Arkiv för March 2016

- Sida 1 av 1

Släkten är värst!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenRedigerar-Hanna här på jobbet är släkt med Gustav Vasa och några skrivbord bort, på Klick!-redaktionen, sitter Magnus som är släkt med både Umeås grundare och, enligt osäkra­ källor,  en irländsk kung på 900-talet. ”Min man kan vara släkt med Jock Jocksson som lurade angripande ryssar till det brusande Jockfallet som tog deras liv”, berättar Monika när vi äter lunch i vår stökiga matsal.

Och visste ni att på biblioteket på Tumba gymnasium utanför Stockholm jobbar Johanna som i rakt nedstigande led (25 generationer bak) är släkt med, okej håll i er nu: Robert the Bruce! Ja, ni vet han som förrådde Mel Gibson i Braveheart (i verkligheten mördade Robert the Bruce sin rival – dock ej Mel – och fördrev engelsmännen ur Skottland, det senare gjorde ­honom till nationalhjälte).

När jag frågar runt verkar det som att jag är omgiven av kollegor och vänner med kungar, blodiga vansinnesdåd och spännande personligheter i sin släkthistoria. Om min egen släkt vet jag nästan inget: Vi var bönder, vi var hästhandlare, vi var slaktare, vi var stora barnaskaror. Men ­någon kung? Det tvivlar jag på.

På sidan 30 skriver vi om släktforskning och om hur du går till väga för att spåra dina förfäder, eventuella kungligheter och vem vet, kanske en mördare!

Och en vacker dag, det vill säga när jag är 65, ska jag släktforska jag med. Inte så mycket för att hitta en drottning eller kung    det är detektivarbetet, det där letandet och känslan när en kommer vidare som lockar mig mest. För jag vet att det jag i själva verket vill ha reda på inte går att finna i några kyrkböcker. Som vilka tankar min mormor Elvy bar på. Hon som fick rå om sin förstfödda dotter i två år och sedan tvingades att adoptera bort henne. Vem var den där varma, roliga och ståtliga sagotanten som tålmodigt ­högläste för mig som barn egentligen?

Eller hur klarade någon av att, som min mormorsmor ­Anna ­Lovisa, föda och ta hand om nio barn? Och hur var det nu med hon som blev nervsvag, vad var det som utlöste det?

Så många familjehemligheter, så många frågor som aldrig ställdes högt, så många sorger som kvinnorna i min släkt tog med sig i graven. Det mest intressanta, det som präglat oss och på riktigt kan säga något om vilka vi är och varför vi blev dem vi blev är bortom all världens databaser.

Filmen som kunde ha slutat med mord

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistHäromdagen zappade jag förbi Taxi driver, Martin Scorseses våldsamma skildring av 1970-talets Manhattan.

”You talkin’ to me?”

Scenen där Robert de Niro i rollen som den utmärglade och sömnstörde taxiföraren Travis Bickle övar stenhårda repliker framför spegeln har gång på gång röstats fram som ett av filmhistoriens mest klassiska ögonblick.
40 år efter premiären tillhör spegelscenen normal allmänbildning.
Taxi driver är dessutom en av de där filmerna som både skildrat sin samtid men också i allra högsta grad påverkat den.

En annan är Fight club med Brad Pitt i rollen som den coole slagskämpen Tyler Durden.
Filmen blev en braksuccé och inspirerade till mängder med slagsmålsklubbar runt om i USA där unga män träffades för att banka skiten ur varandra.

På samma sätt har filmens samhällsomstörtande sabotage, Projekt Mayhem, plagierats i verkligheten. Bland annat har hackergruppen Anonymous initierat ett globalt kaosprojekt där anhängarna uppmanats läcka alla oegentligheter de kan hitta om sina arbetsgivare.
Det finns fler exempel.

Innan Clint Eastwood upphöjdes till stor filmkonstnär och prisbelönt regissör var han en symbol för amerikansk skitkultur. Under 1970-talet blev Clintan konstant sågad. Hans filmer ansågs alltför våldsamma, sexistiska och reaktionära.
Och efter att ha läst om det så kallade Hifi-mordet i Utah är kritiken fullt begriplig.

Så här var det: I den andra Dirty Harry-­filmen, Magnum Force, mördas en prostituerad av sin hallick genom att hon tvingas dricka lut. Scenen inspirerade tre rånare att beväpna sig med en flaska propplösare under ett gisslandrama i en stereoaffär i Utah strax 1974.

I filmen funkar den frätande vätskan utmärkt som mordvapen; kvinnan dör på några sekunder. I verkligheten visade det sig funka betydligt sämre. Gisslan fick fruktansvärda frätskador men dog inte. Till slut tröttnade rånarna och sköt en av dem.

Nu undrar säkert vän av ordning vad allt detta har med Travis Bickle att göra.
Svaret är enkelt: Den 30 mars är det exakt 35 år sedan USA:s dåvarande president Ronald Reagan utsattes för ett mordförsök i Washington. Han sköts på nära håll och träffades i bröstet. Kulan punkterade den vänstra lungan och stannade någon centimeter från hjärtat.

Attentatsmannen, den 26-årige John Hinckley Jr, hann avlossa sex skott med sin revolver innan han övermannades och greps av säkerhetstjänsten. Ytterligare tre personer skadades allvarligt.

Mordförsöket visade sig vara ett minst sagt förvirrat försök att få uppmärksamhet från skådespelerskan Jodie Foster, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i just Taxi driver. Hinckley berättade att han sett filmen 15 gånger och blivit helt besatt av Foster.

Månaderna innan mordförsöket hade han skrivit flera brev och dikter till stjärnan. Innan han gav sig ut för att döda presidenten skrev han ett sista brev till henne.
”Jag ska erkänna att anledningen till att jag gör det här är för att imponera på dig.”
Hinckley ansågs för galen för att kunna dömas till fängelse och dömdes till sluten psykvård.
Men det är en annan historia.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 49 år.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i stan.

När de river silon tänker jag mord

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag tar små försiktiga, tvekande steg, men lyckas ändå­ halka när jag går över Societetsparken i min gamla­ hemstad. Plus- och minusgrader om vartannat har gjort den här platsen, om sommaren grön och inbjudande, till en livsfarlig isbana. Jag ser ut över hamnen. På andra sidan vattnet tornar silosen upp sig. Från början­ var de två*. Som ett troget gammalt par stod de sida vid sida­ och påminde oss om en tid, för bara några år sedan nu, då de fortfarande användes för spannmål. Nu ska de lämna plats för bostäder, ett nytt stadskvarter ska bli till. ”I sommar river de den”, hör jag en förbipasserande berätta för sin vän som tittar upp på det nu så ensamma grå tornet.

Jag besöker inte Norrtälje särkilt ofta, men det är när jag promenerar omkring här och ser byggnader rivas, andra byggas upp som jag börjar fabulera ihop några av de ­mordhistorier och deckare jag aldrig kommer att skriva.

Kanske hittar de en kropp i ett av den där silosens betongblock tänker jag när jag halkar omkring och låter fantasin skena iväg ytterligare: Eftersom den kvarvarande silosen byggdes 1971 måste det vara då som mordet, för det är helt utan tvivel ond bråd död det handlar om här, begicks.

Jag målar upp mentala bilder: Sommaren 2016 blir ovanligt varm och betongdammet efter rivningen yr över hamnen. Polisen står handfallen: Vem är kvinnan som varit inmurad i silosen i 45 år? Norrtelje Tidning är först ut med att publicera en konstruktionsbild på hur hon en gång såg ut och på löpsedlarna som pryder väggen vid tobaksaffären på Lilla torget frågar man sig: Vem var Siloskvinnan?

Sakta men säkert nystas en nervkittlande historia upp, den går genom generationer av rospiggar, den går in i ­stadens dolda vrår, under det skenbart idylliska, från tiden när staden forfarande hade färjetrafik till ­Finland till nu.

Det kanske kan vara en hel serie böcker – ”Norrtäljemorden” låter bra – tänker jag en aning självbelåtet.

Sedan sitter jag och fikar tillsammans med en gammal kompis på Tösses konditori ett stenkast bort och deckarserien är som bortblåst. Jag kommer ju aldrig att skriva en deckare, än mindre en hel serie! Men om någon av er läsare känner sig manad, så snälla skriv. Jag skulle kasta mig över en mordhistoria som utspelar sig i min barndomsstad.

Tills dess tänker jag läsa någon av de deckare som vår redigerare och bokmal Hanna tipsar om på sidan 54.

Glad påsk!

*Norrtäljebo och vän av ordning vet att det från början var tre silosar,  men en av dem var ju jätteliten så därför räknar jag inte in den här.

Stockholm och jag blir aldrig ett

av Söndagsredaktionen

Olivia Svenson, Olivia SvenssonTanken var att jag skulle bo i Stockholm i två månader. Så långt sträckte sig mitt första ­kontrakt på Aftonbladet, och jag packade resväskan lätt. Det fanns inget ut­talat hej då när jag drog den längs kuller­stenarna upp till centralstationen, det här skulle bara­ vara en utflykt, ett kort äventyr, en parentes i  mitt liv.

Två månader blev två år, och två till, och ­ytterligare två. Nu har jag bott i Stockholm i mer än ett decennium och trots den tickande tiden känns det fortfarande som om jag är på besök. Trots att jag har min postadress, min sambo, min syster och min arbetsplats i den här stan och trots att mitt barn är fött på ­Södersjukhuset och går i förskola här.

Känslan är ändå att mitt riktiga hem är Lund.

Tro mig, jag har väntat och väntat på att den mentala polletten ska trilla ner. Att mitt hjärta och min kropp ska förstå att jag faktiskt har lämnat, på alla sätt. Men jag har väntat för­gäves.


Så hur lång tid
ska det egentligen ta innan man blir bofast på riktigt, inte bara på papperet? Handlar det om kemi? Är jag och Stockholm inkompatibla som partners? Är vi ­dömda till ett förhållande där det enda vi har gemensamt är geografin?

Visst kan jag se allt det vackra: vyn över ­öarna från bron mellan Södermalm och Kungsholmen, Högalidskyrkan som reser sig mot molnen, de karga klipporna. Det spännande urbana: tunnelbanetågen som gnisslar bredvid varandra från Slussen till Gamla stan, lukten av stress och skörlevnad på Sergels torg, pulsen och glittrande taxiljus en fredagskväll på Birger Jarlsgatan. Och så allt som ­brukar signalera hem: nyckelknippan, en Konsum-butik där man blir igenkänd, en kemtvätt där ens barns nerspydda filt åker ut och in.
Det spelar ingen roll: vi hör inte ihop.


Då kan man
ändå ha flera hem. Mitt andra är en remsa land mellan Blokhus och Lökken i norra Danmark som ­heter Saltum. Ett stenhus med ­halmtak där man varje kväll kan se solen färga himlen lila och sen ­sjunka ner i Väster­havet. En plats där det luktar tång och ljung och salt sand, där gul­sparven kvittrar om sommaren och strandrågen skär mellan tårna. Där jag tillbringade lov och lediga dagar i över tjugofem år.
Kanske är det så enkelt att hem för mig är synonymt med uppväxt. Nu, när jag ­inte är barn längre, går banden inte att klippa men det växer heller inte ut nya som kan greppa tag.

Jag får ge upp om Stockholm och låta min son erövra stan i stället.
Vi säger så.


Veckans krönikör:

Namn: Olivia Svenson, 37. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och snart 3-årig son.
Gör: Jobbar som journalist på Afton­bladet sedan tio år tillbaka.

Fyra tankar i mitt huvud:
 Jag skulle kunna begå brott…
…för att få återuppleva en resa till New York 2009.

Jag trivs särskilt bra…
… när jag tittar på min favoritfilm, Charlie Chaplins Moderna tider.

Om jag är ledsen…
… vill jag prata med mamma och äta choklad.  I den ordningen.

Det vackraste ordet jag vet …
… är älskling för det säger jag till min son varje dag.

Med kulorna försvann makten

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenKlockan är strax före åtta på morgonen och det frostbeklädda gräset knastrar under skorna när Lotta genar över skolgården till gympasalen. Omklädningsrummet är kallt och fuktigt och Lotta andas in med munnen – så här tidigt på morgonen är hon känslig för den påträngande mögeldoften som hör hemma här. Huttrande klär hon och klasskompisarna om och går ut i gympasalen.

Deras gympalärare Camilla är sjukskriven i två månader så nu står Per här i stället. Lotta och hennes kompis Petra tittar menande på varandra och konstaterar snabbt följande: Deras nya gympalärare är lastgammal (det vill säga runt 40) och har jättekorta, fladdriga och oresonligt omoderna träningsshorts på sig. Avslöjande korta skulle de snart också, när klassen stod i ring runt Per och värmde upp, visa sig vara. För det är i en av de där rörelserna, när Per ska visa och lägger sig på rygg och sedan hoppar upp igen som de där korta, men oj så vida, shortsbenen blir stora kikarsikten rakt in i…ja, ni förstår säkert: Hej pungkulor!

– Jag vet inte om det bara var jag och Petra som såg men jag förstår faktiskt inte hur man kan vara lärare på gymnasiet utan att fatta att man inte kan klä sig så. I den åldern är man ju så skoningslös, säger min vän Lotta som i dag är mamma till barn snart lika gamla som hon själv var då.

Det var en mycket dålig start för Per. Minst sagt. Har man en gång hamnat i skottlinjen för två tonårstjejer finns det väldigt lite en kan göra för att återvinna respekten. All makt är för evigt förlorad.

– Efter det struntade vi totalt i honom. När vi skulle springa i elljusspåret smet vi iväg och fikade, och när vi skulle vara i gympasalen sa vi att vi hade astma. Han förstod så klart att vi ljög men så fort han protesterade flinade vi bara och ryckte på axlarna, berättar Lotta.

Jag vet inte vem som  drog det kortaste strået i det är här pungkuledramat. Per som miste sin auktoritet? Eller Lotta och Petra som satt och fikade i stället för att röra på sig?

Själv har jag inte haft en Per som gympalärare men jag känner mycket väl igen berättelsen; flera av mina vänner har vittnat om mer eller mindre märkliga gympalärare, ångestfyllda ombyten och ­läskiga duschar.

I SVT:s nya program Gympaläraren ska Kalle Zackari Wahlström, som ni kan läsa om på sidan 10,  få ett gäng högstadieelever att känna lust och glädje till att röra på sig.

Jag säger endast detta: Må han ha rediga shorts!

Du kan vara en samlare utan att veta om det!

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacJag pratar inte om sådana man ser i tv-serien Maniska samlare. För om du har sparat varje reklamblad och julklappspapper du fått i ditt liv är du de facto en samlare av den lite mer patologiska typen. Jag pratar om de samlingar som ännu inte gått ut över relationer, ekonomi och livskvalitet.

Den brittiske psykologen Christian Jarrett menar i en artikel i The Guardian att samlare inte­ är något man bestämmer sig för att bli. ­Snarare vaknar man upp en dag och inser att man har 27 antika tekannor i köksskåpet eller 72  Barbiedockor i bokhyllan.

Samme Jarrett hävdar att det finns olika psykologiska skäl till samlandet. En av dem är att det är en trygghetsskapande aktivitet sprungen ur en kärlekslös barndom. Hur det är med den saken för min personliga del låter jag framtida terapi utvisa, men nog är det en rimlig gissning att just mitt samlarfokus har något med barn­domen att göra.

Min första samling var nämligen mjukdjur i form av koalabjörnar. Och det var mycket riktigt ingen strategi att börja samla, det bara blev så. Men när jag i slutet av 1990-talet skickade hem en hel väska full av koalabjörnar i förväg från resan i Australien gick det upp för mig att det nog var en samling jag hade att göra med.

Koalabjörnarna övergick så småningom i ugglor som nu har fått stryka på klorna till
förmån för mina nuvarande samlingsobjekt: gosedjur från anrika tyska leksaksföretaget Steiff samt OS-maskotar.

Vissa har kommit i lådor på posten men inget slår att fynda ”live”. För ett år sedan besökte jag Steiff-museet i en tysk småstad utanför München och den andrahands-anka jag prutade ner hos det trevliga herrparet i fyndboden bereder mig mycket större glädje än den tax jag ”vann” på tyska Ebay.

På samma sätt värderar jag den nyproducerade Vucko (den lilla vargen, maskot för vinter-OS 1984) som jag köpte på plats i Sarajevo minst lika­ högt som de ”äkta” jag inhandlat på nätet.

En andra psykologisk förklaring till samlande är att det är sprunget ur existentiell ångest. Vi må inte leva vidare – men våra skivor, trädgårdstomtar och frimärken finns kvar även ­efter vår bortgång som en förlängning av vår identitet. Och det kan jag köpa, för visst vore det fint om yngre släktingar eventuellt skulle kunna glädjas åt de ­prylar som gjort mig så glad genom åren.

Ett tredje psykologiskt skäl för ­samlande ska vara att försöka locka till sig en potentiell partner genom att visa upp sitt ihopsamlade överflöd.

Jag är ytterst tveksam till om ”vill du följa med hem och titta på min Schnee­mann från vinter-OS i Innsbruck 1976” fungerar som raggningsreplik på krogen.

Men jag kan ju försöka.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac. Ålder: 41. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om …
… jag försattes i en desperat situation, gissar jag.

 Jag trivs särskilt bra när …
… jag vaknar en helgmorgon och vet att Vinterstudion är på tv.

Om jag är ledsen vill jag …
…vältra mig i det en stund ihop med ett matchande soundtrack.

Det vackraste ord jag vet är …
… koalabjörn, för att det både låter som – och beskriver – något mjukt och fluffigt.

samling2

Döden blev deras plikt

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_blogg26 april, 1986, klockan 01.23:58.
Explosioner förstör reaktorn och reaktorbyggnaden i kärnkraftverket Tjernobyls fjärde energiblock. Personalen hade genomfört ett experiment där de stängde av flera säkerhetssystem.

Ett radioaktivt moln spreds över stora delar av Europa. I Sverige drabbades Gävletrakten hårdast. Det regnade bokstavligt talat radioaktiva partiklar över området.

Dåvarande Sovjetunionen försökte mörklägga olyckan. Men kort efter att personalen vid svenska kärnkraftverket Forsmark upptäckte ökad strålning, och kunde konstatera att läckan inte kom därifrån, bekräftade de sovjetiska myndigheterna härdsmältan i Tjernobyl den 28 april.

Två saker dominerade 1986. Två saker gör att det året bär svart armbindel – mordet på Olof ­Palme i februari och Tjernobyl. Att vi 30 år ­senare fortfarande lever i händelsernas skugga är ingen sentimental överdrift.

Vi vet mycket om Tjernobyl, men efter att ha läst Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl känns det ändå som om vi inte visste ­någonting. Aleksijevitj ägnade tre år åt att undersöka olyckan genom att resa runt och intervjua hundratals personer.

Resultatet är som om någon riktar en ficklampa rakt in i mörkret och lyser upp bortglömda hörn och vrår som ingen tidigare har sett eller brytt sig om.

Boken är så bra att den knappt går att läsa. Ibland måste jag lägga undan den efter ett läst kapitel. ­Annars går det inte att andas.

Svetlana Aleksijevitjs teknik är välkänd, men det är svårt att förstå hur kraftfull den är innan man har öppnat hennes böcker. Genom att låta män­niskor prata med sina egna röster och utan censur blir bilden av katastrofen tydligare och ­djupare. Tack vare mödosam redigering bygger Aleksijevitj upp en omfattande mosaik av ­läkare, bönder, ­änkor, brandmän, politiker, forskare, psykologer, militärer, sanerare, sanerarhustrur, barn, pensionärer, journalister. Det känns som att läsa om ­Tjernobyl för första gången.

Detaljerna är fruktansvärda. Det går inte att hitta på sådana här scener och minnen.
Som när befolkningen i den nu evakuerade spök­staden Pripjat i norra Ukraina går ut på ­gator och balkonger och tittar på hur reaktorn i Tjernobyl brinner. Vittnena beskriver ljuset som pulserande, grönblått och övernaturligt. Som när växterna i folks trädgårdar vitnar av strålningen. Som när frivilliga och militärer ­gräver upp och begraver kvadrat­kilometer av det smittade, översta jordlagret i betong.­ Träd, fordon, byggnader – allt grävs ner. Som när arbetare sänks ner på reaktorn och skottar radioaktivt bråte – de har sekunder på sig innan strålningsdosen är dödlig.

Okunskapen hos befolkningen om radioaktiv strålning, vad det är och dess konsekvenser är hjärt­skärande. Myndigheternas pragmatiska ­kalkyler över hur många människoliv en insats kräver är ohygglig.

Bön för Tjernobyl ger en röntgenbild av det sovjetiska och ryska psyket, av hur människor upp­fostrade i en totalitär regim tänker och resonerar. Individen är ingen, moderlandet är allt. Döden blir en plikt.

Det är svårt att ta in att det finns 440 kärn­kraftverk i världen i dag efter Bön för ­Tjernobyl. Det är svårt att försvara kärnkraft ­efter att ha läst änkan Ljudmila ­Ignatenkos vittnesmål, när hon pratar om hur hon vakar vid maken och brandmannen ­Vasilij Ignatenkos dödsbädd.

Vasilij var en av de första på plats vid reaktorn efter olyckan och Ljudmila ­säger: ”Avföring 25–30 gånger per dygn… med blod och slem… Huden på armarna var täckt av blåsor… När han vred på huvudet, blev hårtestar kvar på kudden… Och alltsammans älskade jag…”

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 39. Familj: Mor, far, storebror. Yrke: Rockjournalist.
Bor: I lägenhet vid Telefonplan i Stockholm. Senast lästa böcker: Stål av Silvia Avallone och Between the world and me av Ta-Nehisi Coates.

Sida 1 av 1
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB