Arkiv för February 2016

- Sida 1 av 1

Dagen då något gick sönder

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenMånga av oss, i alla fall vi som var barn, hade gått upp tidigt den här lördagsmorgonen den 1 mars 1986. Vi hade blandat till O’boy och brett ostmackor och lagom till klockan åtta satt vi bänkade framför tv:n. Gomorron Sverige med Fredrik ­Belfrage som programledare var vid den här tiden en höjdpunkt i vårt, med i dag som jämförelse, fattiga tv-utbud. Vi var ­inte bortskämda med vare sig tecknat, musik, eller mysprat i tv – ­lördagsmorgnarnas Gomorron Sverige ville man helt ­enkelt inte missa. Men det blev inget Hacke hackspett den där morgonen: Olof Palme hade skjutits till döds mitt i centrala Stockholm. I dag (den 28 februari 2016) är det 30 år sedan, och då och då dyker frågan upp – på krogen, på middagen, på dejten, i taxin: Minns du vad du gjorde när du fick höra att Olof Palme blivit mördad?

Minns ni, frågar jag mina vänner. Minns ni vad ni gjorde? Minns ni vilka ni var?

Lisa, som vid den här tiden var fullt upptagen med att vara tonåring, berättar:
– Jag satte på tv:n för att kolla på Gomorron Sverige men i stället var det en rödgråten Ewonne Winblad som berättade vad som hänt. Jag sprang in till mamma. Hon satt helt tyst med tidningen uppslagen i sängen. Jag glömmer aldrig ­hennes ansiktsuttryck!

Annika var tio den där dagen. Ända sedan hon var två ­hade hon gått i förstamajtåget med sina föräldrar.
– Mamma och pappa var så allvarliga. Det vilade en obehaglig känsla över hela den där dagen, som att inget någonsin skulle bli som vanligt igen. Men sen blev det måndag och jag gick till skolan, säger hon och fortsätter:
– I dag är mina föräldrar husägare, egna företagare och skulle aldrig få för sig att ta något annat färdmedel än ­bilen in till stan. Haha, och de röstar på Folkpartiet! De har blivit allt det där de en gång föraktade så mycket, berättar hon.

– Olof Palme var kung, säger Åsa som då var 13 och drömde om att resa, rädda fattiga barn och gifta sig med Boy George.
– Mamma väckte mig – hon grät och ­visade upp DN:s förstasida. Jag hade varit så säker på att jag bodde i världens bästa och tryggaste land. Men något gick sönder den dagen, berättar hon.

På sidan 60 har vår samordnare Gunilla ­Granqvist satt samman ett bildreportage med ­arkivfoton på Olof Palme. Från en svunnen tid – innan något gick sönder.

Hästarna ger mig mer än cheerleading

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggNär jag kommer hem ligger den där och hånar mig, friskvårdschecken från jobbet. Som i snabbspolning börjar min hjärna rada upp utgiftsposter som den där pengen hade kunnat täcka. Om jag hade haft ett intresse som Skatteverket ansett vara hälsofrämjande, vill säga.

Tar upp webbläsaren och kollar reglerna ännu en gång, men nej – ridning finns inte med på Skatteverkets lista över bidragsvärda aktiviteter. Det gör däremot homeopati, rosenterapi, cheerleading och örtbad. Hästar, menar byråkraterna, är en dyr och exklusiv hobby som utövas av människor som redan har det för bra.

Kollar termometern – minus 15 grader. Jag drar på mig ridkläderna och ger mig ut i kylan till min glamorösa hästtillvaro. I stallet verkar vattnet vara på väg att frysa, så jag beslutar snabbt att fylla upp hinkar i boxen medan tid är. Sedan går jag och hämtar den 30 kilo tunga ­fodersäcken från bilen. Gör rent boxen och ­släpar skottkärror med rykande dynga över den frusna marken. Sadlar hästen och svär lågt när händerna stelnar i kölden. Men säg den hästmänniska som kastar in handduken för lite ­vintertemperatur! Skrittar en halvtimme och försöker hålla liv i tår, fingrar och ansikte. Sedan går jag över till trav och slutligen galopp.

När jag sitter av har jag en känsla av eufori. Försöker förmedla glädjeruset för min man på telefonen.
– Du är överlycklig för att hästen gick rakt? undrar han innan vi byter samtalsämne.

Väninnorna i stallet är däremot helt på det klara med vad jag menar. Förstående nickar ­utbyts, leenden och muntra kommentarer ­utväxlas. Alla vet vad det innebär, det där lilla steget framåt som plötsligt förändrar hela upp­levelsen i ridningen. Sådana där små ögonblick som lever kvar i minnet i minst en vecka.

Väl hemma känner jag av passet i kroppen. Magmusklerna har fått jobba mot hästens krafter, träningsvärken molar. Faktum är att hela hållningen har förbättrats sedan jag återupptog ridningen. Bröstmusklerna är längre nu, en ­välbehövlig motvikt till timmarna framför jobb­datorn. Men den största förändringen är ändå psykisk. Deadlines och konflikter på jobbet ­följer inte med in i stallet – de avskyr hästen på samma sätt som djävulen skyr kors. Och mina sömnproblem har upphört sedan jag började ägna kvällarna åt att bråka med 600 kilo märr
i stället för att slå på tv:n.


Studier visar att ridning
stärker balansen, ­bålen och symmetrin i kroppen. Häst­understödd terapi används inom ­psykiatrin, rehabilitering och neurologin. Det finns till och med underlag som visar att dessa vackra djur hjälper till att fostra bra chefer, eftersom tjejer i stall­miljö får skinn på näsan och utvecklar ledaregenskaper.

Samtidigt står kvinnor för flest sjukskrivningar, särskilt av psykiska orsaker.

Det vore alltså politiskt vettigt att låta ridning räknas som friskvård, eftersom aktiviteten uppenbarligen gör människor friskare. Men i stället kan jag lägga mina pengar på homeopati och bastubad.

Tror jag mår bättre utan.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead, 38.
Yrke: Reporter.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Dave, 45, samt sönerna Arvid, 5, och Ambjörn, 1,5 år.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är rik. Hästmänniskor är inte bättre bemedlade än andra, vi är fattigare för att vår hobby kostar så sjukt mycket!

 Jag längtar alltid till …
… Falsterbotävlingarna. Sol, bad och sjukt fina djur.

Det mest korkade jag har gjort är att …
… lämna Ambjörn ensam med eltandborsten, en tandkrämstub och en toalett.

Kärlek för mig är att …
… få kanelbullar i brevlådan från någon man saknar.

Tjatter och rena rama ding dong

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag hör dem redan i korridoren när jag stressar in lite­ försenad på måndagsmorgonen. Mina kollegor och ­deras tjatter. Det är ett välbekant och välkomnande tjatter. Det är ett tjatter som gör mig glad.

Ni kanske tycker att tjatter är ett nedsättande ord – borde jag inte kalla det för diskussioner i stället?

Men skillnaden mellan en diskussion och ett tjatter är ­denna (källa: mig själv): Under en diskussion tenderar vi att ibland tävla i att övertyga varandra, några briljerar, andra lyssnar och makt byter ägare efter vem som låter mest självsäker. På både gott och ont. Jo visst, med diskussioner kommer man så klart även fram till lösningar på problem. Med diskussioner kan man lära sig nytt och tänka om.

Med tjatter däremot är det fullständig anarki! Ingen försöker helhjärtat att övertyga någon annan om sin åsikt utan ­ALLA försöker berätta något för ALLA samtidigt! Alla har precis lika mycket makt. Alla är inbjudna. Alla äger ämnet. Det är punk! Det är Sex pistols i sin begynnelse. Det är ibland rena rama ding dong. Och väldigt sällan kommer man fram till något som kan kallas konkretion. Det är ­liksom inte syftet med tjattret. På ­både gott och ont.

Och efter en lång jäkla skithelg är det få grejer som kan göra mig på så bra humör igen som mina kollegors tjatter. Det kan börja med en galen italiensk ­läkare de har sett på tv för att
minuten efteråt hamna i Stockholms kommunikationssystem. Och så slutligen tonartshöjningen: Det eviga tjattret om dekorationsstegens vara eller icke vara som inredningsdetalj (detta är sen ­gammalt). Ett engagerande, kärvänligt tjatter kan faktiskt rädda en från ångest, stress och mörka tankar. I alla fall för ett tag. Ibland är det där taget tillräckligt.

Jag har inget twitterkonto, men tänker ändå att om det sociala ­mediet skulle ha ett svenskt namn så skulle det ­heta Tjatter (i stället för kvitter som är en vanligare översättning). På ­sidan 12 kan ni läsa om Elisabeth och Ann-Louise som fann varandra på just Twitter. De bor i olika städer men blev bästa vänner efter att ha tjattrat med ­varandra. Och så har vi vår Hanna här på ­redaktionen: Hon tjattrade upp sin kille på Twitter. I dag är de gifta och har barn. Så tjattra på!

Plötsligt rasar en del av taket in

av Söndagsredaktionen

Oisin”Erkänn folkmordet på armenierna. Till och med Kim Kardashian har gjort det”.
Resul, den turkiske bartendern, tittar på mig med trött blick. Han tycker inte att han bär något ansvar för den svåra förföljelse av den armeniska befolkningen som hans landsmän bedrev under första världskriget.
Han suckar, ställer fram en öl och återgår till att kolla på någon fotbollsmatch som går i repris på plattskärmen.

Klockan är halv fyra på eftermiddagen, jag har lyckats smita tidigt från jobbet och släpat mig till Polhem, en mindre sylta på Ringvägen i Stockholm, och är dagens andra gäst.
Vid spelapparaten står en man och pratar högt om att han var oskyldig till värdetransportrånet han satt häktad för i fyra månader. Jag funderar ett ögonblick på om jag ska tro honom, men sjunker ner i Sportbladet igen.

Jocke med kniven, Stockholms hårdast arbetande hissmontör men mest känd för att ha lyckats med konststycket att bara få fem rätt på tipset trots fyra halvgarderingar, släntrar in. Han berättar att någon tidning haft ett reportage om det ”Nya, hippa Ringvägen” och besökt varje krog från Götgatan ner mot Renstiernas gata. Men av någon anledning gjorde reportern och fotografen halt vid etablissemanget närmast före Polhem.
– Det var en jävla tur, säger jag.
– Ja, här vill vi vara ifred, muttrar Jocke med kniven.

Kleerup slår sig ner vid bardisken, beställer mat och en Ipa. Han har precis kommit tillbaka från inspelningarna av Så mycket bättre på Gotland. ”Hårt jobb, men jag tror att det blir bra tv”.
Han dricker upp ölen, petar lite halvhjärtat i maten, reser sig och går.

Rut kommer in. Jonas anländer, punktligt och som alltid med fel kvällstidning under armen. Det börjar bli trångt vid bardisken. Den äldre ryska damen halvsover vid sitt bord. Lunkan står utanför och röker och Saldert är äntligen klar med en målning som gett honom ångest i veckor.

Plötsligt rasar en del av taket in. Ett moln av vad som ser ut att vara gips och masonit yr. Är det en raket som har slagit ner? Bäst att gå dit och kontrollera.
Vi tittar upp mot ett hål i innertaket som mäter ungefär 1×1 meter. ”Inget anmärkningsvärt”, säger Jocke med kniven. Vi lunkar tillbaka till våra platser igen.

Markus Krunegård, Östergötlands popsmed, sitter med några kompisar i ett hörn. ”Det går bra för Norrköping i år, men inte en chans att ni vinner allsvenskan. Det gör AIK”, förklarar jag. ”Vi får väl se”, svarar han.

Det ska ännu dröja några månader tills Norrköping tar hem guldet och jag tvingas till förnedringen att gratulera honom.

Resul tittar hotfullt på mig när jag druckit upp min andra öl och signalerar att jag vill betala. Han morrar att han erkänner folkmordet om Sverige erkänner hur samerna har behandlats.
Var han fick luft ifrån begriper ingen, men nu är han uppe i varv. ”Vad gjorde britterna mot irländarna? Hur uppförde sig Frankrike i kolonierna? Va?”
”Kim Kardashian, Resul, Kim Kardashian”, väser jag tillbaka, väl medveten om att han befinner sig i underläge.

Jag betalar, går. Det sista jag hör är bartendern prata rakt ut i luften.

Det är, på gott och ont, ännu en ­eftermiddag på Polhem.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 51.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Sonen Henry.

Fyra tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om …
… mitt barn hotades.
Jag trivs särskilt bra när …
…  jag får ett glas vin.
Om jag är ledsen vill jag …
…bli full.
Det vackraste ord jag vet är …
… sömn. För det är ett trivsamt tillstånd.

Kärlekens färg heter E120*

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenGlad Alla hjärtans dag på er!  I dag ska jag få väldigt tunna, genomskinliga och rätt så billiga underkläder. Jag ska få ett doftljus. Jag ska få en kändisparfym. Jag ska få en mörkröd ros – ­eller vänta, det är ju en ”sexig stringtrosa i form av en ros, den perfekta presenten till någon du tycker om”, så fiffigt!

Okej, jag ljuger. Inget av det här kommer att hända. Hör jag att ni pustar ut? Drar en lättnadens suck?

Men om en ska tro att all reklam och marknadsföring på något litet sätt reflekterar verkligheten innebär det ju att just
i dag får jättemånga kvinnor trosrosor av sina män. Av alla årets 365 dagar måste Alla hjärtans dag vinna priset som den mest sliskiga. Dagen av dålig smak. När blev det så här?

Ett av de äldsta ”Alla Hjärtans dag”-breven som har hittats är daterat till år 1477. Margery Brews från Norfolk, England skrev för över 500 år sedan till sin fästman John Paston: ”Mitt hjärta säger mig att för evigt och i sanning älska dig över alla jordiska ting”. Inget raffset där inte! Och så höll det på i några hundra år; människor skickade kärlekshälsningar till varandra, så mycket mer var det inte. Sedan gick det utför i en rasande fart!

Redan när traditionen nådde Sverige på 1960-talet var det i form av geléhjärtan. Jojo, det är väl bara att konstatera att den här typen av kärleksyttringar gör oss moderna människor (host host, den kommersiella handeln) ­lite larviga och i synnerhet smaklösa.

Därför gillar jag Finland. Där kallas den här ­dagen kort och gott för Vändagen. Jag mejlar och frågar min kollega Katarina, bördig från Närpes, om hur man firar dagen i vårt grannland och får snabbt ett glädjande svar:

– Man säger ”Glad vändag” till folk man gillar. Och sen är det INGET MER MED DET. ­Finnish way!

Så glad vändag på er kära ­läsare!

*E120 är beteckningen på Karmin/karminsyra som ger geléhjärtan dess röda färg.  Karmin tillverkas av torkade honor av kochenillsköldlusen.

Hoppas sönerna ger mig en rejäl spellista

av Söndagsredaktionen

Anette_HolmqvistEn del rabblar filmer med titlar, innehåll och skådisar samt minnen i samband med dem. Själv sitter jag mest tyst och känner mig dum. Minns jag vad filmen heter, då kommer jag knappt ihåg vad den handlade om eller vilka som var med.

Andra talar målande om konst och utställningar samt vilka associationer de väckt. Levande beskriver de besök i Paris för tio år sedan och London för 20. Själv tänker jag, jo jag var där men vad såg jag? Nog var väl Mona-Lisa en besvikelse?

Men kommer vi in på musik – då är jag med.
Jag har låtar för allt. Både sådana jag gillar och sådana jag inte alls gillar och som har det gemensamma att de framkallar bortglömda minnen, allehanda känslor och ansikten som förändrats med åren. Barnvisan Sov du lilla videung placerar mig varje gång i stolen vid farmors radio, där jag drack gammaldags varm choklad i gul mugg.

När jag hör Madonnas Into the Groove hamnar jag återigen på det där dansgolvet i Piteå och minns precis varför; vårdpraktiken på psykavdelningen, kompisarna, patienten som skrämde mig.

Nyligen bortgångne Peter Lundblads Ge apan i dig en chans ger bilder av hur han drog upp mig på scenen och gav mig sin singel i födelsedagspresent.
För att inte tala om hur jag minns besvikelsen när jag fick veta att favoriten Marvin Gaye hade skjutits till döds av sin far när jag hör Lets get it on.
Klassiska stycken är tvärflöjtslektionerna i skolan.

Men det är inte bara ”gamla” låtar som väcker minnen och känslor. Betydligt senare alster som Pharrell Williams Happy är för alltid förknippad med sommargrannen Carina och utomhus-zumban på dansbanan, medan Jag skrattar i dag av Ison & Fille ger mig en klump i halsen och känslan av första löprundan efter bröstcancerbehandlingen (som för övrigt förstörde John Mayers Free Fallin för mig under flera års tid).

Forskning har visat att musik har förmågan att väcka minnen till liv. Favoritlåtar sätter igång ett särskilt nätverk av celler i hjärnan som normalt är till för att hjälpa oss att förstå oss själva och hur vi ska passa in i vår omvärld.

Med detta i bakhuvudet blir jag alldeles varm varje gång jag ser tv-reklamen där ett gäng åldringar lyckligt dansar loss med hörlurar på huvudet – och hoppas att många av våra äldsta får ha det så. Lyssna på musik, sjunga och dansa, inte minst för minnets skull.

Om jag själv får förmånen att bli gammal och kanske måste brottas med sviktande komihåg så hoppas jag att någon, förhoppningsvis mina söner, ska ta sig tid och ge morsan en rejäl spellista.

Sätt på mig lurarna, vrid upp volymen och tryck igång Kiss Heavens on fire så ska ni få se att det händer grejer.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist.
Ålder: 48 (alltså så gammal att jag börjar säga att ålder bara är en siffra).
Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförorten Högdalen.
Familj: Make och två söner.
Gör: Politikreporter på Aftonbladet.

5 tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag spöka för …
… mina kollegor eftersom det skulle kunna ge dem en bra plus-artikel.

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
…  är att dra undan gardinerna.

Vill du få mig på fall …
… är det lika bra att du
lägger ner.

Jag reser ingenstans …
… utan min beauty flash balm (ansiktskräm).

Jag blir rädd …
… när jag vistas i trånga utrymmen.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Ett strävsamt gammalt par

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineHur länge har Ullis och Gustav hållt ihop egentligen?
De har för länge sedan tappat räkningen så låt oss säga – en evighet. De har det bra tillsammans, livet lunkar på som för oss alla andra. ­Ullis med sin goda aptit för mat försöker hålla vikten – förra våren när hon och Gustav tog in på pensionat misslyckades hon rejält och njöt lite väl mycket av det som bjöds.

Och sen är det diabetesen som hon fick på ålderns höst. Den motade hon i grind med insulin och en egen variant av LCHF.  Men ändå, det är ju så lätt att lägga på sig nu under vinter­halvåret när kylan biter och det tar lite emot att gå ut. Nej, då är det mysigare att stanna inne och lyssna på radio.

Just i dag lyssnar Gustav och Ullis på P1-programmet Tendens – det pratas mycket och komplicerat, utan någon som helst logik, men som bakgrundsbrus funkar det fint. Utanför köksfönstret droppar det snöblandade regnet ner och när Ullis ser att den stöddiga grannen är ute och går, fnyser hon till av avsmak. Den där typen gillar hon inte alls: Så burdus och påträngande.

Hon tittar på Gustav och tänker kanske att det är tur att det är med honom och inte med grannen hon lever. Ibland har hon så lätt för att döma och irritera sig. Som när de tittar på naturfilm på tv och Gustav gestikulerar ivrigt och måttar glatt i luften. Herregud, som om Ullis inte kan se med egna ögon att det är en riktigt stor fisk där bakom tv-rutan. Eller när han ställer sig alldeles för nära och försöker skoja på det där taffliga sättet. Vilken fåntratt, tänker hon då och stöter diskret men effektivt bort honom. Ullis och Gustav må dela samma tak men kärlek och närhet hämtar de på annat håll än från varandra. Så har det varit länge. Men på annat håll får de desto mer, där får de båda ett överflöd.

Och Gustav kan minsann vara en riktig surgubbe han också. Att störa honom när han ligger och slappar på rygg gör man bara en gång. Oj vad lättretlig, ja rent ut sagt otrevlig, han blir då!

Så går livet sin gilla gång för Ullis och Gustav. Precis som för oss alla andra. Och någonstans tycker de trots allt om varandra. Men mest av allt tycker de om vår redigeringssamordnare Gunilla. Hon är nämligen en crazy catlady och Ullis och Gustav är hennes älskade hårbollar. Ingen är så mycket galen kattant som Gunilla, det kan nog hela Söndagsredaktionen skriva under på. Sedan läser vi om katt­experten Susanne Hellman Holmström på sidan 12. Hon har till och med räddats till livet av katter!

Hur mycket crazy catlady är du?

ullisULLIS. När vår kollega Gunilla går hemifrån
lämnar hon radion på så att Ullis och Gustav
kan lyssna på P1. Förra året när Gunilla och hennes
man skulle åka utomlands fick de här hårbollarna
checka in på kattpensionat. Då åt de jättemycket.

GurraGUSTAV. Vi vet allt om Gunillas katter, som att den
här rödtotten inte gillar att bli klappad på magen.

Vi sjöng, vi glittrade – vi var dancing queens!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineVi är i mitt rum. I hyllan står den lilla plast­röda vinylspelaren och där på snurrar ABBA:s ­greatest hits-album. Det där lite läskiga men ­lika mycket fascinerande konvolutet illustrerat av skräcktecknaren Hans Arnold (där Agnetha inte bara har EN skobeklädd fot utan jättemånga små) ligger slängt vid sidan om.

”Maj maj!” sjunger jag så högt jag bara orkar när                ­Waterloo drar i gång, mamma tar mina händer i sina och så buggar vi loss.

En vuxen och en femåring snurrar runt och dansar så att stiftet studsar över skivan. Vi är Agnetha och Anni-Frid, vi är platåstövlar och paljetter och höga tonarter. Vi är hannyhanny och ajdoajdoajdoajdo. Och vi är långt bort från brun manchester, ­Hoola bandoola-män och ­morgondagens tidiga lämning på dagis. Vi sjunger med så där som man ­bara kan göra när man är en mamma och ett barn och ingen annan finns där som kan kuva eller kräva. Vi sjunger och dansar fastän vi ­inte borde – för klockan är efter nio och sångröster har ingen av oss. Inte heller taktkänsla. Men yra av musiken och alla snurr struntar vi i det där som kallas reda och fason och får den trötta vardagskvällen att skina upp likt en ­gigantisk discokula.

– Hur är det?
Monika sträcker sig över bordet till Lina som är höggravid och håller sig för magen. Frågan väcker mig från minnesbilderna och tar mig tillbaka till nuet.

Jag och kollegorna Monika, Lina och Åsa är på Nikos taverna i Grekland. Eller okej, egentligen är vi på Tyrol i Stockholm och utanför är det så kallt att det känns som att näsan ska trilla av. Men det har vi glömt nu där vi ­sitter i värmen under upplysta träd, med varsin ouzo, ­grekisk mat och en show med ABBA-guld som ­utspelar sig mitt bland oss. Vi, precis som alla andra, sjunger med, dansar, och kanske har vi alla här även ett ABBA-minne från när världen glittrade mitt i ­pyttipanna-vardagen. Showen Mamma Mia! the party har flera stjärnor och vi har träffat en av dem – läs om Mercedesz Csampai på sidan 44.

Och hur var det nu med vår gravida kollega Lina? Vad svarade hon på Monikas fråga?
– Hen sparkar i takt till musiken. Det är bara mysigt.

Snart är en ny ABBA-diggare född. En med ­taktkänsla.

Hur jag än slingrar mig blir svaret hämnd

av Söndagsredaktionen

kristofer_bloggbylineEn oförätt, en hämnd och sedan är det i gång.
Vi mot dem.
Vi ser det hela tiden i konflikter runt om i världen.
Hur orkar de, tänker vi på tryggt avstånd i vårt lilla förnuftiga land. Och kom inte dragandes med era konflikter till oss, tack.

För några år sedan flyttade vi in i en nybyggd lägenhet på markplan med uteplats. De ovanför oss i huset hade balkonger.
Ganska snabbt dök det upp önskemål från flera av oss som bodde längst ner att göra förändringar av uteplatserna, framför allt handlade det om att lägga till några plattrader för att göra dem större. En grupp utsågs som tog fram ett förslag. Någon ville förlänga ytan för att få lite mer sol, vi ville också bygga ett staket runt vår plats eftersom vi hade fått en ruta i dörren sönderslagen av ett lekande barn.

En fin sommarkväll i juni samlades hela huset för årsmöte ute på gräsmattan. Fåglarna kvittrade, det bjöds på kaffe och kaka.
”Kan vi anta dagordningen?” ”Ja!”

Till sist var det dags för punkten ”uteplatserna” och ganska snabbt visade det sig att det fanns ett motstånd mot förändringarna från de som bodde högre upp i huset. Det mumlades om att större uteplatser skulle öka värdet på lägenheterna och den möjligheten hade ju inte balkonggänget. Lättare att argumentera mot utbyggnaden blev det när någon kom på att det skulle kunna vara farligt att sitta där i solen på den förlängda uteplatsen om någon ovanför till exempel tappade en kniv.
Så kan vi inte ha det, säkerheten måste gå först. Och eftersom balkonggänget var i majoritet blev det inget av med byggplanerna för oss på nedre botten.

Livet återgick det normala i den lilla bostadsrättsföreningen – men något år senare dök det upp en ny motion. Återigen stod vi samlade där på gräsmattan med kaffe och kaka. Den här gången ville några i balkonggänget glasa in sina balkonger och hade tagit fram ett förslag.

Och det var nu det blev det lite knivigt. För inte är väl jag en sådan där långsint typ som skulle väga in uteplatsdebaclet i mitt beslut? Att hämnas, helt enkelt. Eller?
Som tur var dök det upp ett passande argument även den här gången: inglasningarna skulle bli så oestetiska att hela föreningen blev lidande.

Så kan vi inte ha det, tyckte plötsligt även jag och drog en lättnadens suck. Och förslaget förpassades till papperskorgen, som det brukar heta.

Efteråt har jag rannsakat mig själv, skulle jag ha röstat annorlunda om vi på bottenplan fått bygga om våra uteplatser? Och hur jag än försöker slingra mig så blir svaret ja. Svårare än så var det alltså inte att bli kränkt, att vilja ge igen – och så är bollen i rullning.
Runt om i världen – likväl som i den segregerade, välmående bostadsrättsföreningen söder om Stockholm.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson.
Ålder: 49 år.
Gör: Jobbar på Aftonbladets
debattredaktion.

Fyra tankar i mitt huvud:
Om jag träffade mig själv för 30 år sedan …
… skulle jag be mig köpa ett gäng vinylskivor som jag har stora problem att hitta nu.

Världen vore bra myc­ket vackrare om …
… vi hade lärt oss något av historien.

Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… nog ”nej”, tyvärr.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  skolade om mig till lasbilschaffis. Jag skulle bli ett nervvrak.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB