Arkiv för August 2015

- Sida 1 av 1

Så skapade jag en gilla-raket på Fejan

av Söndagsredaktionen

Webb_AnnaAnderssonDen absolut bästa gilla-magneten på ­Facebook är ett nyfött barn: ”I går kom hon äntligen till världen!

3 950 gram, 51 centimeter och ­världens ­sötaste. Alla mår bra!”

 Gilla, gilla, gilla.

Det är ju förstås en underbar nyhet, att ett nytt liv har tagit sin början i vänkretsen. Och sedan fortsätter det: Trynande liten bebis, glad unge ­insmetad i barnmat, litet barn i tokig mössa, ­treårskalas och första dagen i skolan.

Gilla, gilla, gilla.

Detta är ingen omvälvande iakttagelse, men som barnlös har jag reflekterat över det. Missförstå mig inte, jag har inget emot dessa bilder, jag trycker tummen upp på dem lika ofta som någon annan – man behöver inte vara förälder för att gilla bilder på barn – men det är bara att konstatera att som barnlös har man inte samma möjlighet att sockra sin FB-sida.

Trodde jag. Tills jag för ett par månader sedan ­hade hjälp av mina föräldrar att tapetsera en vägg. Efter lite slit med mönsterpass och felskurna våder satt tapeten uppe och som alla moderna människor ville jag visa upp detta på Fejan. Jag bad mina föräldrar att ställa upp sig framför väggen och ­sedan smällde jag av några bilder med mobilen – några av dem utan att de ens var medvetna om att jag fotade. De som togs när de inte visste att de ­förevigades blev jättefina. De tramsar och skrattar tillsammans och pappa rättar till mammas frisyr. Jag lade upp en ­liten serie på Fejan.

Vilken tummen upp-raket! Gillanden rasade in och många kommenterade också. Inte sällan ­samma slags kommentarer som vid bilder på ­ny­födingar: ”Så himla söta!”

Gilla, gilla, gilla.

Det var fina bilder, men jag tror att en del av ­succén också låg i att de illustrerade något som alla som någon gång inlett en seriös kärleksrelation hoppas på. Att det går att bli gamla tillsammans –och ha roligt under tiden. En lyckad relation, helt enkelt.

En undersökning som företaget United Minds gjorde 2007 visar att såväl att vara en god förälder som att lyckas med ett långt och stabilt äktenskap finns på ­listan över sådant som vi svenskar tycker innebär hög status. Och så radikalt har nog inte dessa värderingar förändrats på åtta år.

Visst, det finns stolthet och kärlek ­bakom bilderna, men de är också ett sätt att visa för världen att vi är lyckade. Vi ­väljer vad vi lägger upp i sociala medier, våra vänner trycker på gilla och bekräftar att jo, det här ser ju bra ut.

Så om jag vill fortsätta att vara en Facebook-framgång bör jag lägga upp fler ­bilder på mamma och pappa: Här grillar de, här öppnas jul­klappar och här åker de båt. Men jag tror det får vara. För lite ­kändes det som om jag snyltade på deras status, som om min ­Facebook-status inte hade ­täckning i min verkliga status.

Det gnagde dock inte mer än att jag en månad senare, på deras 51-åriga ­bröllopsdag, la upp en ­bild igen, på Insta.

Gilla, gilla, gilla.

4 x tankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag … … dra mig undan likt ett döende djur.

2  Jag dansar om … … rätt musik spelas (svängiga låtar, som jag kan sjunga med i), alternativt om jag  blir uppbjuden till tryckare.

Det skulle aldrig hända att jag … … tackade nej till en tryckare.

4 Som min sista ­måltid i livet skulle jag välja … … en blodig biff med något smör på, en stor sallad och ett glas rött till.

Veckans krönikör:
Namn:
Anna Andersson.
Ålder: 45.
Till vardags: Debattredaktör.
Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.
Familj: Ingen egen familj.

 

En riktig skitsak

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonAlla gör det.

Ingen pratar om det.

Särskilt inte nyförälskade par.

Ingmar Bergman hade egen toalett på Dramaten och behövde aldrig bry sig.

Vi andra vanliga dödliga tvingas sysselsätta våra tankar på det på tok för ofta.

För när, var, hur kan man göra det i hyfsad lugn och ro, utan att behöva oroa sig för arbetskamraters ­blickar och tankar eller köande kissnödiga.

När man har lämnat barndomens fnitterkänslor kring ämnet bakom sig, vill man inte att någon över huvud taget ska veta ens att man bajsar.

Hur många av oss har inte suttit och svettats på ­bussar, tåg eller flygplan, hållt oss till svimnings­gränsen, för att inte bli en pinsam människa som ­skapar kö och/eller sitter och låter och har sig?

Det finns förebyggande åtgärder.

Är man en globetrotter har man lokaliserat hotell, krogar eller varuhus på favoritorterna. Platser där man vet att man kan göra ifrån sig i lugn och ro. Ett slags internt nätverkande för magens och nervernas välbefinnande.

Jobbar man på ett lite större kontor, vet man att gå en sväng, något slags ärende, som för att prata skit med någon (kunde inte låta bli den vitsen…), innan man smiter in på någon annan avdelnings toalett. En före detta chef hajade aldrig detta. När hen försvann en kvart, förstod vi alltid att det väntade ett för den personen (och kanske för någon av oss) obehagligt samtal…

Sedan finns det ju läkemedel. Novalucol, Dimetikon, Moxalole och annat tveksamt trams. Men medan det med jämna mellanrum hävdas att ett glas rött om dagen motverkar hjärtinfarkter, har märkligt nog ­ingen läkarexpertis ännu anammat min vältestade tes om att ett par glas vitt vin liksom binder magen. Klart effektivaste sättet att inte behöva göra tvåan. Antar att metoden kanske inte är tillräckligt politiskt korrekt. Inte heller helt nyttig.

Och så var det det där med nyförälskade par.

Man undviker det in i det längsta, men till sist ­kommer tidpunkten när det inte finns någon återvändo.

Flickvännen slår alltid på TV4:s Nyhetsmorgon.

 Bättre än SVT:s morgon-tv, säger hon, utan att ­direkt verka bry sig.

Tar någon vecka att förstå varför. Morgonfixandet på toaletten börjar alltid, som av en slump, i något ­reklamavbrott. Reklamens högre ljud överröstar plopp i vattnet.

Kör själv alltid med Eldkvarn. Plura har skrivit låtar som passar alla tankar, känslor och lägen i livet. Din lilla hund, Nere på klubben och, kanske lite oväntat, Be-bop-a-lula-land, är de som mest effektivt över­röstar alla tänkbara stön, stånkanden, fjärt- och ­brakskitsljud.

Allt ställs lätt på sin spets under en semester i Grekland.

Flickvännen bosatt på Östermalm och bördig från Teherans finare kvarter öppnar dörren till toaletten och utbrister förfärat: ”Har du tagit mig på en tidsresa 70 år bakåt i tiden?”

Som Greklands-rookie, tittar hon ­förvånat på de tre (!) skyltar i det trånga badrummet som alla förmedlar ­samma sak:

Please, do not throw toiletpaper in the toilet. Thank you. Bitte kein Toiletten­papir in die Toilette. Danke Schön. 

Och samma fras på grekiska.

Även om den minoiska ­kulturen på Kreta lär ha haft ­vattenklosetter för 4 000-4 500 år sedan, är det grekiska kloaksystemet fortfarande ungefär lika undermåligt som landets ekonomi.

Sådant som kan få par som ännu inte känner ­varandra till hundra ­procent, att tvingas prata om det som är allra mest ­tabu …

Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson.
Ålder: 60.
Familj: Olle, 16, och Greta, 15, flickvännen Nicole Mahnaz Nia.
Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.
Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle …
… jag spöka för Zlatan Ibrahimovic så att han förstod sitt eget bästa och skrev på för Manchester United.

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att (Gud, så förutsägbart trist!) logga in på nätet.

3 Jag blir rädd …
… när svenska folket går till valurnorna.

4 Vill du få mig på fall …
… försöker du laga raggmunk enligt mammas recept.

5 Jag reser ­ingenstans …
… utan tidningar och böcker.

Dags att storstäda garderoben

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYHan hänger semestertvätten när han plötsligt utbrister uppgivet:
– Hur kan vi ha så mycket kläder?!

Trots att vi har rest enbart med handbagage, fylls tvättlinan på ett kick och med tanke på vad man får rum med i de väskor som lågprisbolaget tillåter ombord, är plaggen så klart bara en promille av allt som hänger i klädkammaren.

– Nej, vi borde anamma Anna-Karins filosofi, fortsätter Dan, och syftar till att en av mina allra bästa väninnor, med få undantag, bär samma utstyrsel varje dag: Tajts från Falke, tunika från Boulogner och skor från Blundstone (nu på sommaren sandaler, alternativt gummistövlar) – samtliga persedlar är synkroniserade i färgen svart.

Faktum är att Anna-Karin har haft samma modetänk så länge jag har känt henne. Hon hittar några absoluta favvisar och sedan håller hon fast vid dem. På gymnasiet var det Levi’s 501:or, toppade med vita, krispigt nystrukna, herrskjortor, Busneltröja och ett magnifikt turkoshalsband (ibland pärlor) och faktum är att jag beundrar det minimalistiska förhållningssättet.

En kvick inventering bland mina egna galgar får mig att inse att jag har en rätt schizofren konfektionssamling. Inte nog med att den innehåller nyanser av allt från ceriserosa till gult (svårmatchat). Där hänger också lite för många favoriter från förr, i väntan på att de ska bli fashionabla, alternativt att mitt midjemått ska minska så pass att jag kommer i dem igen, vilket är helt emot den kloka principen att skänka bort allt som inte har använts på ett år.

En annan inspiratör vad gäller stringens är artisten Gunhild Carling. Hennes garderob är långt ifrån sparsmakad, människan äger drygt 100 klänningar och 500 baddräkter, men hon har en mycket tydlig retrostil:

– Jag vill se ut som en förfinad och förädlad cigarettflicka, sa hon i Aftonbladet Söndag när hon visade sin privata garderob för stylisten Ehva Löpp och fotografen Emma Mattsson.

Och nog har hon lyckats. Gunhilds look är som tagen från en filmaffisch från 1950-talet. Annat är det med min. Den andas – knappt alls.

Kanske är det dags att anlita en så kallad ”personal shopper”, som får mig att rensa,
slänga och skaffa nytt? Eller så kan jag kopiera Anna-Karin.

Om inte annat blir det toklätt att packa inför nästa resa.

 

ThinkstockPhotos-495816073
Hjälp! Vi håller på att drunkna i kläder … FOTO: Thinkstock

 

emmamattsson-mode-sšndag-gunhild-3-vardag.jpg
Artisten Gunhild Carling har en mycket distinkt retrostil. Styling: Ehva Löpp. Foto: Emma Mattsson.

Den kvällen insåg hon att hon hittat sig själv

av Söndagsredaktionen

Carina_B_NYDet var en gång en omedelbar kemi som uppstod mellan två personer.

Attraktion är en märklig företeelse.

Det var inget han valde. Inte hon heller.

När hon berättar om det för mig beskriver hon det som en skräckblandad förtjusning, att hon ­efter tio månaders självvald isolering drogs till ­någon som ett bi dras till nektar. Att hon inte kunde värja sig mot det, när hon värjt sig mot allt så länge. Känslan att det, hur mycket som än sades mellan dem den där kvällen, fortfarande fanns mer att säga.

Hon tyckte att det var märkligt att plötsligt se färger när hennes värld under många år hade varit väldigt svart och vit. Hon noterade hur gröna ­löven var. Hur vacker solnedgången var när den exploderade i rosa och lila. Och hon såg honom, när han satt bredvid henne och läppjade på en ­kaffe och skrattade.

Det är just det som har stannat kvar med henne från den där kvällen. Färgerna runt omkring. Och skrattet ifrån honom.

Hon kommer inte ihåg exakt vad det var hon sa, något snabbt skämt som undslapp hennes läppar innan hon hann tänka, censurera sig, men hon minns hur han skrattade åt det.

Hur äkta hans skratt var. Hon minns hur ­förvånad hon var åt hur äkta hans skratt var.

Hon var ju inte rolig?

Och om det var något hon hade fått höra av den man hon tillbringat majoriteten av det senaste ­decenniet med, så var det just det. Hon var inte ­rolig. Så hon satt mest där och tittade på honom, häpen över hans skratt.

Hon höll på att öppna munnen och säga något om det. Berätta om den före detta. Berätta om mörker. Hon ville ifrågasätta hans omdöme, fråga vad som var fel med honom när han tyckte att hon var rolig.

Men så log han igen, utstrålade ljus som trängde bort hennes mörker. Hon mindes en konversation om att man söker den partnern man tror att man förtjänar. Att när du själv inte är hel drar du till dig andra halvor. När du hoppas att någon annan ska fylla ett tomrum i dig dras du till människor som också har hål.

Hon mindes det och stannade sig själv. Sa inget. I stället gjorde han det. Han öppnade munnen och började berätta om en dröm han hade och hon ­insåg hur mycket hellre hon ville prata futurum än imperfekt.

Hon lät det förflutna vara just det.

Hon tyckte att det var för jäkla fint.

Det var en gång en omedelbar kemi – men det blev ingen traditionell askungesaga.

En värld av omständigheter gjorde att han försvann ur bilden lika snabbt som han kom in i den. Men den där kvällen fick hon känna sig smart och cool och rolig och vacker.

I hans ögon.

Men viktigare än så, i sina.

Hon fick se färger. Som till hennes glädje har stannat kvar, även om inte han gjorde det.

Hon insåg att hon, efter tio månaders rensning av hjärta och hjärna, hade ändrat något hos sig själv.

Hon ville inte ha en halva. Hon ville ha en hel.

Hon drogs till ljus, snarare än mörker.

När hon sitter på min balkong tindrar hon när hon berättar. Jag ser hur hennes ögon lyser och tänker att hon förlorade honom men hittade sig själv och att det var bra mycket ­viktigare.

Så på sätt och vis fick sagan, trots allt, ett lyckligt slut.

3 x tankar i mitt huvud:

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att plocka undan de otäcka prydnadskuddarna och gömma dem långt in i en garderob.

2  Vill du få mig på fall …
… bakar du en kladd­kaka med ett toscatäcke. Eller ja, du får mig nog inte på fall, men du får mig garanterat att sitta still och äta i tio minuter.

Jag reser ingenstans utan …
… min laddare till mobilen. Vilket jag borde. Jag fantiserar om att bara lämna den hemma, till­sammans med telefonen. 

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 35.
Yrke: Reporter, kolumnist och författare.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Mamma, styvfar och deras respektive, samt fem bröder och deras familjer.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB