Jag har två kvinnliga kompisar som är 50 plus. De är coola, självständiga, och vågar stå upp för det de tror på. Typen som gärna sätter sig i en bar var som helst i världen, beställer in en whisky sour och obehindrat börjar konversera lokalbefolkningen. Trodde jag.
Men icke. Den ena berättar om sin tid på Kuba. Nej nej, jag var ute på dagarna, och jag åt lunch ute men middag blev det på rummet. Jag skulle aldrig gå ut på restaurang eller bar ensam, det är mest unga killar som kommer fram och snackar och då skulle folk tro att jag var ute efter att ragga eller köpa sex.
Den andra berättar om några ensamma veckor i Tyskland. Hur hon ringde dit sin man på helgen,­ bara för att ha någon att gå ut och äta tillsammans­ med på kvällen.
Om de här fräsiga fruntimren inte vågar sig ut på egen hand, tänk då hur många kvinnor som trycker i sina hus, lägenheter och hotell efter klockan 18 bara för att inte bli dömda.
Äh, det ligger väl hos dem själva, intalade jag mig själv, när jag härom året traskade ut ensam efter mörkrets inbrott i italienska Bari. Jag kom från en weekend i Rom med en kompis och var på väg till Kroatien där en pojkvän väntade. Så EN ynka kväll skulle jag väl klara av att gå ut och äta på egen hand?

Jag siktade in mig på ett enkelt ställe som ­ut­lovade pizza och pasta. Stegade fram till servitrisen som frågade hur många vi var i sällskapet. Uno sa jag. Hon såg lite konfunderad ut men ­visade mig till ett litet bord med utsikt över ­torget. När en servitör kom fram försökte jag ­beställa men då skakade han bryskt på huvudet.
No no, jag ska ha ditt bord. Resolut lyfte han upp mitt lilla bord och satte ihop det med ett ­annat längre bort där en barnfamilj väntade på att slå sig ner. När jag reste på mig tog han min stol också. Där stod jag, lätt handlingsförlamad och undrade vad som just hänt. När jag inte fick några indikationer på att jag skulle få en annan plats så gick jag, med svansen mellan benen ­(undrandes om att jag hade behandlats annor­lunda om jag fötts med penis mellan samma ben), tillbaka till hotellet.
Jag lade mig hungrig och ledsen den kvällen och förstod mina kompisar fullt ut.
Men det här var ju Kuba, Tyskland och Italien. Säkerligen är det annorlunda i världens mest ­jämställda (nåja, plats fyra) land Sverige.

Jag har en annan kompis som också är 50 plus. Han är man och hänger på en bar på Söder i Stockholm varje fredag och lördag. Han går dit ensam men slår sig alltid i slang med andra, både män och kvinnor, som glatt välkomnar hans sällskap.
Jag frågar honom om en ensam kvinna skulle få samma bemötande. Nja, då skulle folk dra öronen åt sig, det skulle verka desperat.
Jahaja. Givetvis finns det större problem. Som att många kvinnor inte får gå i skola, inte jobba, inte gå ­hemifrån överhuvudtaget. Men jag tycker ändå att det är deprimerande att halva jordens befolkning inte känner sig bekväm på egen hand i det offentliga rummet på kvällstid.
Jag vill ha en värld, ett Europa, ett Sverige där en ensam kvinna på krogen varken ses som patetisk, desperat eller potentiell sexköpare.
Och får behålla ­bordet hon sitter vid.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 38.
Bor: Hägersten.
Gör: Redigerar.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en stock snus.
En låt alla borde lyssna på …
… är The hardest walk med The Jesus and Mary Chain. 2:39 ­minuter man aldrig tröttnar på.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag … 
…trots att det skulle ­vara lite creepy, berömma min bakdel och säga till mig själv att sluta noja och ta bort skämskoftan från höfterna.