Startsida / Inlägg

”Allt är giftigt där!”

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggKnappt hade jag släppt nyheten att jag skulle resa till Australien när vår ­vanligtvis hårdbarkade printchef fick något exalterat i blicken.

– Australien? flämtade han.

– Allt är giftigt i Australien! Vet du vilket det ­farligaste djuret är? Kängurun!

Jag gick vidare i korridoren och stötte på min ­kollega Åsa, som själv bott sju år i Oz. Hon gjorde ­absolut ingenting för att släta över det hotfulla ­scenario som printchefen precis målat upp. Tvärtom.

– Ska du ut i terrängen? Akta dig för redbacks – de är överallt!

För er som inte är inlästa på otäcka småkryp kan jag upplysa er om att just dessa är besläktade med svarta änkan.

Efter många flygtimmar kom jag så äntligen fram till kontinenten som alla varnat för. Jag togs emot av min bror, som även han är helsvensk, men som har ett andra hem i Australien – hans frus hemland. Och medan jag gick mina första steg på den australienska myllan och förundrades över papegojorna i träden fyllde han på med skräckhistorier om den övriga faunan. Hade han glömt att berätta när han somnade på en knytnävsstor, hårig fågelspindel? Och att stranden ”Shark bay” nyligen döpts om till ”Safety bay” – myndigheternas sätt att skydda ­turismen efter några små hajincidenter med väldigt blodig utgång?

Detta alltmedan hans infödda fru förgäves ­försökte hejda ryktesspridningen.

– Nej men, så farligt var det väl inte, nu överdriver du igen!

Jag har tänkt en del på det där. Att det är något med svenskar och vilda djur. Om det finns en endaste liten teoretisk chans att någonting i naturen kan vara vådligt är det bara en tidsfråga innan hotfulla visioner målats upp och barn förbjuds att gå hem själva från skolan. Att dö eller dödas, det är vad det handlar om för en svensk – varken mer eller mindre.

Lyckligtvis för djuren i Oz är australiensarna så laid back att de närmast är horisontella. Min brors fru höll på att snubbla över en tigerorm för en tid ­sedan. Ni vet, en sådan där giftorm som inte bara dödar på tre röda sekunder, utan även jagar sina ­offer när de flyr i panik. Hon backade varsamt från stigen där ormen låg och tog en annan väg – inga konstigheter.

En annan australiensisk bekantskap berättade att han hade som hobby att simma bland krokodiler.

– Bara man håller räkningen på antalet ögonpar så är det lugnt, förklarade han.

Problem blev det först om det plötsligt saknades ett par ögon. Det betydde nämligen att någon i ­reptilgänget dykt under ytan, redo att gapa stort.

En annan man som jag träffade ägnade sina dagar som pensionär åt att fotografera hajar. Jodå, nog ­hade hajarna nafsat lite i snorkeln vid några tillfällen. Men det var bara fråga om en markering från hajens sida. De attackerar nämligen ogärna människor. 

– Han ville bara försvara sin fisk, sa den äldre ­herren och konstaterade sorgset att den intensiva fiskeindustrin drivit hajarna att gå på turister.

Jag såg aldrig till spindlar eller ormar under min vistelse. I stället kelade jag med emuer, wombats och kängurur (snälla sådana!).

Men samtidigt, hemma i Sverige, var det oroligt värre. En granne hade nämligen på håll sett tre vildsvin som inte var det minsta skygga. När jag kom tillbaka fick jag höra historien om grisarna som kanske, möjligen, hypotetiskt kunde vara ett hot mot människor. Och medan jag lyssnade på kvinnan som ängsligt funderade över barnens trygghet på gatan – för svin är ju trots allt rätt stora – gick ­mina tankar till Australiens giftiga djurarsenal. Och där invånarna är så stolta över sina livsfarliga kryp att inte ens Johnny Depp går säker (ni har kanske läst om hur han försökte smuggla in sina små terrier­hundar och nu riskerar 10 års fängelse). Tänk om vi svenskar hade känt samma glädje över våra ­fantastiska djur? Tänk om fler av oss hade betraktat vargar, björnar, örnar och lodjur inte som blodtörstigt farliga, utan som något unikt och ­spännande att visa upp för omvärlden?

För övrigt är det farligaste djuret på min gata inte ett vildsvin, utan min egen ­temperamentsfulla katt Rickard. Men det ämnet sparar jag till en annan krönika.

Veckans krönikör
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 37. 
Yrke: Reporter.
Familj: Maken Dave, 45, samt sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 10 månader. Och förstås Rickard-the-cat.
Bor: Stockholm.

4x tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… få vara sjuk i fred, men det är en utopi numera.

2  Jag dansar om …
… du spelar Earth, wind and fire.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… kom i tid till en flygplats. Tyvärr.

4 Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… brownies.

 

  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson , Jenny Åsell och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB