Arkiv för July 2014

- Sida 1 av 1

”Vilken loser du är!”

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonHar inte spelat bort en enda dollar. Lämnar ändå Las Vegas med ordet Loser ringande i öronen. När vi en vecka tidigare kör förbi den klassiska skylten med orden Welcome to ­fabulous Las Vegas Nevada, har jag bara en väldigt bestämd tanke i skallen: No gambling. Ska inte lämna Las Vegas med tom plånbok.

Tonårsbarnen och jag är på road trip i Kalifornien och Nevada. Los Angeles, med Hollywood och kändisspaning. Highway 1, med alla mytomspunna platser längs vägen. San Francisco, med Golden Gate-bron, Alcatraz-fängelset, kabelspårvagnarna och köra som en dåre och flyga lite med hyrbilen i gatukorsningarna som Steve McQueen gjorde med sin Ford Mustang i Bullitt. Och så Las Vegas på det. Himmelriket för somliga, helvetet för andra. Väldigt många har kul. Solar, badar, äter gott, festar, hånglar och gör sådant som folk brukar göra på semestern. Man måste inte spela i Las Vegas. Fast vi är få som inte gör det. Och några vinner ju faktiskt storkovan på kasinot. Men den stora majoriteten matar spelautomaterna med dollar efter dollar efter dollar, medan de djupt urringade servitriserna påpassligt förser dem med gratisdrinkar så omdömet blir ännu sämre. Sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Folk som gråter besinningslöst vid spelautomaterna. Vi ser det varje dag. De som förlorar stort vid de mer statusfyllda Black Jack-, roulette- eller scrapsborden, är bättre på att hålla skenet uppe. Ser bara allmänt bedrövade ut.

Det allra bästa med USA har alltid varit människorna. Så trevliga, lättsamma, öppna, nyfikna och r­oliga att prata med. Genom åren har jag nog hört hundratals människors livs historia, vid bardisken eller vid poolkanten. Slår mig sista kvällen i stan ned på barens ­enda lediga stol, bredvid två tjejkompisar i 25-årsåldern. Helt uppenbart senare på väg ut i Las Vegas nattliv. De låtsas inte ens vara trevliga. Säger inte ens: ”How are you?”, eller: ”What’s up?”, eller något sådant som alla amerikaner brukar säga när man hamnar bredvid varandra. Jag kunde ha varit deras pappa. Jag är helt osynlig. Under en timme berättar de inlevelsefullt om sina liv för varandra. De är nyblivna arbetskamrater på en krog. Pratar uppväxt, föräldrar, bra och dåliga erfarenheter med män, vad de vill med sina liv. De är kvicktänkta, roliga, omväxlande ytliga och djupsinniga. Det är som att se och höra en väldigt bra pjäs om nutidens unga amerikanska arbetarklasskvinnor. Jennifer ­Lawrence och Shailene Woodley hade inte framfört den bättre.

Hela tiden sitter de och då och då lite förstrött trycker på ett elektroniskt Black Jack-spel som finns vid varje barplats. De får ständigt nya gratisdrinkar. De struntar fullständigt i att jag hör allt de säger. Jag finns ju inte. Först när jag beställer notan, är det som att de upptäcker mig. Med ett både roat och lite medlidsamt leende, säger en av dem: – Vi uppskattar att du varken stött på oss eller avbrutit vårt samtal, utan bara tjuvlyssnat. Vi ser ju att du inte är spelartypen, men… betalar du verkligen för drinken? Hela poängen är ju att slöspela så man får dricka gratis? Vilken loser du är!

Jan-Olov Andersson

Veckans krönikör:

Namn: Jan-Olov Andersson.
Ålder: 59. Familj: Olle, 15, och Greta, 14.
Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.
Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:

1. När det mest spelade på road tripens bilradio är Jason Derulos och Snoop Dogs låt Wiggle … … är det faktiskt omöjligt att få den sexistiska smörjan ur skallen. You know what to do with that big fat butt!  2. Om jag någon gång fastnar i en hiss i fem timmar … … skulle det inte vara helt fel om Stephen King hade råkat kliva in strax före mig. Snacka om någon man skulle ha mycket att prata om med.
3. När man hade sträckläst färdigt Lena Anderssons August-belönade och fullkomligt lysande Egenmäktigt förfarande  … … får man mycket att tänka på, om sig själv, och om varför man blev så besatt av två så jobbiga huvudpersoner.
4. Om den, ack så kloka, avgående SVT-chefen Eva Hamilton bara har en liten sosseådra i sig … … borde hon bli ny kulturminister efter valet. Annars kan hon ju låtsas. Som Thomas Bodström.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Bästa djurbilderna – nu är det avgjort!

av Söndagsredaktionen

140727_sondag_LOW

Hundar, katter, får, ekorrar, kaniner, igelkottar – och en ovanligt glupsk get. Söndag efterlyste läsarnas bästa djurbilder och det har rasat in bidrag.

Nu har juryn utsett årets vinnare och i veckans Söndag presenterar vi dem. Det var ingen lätt uppgift så vi passar också på att bjuda på tre extra sidor med några av de fina bilder som var nära att nå finalplatserna.

Om du har ur finns just ditt bidrag med!

Värmeböljan rullar på och vad passar bättre än att sätta sig under parasollet och lösa ett kryss? Vi rullar på med vår extra tjocka kryssdel, 16 sidor med sudoku, kryss, knep och knåp.

Några smakprov på vad vi mer har i tidningen ser du på förstasidan här ovan.

Det är en boll av choklad – inte nermalda ”negrer”

av Söndagsredaktionen

Carina_B_NYEn del människor tycker att det är praktiskt att man numera ser i flödet på Facebook vad vänner gillar och kommenterar. Och jag ska erkänna att det har räddat mig någon födelsedag eller två, när jag ser ett grattis rulla förbi till någon bekantskap jag missat.
Men ofta är det där flödet skit. Det kan förstöra en dag. Eller en vänskap.
För du ser sidor hos människor som inte är så vackra. Som nyss, när jag plötsligt såg i realtid hur två vänner – människor jag genuint gillar – plötsligt i sin tur båda ”gillar” samma text, upplagd av en grupp som kallar sig ”Vafan, klart att vi ska få sjunga Nationalsången”.
Texten lyder:
De senaste åren har vi …
… klippt bort figurer ur Kalle Anka.
… plockat bort Tintin från Kulturhuset.
… slutat fira jul i kyrkan.
… förbjudit pepparkaksgubbar i lussetåg.
… bannlyst nationalsången på skolavslutningar.
… låtit glassen Nogger black orsaka hysteri.
… designat om Fazers klassiska lakrits.
… döpt om negerbollen till chokladboll.
Tycker du det har gått för långt? Klicka gilla.
Vid sidan om mina två vänner har ytterligare 26 299 personer klickat gilla.

Siffran gör mig mållös. Kommentarerna gör mig mörkrädd.
”Det är sjukt dumt”, skriver en kvinna och ­betonar med tre utropstecken.
Jag kokar framför datorn och vill säga att ”nej, du är sjukt dum”. Med tre utropstecken.
Om du inte orkar läsa hela nästa stycke, minns då bara detta:
Allt. Är. Fel.
Amerikanska Disney – inte svenska SVT – som skickar samma klipp till 40 länder, tyckte att varken en svart docka med en stämpel på arslet, en gniden jude eller en blond bimbo ­passade in julen år 2013. En chef på Kulturhusets ville ta bort en specifik bok, Tintin i Kongo, som författaren Hergé till och med själv kritiserat. Men boken är kvar. Med alla andra.
Varken att fira jul i kyrkan eller nationalsång vid skolavslutning är förbjudet. En avslutning ska enligt Skolverket vara ickekonfessionell. Att vara i kyrkan och sjunga till exempel Den blomstertid nu kommer går utmärkt. Skippa bara predikan. Tror du att ungarna sörjer att de inte får höra ett tal om Gud och Jesus? Really? (Och ­nationalsången har för övrigt aldrig har varit tradition vid avslutning. Rassepuckona blandar ihop det med nationaldagen).

Sverige har inget förbud mot pepparkaks­gubbar. En skola i Laxå lät barnen själva bestämma sånger till Luciatåget. Tre pepparkaksgubbar var inte med just det året. En pojke ­ville ändå vara pepparkaksgubbe. Läraren sa först nej, men ändrade sig efter Hela Havet Stormar.
När Nogger black släpptes så tyckte ­organisationen Centrum för rasism att reklamen var rasistisk. Reklamen. Inte glassen, som fortsatte att säljas i två år.
Finska Fazer designade om sin lakrits efter 80 år. Det ökade försäljningen.
Och så har vi negerbollen. Som är en boll gjord av choklad, inte av nedmalda ”negrer”. Så vad är problemet?
Obehaget kryper i mig. Jag stänger ned Facebook och önskar innerligt bort den där flödesfunktionen.
För plötsligt har okunskapens och rasismens fula tryne inte fått ett ansikte.
Det har fått 26 301 stycken.
Varav två är mina vänner.

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 34.
Yrke: Nyhetsreporter och kolumnist.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Ja, jättestor, som i Tomten är far till alla barnen.

3 tankar i mitt huvud…
1. Jag läste nyss en studie …
… som hävdade att om ett hushåll återvinner allt; tidningar, glas, kartong, sopor, så kan man spara 450 kilo i koldioxidutsläpp på ett år. Blev plötsligt irriterad på Wallenstam att vi inte sopsorterar bättre.

2. Samma studie hävdade …
… att vegetarianer lever längre än köttätare. Jag skriver detta på min balkong och tittar på grillen och suckar. Nygrillat kött är det godaste som finns.

3. När studien sedan …
… hävdade att vegetarianer också är smalare i genomsnitt slängde jag papperen. Nån måtta får det vara. Det är ju ­sommar.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Därför borde min man byta fru – efter 22 år

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYNi som brukar läsa min krönika vet vid det här laget var jag och min make, Dan, träffades: På semesterorten Praia da Rocha i Portugal. Ni vet också att vi blev blixtförälskade över en kanna sangria, samt att det lyckliga ögonblicket inträffade för snart 22 år sedan.

Det ni inte vet (och faktiskt inte jag heller, tills för bara några minuter sedan) är att vi egentligen inte passar särskilt bra ihop. Åtminstone inte enligt kärleksforskaren och antropologen Helen Fisher. I sina relationsstudier har hon kommit fram till att människor kan delas in i fyra olika personligheter: Upptäckaren, Byggaren, Ledaren och Förhandlaren och att dessa typer lirar bättre och sämre med varandra.

Eller som Malena Ivarsson sammanfattar det i sin kärleksskola:

– Det är inte säkert att den du attraheras av mest, funkar bäst i längden.

Och visst, jag och Dan är oerhört olika, något som bekräftas av Fishers test. Det visar att jag är en fulländad Förhandlare (tänker långsiktigt, är samarbetsvillig och med god förmåga att sätta mig in i hur andra tänker och känner), medan Dan är en Upptäckare (crazy kille, som hatar långtråkighet, är kreativ, spontan och flexibel).

Dan gasar alltså, medan jag tenderar att dra i handbromsen då och då. En ganska lyckad kombo, kan man tycka, men om Fishers teori stämmer, är vår relation långt ifrån perfekt. Upptäckar-Dan skulle bli lyckligast med en flaxig Upptäckar-fru, och jag, Förhandlaren, borde gänga mig med en Ledare (logisk, bestämd, skeptisk, bra på datorer och matematik).

Jag vet inte, jag. Den där Ledaren låter lite väl präktig för min smak. Jag behåller nog Dan the man.

Frågan är om han vill behålla mig?

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Här är historierna som väntar på att berättas

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistJag noterar att Sylvester Stallone – som för ­övrigt fyller 68 den här veckan – är på gång med ­ännu en Expendables-film, den fjärde i ordningen.
Och jag kan inte låta bli att undra hur de tänker där borta i Hollywood.
Det är inte konceptet jag reagerar över, alltså att samla ett gäng löjligt vältränade pensionärer och låta dem spränga bilar och skjuta ihjäl en ­armé av banditer.
Nej, det är uppföljarsjukan jag tänker på. Att man numera hellre satsar på säkra kort än skapar något nytt och originellt.
Regissören James Cameron jobbar för fullt med minst två uppföljare till megasuccén Avatar.
Bruce Willis, 59, är klar för ännu en Die Hard-film, den sjätte i ordningen.
Och Arnold Schwarzenegger, 66, ligger i hårdträning för att göra ännu en Terminator, den femte i serien.
Någon har räknat ut att det just nu förbereds över 100 uppföljningar i filmstaden.
Men det behöver inte vara så här.
Det finns massor med coola historier som bara väntar på att berättas. Verkliga historier om riktiga människor.

Så, till de hollywoodpampar som mot förmodan läser detta: Här är ett gäng fantastiska historier som bara väntar på att bli film.
Låt oss börja med Chiune Sugihara, den japanske karriärdiplomaten som räddade tusentals ­judiska flyktingar från nazisternas förintelseläger under andra världskriget. Han kom från en samurajsläkt och arbetade som vicekonsul i Litauen. För honom var det självklart att hjälpa den som var i nöd även om det innebar fara för honom själv. Mot uttryckliga order beviljade han japanska visum till 6 000 judar – fullt medveten om han skulle straffas när det upptäcktes. Vilket ­också skedde. Det tog 40 år innan han fick någon sorts erkännande.
Eller Ernest Shackleton, den brittiske polarforskaren vars fartyg krossades av isen utanför Antarktis 1914. Tillsammans med ett par besättningsmän seglade han i öppen livbåt hundra svinkalla mil till ön Sydgeorgien. När de efter 17 dygn nådde fram besteg de det högalpina bergsmassivet i mitten av ön (nästan 3 000 meter högt) för att nå fiskeläget på andra sidan ön. Efter fyra månader kunde de återvända och rädda resten av besättningen.
Eller Maria Anna Mozart, Wolfgangs fem år äldre syster som var en minst lika skicklig musiker som lillebror. Under många år uppträdde de tillsammans för kejsare och hertigar runt om i ­Europa. Men hennes värde som cirkusartist sjönk rätt snabbt när hon kom in i tonåren. Vad hände med henne när hon inte längre var kommersiellt intressant för pappa Leopold? Det är ett människo­öde jag skulle vilja se på film.

För att inte tala om Endre Friedmann, mer känd som Robert Capa, på sin tid ansedd som värdens bäste krigsfotograf. Hela hans liv var som ett filmmanus. Han skildrade spanska inbördeskriget. Han steg iland med den första vågen soldater på Omaha beach och tog de där klassiska bilderna från D-dagen. Senare släpptes han med de amerikanska fallskärms­jägarna bakom fiende­linjen, fortfarande bara med sin ­kamera i handen. På sin lediga tid hängde han med ­Ernest Hemingway och Ingrid Bergman. Han dog bara 40 år gammal när han trampade på en landmina i Thai Binh i Vietnam.
Okej, det är kanske inget för tonåriga biobesökare. Men ärligt talat, det är väl knappast ännu en Die Hard med Bruce Willis eller ytterligare en pensionärs­action med Sylvester Stallone heller?
Eller?

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 47.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Reporter.
Familj: Gift med två barn.

3 tankar i mitt huvud…
1. Just nu tänker jag på…

… den hägrande semestern med familjen.
2. Sen tänker jag på…
… den växande grupp människor som aldrig fått uppleva en riktig semester: de arbetslösa, de visstidsanställda.
3. Och jag slås av…
… vilken lyx den traditionella sommarsemestern är på väg att bli i takt med att de tillfälliga anställningarna ökar.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Människor som lever husdjursliv

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYDet är det dröjande steget och den nyfikna, lite längtans­fulla, vänliga blicken som avslöjar dem. För de är en alldeles särskild sort. Hundmänniskorna.

Den äldre herren, med hatt, solglasögon och skjortan ­ordentligt nedstoppad i lite för högt uppdragna gabardin­byxor är en sådan. Vi möts i Södermalmsallén när han kastar en blick på min hund och säger:

– Han är väääldigt stilig, medan han fiskar upp en hund­godis ur fickan och frågar om han får ge den till Monty.

Så klart han får. Mannen har vunnit mitt hjärta: Han gillar min jycke. Vi småsnackar i en dryg kvart, och slår följe en bit på vägen. Jag får veta att han haft hundar i hela sitt liv och att den nuvarande vovven, Greger, är en toypudel, som är 12 år och alltid sover mellan honom och frugan i dubbelsängen.

Vid lekparken skiljs vi. Jag ska fortsätta mot Årstaviken, Gregers husse ska hem till hunden – och frun.

Jag går vidare, leende. Tänker att de är för charmiga, de här mötena. På hur många människor vi lärt känna, tack vare Monty. Oftast whippetägare (det är, trots allt, den egna rasen som är mest intressant) och vi har lärt oss namnet på hunden (Sherlock, Doris och Arwen), innan vi frågat om mattes eller husses.

Och hur många gånger har inte jag blivit ­stoppad i steget, av en någon, som hojtar:

– Visst är det Monty?

– Jo, ja, svarar jag, alltid lika mallig över uppmärksamheten.

Och jag är absolut inte ensam om att vara stolt över min älskling. När vi utlyste en fototävling om gulligaste husdjursbilden fick vi hundratals svar och här har vi ­presenterat finalisterna. Nu är det upp till er att rösta fram vinnaren.

Min egen älskling är utom tävlan, vilket är tur för alla andra, för självklart är jag skamlöst övertygad om att han tagit guld.

Den övertygelsen är jag inte ­heller ensam om.

För vi är en alldeles särskild sort, vi hund-, katt-, marsvins-, papegoj-, och vilket husdjur som helst-människor.

Han är en knasboll, min Monty! 

IMG_5432

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Rösta på din favorit bland läsarnas djurbilder!

av Söndagsredaktionen

1. Balkongkorre.
”Det här är min ­lilla balkong­ekorre som förvarade nötter och annat ätbart i mina blomkrukor. Han var lite skygg men var man försiktig kunde man sitta nära och titta på när han ”fixade med blommorna”. Både han och jag har flyttat nu, men det var ett roligt litet husdjur att få besök av!” /Sofia Norberg, Nynäshamn

2. Taggig diskussion?
”Om hundar kunde tala … Åke och Bozz, av rasen norwichterrier, kollar in igelkotten.” /Tina Johansson, Dalsjöfors

3. Kafferast!
”Våra två minishettisar, Bomeran och Baghera, undersöker om det finns ­något kaffe kvar i muggarna.” /Ing-Marie Pettersson, Horn

4. Rollspel?
”Det här är min fyra kilo tunga hund Pepino som utför vårt paradtrick: ’Kan du vara en pitbull?’ Han är en pudelblandning som kom till oss från det hårda livet på Spaniens gator för tio år sedan.”
/Emilia Andersson, Gislaved

5. Förbjuden frukt.
”Katten Bella försökte på alla vis fånga flugsnapparen som bor i holken, men när hon försökte stoppa in tassen flög flugsnapparen mot hennes huvud och förde ett sådant himla liv att hon ramlade ner. Men Bella gav sig inte och klättrade upp igen, jag skrek på henne och så ramlade hon ner igen. Till slut gav hon upp och gick därifrån med svansen och huvudet i vädret. Björken står på vår gård utanför köksfönstret.” /Iréne Broström, Niemsiel

6. Som hund och katt?
”Mina sötnosar, golden retrievertiken Zimba, 5, och katten Oliver, 4, älskar verkligen varandra.” /Jessica Johansson, Visby

7. Vandringsvänner.
”Min älskade schäfer Ozzy och vår vackra ponny Mixan är underbara vänner och busar med varandra och leker. Ibland kivas de så man nästan kan säga att de är som syskon.” /Marie Lindgren, Väse

8. Osynliga missen.
”Katten Pysen är på bus-humör!” /Åsa Nielsen, Nyköping

9. Baywatch-stjärna?
”Duffy har bra flyt!” /Helena Gimling, Eskilstuna

10. Gettenyfiken!
”Det här är min bror Ronny och vår get Totte. En mycket speciell liten get som min man Ulf fick i födelsedagspresent.” /Kerstin Almqvist, Piteå

Nu är det dags för er läsare att utse vinnaren samt ­andra- och tredje pris. Rösta så här: Skicka ett mejl till sondagstavling@aftonbladet.se och skriv i ämnesraden det nummer du vill rösta på! Ni har fram till den 14 juli på er att rösta. Vinnarna presenteras i tidningen den 27 juli.

Kategorier Tävlingar | Kommentarer

Härligt banalt – och gravallvarligt

av Söndagsredaktionen

Britt_PeruzziSom i en trygg livbåt. Så sitter jag här.
I vår nya soffa, i färgen havre. Perfekt till de nymålade vaniljvita väggarna.
Genom balkongdörrarna syns Riddarfjärden, sommarens första utblomning, och två segelbåtar på väg in i Mälaren. Bara två zinklådor med korallrosa pelargoner skiljer mig och vattenlinjen.
Så sitter jag här – troligtvis en av världens mest privilegierade människor.
1. Mitt barn är friskt, tryggt och lyckligt som en solstråle.
2. Min man är oftast tröstlöst förvirrad, men rolig och snygg i profil.
3. Mina vänner är lagom många – men annars allt annat än lagom. De delar med sig av tid, råd, skratt, mat och champagne. Men framför allt av sina livs svårigheter, en förutsättning för nära vänskap.
Stundtals är diskussionerna allvarliga. Om det beror mest på att klokhet och analysförmåga ­accelererar i takt med åldern, eller på att livets ­avigsida ibland blåser upp, är oklart.
Oavsett så håller vi ihop, står upp och går rakt fram.

Vår lilla gemenskap börjar kännas som ett ­italienskt kollektiv fast av brokigare slag:
En underfundig domare, en norrländsk pratkvarn, en bohemisk musiker, en Fru ordning, en orkidéodlare, en snickare i världsklass, en glass­leverantör, världens tre smartaste kvinnor, barn som för tillfället leker sorkar, och några till.
Mitt nätverk har vid behov guidat mig framåt en kvart i taget, och jag försöker i gengäld ha min terapilinje öppen dygnet runt.
Så sitter vi alla där på sistone, i vår nya soffa, och lever livet som livet är. Ena sekunden härligt banalt, andra gravallvarligt.
När det lustfyllda valet av färg på en ny tv-bänk förbyts i isande kyla för att livet för någon av oss störtar nedåt, då stannar tiden. Och får oss att inse att de där dagarna när inget särskilt händer, då är vi några av världens mest privilegierade männi­skor. Och sekunden senare hudlöst sårbara.
I gränslandet mellan färgnyanser och panik måste detaljer slipas bort och stommen tas fram, benen som – tillsammans – bär oss över sankmark och ut på torra land som förhoppningsvis utvecklas till grönt gräs.

Men däremellan – i vår kollektivistiska anda – tittar vi vidare på nyanser av havsgrönt, diskuterar vilken som är sommarens drink och skrattar, även om skratten ibland fastnar halvvägs.
Den sker numer per automatik, denna omställning mellan beredskap och enträget tröskande framåt.
I sommar kan livet liknas vid en ­urpumpad ­gigantisk badboll. Till viss del är det livet självt som skoningslöst sugit luften ur den. Men ventilen finns kvar, och därmed hoppet. Man kan blåsa själv, eller tillsammans.
Sakta, sakta fyller vi badbollen som, liksom i dotterns avslutningssång i skolan, studsar vidare.
Badbollstango, heter låten. En dramatisk titel, förvillande nära ­dilemmat: Se glaset halvtomt eller halvfullt? Gå ner sig – eller kämpa?
Rätt svar är att unna sig en paus i ångesten. Utan de små utflykterna i yttepyttebanaliteter skulle ­livet vara outhärdligt.
Utan olyckorna, å andra sidan, skulle vi missa den viktigaste av alla ­insikter:
Lycka, det är all den tid som vi inte är olyck­liga.

Veckans krönikör:
Namn: Britt Peruzzi.
Ålder: 47.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Maken Sture, dotter, Alba, 7 år, och föräldrarna Ines och Romeo.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet.

3 snabba:
En person jag gillar skarpt är…
… min kloka granne vars spontanitet förvandlat vår trapp till en varm plats där standardfrågan är: Var äter vi i kväll?
Jag ångrar aldrig…
… en enda bakelse. Den som vid livets slut ätit flest bakelser vinner.
Rättvisa för mig betyder…
… att vara villig att avstå en del av sitt överflöd för att någon som har det sämre ska få lite mer.

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 1
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB