Arkiv för September 2015

- Sida 1 av 1

Jag har fyllt sju år nu – som cancerfri

av Söndagsredaktionen

anette_h”Det finns inget snällt sätt att säga­ det här. Du har bröstcancer”.

Det var så han sa, doktorn.

Sedan dess kommer det alltid att finns ett före och ett efter dagen när tideräkningen började om.

Likt 20 kvinnor i Sverige varje dag hade jag drabbats av den hormondjävul som hotar våra liv och våra möjligheter att fortsätta att älska, skratta, gråta, vara. En pistolman förklädd till cancer, kräfta, tumörer, svulster.

Min kropp och mitt bröst hade tagits i besittning. Det hade hänt, det där som bara händer andra.

I tanken har jag ofta återvänt till just det där ögonblicket. Den snurrande chocken när jag såg doktorns läppar röra sig, men utan att jag kunde uppfatta ett enda ord.

Det enda jag hörde var det han inte sa, att jag aldrig skulle få se mina barn växa upp. Där och då kändes det som att jag hade fått en dödsdom.

De första veckorna förflöt i ett töcken som jag  i dag bara minns som gråt, ilska och förtvivlan. Kampen handlade om att hålla ihop och att inse att makten över mitt liv plötsligt inte låg ­bara hos mig. Men också om att våga vara svag, att försöka få en femåring och en elvaåring att förstå, att tillsammans med min man planera för ett familjeliv där jag kanske inte skulle få vara med.

Vad som blev vändningen minns jag inte längre. Det känns som att jag en dag bara reste mig upp, borstade av knäna och bestämde mig för att bli ­onkologens bästa patient.

Jag skulle bita ihop, jag skulle stå ut, jag skulle bli frisk.

Veckor gick där jag fick sitta i trappan på ­vägen ut för att försöka häva kväljningarna efter behandlingar, där jag nattetid plöjde Vita huset-dvd:er för att de onda tankarna inte skulle hinna i kapp eller där jag tvingades se mitt långa hår virvla bort i vinden av en öppen bilruta.

Veckorna blev till månader och en dag var ­behandlingarna över. Jag var fri.

Sedan dess har jag passerat en rad mil­stolpar. Oron inför varje återbesök. Äckel­känslorna och ­illamåendet som lukterna i väntrummet framkallar. Och så lättnaden, manifesterad med jubel efter två år och skumpa efter fem.

Hittills har tiden tickat åt mitt håll – veckor, ­månader och år. Tick, tack, tick, tack, tick, tack.

Så här långt verkar jag ha dragit en vinstlott i  bröstcancerns tombolatrumma. Alla mina ­medsystrar som får samma besked har inte den turen.

Var nionde älskad mamma, syster ­eller dotter drabbas någon gång i livet av sjukdomen, som är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Trots att statistiken i dag talar till de drabbades fördel är det fortfarande alltför många, ungefär 1 500 kvinnor varje år, som förlorar kampen.

För att finansiera fortsatt forskning samt påverka och sprida kunskap om bröstcancer arrangerar Cancerfonden sin Rosa ­Bandet-kampanj varje höst, i oktober. I fjol samlade man in drygt 88 miljoner kronor till ändamålet.

Det är om oss och våra nära det handlar, om liven bakom statistiken. Om dig, mig, våra söner och döttrar, partners, föräldrar och vänner.

Om våra möjligheter att få fortsätta att leva.

Jag har fyllt sju år nu.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist, 48.
Yrke: Politikreporter på Aftonbladet.
Familj: Maken Anders och sönerna Willy och Edward.
Bostad: Bostadsrätt i Högdalen.

5xtankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag …
… inte alls vara det.

2  Jag dansar om …
… ingen ser, om det kommer en bra låt, om det … ja ni fattar, jag gillar att dansa.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… står kvar i en lång kö.

Jag önskar att jag hade skrivit …
… boken Så fick vi slut på alla krig för att …alla barn skulle få leva i trygghet.

 Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… mammas palt, att jag får ont i magen av vetemjöl skulle ju inte ha så stor betydelse i den stunden.

Bliv inte vid din läst!

av Söndagsredaktionen

Helena_utterEn gång i tiden hade jag en bekant som på allvar tyckte att varje människa borde bliva vid sin läst. Eller faktiskt vid sin förälders läst. Skomakarens ungar ska laga skor och direktörens snorungar styra företagen.

Hen lutade sig här mot sin gedigna – om än ­ännu bara teoretiska – psykologiska kompetens i sin bedömning att arbetarklassbarn skulle må bättre av att inte få för sig att sträva någonstans.

Säkert tycker ni att detta låter fullständigt ­befängt.

Och det var ju faktiskt på 1900-talet hon sa det.

Nuförtiden är vi väl ändå överens om att var och en har rätt att åtminstone försöka skapa sitt eget liv efter eget huvud.

Själv blev jag inte bagare som pappa, farfar, farbröderna och farfarsbröderna. Det föll mig liksom aldrig in, jag vet inte varför. Ändå kan jag om vi bortser från min patologiska morgontrötthet se vissa fördelar: slippa sitta still hela dagarna, arbeta med kroppen, vara kreativ, göra människor glada – och det luktar alltid gott.

Och lyssna på den här: min pappa åt under sin yrkesverksamma tid tio wienerbröd om ­dagen – och såg ändå ut som en norsk längdskidåkare i kroppen.

TIO WIENERBRÖD!

Så börjar en mig närstående person i en ny ­skola, och nu pratar vi 2000-tal, 2015 för att vara exakt. På första mötet i aulan får vi veta hur otroligt STOLTA vi ska vara för det är SÅ SVÅRT att komma in här. Men det kommer bli HÅRT för barnen. För det är så HÖGT TEMPO.

Sedan kommer en kurator och säger att vi bör gå kurs i hur man förhindrar barns självmord (HJÄÄÄÄÄLP!!!!). Men GRATTIS ändå att era duktiga barn kommit in! (Ehh …?)

I klassrummet efteråt är det nervöst. Vad gör man om barnet får svårt med matten? Finns det extra stöd? Etc etc. Och medan jag sitter och undrar om jag missuppfattat något – det är väl för guds skull inte JAG som ska räkna för då kommer det garanterat att gå åt skogen?! – ­kommer det från en pappa:

– …jag är övertygad om att vi är många civil­ingenjörer och läkare som sitter här.

Så elegant faller bilan.

Så diskret kan man uttrycka så mycket om sin syn på människor.

Så kan man nedvärdera alla 15- och 16-åringarnas skolprestationer med att de är frukten av något de ärvt och inte av något de själva gjort.

Så kan man upphöja sig själv till att höra till de utvalda som avlar fram ­avkommor som självklart också ska ­vara utvalda.

Så kan man få den förälder som ­sitter där ­utan någon vidare utbildning i bagaget att känna sig allt annat än välkommen.

Så kan man också säga att all din strävan är lönlös för i den här världen är det som räknas sådant du ändå inte kan påverka – som vilka dina föräldrar är.

Jag önskar att jag hade vågat säga något. Jag äger inte den där medelklassiga själv­säkerheten att uttala mig om saker hit och dit, men om jag hade gjort det hade jag sagt att jag är inte alls lika fin som du men jag är ändå klyftig nog att låta mina barn lösa sina ekvationer själva. Och ta åt sig äran själva.

Fast just då inser jag att jag nog också låtit det sociala arvet styra mig. Jag har också gjort precis som min pappa.

Han hävdar nämligen än i denna dag att han alltid trivdes med sitt jobb.

Det är troligen vad jag kommer säga när jag är 77. Eller – eftersom jag tillhör en generation som är mer vårdslös med språkets nyanser – så säger jag nog som jag gör i dag: att jag har världens roligaste jobb.

Och om jag skulle önska något för ­barnen, så är det att de gör saker av glädje och lust.

Och aldrig för att mamma säger det.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: Stockholm.
Familj: Två barn, 15 och 11.
Gör: Jobbar på Aftonbladet.

3xtankar i mitt huvud:

Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… inte sant.

2 Jag längtar …
… alltid till Göteborg för att jag bor i Stockholm.

3 Det mest korkade jag har gjort …
… är att bli kär i konstiga män. Men någon gång ska man väl lära sig…?

Om jag ska nå toppen måste lite barlast bort

av Söndagsredaktionen

LaulHundra kilo är respekt.

Men det är inget du vill släpa på upp till toppen av Kebnekaise.

I höstas sa min vänstra ljumske ifrån. Jag har haft problem med den sedan en konferens med Sportbladet för tio år sedan, där jag hoppade tresteg för första gången. Det ­kändes som att ljumsken, ja hela höften, slets loss från fästet.

Det blev inte bättre av att jag åkte Vasaloppet 2011.

Sedan snart ett år tillbaka spelar jag därför ­inte fotboll längre vilket jag då hade gjort i ­nästan 35 år. I alla divisioner, förutom den ­högsta och lägsta, sjuan och Allsvenskan.

Det blir ett ganska osentimentalt avslut på ”karriären” när man befinner sig i division sex, inte mer med det.

Men det fick den olyckliga konsekvensen att jag har fått allt svårare att motivera mig till att motionera över huvud taget.

I våras ställde jag mig på vågen, en digital ­variant. Den blinkade till på 80-nånting, för att sedan – swish – susa upp till 101,9!

Hundra pannor, lite drygt.

Det går att se som en milstolpe: Vasaloppet, VM i Brasilien och att väga tresiffrigt – det är ­saker man bör ha gjort. I höst ska jag bestiga Kebnekaise ihop med mina systrar Alexandra och Josefine, så även om hundra kilo är respekt måste lite barlast bort till dess.

I hela mitt liv har jag vägt för mycket, oavsett hur lite jag vägt.

Som ung fotbollstalang i Jonsereds IF bröt jag fotleden under en snowboardresa i Italien. Hemflugen med SOS International från Milano till Östra sjukhuset i Göteborg för operation ­informerade jag min tränare – Kim Källströms pappa Mikael – vad som hänt.

– Be att de gör en fettsugning när du ändå är nedsövd, muttrade Källström senior som själv aldrig haft ett gram fett på kroppen.

Då vägde jag 70 kilo.

Något år senare var jag tillbaka på planen, och värmde upp framför Gais-klacken på Gamla ­Ullevi inför en viktig match:

– Räckte inte pengarna från Torbjörn Nilsson till en fettsugning? tjoade en lätt påstruken ­supporter.

Då vägde jag 75 kilo.

Ytterligare något år senare hade jag värvats av Ljungskile SK, och inför den stundande säsongen i Superettan var det invägning varje måndag. Assisterande tränaren Bosse Wålemark noterade vår vikt i ett block, och när jag vid ett tillfälle touchade 80-strecket ­efter en kebabpizza för mycket under helgen satte Bosse mig på diet.

15 år och 20 kilo senare handlar livet fortfarande om att gå ner i vikt, och just nu går det åt rätt håll: Jag är ­tillbaka på tvåsiffrigt, har förnyat gym­kortet, dragit gränsen vid en kebabpizza i veckan, håller mig till vitt vin och soda samt har bytt ut en bättre påse löst mot en mindre ­påse löst.

Livets eviga kamp fort­sätter, allt oftare funderar jag på varför egentligen.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 39.
Familj: Singel.
Bor: Solna.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet. 

4xtankar i mitt huvud:
Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är …
… att kolla om det finns badkar.

2 Vill du få mig på fall …
… så står du upp för våra grundläggande värderingar.

Jag reser ingenstans utan …
… snus.

 Jag blir rädd när …
… vi pratar om ”etnicitet” i stället för ”klass’’ och ”manshat” i stället för ”feminism”.

Introverta människor är som presenter

av Söndagsredaktionen

20cecilia gustavsson.jpgDags att generalisera lite.

Ja, vadå? Det kan en faktiskt få göra någon gång ibland.

Jag vill hylla alla introverta människor som jag tidigare inte förstått mig på.

Ni vet de där personlighetstesterna som många råkar ut för någon gång på jobbet. Där folk svarar på en massa frågor och visar sig bli en hund eller rödgul. Eller en banan, kanske,  ­eller vad som helst.

Ett sådant har faktiskt hjälpt mig förstå mig på och uppskatta människor som är betydligt mer inåtvända, eftertänksamma och tysta än jag själv. Dessutom finns de i min egen familj.

Testet heter Myers/Briggs och ja, jag vet att det är kritiserat och att allt inte stämmer. Men en skala i testet är extra spännande: Där är de två motpolerna introvert och extrovert. Det går naturligtvis att vara mer eller mindre av båda delarna.

Den extroverta är den pratsamma hårfrisören som delar med sig av sina två skilsmässor innan hon hunnit klippa din lugg.

Den introverta är den som lyckas genomgå en hel familjemiddag utan att yttra mer än: ”Kan du skicka salladen”.

I korta drag: I-typerna hämtar helst energi i sin ensamhet och har svårt för kallprat. Medan e-människorna får energi från andra, och uppskattar sociala sammanhang mer.

Därmed inte sagt att det gäller till hundra procent. En extrovert som jag kan njuta av att ligga i soffan, titta på tv-serier och bara yttra ordet ”tack” i affären under en hel söndag. Och det kan bli riktig fart på en introvert som får prata om något som engagerar, med nära kompisar.

Generellt sett är det extroverten som hyllas i dagens satsa på dig själv-era där folk förväntas vara sitt eget pigga, utåtriktade varumärke. ­Sociala kontakter och enorma nätverk står ­högre på önskelistan än analytisk förmåga och att föredra få riktiga vänner.

Men på senare tid har de introverta börjat hyllats i böcker och texter, som till exempel ­Introvert: den tysta revolutionen och Introvert’s Success Guide.

Lågmäldhet och att tänka efter före verkar ha fått en ny status.

Ju mer jag funderat på det här under åren, ­desto mer förstår jag mig på I-gänget. Som min exman, som med iskallt ansiktsuttryck kunde höra mig berätta om ett jobbproblem, (och jag tänkte: ”Herregud han lyssnar inte ens”) för att två timmar senare komma med en genomtänkt, utmärkt lösning.

Eller min 14-åriga dotter som ibland kan säga ungefär tre hela meningar under en middag, och ändå tycka att vi har det jättemysigt. Det är hon som slinker in på sitt rum för att mysa ensam när jag och den extroverte sonen pratar oavbrutet och för högt.

Ju mer jag bemödar mig om att lyssna och inte avbryta eller tröttna, ­desto mer inser jag: Många ­introverta är som presenter, inslagna i flera lager papper, där det innerst inne kan vänta något alldeles förtjusande.

Även om det så klart kan vara ­irriterande att skicka långa trevliga mess och bara få standardsvaret: ”Ok.”

Ok?

Veckans krönikör
Namn: Cecilia Gustavsson
Ålder: 49 år.
Yrke: Reporter som skriver nyhetsreportage och om böcker.
Familj: Dotter, 14, son, 11.
Bor: Södermalm, Stockholm.

5xtankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag spöka för…
… alla anonyma nättroll genom att välta deras datorer.

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla den eventuella utsikten.

3 Jag blir rädd när…
… jag möter människor som finner ett nöje i att trycka ner andra.

4 Vill du få mig på fall så…
… skrattar du åt mina skämt.

5  Jag reser ingenstans utan mina …
… fluortabletter, eftersom jag alltid råkar äta för många mellanmål.

Jag klarade apriltestet – och får leva ett år till

av Söndagsredaktionen

svante_lidenSå har man överlevt ytterligare en sommar. Det är något en man i mitt läge bör vara tacksam över. Det blir ju liksom bara färre och färre kvar med åren. Så är det förvisso för alla andra också.

Men matematiken tenderar att bli allt mer glasklar med tiden har jag kunnat konstatera. Fast jag klarar mig fram till nästa sommar. Det vet jag.

Hur jag vet det?

Jag tar alltid mitt första dopp i havet i april. Om inte isen ligger kvar ute vid hälsingekusten. Jag kan inte påstå att det är en upplevelse som får mig att ­rysa av välbehag direkt. Men ryser gör jag. Jag har ingen aning om hur kallt vattnet var i år heller. Jag har aldrig vågat mäta.

Min fru, som är läkare och expert på ond bråd död, brukar stå uppe på bryggan och betrakta mig med blicken hos den som iakttar en idiot.

– Ja, ja, säger hon trött.

– Överlever du det här så klarar du dig ett år till också.

Och hittills har det ju stämt.

Apriltestet är alltså viktigt. Viktigare än bilprovningen. Klarar man inte apriltestet så blir det inte körförbud. Det blir skroten direkt.

Men alltså inte i år.

En annan given fördel med apriltestet är att det aldrig mer blir lika kallt i vattnet. Det spelar ingen roll hur sommaren blir. Man behöver aldrig ­bekymra sig om vattentempen. Det funkar i alla fall.

Just den här sommaren har det varit ett jävla gnäll om vädret. Inte minst i den här tidningen har man kunnat läsa sig tårögd om eländet.

Men själv tycker jag att det har varit kul och ­stimulerande med dimman, störtskurarna och ­snålblåsten. Jag har känt mig märkvärdigt hemma i sommar. Fast det kanske beror på att man är någon slags halvislänning. Däruppe på Island motsvarar nämligen en svensk skitsommar ett finväder man bara kan drömma om.

Jag kravlade upp på den nya vulkanen på V­estmannaeyjar för ett par år sedan. Det blåste väl en 30-40 sekundmeter och det kändes som om jag skulle blåsa iväg när som helst.

Men det gjorde jag inte. Däremot höll jag på att dränkas av regnet. Som ”föll” UPPÅT på krater­kanten.

Tycker du att det låter konstigt, att jag kanske har fått för mig att dra en skröna? Då har du fel.

Regn som faller uppåt utgör bara ett av de mindre märkliga inslagen i den isländska vardagen. Badkulturen är annorlunda också. Där badar man året runt i skållheta källor så något apriltest kommer aldrig på tapeten.

Årets badsommar härhemma blev onekligen lika omväxlande som de isländska väderleksrapporterna­ brukar vara. Salt och kallt på västkusten. Bräckt och kallt i Bottenhavet och strömt och kallt i diverse norrländska åar och älvar.

Det är något visst med de strömmande vatten­dragen. Dels kan det hända spännande saker i dem som kräver god simkunnighet och dåligt omdöme. Dels kan man dricka badvattnet. Bara en sån sak.

Bara Sverige svenska älvar har.

Jag simmade över Ganges i Indien en gång. Det skulle jag inte ha gjort. Den simturen var en starkt bidragande orsak till att jag senare fick uppleva några minnesvärda veckor på infektionskliniken i Gävle. Till läkarnas stora förtjusning. Jag ­hade nämligen allt utom pest och ­spetälska.

Semestern må vara slut. Men inte badsäsongen – den slutar samtidigt som kajaksäsongen, nämligen när isen lägger sig.

Och det bör väl dröja några månader.

Sedan är det bara att dra på sig något varmt och invänta nästa års apriltest.

Och kanske få grönt ljus för ett år till.

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Ålder: 63 år.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustrun Maria. Sönerna ­Magnus och Einar.
Bostad: Lägenhet i Uppsala.

4xtankar i mitt huvud:

Som osalig ande skulle jag spöka för …
… det säger jag inte. Men den jäveln snodde den som då var kvinnan i mitt liv ifrån mig. Vänta bara.

2Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är sätta upp utrustningen och tömma ut hela packningen så att stället liknar ett slagfält efter mindre än fem minuter.

Vill du få mig på fall …
… säger du vad som helst. Jag är redan upptagen. Men tack för försöket.

4 Jag reser ­ingenstans …
… utan min isländska torshammare som hängt runt halsen de senaste 41 åren.

Både svart OCH vitt!

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggDen plötsliga mobben mot förorten gör mig oändligt trött.

Alldeles nyligen har debatten blossat upp igen, förståsigpåare redogör för ett hätskare klimat, och out of the blue har homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism skrivits upp på agendan.

Som om det vore något nytt. Som om förorten i ett svep bytt skrud – från lummiga radhusplättar och plaskdammar till något ont och smutsigt.

Så är det naturligtvis inte. Det har aldrig varit svart eller vitt.

Jag var sex år gammal och bodde i Rinkeby när jag såg en död person för första gången. Han bars ut ur huset mittemot. Mördad. Och bara ett par månader senare mördades vår granne av sin man. Han ströp henne, ångrade sig och tog med liket till polisstationen.

Strukturerna, våldet och hederskulturen har alltid funnits, men nya förståsigpåare verkar ha upptäckt problemen alldeles nyligen. Och nu skriker dom högt att något måste göras.

Har ni ens varit i förorten undrar jag? Det har ju sett ut så här sen 1970-talet. Men då var det ingen som brydde sig.

I Rinkeby gick jag på ett dagis med barn från jordens alla hörn och redan som fyraåring hade jag lärt mig mina första fraser på finska och spanska. Min bästa vän hette Antonio och arbetade som städare på dagiset, han hade flytt från diktaturen i Chile. Antonio var 17 år då. Och jag fyra. Jag var alltid kvar tills stängning, och då kom han med sin skurhink och sin mopp. Han pratade spanska och jag svenska. Sen dess har vi följt varandra genom livet.

Så kan det också se ut. För i förorten finner man otippade vänner och blir berikad. För livet.

Allt är inte bara svart. Eller vitt.

Men förståsigpåarnas uppfattning verkar skifta.

För några år sedan åkte många av dem ut till för­orten och betongturistade. Man skrev reseliknande reportage om fruktstånd, exotisk mat och om hur fint det var i den mångkulturella samvaron. Vi som vuxit upp i områden som Rinkeby, Husby och Tensta, ­fattade ingenting. Vi kände inte alls igen oss.

Men sen började det brinna i Husby. Och pendeln svängde omedelbums, för nu förvandlade skribenterna betongförorterna till något ont som hemsökts av jävulen.

Svart eller vitt.

Nu i sommar har debatten dragit i gång igen. ­Temat för stunden handlar om att det är så hemskt synd om kvinnorna som trycks ner, om bögarna som tvingas flytta och om ungarna som ingen ser.

Problemet är att problemen alltid har funnits. Men att ingen någonsin brytt sig. Ungarna i förorten fick klara sig själva redan på 1970-talet. Kvinnor ­mördades redan då. Och bögarna vågade knappast gå hand i hand över Rinkebytorg. So, whats new?

Jag har barndomsvänner som har mördat, begått självmord och knarkat ihjäl sig. Jag har också klasskompisar som lever bra och välordnade liv i dag.

Det bara blev så. Och så kommer det alltid att ­vara. Några klarar sig, andra inte.

Tanken med miljonprogrammets förorter var god. Billiga lägenheter i områden där köpcentrum och skolor fanns samlade. Brilljant, på papperet.

Men politikerna tog snabbt sin hand ifrån dem som bodde där.

Jag var åtta år när jag flyttade ifrån Rinkeby. Två veckor innan flyttlasset gick till Kista mördades en av min mammas bästa väninnor av sin man. Det var ett hedersrelaterat mord, ett i raden av många, som ingen ­pratade om.

I Kista, dit vi flyttade, var allt lite finare, men problemen tog sig dit också.

Att beskriva situationen som mer kvinnofientlig i dag är en skam mot alla som fick sätta livet till redan för 40 år sedan. Att beskriva kidsen som mer vilsna i dag är en skam mot ­alla som knarkade ihjäl sig ­redan för 30 år sen.

Det finns, och har alltid funnits, fantastiska människor i förorten. Det finns, och har alltid funnits, både och.

Så, snälla sluta mobba eller hylla förorten, om vartannat. Det är som det alltid har varit.

Inget har hänt.

Veckans krönika:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 43.
Familj: Tre döttrar som är 19, 17 och 12 år. Katterna Selma och Svea.
Bor: I Årsta.

5 x tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag …
… spöka för alla politiker som förstört framtiden för barnen som växer upp i Grekland i dag.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att kolla sängarna. Och välja den som är minst obekväm.

Jag blir rädd när …
… mina tonårsdöttrar är ute på nätterna och inte hör av sig.

Vill du få mig på fall …
… säger du något roligt som får mig att skratta.

5 Jag reser ­ingenstans …
… utan mitt ­älskade Lypsyl.

De lyckades knappt ­lära mig någonting

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundOm jag ska vara helt ärlig så är jag ganska värdelös på det mesta. Det mesta praktiska alltså.

Jag får höjd puls bara jag ser en borrmaskin, och tanken på att sätta upp en hylla gör att jag vill fly landet. Det är horribelt.

Tro inte att jag inte har försökt! Jag har borrat, skruvat, spikat och slipat! Resultatet blir ofta… väldigt, väldigt dåligt. En gång skulle jag sätta upp en String-bokhylla, ett projekt som slutade med att jag fick spackla och måla om hela ­väggen. Givetvis blev spacklingen ojämn och jag råkade få färg på en dörr som verkligen inte ­behövde få några stänk blått på sig.

Att vara ”händig” är så att säga inte riktigt min grej.

Vilket egentligen är ganska konstigt, för jag växte upp i ett hem där det mekades och fixades och donades nästan hela tiden. Jag var förvisso helt ointresserad av sånt och föredrog att stänga dörren och läsa fantasy-romaner, men någonting borde jag väl ha snappat upp? I förbifarten, liksom?

Men nej, mina föräldrar lyckades inte lära mig särskilt mycket alls, och jag verkar inte vara den ende. När jag ser mig om i min bekantskapskrets, bland bekanta och kollegor, så verkar ­denna praktiska inkompetens vara normen bland människor födda, säg, efter 1975. Oavsett kön och härkomst så sitter tummen ofta mitt i handen.

Hur kan det komma sig? Tog alla 40-talist­föräldrar ett kollektivt beslut att strunta i att lära sina barn hur man lagar en läckande tvätt­maskin,­ byter däck på en bil, lägger upp ett par byxor eller skarvar en lampsladd? Det känns nämligen inte som att samma kunskapstapp skedde mellan 40-talisterna och deras föräldrageneration – där tycks väldigt mycket ­använd­-
bar kunskap förmedlats vidare.

En förklaring skulle kunna vara att den här typen av kunskap förlorade sin status i och med den snabba tekniska utvecklingen under 1900-talets andra hälft. Varför bemöda sig med att lära ungen fålla gardiner, det kan ju personalen i butiken fixa.  Nej, då är det bättre att hen lär sig programmera videobandspelaren. För det kommer vara viktigt i framtiden!

Ett sorgligare alternativ, ett som jag tror stämmer mycket i mitt fall, är att svenskar är väldigt dåliga på att umgås mellan generationerna. Jag kan inte påstå att jag umgicks särskilt mycket med mina föräldrar, jag hängde mest ensam i mitt rum eller med kompisar, så hur ska jag då ha kunnat snappa upp deras färdigheter? Det enda jag lärde mig av farsan var ett gäng ­skrönor från hans uppväxt i Ö-vik, samt att det bara är idioter som har solglasögon ­inomhus. Och av morsan? Jag vet ärligt talat inte. Kanske att rutigt och ­randigt inte matchar?

Nog för att det är trist att jag aldrig fattade hur man bygger ett uthus eller vad det må vara, men den kunskap jag saknar mest är kunskapen om mina föräldrar. Vilka de var. Vad de drevs av. Jag var för upptagen med annat för att lära känna dem ordentligt – lära känna dem som människor, vänner – och nu är det för sent.

Allt jag har kvar är minnen, anekdoter, några foton och en total oförmåga att borra upp en hylla.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Fästmö, ­syster, styvkatt.
Bor: Telefonplan i södra Stockholm.
Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

5x tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag …
… spöka för prinsessan Estelle, eftersom spöken hör hemma i slott. PS: Jag är ett snällt spöke.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att ställa ifrån mig min resväska.

3 Jag blir rädd när …
… jag tänker på klimathotet. Vi är rökta.

4 Vill du få mig på fall …
… bjuder du mig på ost.

5 Jag reser ingenstans …
 …utan en bok.

Aldrig att ungarna får röra mina bärbuskar!

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYNär jag växte upp förknippade jag den här tiden på året främst med två fenomen: Skolstart och vinbärsplock.

Båda ungefär lika lockande.

Att plugget drog i gång, var väl i och för sig lite halvspännande. De melankoliska känslorna över att sommarlovet var slut, övergick rätt raskt i glädjepirr när jag fick syn på mina bästisar Anna-Karin, Åsa och Sofie. Vi var lyckligtvis helt befriade från skolgårdsångest, för tillsammans bildade vi en crazy kvartett, som sket i vad alla andra tyckte och gick vår egen väg, trygga i vår fyrsamhet.

Vad gäller vinbärsplockandet, däremot, fanns det ingen som helst förmildring. På vår tomt växte ett gäng jättestora buskar som dignade av bär och eftersom mamma och pappa var rekorderliga ”fylla förråden”-föräldrar fick inga förgås.

Alltså hade jag och mina syskon fått ett beting som gick ut på att buskarna skulle renrakas innan vinbären käkades upp av trastarna. Det innebar att vi, varje dag efter skolan, lommade hemåt för att plocka de där rackarns bären. Således tillbringades rätt många timmar i trädgården, vilket var tråkigare än trist, (vi hade ju varken walkmans, mp3-spelare eller smartphones på den tiden, det här var 1970-talet), oftast blött (Jämtland) och alltid kallt (Jämtland – igen).

Att skörden förädlades till gudagod marmelad, sylt och saft, var inget vi imponerades av. På den tiden var det ingen som skröt om att matkällaren var fylld av torkade kantareller, syltade päron och fruktmos. Nej, den som ville få ”likes” (IRL, förstås – inte ens internet var ju uppfunnet) bjöd hem polarna på sodastream-partaj.

I dag tänker jag så klart annorlunda. I dag skulle jag göra rätt mycket för att ha nog med tid och buskar för att få ihop några burkar med hemgjord sylt. Om mina barn skulle få betinget att raka rent bland plommon, äpplen och vinbär?

Inte en chans. Det nöjet skulle jag behålla helt och hållet för mig själv.

ThinkstockPhotos-492677853
I dag drömmer jag om att ha egna bärbuskar. Foto: Thinkstock.
Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB