Arkiv för October 2015

- Sida 1 av 1

Det du är rädd för

av Söndagsredaktionen

PMarkusLarsson_bloggopkulturen är besatt av människans undergång. Jag kan inte räkna hur många böcker jag har läst, hur många filmer jag har köpt biljetter till och hur många tv-serier jag har knarkat hemma i soffan som går ut på att människan, som vi känner henne, antingen riskerar att utrotas eller utplånas.

Det kan bero på meteorer. Det kan bero på kärnvapen. Det kan bero på jordbävningar. Det kan bero på smarta apor. Det kan bero på att kvinnor och män blir sterila. Det kan bero på apokalyptiska stormar eller resistenta bakterier eller datorer som blivit medvetna om sin egen existens. Det kan till och med bero på vampyrer eller zombier eller invasioner av utomjordiska varelser.

Vissa av historierna är påkostad Hollywood-buskis (oljeborrarna i Armageddon). Vissa är oförglömliga (Cormac McCarthys Vägen eller Margaret Atwoods Oryx och Crake).

Budskapet är lika gammalt som Uppenbarelseboken i Bibeln – en dag kan eller tar civilisationen slut.

Ridå. Sista beställningen. The end. Tack för kaffet. I did it my way.

Ju äldre jag blir desto mer börjar jag misstänka att nöjesvärldens ragnaröksdisco är en symbol för en smygande skräck som alla känner av och tvingas leva med i dag – klimatförändringar och global uppvärmning.

Åh, jo. Låtsas inte nu. Jag vet vad du egentligen är rädd för. Jag vet vad du inte ens vågar tänka på. Jag är som du.

I år blev en miljöprofessor vid Stockholms universitet, Johan Rockström, den mest delade sommarprataren i sociala medier. Han varnade om allt det som den överväldigande majoriteten av alla oberoende forskare i dag är ense om: Om inte vår förbränning av fossila bränslen och andra miljöförstörande illdåd begränsas ordentligt, eller upphör helt och hållet, kommer korallreven att försvinna, Amazonas regnskogar att kollapsa, isarna att smälta och haven att dö. Livet för kommande generationer kommer att bli oerhört svårt, kanske omöjligt. 

I sin senaste och omfattande bok Det här förändrar allt skriver aktivisten och författaren Naomi Klein om klimathotet och gav bland annat en bild av det paradoxala i att kapitalismen, som åtminstone har skänkt delar av mänskligheten ett större välstånd och bättre hälsa än några andra ideologier, också håller på att förstöra möjligheterna för liv. 

Det går inte att borra sönder, skända och våldta jorden för profit längre, inte med samma samvetslösa frenesi.

För några veckor sedan gjorde den amerikanska presidenten Barack Obama en lång intervju i rockmagasinet The Rolling Stone där han, noggrant och utförligt, redogjorde för sin kanske värsta huvudvärk och oro under sin sista tid som världens mäktigaste man – miljön.

Fruktan förenar. Eller som teknikmagasinet Wired formulerade det på Twitter: Klimathotet är så akut att till och med USA och Kina är överens om det.

Under det mörka molnet verkar vår underhållning försöka bearbeta det som få orkar tänka på symboliskt. Och i dystopigenren har jag i så fall inte hittat en vackrare bok än Station eleven av Emily St John Mandel.

I Station eleven går världen under av samma sjukdom som i Stephen Kings roman Pestens tid, en superförkylning. Men till skillnad från andra böcker på liknande tema skriver inte Emily St John Mandel i huvudsak om barbari, våld och umbäranden. I stället fokuserar hon på människans känslor, minnen och relationer.

Vilka vill vi ringa till när slutet kommer? Vad kommer vi ihåg? Vad saknar vi? Vem vill vi hålla i handen? Vad bryr vi oss om när hela tillvaron når sin sista september?

Resultatet är en sorglig men också trösterik påminnelse om vad vi en dag riskerar att förlora – en mirakulös och skör värld, vår kärlek och empati, oss själva.

Min brors fru blev så bergtagen av Station eleven att hon rekommenderade den till en kollega som höll på att dö av cancer. Mot slutet läste släktingarna boken högt vid sjukbädden. 

Hen fick tyvärr inte veta hur den slutade.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 39.
Familj: Mor, far, storebror.
Gör: Musik- och nöjeskrönikör på Aftonbladet.
Bor: I bostadsrätt i Stockholm. 

4xtankar i mitt huvud:

Som osalig ande skulle jag spöka för …
… religiösa fanatiker av alla slag eftersom de förgiftar världen med sina obscena och världsfrånvända irrläror.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla minibaren.

Vill du få mig på fall säger du …
… ”mahna, mahna”.

4 Jag reser ingenstans utan min…
… datorväska.

Fördelarna med att vara en kaosskapare

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggEn helt vanlig söndag hos the Milsteads.­

Maken Dave springer runt och ­rotar i glasburkar efter schweiziska mynt ­eftersom han har glömt att lösa problemet med kontanter på sin jobbresa i morgon. Inte heller har han ordnat hotellrum.

–  Jag SKA åka till Genève, come hell or high water! Morrar han.

– Fråga dig själv: Vad skulle din vän Mark ha gjort i din situation? Säger jag.

– Sovit på flygplatsen, med en limpa som kudde, suckar Dave.

Det finns stunder då jag önskar att vi vore lite mer som våra grannar.

De är nämligen ytterst ordentliga människor. Sådana där som gör en budget och håller den. Som tänker ut alla veckans måltider i förväg och planerar matlådor. Som betalar räkningar i tid (utom en gång för några år sedan då de tydligen fick en påminnelse) och som inte missar att packa ner viktiga saker när de åker på semester. Och min familj är, well, motsatsen.

The Milsteads har aldrig orkat göra en budget – slöseri med tid eftersom den ändå alltid spricker – och bokar resor högst några dagar före avfärd. När vi väl åker på semester rafsar vi ihop bagaget i olika plastpåsar och försöker lägga på minnet vad som finns i Apoteket-kassen respektive ICA-Maxi-påsen. Sen glömmer vi hälften av dem på flygbussen.

Medan våra grannar lägger ner all energi på att förutse och undvika trubbel, lägger vi samma kraft på att lösa katastroferna i takt med att de uppstår.

Som den där gången när jag blandade ihop Apoteket-påsen innehållande pass, kort, telefon och nycklar med en påse som skulle slängas på tippen i containern för schaktavfall. Det blev lite jobbigt att förklara för personalen på återvinningen att de var tvungna att genomsöka containern för att det låg ett pass där bland asbesten, men man vänjer sig.

Det måste sägas: som prokrastinerare blir man med tiden mycket skicklig på att ställa saker till rätta genom att improvisera. Jag nämnde vår vän Mark och han är lite av en förebild i den grenen.

Det finns ingen i min bekantskapskrets som har glömt passet under så många resor som han. Detta inträffade vid ett tillfälle när han bodde i Othmarschen i Tyskland och skulle iväg på ­konferens. Lösningen blev att ringa Dave – som också var baserad i området – och be honom åka hem och hämta värdehandlingen.

– Hur ska jag göra då, jag har ju ingen nyckel? undrade Dave.

 –Det är okej, du ringer bara på hos grannen och ber om att få använda hans vind. Det finns ett hål där som jag har gjort som leder till min vind. Kryp igenom det och sedan klättrar du ­ner och hämtar passet.

Sagt och gjort, Dave åkte dit och bad om att få begagna sig av vinden. Och den ytterst förvånade­ grannen fick för första gången veta att han hade ett hål i väggen.

Problem solved.

Jag är helt övertygad om att Dave kommer iväg på sin resa i morgon, på något underligt sätt. Och lika säkert är att det blir en ­minnesvärd upplevelse, på det där ­Milstead-viset. Det är kanske den ­största fördelen med att vara en oförbätterlig kaosskapare: Livet får en nödvändig dos underhållning och humor. Det är faktiskt värt ­priset. Även om grannen i ­Othmarschen kanske inte tänkte i de banorna när han spikade igen hålet på vinden.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead, 38.
Familj: Dave, 45, Arvid, 4,5 och ­Ambjörn, 1 år.
Yrke: Reporter.
Bor: Haninge utanför Stockholm.

4x tankar i mitt huvud:
Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… sänka värmen. Heta sovrum är det värsta jag vet.

2 Vill du få mig på fall …
… tar du med dig allt det där som jag glömmer och gillar mig ändå.

3 Jag reser ingenstans utan min …
… laptop.

4 Jag blir rädd när …
… hat blir politik.

 

SL – vi kan faktiskt inte ha det så här

av Söndagsredaktionen

OOisinm min älskade 59:a måste jag dessvärre än en gång berätta.

Busslinjen som sköt som en pil över Centralbron och på tio minuter tog mig från söder till city och Aftonbladets redaktion, med vilken jag slapp morgonrusningen i tunnelbanan och den livsfarliga gången mellan T-centralen och Centralen där forcerade människor inte drar sig för att trampa ner de få bohemer och filosofer som ännu gör något så omodernt som att promenera i civiliserad takt.

Jag har på denna sida tidigare författat en ­kärleksförklaring till en obskyr linje med måttlig turtäthet och få passagerare, då envisa rykten gjorde gällande att SL tänkt skrota den.

Ta ert förnuft till fånga, ropade jag, lägg inte ner en buss som har trafikerat Stockholms gator sedan 1930.

59:an likviderades inte. Men sträckningen av linjen lades om i somras. Den startar ännu i Norra Hammarbyhamnen, men den går numera till Fredhäll i stället för till Karolinska sjuk­huset.

Jaha, kanske ni muttrar. Vem bryr sig? Hur har någon mage att i en tid av flyktingkatastrof, drunknade barn i Medelhavet och krismöten i EU börja gnälla över en buss?

Sanningen är att ingen föreställning kunde vara mer felaktig än att denna fråga är oviktig. Problemen med nya 59:an kanske inte är av samhällsekonomisk betydelse, men mitt lidande är icke desto mindre betydelsefullt.

Att det numera tar dubbelt så lång tid att ta sig till jobbet är inte hela världen. Jag är medveten om att många stockholmare har betydligt längre restid än så och det går ju alltid att försjunka i en bok.

Och det finns också mer att titta på genom fönstret. Gamla stan, myllret på Vasagatan, ­knasiga Tegelbacken.

Men bussen går numera via Slussen, denna debila trafikarusell som påstås vara genial men som ingen vettig person förstår sig på. Detta är ödesdigert.

Empiriska studier säger mig att chauffören hamnar fel i dessa rondeller minst en gång i veckan. Två gånger har bussen dragit upp för Hornsgatan i stället för ner i tunneln mot Medborgarplatsen. Vi passagerare har ropat att hen kör ­tokigt, varpå chauffören har tvingats till mödosamma ­u-svängar som ­korkar igen trafiken och får oss alla att skämmas.

Måttet var rågat häromdagen, då vi plötsligt åkte upp för Katarinavägen. Kul för oss som hade ödmjuka förhoppningar om att få stiga av vid Östgötagatan.

Och min vän Fredrik Virtanen ­rapporterar om vad som först verkade vara ett terrorattentat mot bussen. Två enorma smällar, två glasrutor sprack, ett ögonblick av panik. Busschauffören hade lyckats köra in i en stolpe. Givetvis vid Slussen.

Och apropå Slussen: Häromdagen kom inte den avlösande chauffören. Vi fick alla stiga av och ta t-banan.

På eftermiddagarna segar sig 59:an fram i ett tempo som inte ens imponerar på en snigel. Det har gått så långt så att Jan-Olov Andersson, mångårig nöjesmurvel på denna tidning och ­ytterligt konservativ i sina vanor, har meddelat att han har sagt farväl till vår älskade linje och gett sig ner i trängseln i under­jorden.

Någon på twitter skrev till mig i ­våras: ”Paradiset är aldrig så nära som när man tar 59:an från jobbet till puben”.

Till dig på SL som har fattat beslutet om ny sträckning: Det fanns säkert en god ­tanke ­bakom beslutet, men vi kan inte ha det så här. Tänk om, tänk rätt.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 51.
Yrke: Nyhetskolumnist.
Familj: Sonen Henry.
Bor: Stockholm.

5 x tankar i mitt huvud:

Som osalig ande skulle jag spöka för …
… Brian Jones eftersom jag tror att han skulle gilla det. 

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen.

Vill du få mig på fall gör du …
… så lite som möjligt.

Jag reser ingenstans utan min …
… snusdosa.

5 Jag blir rädd när …
… enfalden ­sköljer över mig.

Inga problem med att vara en sillamjölk

av Söndagsredaktionen

12kristoferbyline-2Det finns många engagerade sportföräldrar. Jag är inte en av dem. Idrott har aldrig varit min grej – och det har så klart bidragit till ­mina barns ointresse för all typ av sportutövande.

Därför blev jag lite förvånad när den 15-årige sonen plötsligt en dag på landet nu i somras undrade om vi kunde börja träna. Vi hittade ett par gamla hantlar långt in i förrådet och körde lite olika övningar några gånger i veckan under semestern.

Jag är 1,85 och väger in på strax över 70 kilo så ni fattar kroppskonstruktionen: Lång och spinkig. ”En sillamjölk”, som man säger i Skåne. ­Sonen är av liknande slag så målet med träningen var helt enkelt att få lite muskler. Han är i den ­åldern när det börjar bli extra viktigt hur man ser ut.

Jag förstår precis, jag har också varit där. Fått kommentarer i omklädningsrummet i skolan och känt mig som ett benrangel på stranden.

Det var rätt många år sedan nu men under en period gick jag på gym och placerade min spensliga kropp i olika träningsmaskiner. Och visst, efter ett par månader syntes resultat. Jag byggde upp lite muskler, kände mig som en sund, frisk människa och förmodligen fick jag lite bättre självförtroende på kuppen.

Men kul blev det aldrig. Tvärtom tvingades jag uppbåda en rejäl dos självdisciplin för att lyckas hålla i gång. När gymmet, som vi hade på jobbet, praktiskt nog försvann såg jag min chans och lade ner projektet. Ett par veckor senare såg jag ut precis som jag hade gjort innan jag började­ dra i de där maskinerna och lyfta den där skivstången.

För att behålla mina nyvunna muskler hade jag varit tvungen att pressa mig till det yttersta ett par gånger i veckan. Gå i krig mot min egen kropp, för så fort jag slutade lyfta vikter var jag ju snabbt tillbaka vid utgångsläget – sillamjölken. Så lite var alla dessa trista gympass värda. Och så oviktiga var tydligen de där musklerna.

Det här fick mig att fundera på varför det var så viktigt att se ut som något man inte är. Om jag hade jobbat i skogen hela dagarna hade jag förmodligen haft de där musklerna utan ett enda gymbesök. Men jag är inte skogshuggare utan sitter framför en dator på en redaktion fem ­dagar i veckan.

I de flesta andra sammanhang brukar jag lita på min kropp. Blir jag förkyld fixar kroppen det, skär jag mig med brödkniven så läker såret.­ Strategin har hållit ganska bra genom åren. Ibland hugger jag ved på landet, det funkar bra. Då och då bär jag tunga saker, inga problem. Och jag cyklar till jobbet varje dag. Kroppen funkar för det liv jag lever, det räcker bra för mig. Dyker det upp problem ­under resans gång tar jag det då. Och att kroppen valt den här lite nesliga sillamjölke-looken kan jag inte göra så ­mycket åt.

Så vad hände med sonens träning? Jo, sommaren på ­landet tog slut och hantlarna åkte in i boden igen. ­Efter det hörde jag inte så mycket­ mer prat om det hela – förrän ­härom dagen när han glatt meddelade att han börjat på skolans gym. Och till skillnad från mig tycker han att det är kul.

Själv har jag förlikat mig med mitt öde – 49 år och sillamjölk.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson.
Ålder: 49 år.
Familj: Fru och två barn.
Bor: I Hägersten.
Gör: Biträdande debattredaktör.

4 tankar i mitt huvud:

1  När jag är sjuk vill jag …
… att brevbäraren ska komma.

2  Jag dansar bara om …
… jag är onykter. Tyvärr.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… köper något av en telefonförsäljare.

4  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… öl, gammeldansk och en räkmacka.

Sida 1 av 1
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB