Arkiv för November 2013

- Sida 1 av 2

16 katter söker nytt hem

av Söndagsredaktionen
131201_Sondag_LOW

Vi har några riktiga kattfanatiker här på redaktionen. Samtidigt finns det upp till 200 000 hemlösa katter bara i Stockholm.

Det här kräver handling, ansåg våra redigerare Gunilla Granqvist och Hanna Hallin och åkte till Stockholms katthem. Här träffade de eldsjälarna som ställer upp och jobbar gratis – och katter i varje hörn. Djur som blivit misskötta, dumpade och övergivna.

Nu söker katterna ett nytt hem och i veckans Söndag får du lära känna några av dem.

Juletid är också högtid för sällskapsspel. Precis som traditionen bjuder har vi testat årets alla nyheter. 28 spel är noga synade och spelade.

Sedan hittar du så klart allt det du är van vid i tidningen: kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, resa, mat & vin och mycket mer.

 

Kategorier Veckans nummer

Ibland har man bara en himla otur

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundTänk att det skulle bli så här, säger mamma.
Vi sitter på hennes balkong, dricker te och tittar på de mirakulöst blommande balkonglådorna. Mamma har just kommit hem från sjukhuset med en sprillans ny skallprotes i pannan, och äntligen kan man titta på henne utan att ögonen dras till den där inbuktningen ovanför vänster öga. Där, fram tills all­deles nyss, endast ett tunt lager hud har dolt hålet in till hjärnan.
Mamma tittar lite frånvarande på de gula blommorna – penseer? – och börjar med stor ­inlevelse berätta om hur det var när hon var ung i slutet på 60-talet. Festerna, resorna, de roliga kollegorna, vännerna.
– Men sen Ewa dog har jag inga väninnor kvar, säger hon, märkligt oberörd.
Hon tycks ofta oberörd, nästan känslokall, ­numera, sedan kirurgen plockade ut den där ­tumören ur hennes hjärna. Hon har ännu inte nämnt pappas begravning ett par månader tidigare. Kanske kommer hon inte ihåg den. 60-talet ligger närmre till hands.
Jag vet inte vad jag ska säga.
– En sån himla otur, säger hon.

Ett par år har passerat sedan den där dagen på balkongen, och mamma har fortfarande otur.
Hon är tack och lov inte medveten om det själv. Hon har ingen aning om vad hon har gått igenom,­ om att något över huvud taget är fel med henne. Hon tror att hon har ramlat, fortfarande, efter så många förklaringar. Hon vägrar acceptera att hon är sjuk.
– Min pappa sa att jag ramlade, säger hon. Det är hösten 2013 och mamma sitter i sin svarta ­soffa och tittar på en avstängd tv. Den skrattande, smarta kvinnan jag växte upp med är nu någon som kan sitta och stirra på en avstängd tv – ­timme in och timme ut.
– Din pappa dog i början av 80-talet, svarar jag efter ett tag.
– Jaha? Vem var det då jag tänkte på?
Hon är helt oberörd, som om vi diskuterar priset på kastruller.
Vi har haft den här diskussionen förr, och den leder ingenvart. Bara till frustration och sorg, för mig. Vad som pågår i mammas hjärna går inte att sia om. Varför talas det så sällan om otur och tur, och hur de kan förändra världen till oigenkännlighet?

Mamma hade oturen att få en hjärn­tumör, men samtidigt turen att leva i ett samhälle där fattiga pensionärer fort­farande erbjuds avancerad hjärnkirurgi. ­Turen att överleva operationen. Oturen att vakna upp från narkosen som en annan, tunnare, människa.
Turen kan bygga imperier. Oturen kan rasera dem.
Men ska man tro den rådande samhällsandan så är det bara lite jävlar anamma som saknas för att allt ska bli bra igen. Mamma borde bara kavla upp ärmarna och kämpa lite, och om det är försent nu, ja då borde hon ha gjort det tidigare.
Sorgligt nog fungerar inte världen så. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man kämpar och sliter, hur hårt man tar i. Och mamma har kämpat. Oj som hon har kämpat.
Vissa saker rår dock ­människan inte över. Ibland har man bara en himla otur.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund. Ålder: 36.
Familj: Mamma och syster.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga. Äter ost.

5 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid…
… minst ett tomt hyllplan. Och ost.
En låt alla borde lyssna på är …
… Björn Skifs Krama dig. En lysande ”glad låt om tråkiga saker”-låt. (Plus: Jag vill ha en kram.)
Min vision av himlen är…
… en kommunistisk utopi -­ i rymden.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag…
… tvinga honom att läsa Donna Tartts Den hemliga historien.
Jag skulle vilja skälla ut…
… Eddie Murphy eftersom han gjorde Pluto Nash. HEMSK HEMSK FILM!
Om jag var osynlig för en dag…
… skulle jag nog inte ens märka det.

 

Kategorier Krönikor

De döda får mig att vilja leva – på riktigt

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYDet är Alla helgons dag och tillsammans med ”min” kör, Salvia, sjunger jag i St Görans kyrka i Stockholm, där det hålls en vacker minnesstund för alla församlingsbor som gått bort under året.

Var och en av de avlidna får sitt fullständiga namn uppläst, tillsammans med dödsdatum och hur många år hen fått vandra på jorden, innan ”Gud fader har kallat”. För varje nämnt namn placeras sedan ett tänt ljus på altarringen, tills de bildar en flämtande halvcirkel.

Jag sneglar bakåt, på de anhöriga, som andäktigt väntar på att höra sina käras namn. En man baddar ögonvrån med en näsduk, en kvinna snyter sig, en ung grabb lägger varsamt armen om en lika ung tjej. Allt medan ljuslågorna på altarringen fladdrar, som vore de dansande själar.

Jag, som varken bor i församlingen eller har mist någon under året, hinner tänka på allt mellan – bokstavligen – himmel och jord. Som att förvånansvärt många har fått leva i över ett sekel och att bara några få, tack och lov, har dött på tok för tidigt: En 18-åring, en bebis, en 46-åring, en 59-åring och någon i 30-årsåldern.

Men. Allt eftersom prästen prickar av sin lista, ökar en kategori oroväckande: De några och 60. Alldeles för många hädangångna är människor, som visserligen varit på god väg mot ålderdomen, men ändå är alldeles för unga för att ha ­somnat in.

Och då slås jag av ännu en insikt. Om tolv år fyller jag 60.

Jag, som är yngsta syskonet.

Jag, som ser en 16-åring i spegeln.

Jag, som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor.

Kanske jag aldrig blir det? Stor. Färdig för det ”riktiga” livet. Kanske hinner livet bli färdigt med mig först?

Dags att börja leva, alltså.

På riktigt.

 

Kategorier Krönikor

Så sparar de 1 000-lappar – varje månad!

av Söndagsredaktionen
131124_sondag_LOW

Petra missar inte ett gratiserbjudande, i år har hon fått prylar för över 100 000 kr, Peter kokar sin egen deoderant och Sven-Anders tips är att bajsa borta för att spara el, tvål, vatten och toapapper.

Söndag har träffat tre svenskar som gör allt för att spara pengar. något som inte alltid faller resten av familjen i smaken:

”Min man hatar det”, säger Petra.

I veckans tidning berättar också Jimmy Karlsson, 29, hur han började tävla mot sig själv – och gick ner 60 kilo.I dag är han en vältränad cykelfantast, för fyra år sedan vägde han 140 kg.

Snart är det första advent och hög tid att planera för julbaket. Vi bjuder på fem läckra recept som gör lussefikat till en smarrig succé!

Han tog fem SM-guld, ett OS-silver och blev världsmästare 1995. Men bakom framgångarna finns en annan historia. En historia om en pojke som ingen ville ha. I veckans Samtalet möter Magda Gad den före detta proffsboxaren George Scott.

Ovanpå det hittar du så klart allt det du är van vid: kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, resa, mat & vin och mycket mer.

 

Kategorier Veckans nummer

Mina barn slipper inte ifrån mina värderingar

av Söndagsredaktionen

Karin_magnussonDet finns föräldrar som inte vill döpa sina barn eftersom ”barnen måste få välja sin tro själva när de blir äldre”. Det är ett obegripligt resonemang. Följer man det fullt ut skulle barnet växa upp i ett värderingsslutet vakuum tills det är arton år och får välja själv. Vegetarian eller inte, socialist eller liberal, skägg eller inte, storstad eller landsbygd, friskolemotståndare eller inte.

Själv indoktrinerar jag mina barn så mycket jag kan. De ska aldrig ta sista maten utan att fråga om någon annan vill ha. De ska inte tränga sig. De ska inte planka på tunnelbanan. De ska inte slåss. De ska göra sina läxor. De ska smaka på all mat. De ska ha höga ambitioner. De ska duscha när de tränat. De ska klippa sina tånaglar. De ska säga förlåt när de gjort fel och de ska ringa och tacka sin mormor om hon skickat en slant till deras födelsedag. De ska inte hata sig själva när de misslyckas. Det här garanterar självklart inte att de blir hederliga skattebetalare, men de kan inte skylla på mig om de inte blir det. Helt enkelt: Vår vardag är full av värderingar som vi skickar vidare till våra barn, och nånstans om tjugo år kan vi bara hålla tummarna och hoppas att det landat väl.

Om tjugo år är min son 29 år gammal. Då hoppas jag han är en ung man som – förutom att han duschar efter att han tränat – lyssnar på och ställer intresserade frågor till kvinnor. Förvånansvärt många män är förvånansvärt ointresserade av vad kvinnor har att säga. Ointresserade av deras idéer, deras tankar, skämt, kunskap, analyser, slutsatser och världsbild. Ett ointresse som nog inte kommer av illvilja utan av omgivningens oförmåga att lära pojkar att flickor, tjejer och kvinnor har något viktigt att tillföra leken eller samtalet eller längre fram i livet – arbetet. Världen blir en plats där handlingen drivs framåt av en pojke eller en manlig hjälte och där den man lyssnar på har en mörk röst.

I ”Jättehemligt” av Barbro Lindgren skriver huvudpersonen Barbro, 10 år, om mysteriet pojkar. Tänker de som flickor? Det verkar inte som de vet så mycket om flickor i alla fall. ”Torbjörn till exempel trodde inte flickor gick på toaletten, han kunde inte tänka sig det, sa han. Han trodde inte att det kunde kurra i magen på flickor heller, så han blev jätteförvånad när jag sa att det kurrade nästan varje dag i min.”

Denna kloka, roliga, iakttagande och melankoliska flicka var ett självklart sällskap för min dotter när hon var i tioårsåldern och nu läser jag om henne för min son. Så att han – utan att avbryta – ska lära sig lyssna på en flickas röst om hur hon ser på världen. Vi läser Per Gustafssons ”Så gör prinsessor” och Pija Lindenbaums böcker om Gittan och om flickan som kallas Lill-Zlatan av sin morbror. Är detta viktigt? Ja. Han kommer lära sig att det inte är så stor skillnad på flickor och pojkar, förutom att han lär sig att att det kurrar i magen på flickor också.

Vissa saker är helt enkelt för viktiga för att man ska anförtro åt barnen att lära sig själva. Eller gud förbjude, överlåta till världen att lära dem.

karin.magnusson@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Karin Magnusson. Ålder: 42 år. Familj: Man, två barn och katt. Bor: På Kungsholmen i Stockholm. Gör på Aftonbladet: Är programledare och producent.

5 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid …
… ägg, mjölk och citron.

En låt alla borde lyssna på är …
Hosanna med Kirk Franklin därför att det är fem minuter ren livsglädje.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till henne att hon var enastående och intressant.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag  …
… förmodligen gå till jobbet och laga middag precis som vanligt. Jag gillar rutiner.

Min vision av himlen är …
… absolut glädje, lugn och harmoni.

På min gravsten bör det stå …
… nu vet du mer än vad vi gör.

Kategorier Krönikor

Veckans bästa läsning är här!

av Söndagsredaktionen
131117_sondag_LOW

World of warcraft, League of legends, GTA… Har du barn i skolåldern spelar de med all säkerhet dator- eller tv-spel. Framför allt om du har en kille.

Spelen är finurligt uppbyggda, svårighetsgraden är alltid den rätta, du får belöning när du lyckas bra och du behöver aldrig ha tråkigt. Problemet är när allt annat i livet blir tråkigt.

”Om du misstänker att ditt barn har ett dataspelsmissbruk gäller det att agera”, säger terapeuten Patrik Wincent.

I veckans Söndag berättar också Kalle hur han som 14-åring fastnade i onlinespelet World of warcraft.

”I dag önskar jag att föräldrarna förstod varför man sitter vid datorn”, säger han.

För popstjärnan Robbie Williams var missbruket ett annat – 2006 bröt han ihop och lades in på drogklinik. I dag är han drogfri, gift och småbarnspappa. Söndag träffade honom i London.

Sedan hittar du så klart allt det du är van vid i tidningen: kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, resa, mat & vin och mycket mer.

Kategorier Veckans nummer

Jag har god smak men tunn plånbok

av Söndagsredaktionen

Gossen_Allt är Amanda Ooms fel. 
Att min självbild helt har förvrängts det senaste året. Att jag numera ser mig själv som lite av en konstmecenat, om än med mer god smak än egentliga kunskaper och dessutom med på tok för tunn plånbok.
Intervjuade skådespelerskan när hon hade vernissage för sina tavlor i Göteborg förförra vintern. Tjugo minuters prat om konst. Fem om ­B-filmen hon hade gjort med Stallone, Schwarzenegger och de andra hårdingarna. En minut om att hon är ihop med Joakim Thåström igen. Gissa vad det blev rubrik på?
En av tavlorna kunde jag aldrig släppa tanken på. Föreställer Amandas arbetsbänk. Fyra meter lång. Låter knasigt, men … helt fantastisk och ­ville ha, ville ha!

Ett år senare, med ny lägenhet och många tomma väggar, kontaktade jag henne. Jodå, den fanns kvar, men … ”Pimme” ville ha den på sina väggar. Svårt att konkurrera ut hennes livs kärlek Thåström. Några dagar senare tyckte han dock det var ok att hon sålde den till någon han kände till (och inte avskyr, får jag förmoda, trots hans ­avoga inställning till journalister).

Och med Amandas tavla upphängd i vardagsrummet, var det som att något knäppte till i skallen. Såg en väldigt fräck tavla i fönstret på Galleri Puckeln på Hornsgatan. Hade aldrig hört talas om konstnären, Angelica Wiik, men tog reda på allt jag kunde – och köpte tre tavlor. Konstmecenaten i mig, kände att jag var den första som på allvar förstod Angelica Wiiks storhet.

Besökte sedan goda vänner. Där hängde en tavla som stilmässigt var förbluffande lik mina tre Wiik-tavlor.
– Ett original jag fått av Angelica. Det föreställer mig. Hon gjorde den när hon jobbade på mitt dagis innan hon blev känd, sa Birgitta Anrell.
Inte ens det bakslaget har dock kunnat stoppa mig.

Har regelbundet börjat gå på vernissager på lördagseftermiddagarna. Väldigt trevligt. Och nervöst, när galleristerna eller konstnärerna kommer fram och vill småprata om detaljer, tekniker, färger, oil on canvas och vad det nu är för uttryck de svänger sig med. Förstår ju inte ett smack. Har bara min goda smak och för tunna plånbok.

Besökte Affordable art fair i början av oktober i Frihamnen i Stockholm, där gallerier och konstnärer från hela världen ställde ut tavlor för upp till 45 000 kronor. Gick fullständigt bananas. Hade ­efter första besöket en lista på tavlor för hundratusentals kronor. Vid andra besöket velade jag mellan Jacob Brostrup, Gor Avetisyan, Kathrin Longhurst och Larissa Stenlander. Valde till sist tre tavlor med Stenlanders galet humoristiska mulliga kvinnor. Den ryskfödda konstnären, bosatt i Stockholm, berättade om motiven och hjälpte mig att bära ut tavlorna till bilen. Utan att jag blev nervös.

Grubblar nu efter senaste vernissagelördagen om plånboken tillåter och det finns väggar kvar för en tavla av unga konstnären Johanna Sjödin.
Och så trillar det in en ­inbjudan från Amanda Ooms nya konstprojekt oomsRooms (ooms.se). Cirkeln sluts.

Men var ska jag sluta? Kanske som historiens första konstmecenat som blir livräddad i mitt hatprogram, TV3:s Lyxfällan …

jan-olov.andersson@aftonbladet.se

 Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 58. Familj: Olle, 14, och Greta, 13. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Söder i Stockholm.

4 snabba:
JUST NU KAN JAG INTE SLÄPPA TANKEN PÅ…
… att författaren Oscar Hijuelos nyligen dog blott 62 år gammal. Han fick hjärtinfarkt under en tennismatch. Hans Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek är min favoritroman. Läs den!

JAG ÄR OTIPPAT BRA PÅ ATT…
… köra bil. Inte på racerbilsvis, utan i hektisk trafik som folk normalt hatar. Sätt mig i en bil på Manhattan eller på en grekisk ö med avgrundslika stup och jag förvandlas till Travis Bickle i Taxi driver.

SENAST JAG GRÄT VAR…
… under något avsnitt av SVT:s Allt för Sverige. Det är stört omöjligt att inte bli berörd av de färgstarka amerikanska deltagarnas känslostormar.

JAG SKULLE VILJA BJUDA NIGELLA LAWSON PÅ MIDDAG FÖR ATT FÅ VETA…
… hur jag ska lära mig laga mer spännande och varierad mat till kräsna tonåringar. Och så verkar det som att hon behöver umgås med en snäll man.

Kategorier Krönikor

Cirkeln som både är sluten och ond

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYFör ett par veckor sedan publicerade Aftonbladet en mycket avklädd debattartikel av författaren och musikern Bosse Löthén. Texten beskriver hur han frilansat i olika branscher sedan han var 13 år. Hur han, trots att tillvaron varit osäker och slitig, alltid har kunnat försörja sig och sina barn.

Tills nu. Han är sjuk, behöver opereras, och på grund av sjukpenningsreglerna får han knappt någon ersättning. ­Efter ett vuxenliv av eget företagande står han utanför alla trygghetssystem.

Hans enda utväg är att söka socialbidrag, men han får nobben även av soc, eftersom han lånat pengar av sin mamma, ”vilket räknas som inkomst”, enligt socialsekreteraren. Att hans mor är pensionär och behöver vartenda korvöre själv, det tar inte reglerna hänsyn till. Ja, ni fattar? Cirkeln är inte bara sluten, den är ond också.

Jag ska inte referera hela artikeln, den tycker jag ni själva ska läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article17712542.ab, där Bosse beskriver sin utsatthet mycket tydligare än jag. Hans historia är gripande, men ändå osentimental och jag tänker att om en sådan välformulerad person har svårt att göra sin stämma hörd hos svenska myndigheter, hur går det då för alla andra sårbara, utstötta, fattiga, sjuka?

Åt fanders, är min gissning.

En annan person, som vet hur det är att leva på samhällets skuggsida, är rapparen och Så mycket bättre-aktuelle Ken Ring. I Magda Gads intervju på sidorna 52–57 i veckans Söndag berättar han hur han gått från utslagen till att vara den som desperata ungdomar ­mejlar till för stöd.

Kens texter får kids, som är redo att hoppa från Västerbron, att tänka om. Hans engagemang får ungdomar att tro på sig själva och att det finns en annan framtid än den som går åt fanders.

Svenska myndigheter har mycket att lära.

Kategorier Krönikor

Så gick det för Biggest loser-stjärnorna!

av Söndagsredaktionen
20131110_sondag_LOW

För fem månader sedan stod Simon Kachoa och Emma Eklund i final i Biggest loser. Simon vann och Emma blev den kvinna i programmet som gått ner mest någonsin.

Men det var då den största utmaningen började – att inte gå upp i vikt igen. För Söndag berättar Simon och Eva hur livet blev och delar med sig av sina bästa tips.

”Lär dig att hantera svackorna”, säger Simon Kachoa.

Ken Ring sticker ut i årets upplaga av ”Så mycket bättre” med sina låttolkningar. Och han har en historia att berätta som alla borde läsa. Missa inte den i veckans tidning.

Mer i Söndag: Andrea föll offer för en nätpedofil, Carina Berg om den ultimata hämnden, veckans 5:2-recept, mästerkonditorns amerikanska bakverk … och mycket mer!

Kategorier Veckans nummer

Handen som gungar vaggan styr världen

av Söndagsredaktionen

Carina_BergfeldtDet sägs att handen som gungar vaggan styr världen. Jag hoppas att det är sant. Jag har inte barn. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få några. Men de senaste månaderna har föräldrarollen som sådan smugit in i mitt medvetande, smugit under huden på mig, smugit in i hjärtat.

Mammor och pappor i Afghanistan, Irak och Sverige har inom loppet av de två senaste månaderna visat mig osjälvisk övertygelse, gränslöst offer och kärlek som övergår allt förstånd.

Jag var inte riktigt förberedd på det. Men jag tycker om det.

September, Afghanistan. En mamma dör i barnsäng. Pappan, som plötsligt är ensam med en dotter, tittar på flickan och fattar ett, i det landet, högst ovanligt beslut. Hon ska inte giftas bort. Hon ska få en utbildning. Hon ska se till att det här inte drabbar andra.

Handen som gungar vaggan styr världen.

För när jag träffar den flickan nu, 18 år senare utbildar hon sig till barnmorska i Svenska Afghanistankommitténs regi. Hennes far har brutit mot alla byns normer och skickat sin dotter sex timmar bort, för att hon ska få lära. Hon är lycklig. Hon är stolt.

Oktober, Irak. Hon var tvungen att fly. För att förklara det så enkelt som möjligt: De höll på att bomba sönder hennes by. Men hon kände att barnet i magen inte skulle klara stressen och pressen med strapatsen de där sista dagarna av graviditeten. Och inget var viktigare än att barnet skulle få leva. Så kvinnan stannade i Syrien, gömd i sitt hem. För att, mitt i kriget, ha en plats där hennes barn kunde komma till världen i någon form av harmoni. Hon födde sin dotter, låg stilla med henne i två dagar så att bebisen skulle bli lite starkare, få lite mat. Sedan knöt hon flickan runt sitt bröst, och lämnade landet.

Och när jag träffar den kvinnan i ett flyktingläger i Irak visar hon upp sin nu månadsgamla flicka med en sådan stolthet. Säger att hon inte vet hur, men att dottern ska få ett bra liv.

Och jag tror henne.

För handen som gungar vaggan styr världen.

November, Sverige. En bok ska skrivas. Min deadline, som legat över mig hela året, närmar sig. Jag är stressad. Jag är pressad. Jag har stängt av telefonen. Jag vill inte prata med någon. Jag vill inte träffa någon. Då ringer det på dörren. När jag mot min vilja öppnar den är det ett blomsterbud. En sagolik höstbukett med rosor, germini och krysantemum. ”Det kändes som att du behövde de här” står det på kortet från min mamma.

Jag ringer henne för att säga tack, och hon lyckas ännu en gång med den där bedriften som jag aldrig riktigt har förstått. Hon torkar mina tårar över telefonen.
– Lycka till med det du måste göra, säger hon.

Och när jag sätter mig vid datorn och äntligen tar mig i kragen tänker jag att handen som gungar vaggan styr världen.

December, långt bort. Det är snart dags att packa väskan igen. Nästa månad ger jag mig ut på en ny reportageresa, i ett nytt land. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en jobbresa som jag längtar efter den här. Jag hoppas att du vill följa med.

Den kommer att handla om de viktigaste människorna i världen: De som gungar vaggan.

De som styr världen.

carina.bergfeldt@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 33.
Familj: Stor.
Bor: Stockholm.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet och författare.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… mineralvatten. Det tog mig många år att köpa en Soda stream, men Mon Dieu! Bästa köpet.

Min vision av himlen är …
…  att sitta med Simona Ahrnstedt och Kristina Ohlsson på Pampas Marina och äta brunch i tre timmar. Oavsett årstid.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till henne att det där med att bo själv inte är så dumt, och att hon inte skulle vänta 16 år med att testa det.

Kategorier Krönikor
Sida 1 av 2
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB