Jag mår bra. På hedersord.”

Men läkaren och kirurgen Dr. Mark Greene mår inte bra. Han är inte ok. Greene sätter sig på pendeltåget och medan skyskraporna i centrala Chicago rullar förbi utanför fönstret börjar han gråta.

Bilden tonar ut i svart, avsnittet slutar och ett av tv-historiens värsta nattskift är över.

Själv hade jag ont i bröstet. Det kändes som att jag inte hade vågat andas på en timme. Jag stängde av tv:n och satt och lyssnade på hur klockan tickade ute i köket.

”Tick-tack, tick-tack, tick-tack.”

Det är inte meningen att låta dramatisk, men det finns alltid ett före och ett efter för det mesta. Och ­efter avsnittet Love’s labor lost som sändes 1995 i USA – det firar 20-årsjubileum i mars – kunde jag ­inte titta på tv-serier på samma sätt längre. Ögonen och ­öronen tvingades växa upp på en timme, inklusive reklam.

I dag, när det finns fler kvalitetsserier att välja bland än vad en normal människa hinner konsumera, är det svårt att beskriva vilken betydelse City­akuten hade.

Dramaserier, och framför allt då amerikanska ­dramaserier, var mest olika varianter på Dallas – osannolika berättelser om osannolika människor med perfekta frisyrer och tänder. Vissa av dem återuppstod till och med i duschen. Ur den synvinkeln var Cityakuten en blodig skalpell bland insmickrande kattungar.

Den skakiga handkameran och snabba klippen som fångade stressen på akutmottagningen, rollfigurerna som brottades med liknande problem som man själv skvallrade om i Kiruna en tisdag i oktober, dialogens vardagliga ton – allt var nytt och banbrytande.

Med tiden skulle Cityakuten bli ett mer ordinärt drama med krystade vändningar och intriger. Men de första säsongerna lyfte en av televisionens populäraste arketyper, sjukhusserien, till en ny och intensiv nivå.

Varenda rollfigur i ensemblen var en stjärna som i princip skulle kunna bära serien ensam:

Dr. Doug Ross (George Clooney), Dr. Peter Benton (Eriq La Salle), läkarstudenten John Carter (Noah Wyle), Dr. Susan Lewis (Sherry Stringfield) och min favorit Dr. Mark Greene (Anthony Edwards).

Det var min mamma som upptäckte Cityakuten i vår familj. Serien gick i 15 säsonger mellan 1994 och 2009. Frågan är om hon missade ett enda avsnitt ­(totalt 331 stycken). Jag brukade höra vinjettmusiken bakom mina föräldrars sovrumsdörr varje vecka när jag försökte plugga.

Mamma jobbade på Apoteket och i efterhand kan jag förstå vad hon identifierade sig med. Som få ­andra serier lyckades Cityakuten fånga arbetarvar­dagens malande köttkvarn och ”äta, sova, dö”-rytm. Efter nästa skift kommer ett till. Man stiger upp på morgonen, går till jobbet, kommer hem, lagar mat, tittar på tv, går och lägger sig och börjar om när klockan ringer. ”Vem har sagt att livet ska vara roligt hela tiden?” som min pappa gjorde till sitt mantra när jag växte upp.

För personalen i Cityakuten slutar inte de skadade kropparna rulla in. Och i Love’s labor lost, som be­lönades med fem amerikanska Emmys, miss­bedömer Dr. Mark Greene en gravid kvinna och gör en fatal feldiagnos.

Han kämpar med de blodiga konsekvenserna under resten av det outhärdliga ­avsnittet, minut för minut och sekund för sekund. Barnet överlever skräcknatten men mammans liv går inte att rädda.

När Dr. Mark Greene sätter sig på tåget och åker hem dundrar den tysta men obarmhärtiga insikten som byggde de gyllene åren av Cityakuten ut genom rutan.

Han ska göra det här igen. Och igen. Efter nästa skift kommer ett till.

”Jag mår bra. På hedersord.”

Veckans krönikör:

Namn: Markus Larsson.  

Ålder: 38.

Familj: Mor, far, storebror, sambo. 

Gör: Rockjournalist på Aftonbladet. 

Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:

1 Jag skrattar högt när …

… kakmonstret snor kakor från Kermit.

2 Världen vore bra mycket vackrare om …

… fler filmer var som animerade storverket Frost. Och om fler människor var som snögubben Olaf.

3 Jag avskyr shots, men …

… säger inte nej till en cajun martini på Jones i New York. Ett av världens sju underverk.