kul att flyga fram över asfalten med tunna racerdäck eller sladda fram i snömodden med feta mountainbikedäck. Med ett regnställ i ryggsäcken är vädret aldrig ett problem. Och med dubbdäck blir isgatorna stadiga som sommartorr asfalt. Och med reflextejp på ramen, rödljus fastklämt i bakfickan och strålkastare på styret är mörkret inga problem heller. Problemet är att fler upptäckt allt detta. De senaste åren har antalet cyklister i innerstan ökat explosionsartat. På tio år är ökningen 75 procent.  Hojen har blivit hipp.

I maj uppmättes för första gången över en miljon cykelpassager vid de fasta mätstationerna runt Stockholms innerstad. I dag sker tio procent av resandet i Stockholm med cykel, betydligt mer än vad det var för bara några få år sedan. Och det märks i en stad som inte alls är ­anpassad för tvåhjulingar. Numera får jag trängas med tiotusentals andra i de smala och under­dimensionerade cykelbanorna.

Babblande mobilmarodörer som vinglar fram med telefonen i ena handen och den andra på styret. Portföljcyklisterna som obekymrat fladdrar fram i fel riktning på de metersmala enkelriktade cykelbanorna. Skäggiga hipsters utan bromsar som far rakt ut i korsningarna i rusningstrafiken. För att inte tala om alla dessa före detta bilister som bytt bilen mot trikå och sportcykel och som fullständigt glömt allt vad trafikvett heter.

Alla dessa nya cyklister lever farligt. Ny statistik från Myndigheten för ­samhällsskydd och beredskap, MSB, talar sitt tydliga språk. 23 000 cyklister skadas i trafiken varje år. 3 500 av dem skadas så svårt att de måste vårdas på sjukhus minst ett dygn.

Faktum är det blivit så kaotiskt i cykel­banorna att jag numera undviker dem. Det känns faktiskt tryggare att stångas med ­aggressiva stadsbilister än ­cykeldårar. För de som sitter bakom ratten ­brukar åtminstone respektera de mest grundläggande trafikreglerna.
Det här vansinnet pågår från april till och oktober.
Fram tills nu. När vi byter till vintertid brukar det lugna ner sig i cykelbanorna igen. Och när snön lägger sig i ­december är det nästan bara jag och cykelbuden kvar.
Äntligen.

fredrik.rundkvist@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist. Ålder: 46. Familj: Fru och två söner.
Bor: Lägenhet i centrala Stockholm. Gör: Reporter på Aftonbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på … 
… att ytterligare 400 ton radioaktivt vatten måste lagras vid Fukushima – varje dag.

Jag är otippat bra på att…J
… laga punkteringar.

En bok som alla borde läsa är…  
… En liten världshistoria, för att få lite perspektiv på tillvaron.

Jag skulle vilja bjuda …
… Mozart på middag för att få veta om han verkligen var ett geni – eller bara extremt välutbildad.

På min gravsten bör det stå …
… ”Go big or go home.”