Arkiv för September 2014

- Sida 1 av 1

Kan träningen bli rolig?

av Söndagsredaktionen

140928sondag_low1

Just nu har vi en stor satsning på friskvård och träning här på jobbet. Alla avdelningar tävlar och samlar poäng. Även jag – men det är ju så erbarmligt tråkigt. Jag klarar mig hyggligt på att jag cyklar till jobbet men för lagets bästa borde jag göra mer.

Veckoutmaningar, löpträning, burpees… Tråkigt, tråkigt och ännu tråkigare.

Kalle Zackari Wahlström tyckte likadant. Han fick övertala sig själv varje gång han släpade sig till gymmet. Träningen var skittrist, helt enkelt.

Men i dag ser det helt annorlunda ut, Kalle älskar träning lika mycket som han älskar humbugarna han fortfarande unnar sig. Och han är i toppform. Hur gick det här till? Läs veckans Söndag så får du svaret – och förhoppningsvis inspirationen.

På tal om hamburgare så har vi tittat närmare på våra mattrender från 50-talet och fram till i dag. Visste du att prins Bertil var den förste i landet som satte tänderna i en helsvensk burgare då Burger-grill i Helsingborg invigdes år 1956?

Några andra smakprov på vad du hittar i tidningen ser du på förstasidan här ovan. Ha en bra vecka!

Syskon gör konstiga och ondskefulla saker

av Söndagsredaktionen

Sylvia_balacSyskon, man måste ha syskon, ­annars blir man konstig”. Jag ser paniken i min kompis ögon. Hon är över 40 och det är bråttom om hennes son ska bli någons storebror och ­ slippa bli ”konstig”. Jag vill lugna henne med att inga beter så sig konstigt – eller elakt – som just ­syskon.
Syskonskaran är en urgammal hierarkisk struktur.
Det är storasystern som delar ut lördagsgodiset efter devisen tre bitar till mig, en bit till er andra.
Det är mellansystern som förbjuder lillasystern att vara med på partyt i gillestugan trots att hon är jättekär i en av killarna som är bjuden.
Och det är lillasystern som går med lillebrodern genom den beckmörka skogen och lyser upp med ficklampan på sitt eget galet grimaserande ansikte så att han skriker av fasa och kramar systern jättehårt för han VET ju att det är hon EGENTLIGEN men han är livrädd för det där ansiktet.
Jo, den där sista var jag. Berusad av makt körde jag det tricket på min fyra år yngre lillebror ända tills han var stor nog att inte längre vara rädd. Ondskefullt, och definitivt konstigt.

Det är ju tyvärr så, att det är lättare att sparka nedåt. Sällan blir det tydligare än i uppväxande syskonskaror, där de yngre bokstavligen är ­mindre och svagare.
Men jag hade tydligen inneboende ondska och konstighet nog att även sparka uppåt, har jag fått berättat för mig.
En sommar, jag ska ha varit ungefär tre, fick jag och mina två äldre systrar varsin identisk nallebjörn. Vi sov över i mormors och morfars sommarstuga och på morgonkvisten gjordes den fasansfulla upptäckten: Ena systerns nalle hade glömts kvar i regnet under natten och var nu alldeles tovig och ful. Vad gör då den onda skräckfilms-treåringen (jag, alltså)? Jo, hon tar syster nummer 2:s nalle och sköljer den under kranen i köket, för att även den ska bli tovig och ful. Lillasysters nalle allena ska glänsa i all sin otoviga skönhet.
Konstigt är bara förnamnet.

Flera år senare tog systrarna, eller åtminstone en av dem, en gruvlig hämnd.
På genomresa i dåvarande Jugoslavien stannar vi till i Sloveniens huvudstad Ljubljana för att handla. Jag är i den mest pinsamma ålder av alla, 11, då precis allt är genant, jobbigt och skämmigt. Jag är precis på väg att gå in i bilen när det händer. En av systrarna drar ner mina Adidas-shorts (de var väldigt ­populära på den tiden) och min bara ­ända blottas för hela grönsaksaffären. Och kunderna asgarvar och mina ­systrar, de asen, garvar ännu mer och jag vill bara dö och än i dag är det jobbigt att tänka på det.
Så syskon, de gör konstiga saker de. Och ondskefulla. Men jag måste tyvärr erkänna att jag nästan tycker om dem nu, i vuxen ålder. Visst, en och annan spydig kommentar kanske fälls, men vi har det så trevligt när vi ses, så. Men det förstås. Min lillebror, när ska han ta ut sin hämnd för ficklampan och grimaserna i skogen?
Är nog tryggare att vara ensambarn ändå.

Veckans krönikör:
Namn:
Sylvia Balac.
Ålder: 39.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

3 tankar i mitt huvud:
1 Ibland tänker jag att det …
vore praktiskt att ha en fjärrkontroll att stänga av människor med när de är för intensiva och pratiga och man behöver en paus …

2… och då inser jag att …
…  jag stulit den tanken från Jonathan Coes bok What a carve up! (Huggsexa på svenska) i vilken en enslig figur försöker göra just detta med tv:ns fjärrkontroll när han får oväntat besök …

3… och då tänker jag …
… att Jonathan Coe, åtminstone i Sverige, är en -underskattad författare som fler borde upptäcka.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Söndag testar: Sjunga i kör

av Söndagsredaktionen

140921_sondag_LOW

Jag kan inte sjunga och skulle nog våga påstå att jag är snudd på tondöv. Så jag kände mig inte överentusiastisk när en sångpedagog besökte oss på redaktionen för att lära oss sjunga under en eftermiddag.

Men då hände något märkligt, efter bara några minuter stod vi där och sjöng tvåstämmigt – och det var kul! Där och då fattade jag grejen. Att sången kan få oss att må bra.

Det här har Söndags Monika Israelsson fattat för länge sedan. Hon sjunger själv och i veckans tidning har hon tagit reda på vad det är som gör att vi mår bättre av körsång.

För att vi mår bättre är vetenskapligt bevisat.

Snart är det premiär för musikalen Evita på Göta Lejon i Stockholm. I huvudrollen ser vi Charlotte Perrelli som den här veckan också visar höstens heta mode med inspiration från den argentinska presidenthustrun och modeikonen.

Missa inte det och ha en bra vecka!

”Att leva för dagen suger”

av Söndagsredaktionen

Helena_utterEtt enda Sommar-program lyssnade jag på i år. Det var Christian Falks. Jag sparade det till en dag då jag klarade av det. Jag sprang sju kilometer asfalt, med lätta steg, inte mitt vanliga klampetiklamp, utan försiktigt, som för att inte störa, medan han pratade i mina lurar.
Det finns något som lockar med dödssjuka människors berättelser. Något vi både vill höra och inte. Som om vi tror att de har insikter som vi saknar, vi som känner att vi är mitt i livet.
Och det har de ju också. Som att det plötsligt kan visa sig att man inte alls är mitt i livet, utan i slutet.
Jag vet inget om hur det är att veta om att tiden är utmätt. Jag har suttit bredvid två gånger när and­ra människor, mig väldigt närstående, fått sina dödsdomar. Det är inget jag vill tänka tillbaka på. Fast ändå är tanken ofta där. Det är inget som lärde mig något värdefullt. Det bara förvirrade och komplicerade livet.
Fast det gav nog livet starkare färger. Svartare svärta och ljusare ljus.

I det ena fallet var det ändå så att döden lämnade walk over. Den uteblev, utan något meddelande om ny ankomstdag. Inte upphävd, inte inställd. Den bara dröjer.
Och de flesta tror nog att den som benådas vid galgen ska hjula därifrån i lyckorus.
En läkare kvittrade glatt att vi alla minsann lever­ i ovisshet eftersom vi kan bli överkörda och dö när som helst.
Helt sant, men ändå helt fel.
Att ha en dödlig sjukdom är nog mer som att få veta att du kommer att bli överkörd, men inte när. Så får du gå där med fladdrande hjärta och aldrig sitta lugn.
Att leva med någon som fick livet fråntaget sig och sedan det givet tillbaka är inte heller som ett lyckligt filmslut.
Leva som om varje dag är den sista låter fint, men det är stört omöjligt, prova får ni se. Det är att inte ha framtidsutsikter, att inte kunna längta till sådant som är långt borta i rum eller tid, att inte kunna göra planer. Och säga vad man vill, utan planer blir det oftast pannkaka.
Att leva för dagen, det suger helt enkelt.
En enda sak lärde jag mig av allt det där: att ransonera mitt lidande. Jag stängde av när filmer eller tv-serier började slå an vissa strängar. Jag ville inte gråta över att Lynette i Desperate housewives fick cancer, inte sörja fiktiva personer. Jag spar mina tårar till äkta sorger.

Men varför då lyssna till berättelser från livs levande – fast inte så länge till – personer?
Jag vet inte. Jag hör ofta människor säga att sådana berättelser ”gett dem en tankeställare” och att de i fortsättningen inte ska gnälla över små­saker.
Då undrar jag alltid: Hur länge känner du så? Till nästa gång din dator börjar krångla? Till nästa gång du är förkyld och tycker mest synd om dig själv i hela världen?
Jag lyssnade på Christian Falk och mindes förra sommaren. Då sprang jag till Kristian Gidlunds program, andades så där försiktigt, försökte att inte svettas. Kände mig helt tagen efteråt.
Och när jag tänker efter minns jag min känsla från då: Att han inte ­ville berätta hur hemskt det är att dö. Utan hur fint det är att leva.
Ska se om jag kan hålla kvar den tanken till nästa sommar.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder:
44.
Bor: I Stockholm.
Familj: Ja.
Gör: Redaktör för Wendela, Aftonbladet.

3 tankar i mitt huvud:

Först tänker jag …
… på att det nu börjar komma böcker om lyckliga pessimister och att exakt vad som helst kan – och kommer att – utropas till trend i ett samhälle som bara handlar om stålars, stålars, stålars.

2  Sedan tänker jag …
… att det väl är precis så jag alltid levat: förutsatt det värsta – och sedan blivit lite lycklig när det inte blivit fullt så illa.

3  Och så tänker jag …
… att det inte är så dumt, nu när matematiker i en obskyr forskningsstudie räknat ut att det är när saker överträffar vår förväntan som vi upplever den största lyckokänslan.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Jill bjuder på sina bästa recept!

av Söndagsredaktionen

140914_sondag

Var du också en av dem som blev helt fast på Jills veranda när tv-serien visades i våras?

Programmet blev en succé och Jill Johnson tog storslam på Kristallengalan i augusti.

Nu har Jill följt upp framgången med en kokbok i samma anda och i veckans Söndag får du fem smakprov på äkta, amerikansk country cooking.

Och självklart har vi ställt frågan till Jill som vi alla vill ha svaret på: Blir det en säsong två av Verandan?

Den 31 Juli 1980 såg plötsligt paret Bo och Liz Berg ett avlångt föremål som flög fram i luften med ett vinande ljud. Det passerade över dem och fortsatte över sjön Nammajaure, gjorde en U-sväng och landade på vattnet. Bo och Liz hade en kikare med sig och kunde se hur farkosten först blev liggande på ytan och sedan sjönk ner i vattnet.

Sedan dess har ”spökraketen” blivit liggande orörd på botten – om ingen i hemlighet har plockat upp den. Men nu kan gåtan vara på väg att lösas. Föreningen UFO-Sverige har undersökt sjöbotten med radar – och expeditionen gav resultat!

Läs reportaget och se bevisen i veckans tidning.

Och glöm inte att rösta på Söndag!

Gör som Gunvor – lämna sofflocket!

av Söndagsredaktionen

LeifbyDen 29 juli 1964 gick Gunvor W in på apoteket Fasanen i Högdalens centrum och hämtade ut en jättestor burk med gasdämpande piller.
Brunfärgat glas, 28 centimeter hög, en omkrets på 40 centimeter och till brädden fylld med tabletten Leocoal.
2–4 tabletter vid behov mot gaser – flera gånger dagligen.
Ordinerat av doktor Tallberg.
Ett av sommarens bättre loppisfynd var just Gunvors gigantiska medicinburk.
Den kostade tio spänn hos Ingvar utanför
Rone på södra Gotland, och jag gillar den av lite olika anledningar. Den är fin, passar i vårt kök, dock osäker på om den lämpar sig för förvaring av müsli.
Det bästa med burken är att den bär på en historia. Vad var det som gjorde Gunvor så orolig i magen? Det kanske är läge att ta sig tillbaka till juli 1964.

Dagen före Gunvors apoteksbesök kom Beatles till Sverige för att ge fyra konserter på Johanneshovs isstadion. Redan där kan det finnas en förklaring. I övrigt då?
I slutet av juni hade Nikita Chrusjtjov, som första sovjetledare, genomfört ett fem dagar långt besök i Sverige. Några veckor tidigare
hade ANC-ledaren Nelson Mandela dömts till livstids fängelse för sin politiska verksamhet och skickats till Robben Island. Upptrappningen i Indokina hade pågått i många år och i början av augusti inträffade Tonkinbuktsintermezzot vilket i sin tur ledde till att USA började bomba Vietnam tillbaka till stenåldern. Kalla kriget pågick för fullt och oavsett åt vilket håll vi vände oss mötte vi rustning och upptrappning.
Det kanske inte var så konstigt att Gunvors mage var lite laddad.
Senare samma höst, i september 1964, var det andrakammarval i Sverige. Sossarna och SKP, Sveriges kommunistiska parti, i dag Vänsterpartiet, behöll majoriteten och Tage Erlander fick sitta kvar som statsminister.
83,9 procent av Sveriges röstberättigade gick till vallokalerna den här hösten. Jag är helt övertygad om att Gunvor var en av dem.

I dag, 50 år senare är det val igen.
Världsläget nu då? Ja, det är fan inget vidare, alltså. Sovjetunionen har blivit Ryssland, mycket har förändrats men dessvärre är en hel del sig likt. Inskränkningen av mänskliga rättigheter, vapenskramlet, diktaturfasonerna.
Det pågår inbördeskrig i Ukraina, IS är skoningslösa i sin framfart i Mellanöstern,
Syrien bombas sönder och samman, 50 miljoner människor är på flykt. Ebola-
epidemin sprider sig, arbetslösheten stiger, kreditbubblan spricker nog snart, och runt om i Europa bröstar brunskjortorna upp sig.
Vi kan förstås inte förändra världs­läget över en natt, eller på egen hand, men vi kan visa vad vi vill, vad vi står för och vilket samhälle vi vill leva i.
Du går väl och röstar på söndag? Kom igen, stig upp från sofflocket, snör på dig dojorna, och ge dig i väg.
Och sedan, efteråt när du
ändå är ute på stan: Köp med dig någonting hem för magen.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Gift med Lina, har en dotter, Vera.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.
Bor: Lägenhet i Vasastan, Stockholm.

3 x saker just nu…
Läser jag…
…Dan Josefsson och Egil Linges Hemligheten, en form av relationshandbok.
… tittar jag på en dokumentär…
…om ett ungerskt vattenpolo-lag i OS i Melbourne 1956.
… lyssnar jag på…
…P3-dokumentär-poddarna OS som förändrade världen. Otroligt välproducerat och bra.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Vad ska vi med SVT till?

av Söndagsredaktionen

LaulNYSommaren 2014 blev sommaren då svenska folket kastade ut sina tv-apparater.
Jag förstår varför.
Det fanns en tid då jag älskade tv-bilagan. Som barn och tonåring planerade jag veckan genom att markera olika program med färgpenna. Sedan var det bara att följa schemat. Att se på tv var ett av mina största intressen.
Senaste åren har jag inte tittat särskilt mycket alls. Jag hyr hellre film eller följer serier på dvd.
Den här semestern tillbringade jag av olika ­anledningar flera kvällar framför tv:n.
Jag trodde knappt mina ögon. När blev det så här?
Jag zappade runt bland kanalerna utan att hitta något som intresserade mig. Jag fick känslan att det som visades – utöver nyheter och sport – är billigt skräp som köps in eller produceras för att kvalitetsprogram är för dyra.
Resonemanget är svårt att leda i mål eftersom det i grund och botten handlar om smak. Det som får mig att byta kanal kan uppskattas av ­andra. Själv står jag inte ut med alla matprogram, naturprogram, allsångsprogram, Hundra procent bonde, The Mentalist, Scrubs och allt vad det nu är som visas dag ut och dag in.
Min subjektiva analys är att kanalerna gett upp. Tablå-tv ska snart vara ett minne blott, och i väntan på sista sucken får tittarna stå ut med sådant som ingen egentligen vill se.

Jag är inte ensam om att fundera kring det här. Efter att Förvaltningsdomstolen i mitten av juni slog fast att en dator inte är en tv-mottagare har 40 000 svenskar krävt licenspengen tillbaka. Fler står på tur: Enligt Medierna i P1 väntas totalt 100 000 hushåll göra samma sak närmaste tiden.
En som kastat ut tv:n i sommar är moderate riksdagspolitikern Gunnar Axén. Han är ordförande i Socialförsäkringsutskottet och blev så upprörd över iransk-svenska poeten och dramatikern Athena Farrokhzads Sommar i P1 att han inte vill betala licenspengar för vänsterpropagandan, som han uttryckte det. Sedan dess har Axén – som alltså inte är 107 år gammal utan nyligen 47 fyllda – följt SR, SVT och andra kanaler via ­datorn.
Den bisarra nyheten blev stort uppslagen men hur många har egentligen lyssnat på Athena Farrokhzads sommarprogram?
Jag hör en engagerad människa som ifrågasätter hur världen kan vara så orättvis och ojämlik, och människor så egoistiska och giriga. I en och en halv timme beskriver Athena sin världsbild ­utifrån fakta, siffror, dikter och vacker musik. Varje spark är riktad uppåt, varje slag för att en annan och bättre värld är möjlig.

I en tid då snart sagt alla Sommar i P1 handlar om människor som börjat med två tomma händer, för att sedan förverkliga drömmen om framgång, är det befriande att lyssna på någon som brinner för allt annat än sig själv, oavsett var du står i själva sakfrågorna.
Jag är inte dummare än att jag begriper att visa uttalanden ligger på gränsen. Över 70 anmälningar till Granskningsnämnden är rekord för ett sommarprat. Men det blir komiskt när en del av upprördheten riktas mot covern på en av Ebba Gröns allra bästa låtar, Beväpna er, från 1979. Som om det inte redan är för lite punk i radion.
Sedan några år tillbaka följer SVT upp ­sommarprogrammen med tv-serien ­Sommarpratarna där några av årets ­sommarvärdar samtalar i olika omgångar. Men personen som levererade årets mest omdebatterade Sommar i P1 får inte medverka.
Det är väl den stora skandalen i sommarens tv-härva. Hur kan en ­public service-kanal på eget initiativ välja bort en på förhand spännande diskussion om varför just Athena ­Farrokhzads ­tankar var så provocerande? Hur ser hon själv på kritiken och uppståndelsen? Vad ska vi med SVT till om sådana samtal inte längre tillåts?
Jag landar i slutsatsen att moderaten som ­kastade ut sin tv gjorde helt rätt, trots allt. Och att man borde göra samma sak själv. Det visas ju ändå aldrig något bra nu förtiden.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Yrke: Journalist.
Ålder: 38.
Bor: Solna.
Familj: Singel.

4 tankar i mitt huvud:
1. Fredagsmys för mig är …
… en bättre påse löst och På spåret. Ett av få guldkorn i dagens tv-utbud.

2. Alla borde se …
… Christopher Nolans Batman-trilogi som handlar om vad som händer med ett samhälle där inkomstskillnaderna blir för stora.

3. Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… höja skatten ordentligt för oss som tjänar över 40 000 kronor i månaden.

4. När jag blir pensionär ska jag  …
… flytta till Brasilien. Där är det inte lika mycket gnäll om trivialiteter.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Var det ett UFO som landade på vägen?

av Söndagsredaktionen

140907_sondag_LOW

Stig Ekberg och Harry Sjöberg var ute och körde i Stigs nyinköpta Ford V8 en sen kväll i oktober. Plötsligt ser de ett lysande föremål på himlen som växer sig allt större. Det tar en sväng över Väddöviken innan det sjunker ner till markhöjd bara 100 meter framför bilen. Föremålet lyste upp träd och buskar längs vägen, till och med en byggnad 400 meter bort.

Efter 10 minuter lyfter föremålet rakt upp, ljudlöst och försvinner i skyn.

Stig och Harrys berättelse är ett av Sveriges 10 största UFO-mysterier som ingen fram till i dag har kunnat förklara.

I veckans Söndag går vi igenom alla dessa mystiska fall tillsammans med journalisten Clas Svahn som också är vice ordförande i föreningen UFO-Sverige.

Så här i valtider har vi också tittat lite extra på småpartierna som kämpar för att kravla sig över 4-procentspärren. Vad är det som driver dem – och vad vill de egentligen?

Missa inte heller veckans samtal med PG Gyllenhammar som är aktuell med boken ”Oberoende är stark”. Den gamle Volvochefen är nykär – och inte så lite irriterad på sakernas tillstånd i Sverige i dag.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB