Arkiv för May 2015

- Sida 1 av 1

Kvinnor, skippa skrämselsnacket!

av Söndagsredaktionen

HelenaTrus_bloggJag sprack från hål till hål!
NEJ, välj inte DET sjukhuset. Personalen var katastrofal.
Va, har du INTE bokat profylaxkurs ännu?
Smärtlindringen fungerade inte ALLS.
Aha, du har inte foglossning – ännu? Vänta bara.
Du är pigg NU? Vänta bara.
Passa för guds skull på att sova, för sen kommer du lida av sömnbrist tills barnet flyttar hemifrån.
Passa på nu att göra allt det där du vill hinna med, sen är det för SENT.
Pausknapp!

Jag har blivit en del av en värld där allt är tillåtet.
Aldrig förr har jag mött så många ärliga män­niskor.
En gravidmage triggar uppenbart i gång mammors enorma behov av att ventilera. Berätta sin historia. Låta mig ta del av deras upplevelser.
Ofta skräckupplevelser.
56-timmars förlossningar. Bebisar som har varit nära att dö. Hjärtskärande berättelser som givetvis berör, men som jag har svårt att ta in.
Hade jag inte varit så hög på hormoner hade jag förmodligen hamnat i en pre-förlossningsdepression.
Jag ber ofta inte själv om det. Jag ställer sällan frågan. Utan deras ord kommer ur dem som en ostoppbar flod som hittar nya vägar. Inga detaljer utelämnas, inte ens färgen på gardinerna i rummet.
Jag vet att ingen gör det med ont uppsåt. Spärrarna verkar släppa.
Lägg ner skrämselpropagandan, om jag inte ber om den.

Efter 33 år är jag nu medlem i den innersta cirkeln. En klubb med en privilegierad skara kvinnor som kan. Som många andra var jag rädd att just jag skulle vara den som inte kan. Inte förrän jag och min man stirrade på de där två blå strecken på graviditetstestets display en söndagsmorgon insåg jag min enorma lättnad. Vi som knappt försökt alls. Jag är en av dem! Jag är en av alla dessa utvalda kvinnor som fungerar som kvinna.
Klarar jag det där, klarar jag vad som helst. Leda världen, lösa världsfreden.
Jag får uppleva kvinnans enorma styrka, kraft och mod.
När den här krönikan publiceras är det cirka 79 dagar kvar.
Då börjar livet om på nytt.
Då håller jag i en liten pojke som är till hälften jag, till hälften min mans.
Först nu förstår jag vad livet går ut på.
Vi ska visserligen inte gå runt på små rosa moln och tro att en graviditet, en förlossning, att ta hand om en annan människa är en nysning.

För vägen dit är ingen dans på rosor. Förstoppning, svullna fötter, hemorrojder, foglossning är bara något av allt där som tydligen väntar.
Men jag kan väl få leva i min harmoniska hormonbubbla ett tag till. Jag kan väl få fortsätta snooza och inbilla mig att mitt barn kommer bli det snällaste, lugnaste mest harmoniska barn i världen?
Verkligheten kommer att komma ikapp mig utan predikan, pekpinnar och uppmaningar.
Jag lovar.

5 tankar i mitt huvud

1  När jag är sjuk vill jag …
… vara ensam.

2  Jag dansar …
… om det finns musik.

3  Det skulle aldrig hända att jag …
… äter smör. Har extrem smörfobi.

4  Jag önskar att jag hade skrivit klart min bok om farmor för att …
… då skulle jag ha lediga helger.

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… danskt rågbröd med tryffelsalami och Alpage-ost. Lever på mackor.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Trus.
Ålder: 33.
Familj: Gift med Mattias.
Yrke: Journalist. 

Vinstpengar är ändå bara omoraliskt

av Söndagsredaktionen

svante_lidenDet har snart gått 35 år sedan lottofebern drabbade oss.

Eller om det var Hoppet. Hoppet om de stora, arbetsfria inkomsterna. Hoppet om ett liv i sus och dus. Hoppet om nya himlar och en ny jord?

Med lottovinsten skulle man kunna få uppleva ­Jehovas vittnens efterlängtade paradis på jorden ­redan i dag. Utan att passera ”GÅ.” Livet skulle kanske inte bli evigt. Men jämmerdalen skulle för alltid vara förändrad. Åtminstone för mig.

Jag har flera kompisar som spelar. En del rätt tungt. En, jag säger en, vann en massa pengar som han snart, men klokt, investerade i sanslöst dyr skotsk maltwhisky som vi i vänkretsen mer än gärna hjälpte honom att göra slut på.

Men varken han eller de andra har varit nära att kamma hem storkovan. Och med storkovan menar jag ett sjusiffrigt belopp.

Den enda gång jag själv vunnit något var det ­också sjusiffrigt: 7 kronor.

Hästar har aldrig varit min grej, annat än som ­pålägg på mackan. Så långt före Lotto var det i ­princip bara Stryktipset och det gamla hederliga ­Siffertipset som gällde.

Vissa följde Putte Kocks tips i tv och vann aldrig. Storlirarna i klassen tipsade enligt eget gottfinnande och spelade bort matinépengarna den veckan också.

Siffertipset, där man skulle tippa resultatet på fem matcher, var modellen för den som ville dra in storkovan. Det var mycket svårare, men som sagt, det var där de riktiga pengarna fanns inom räckhåll.

Jag och min kompis Zeke brukade tippa ett par rader var på vår gemensamma kupong. Det var strängt förbjudet. Ordningsreglerna på Lillänget i Sollefteå förbjöd allt spel om penningar och penningars värde på skoltid. Men vem brydde sig om sådana petitesser om man ville se stålarna forsa in?

Vi vann dock aldrig.

Utom den 30 november 1963 då vi skulle ha haft alla rätt. Om vi bara hade fyllt i kupongen. Och hade haft vett att lämna in den.

Sedan dess har jag aldrig spelat. Men ändå: Hur många gånger har man inte läst om storvinsten?

Och suckat tungt när man har läst om någon i närheten som så plötsligt – och så oförtjänt plötsligt – har fått bada i pengar. Som den där i Norrköping som sopade hem 237 lottomiljoner för två år sedan.

Så fruktansvärt orättvist.

Varför inte jag? Varför, varför?

Det faktum att jag inte fyllt i en enda lottorad i ­hela mitt liv har kanske något med det att göra.

Men i alla fall! Så fruktansvärt orättvist!!

Du känner förstås ungefär likadant. Det gör väl förresten alla rättrådiga människor som tycker att vinstpengar har något omoraliskt över sig – så länge det inte är man själv som vinner. Helst med så liten insats som möjligt.

Men tack och lov så finns det rättvisa. Tack och lov finns det tidningar som den här. Och tack och lov så dräller världen av stormrika vinnare som, tack och lov, gjort av med rubbet på nolltid.

Och hur skönt känns det då inte att få läsa om de stackare som – i  motsats till om till exempelvis jag hade vunnit – blixtsnabbt slarvat bort pengarna och efter en kort tid i sus och dus fått krypa tillbaka till den fattiga gråtrista värld de kom från. Och rätte­ligen hör hemma i.

Utan skumpa till frukost. Utan kaviar. Utan lyxbilar och exotiska långsemestrar. Och utan Rolex, handsydda skor, skräddarsydda kostymer, massvis med nya vänner och annat man kan vara avundsjuk på.

Visst känns det fint? Och visst känns det bättre ju mer de blåst bort innan kassan plötsligt ekade tom?

Hö, hö, ring till Lyxfällan liksom!!

Veckans krönika
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 62.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria och sönerna Magnus och Einar.
Bor: Lägenhet i Uppsala.

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag …
… bara dö. Så fort som möjligt.

2  Jag dansar om …
… jag får betalt.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… snackade skit om min chef  – så att han hörde det.

4 Jag önskar att jag hade skrivit …
… boken Sonen för att bättre än så kan det knappast bli. Men Phillip Meyer hann före…

Som min sista måltid i livet, ­skulle jag välja …
… vet inte, jag kanske redan har ätit den.

Vem kommer jag ­inte ångra?

av Söndagsredaktionen

Carina_B_NYSidan som är uppe på datorn är tom.
Det är en dag kvar tills min bok ska skickas till tryckeriet och en sak återstår.
Dedikationen.
Huvudet är helt blankt.
Vem farao ska jag dedicera boken till den här gången?
Jag har tillbringat timmar med att gå igenom alternativen. Jag tänker på min förra bok. På hur rätt det kändes för tre år sedan att tillägna min sambo boken. Det var så självklart att tacka människan som stod mig närmast i världen ­genom att dedicera Fadersmord till honom.
Men tiderna förändras. Föga kunde jag ana då att samma människa ett år senare skulle skicka ett sms till mig och berätta att han inte skulle komma hem igen. Någonsin. Och att jag aldrig skulle se honom igen efter det. Hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade dedikationen sett väldigt annorlunda ut. Därför sitter jag nu med en tom sida och stirrar.
Vem kommer jag inte ångra om ett år?
Jag funderar på bokens huvudperson, mannen på death row. Men en dömd dubbelmördare kan sticka i ögonen på folk. Nej, han får ett tack i stället.

Jag funderar på läsarna som följde En vecka med döden på Aftonbladet. Men då kanske bokköparna som inte läste serien känner sig exkluderade. Nej, läsarna får ett tack i stället.
Jag funderar på expojkvän nummer två, som kom in i mitt liv efter sms-mannen och som i ett års tid fanns där. Men ett ex är ett ex av en anledning, och om jag har lärt mig något av min ­första bok så är det att vara sparsam med dedikationer till män i ens liv. Nej, extvåan får ett tack i stället.
Jag funderar på min bästis. Men i ärlighetens namn träffades vi nog inte en enda gång under bokens tillväxt. Hon var upptagen med man och barn, jag var uppfylld av bok. Bästisen får ett tack i stället.
Jag funderar på en annan av mina närmaste vänner. Men hon är också författare, och i hennes senaste bok fick jag inte ens ett ynka tack. Man KAN inte dedicera en bok till en människa som inte nämner dig i sitt tack, det är enkel ­matematik. Nej, min vän får ett tack i stället.
Jag funderar på min familj. Men deras bok­bidrag var att lyssna när jag sa ”jag åker och skriver bok i en månad och vill inte att ni stör”. Man kan ju inte dedicera en bok som tack för att ens familj håller sig undan. De får ett tack i stället.

Jag betar av bekantskap efter bekantskap. Går till sist in på Facebook för att ­fundera på om jag har glömt någon. Ingen känns klockren. Jag hittar en ursäkt till ­varje förslag. Något gnager i mig. Tills det plötsligt slår mig.
Det finns ju en självklar person.
En person som jag är dålig på att se, dålig på att lyssna på, dålig på att ge kärlek till, men som faktiskt – har jag äntligen lärt mig – förtjänar att bli sedd av mig, hörd av mig, en person som förtjänar min kärlek. En envis rackare, helt och hållet ansvarig för att boken finns. Hon och ingen annan.
Plötsligt finns det inga tvivel längre. Möjligtvis att jag verkar galen, men det tränger jag undan.
Jag ler när jag skriver dedikationen och skickar iväg Sju dagar kvar att leva till tryck.
Och tänker på hur glad hon kommer att bli när hon öppnar boken.

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 35.
Yrke: Reporter, kolumnist och författare.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Mamma, styvfar och deras respektive, samt fem bröder och deras familjer.

3 tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk …
… vill jag ha en riktigt bra serie på Netflix, ett halvkilo lösgodis och en nybakad kladdkaka.

Jag dansar…
… om jag är glad. Vilket jag oftast är på morgonen. De bästa dansstegen uppfinns i köket eller badrummet före klockan 08.15.

Som min sista måltid i livet …
… skulle jag välja baconlindade dadlar och min egengjorda bacon- och kycklingtårta. Bara jag får knaperstekta bacon innan så dör jag nog lycklig.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Drömmen om egentid och nya perspektiv

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYHos oss är det en ständigt pågående diskussion. För är man som jag, gift med en man som älskar förändring, handlar en stor del av vardagssamtalen om att byta liv.

Därför blir jag inte särskilt förvånad när maken håller fram Ipaden och hojtar:

– Kolla på den här då! Jämtkrogen i Bräcke är till salu. Hotell, restaurang, inhomhusgolfbana – rubbet!

Dans entusiasm svalnar något när han inser att rörelsens prislapp ligger på runda 12 miljoner. Själv är jag ändå måttligt intresserad av att driva B & B-verksamhet i östra Jämtland, trots att jag har rötterna i landskapet.

Nej, för att jag ska lockas till ett fundamentalt livsstilsskifte, behöver äventyret äga rum i en exotiskare del av världen än Bräcke. För ju äldre jag blir, desto mindre attraherad är jag av det svenska klimatet.

Drömmen för mig vore att min äkta hälft fick en utlandsstationering i en nation med härligare levnadsförutsättningar. Någonstans där vi kan hasa runt i t-shirt och shorts under större delen av året. Spanien, Italien, södra Frankrike? Varför inte Alperna, så att vi får det bästa av två världar – närheten till Medelhavet om somrarna och fantastisk skidåkning under vinterhalvåret?

Det extrasmarta i den här magnifika planen är att Dan drar in degen, medan jag får en schyst paus i karriären för att fokusera på, pja … mig själv. (Och, okej då, barnen och Monty). Skulle tillfället uppenbara sig, skulle jag rösta ja till 100 procent. För vem vet vad som väntar runt hörnet? Livet är skrämmande kort, ett faktum som, föga förvånande, också blir allt påtagligare ju äldre jag blir. Kanske nappar jag på makens nästa förändringsförslag? Oddsen är höga.

Så länge det innehåller ingredienser som sol, skidåkning, och tid på att fokusera på … pja … mig själv.

ThinkstockPhotos-480290931
Nog vore det härligt med ombyte både av miljö och vardagsutsikt? FOTO: Thinkstock.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB