Hon kunde ringa en vanlig tisdag och säga:

– Jag har lagat jättemycket köttfärssås, kom och ät spagetti med oss!

”Hon” är Nettan, en nära vän och före detta granne från Ekerö. Vi lärde känna Nettan och hennes familj för snart tio år sedan tack vare att våra barn gick i samma klass på Träkvistaskolan. Hennes sambo, Perre, brukade dessutom ringa prick klockan 18 varje fredag (han satt i bilköer på väg från jobbet) och fråga:

– Jaha, vad händer i helgen då?

Frågan ledde sedan oftast till att vi bestämde att vi skulle ses, antingen samma kväll, eller efter lördagens skridskodisco, käka och ta ett glas vin hos oss eller dem. Ett helt fantastiskt, enkelt, underbart sätt att umgås på.

Perre och Nettan var inte de enda grannarna vi träffade ofta och otvunget under vår radhusperiod. Även Elisabeth och Jonas, som bodde i andra änden av längan, samt vägg i vägg-grannarna Staffan och Renate, sågs gärna över förmiddagskaffe, lunchkåldolmar eller tacomys.

Jag minns tiden på radhusgården med värme, för det fanns nästan alltid någon hemma om man ville ha promenadsällskap och när kollektivtrafiken konstrade var det lätt att få tag på någon förälder som kunde ta med sig en extra unge hem från skolan.

Vi levde i ett sorts kollektiv, fast utan att dela tak, badrum och kök. En ypperlig boendeform för det stämmer ju det där afrikanska ordspråket: ”It takes a village to raise a child”.

Sedan drygt tre år bor vi mitt på Södermalm i Stockholm och förutom den vackra naturen är det våra grannar jag saknar mest från Ekerötiden. Därför blir jag lite avis på familjerna i Nneka Amus reportage på sidorna 12–17 i veckans Söndag. De bor i ett kollektivhus vid Södra station, ett stenkast från vår egen port, delar på vardagsmatlagningen och samsas om festlokal, gym, snickarrum och musikrum. Ganska idealiskt, om ni frågar mig.

Så, vad kan alla vi som har alldeles ”vanliga” hem göra? Pja, vi kan ju börja med att laga på tok för mycket köttfärssås och bjuda in de där trevliga grannarna.