Arkiv för June 2016

- Sida 1 av 1

Förändring – men inga katastrofer

av Söndagsredaktionen

 

SaraMilstead_bloggÅr 1994. Minns ni? Fotbollslands­laget gjorde en episk straffläggning i kvartsfinalen i USA. Sommaren var varm och radion spelade Take That med en Robbie Williams som var ung, yster och lovande.

Själv var jag 17 år gammal och hette Sara ­Andersson, ett astråkigt namn vars enda ­fördel var att jag alltid hamnade överst i klasslistan. Den sommaren svalkade jag mig med isglassen Boomy och surfade för första gången in på en snusksida på nätet. Sedan la det satans modemet av och tog en kvart på sig att koppla upp igen. Jag minns datorn. En bärbar, svart Toshiba som vägde som ett 8 tums bildäck och tog upp hela skrivbordet.

Vilka tider det var.

Vi stod inför en ny världsordning och vi ­förstod det inte.

Så kom hösten och hela landet tapetserades med slogans i stil med ”Ja är roligare!”. Carl Bildt fyllde tv-rutan och skorrade myndigt att ”vi ska vara en del av Eurrropa, inte Nord­polen.” För första gången i mitt liv funderade jag över min identitet. Jag var alltså inte bara svensk. Jag var europé också, vad det nu innebar.

Kommer ni ihåg hur det lät inför omröstningen? Skräckscenarion om vad som skulle hända med kronan, finanserna och inte minst miljön. EU ägnade sig bara åt att mäta stor­leken på ­gurkor, sa folket på gatan. Vi skulle tvingas ­använda fler kemikalier och äta giftig mat. Värst av allt – när vi väl var med var vi fast, på livstid. No Swexit.

Men ingenting blev som vi trodde.

Vi blev inte­ förgiftade, tvärtom – i dag äter vi e-sanerad, kravodlad mat som aldrig förr. Och den största förändringen i våra liv blev it-revolutionen.

Nu står vi där igen. Inför ett nytt mästerskap i fotboll och en ny folkomröstning. Men nu räds vi inte längre själva medlemskapet, utan utbrytarnationen Storbritannien. Staten som kanske tänker GÅ UR. Vad händer nu med ­exporten, pundet, EU:s framtid, handelsavtal, Nordea-fonderna?

Britterna, å sin sida, ser andra potentiella ­katastrofer framför sig. De vill bort från ­unionen. För därifrån kan det komma ­invandrare. Mängder, loads of.

Men stängda gränser leder förstås också till det motsatta problemet. Min man, som är britt, har nyligen börjat mumla om vikten av dubbelt medborgarskap. Han, som alltid har betonat sin engelska nationalitet, har ­plötsligt insett att det kan vara proble­matiskt att leva som icke EU-medborgare i  Sverige. Vad händer om SD får makten? Oh, the irony.

Om fyra dagar går britterna till val­båsen. På exakt samma dag som jag ­fyller 39 år. Jag ­önskar våra engelsk­talande vänner lycka till, oavsett vad de väljer för väg. För till skillnad från omröstningen 1994 är jag i dag helt trygg i förvissningen om att utfallet – oavsett ­utgång – kommer att leda till vissa förändringar. Men inga katastrofer.

We’ll miss you, but the world will go on.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 39.

Bor: Stockholm.

Familj: Brittiske maken Dave och två söner, Arvid, 5, och Ambjörn, 2.

3 tankar i mitt huvud:

Jag skulle kunna begå brott om …

… jag ser en enda blommande syrén till i Facebookflödet. Är så sjukt överkänslig mot dofter att jag får bihåleinflammation av blotta tanken.

2 Om jag är ledsen vill jag …

… begrava mitt ansikte i min häst Cazcadas långa man.

Det vackraste ordet jag vet är …

… ”adjö” – det har en vacker klang, helt enkelt.

Vi jobbar, vi lär

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenVilka jobb har ni haft innan ni blev journalister, frågade jag högt en dag på redaktionen.

Vi har hängt ihop länge, jag och mina kollegor, men jag kom på att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om vad de gjorde innan vi alla hamnade här. Som till exempel att vår reporter och hovexpert Jenny har jobbat på City sparköp i Borås.

– Jag var 16 och det är det roligaste jobb jag någonsin haft. Vi var ett bra gäng i samma ålder som jobbade extra och på så sätt pallade man med de där kunderna som kunde vara jobbiga. 

Vi är flera som instämmer. Många av oss, visar det sig, har någon gång suttit i kassan.

Vår redigerare Hanna jobbade på Statoil i två år.

– Visst, det var kul men det var också där jag förlorade min tro på mänskligheten, säger hon skämtallvarligt.

– Vissa kunder behandlade oss verkligen som skit, de kunde dra sexistiska kommentarer eftersom vi hade slips i uniformen, typ ”du har väl snygga trosor i alla fall, hö hö”. Det var långt ifrån alla men jag minns dom mest, berättar hon.

Även här nickar vi (tyvärr) instämmande.

Jag själv utbildade mig sent och har därför, liksom några av min kollegor, hunnit med en hel drös jobb.

De flesta minns jag med glädje. Jag gillade till och med mitt första jobb som städerska och frukostvärdinna på det forna Stadshotellet i Norrtälje (trots att just det jobbet pajade min rygg). Eva, bördig från Finland, var en kvinna i sina bästa år. Det var hon som lärde upp mig. Och som hon lärde mig: Noggrant och effektivt kom jag att städa de där rummen.

Eva visade mig hur man skulle parera närgångna gäster (ajöss ni som går runt nakna medan man städar) och hon hade en lågmäld stränghet som ingav respekt i mitt då 14-åriga jag. Hon visste allt, men bar inte sin kunskap som ett blingande smycke  – det behövde hon inte: När hon väl satte ner foten lyssnade alla. I henne fanns inte ett enda överflödigt superlativ, ej heller några Elake kocken-gester. I den där hierarkiska världen med hovmästare, köksmästare och hotellchef, där tonen kunde vara rå, var det ändå hon som var kung. Ingen tjafsade med Eva!

Nu tänker jag på henne och på att hon hade ­varit boss över allt om hon hade haft andra förutsättningar i livet. Hon skulle ta mig fan ha varit mahtava!

På sidan 34 skriver vi om tre personer som har väldigt annorlunda jobb. Det är inget vi på Söndag kan skryta om att vi har haft – det mest anmärkningsvärda här är att vår reporter Johan ­Gunnarsson en gång var utkastare i San ­salvador, och att jag själv en sommar var inkastare på Kos. En utkastare och en inkastare på samma redaktion. Vad är oddsen för det?

Ett ufo hade sagt tack, men nej tack!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag har hoppat runt i en säck. Jag har dansat flängigt  och jättekonstigt runt en mycket suspekt stång. Jag har plockat vackra blommor och på riktigt lagt dem under­ en kudde i stället för att sätta dem i en vas. Jag har sjungit­ ”Kou ack ack ack, kou ack ack ack, kou ack ack ack ack kaa” flera gånger om. Allt på en och samma dag. Och jag har kommit undan med det!

– Midsommarafton får oss vanliga, i andra fall rätt så behärskade, människor att gå crazy. Det finns ingen som helst logik. Vi beter ju oss som skräckfilms-psykon! Om ett ufo skulle flyga över oss på midsommar så skulle de antagligen bli livrädda och sen ha den goda smaken att dra illa kvickt, konstaterar min vän Martin.

Han, liksom jag och många andra av mina vänner, har fler ­dåliga minnen av midsommar än bra. I alla fall om man endast räknar de där åren när man var någonstans mellan 15 och 23. Då kan vi alla vittna om sönderfrusna kvällar, tonårsfylla på häxblandning, brustna förväntningar, obefintliga tält som ändå regnade bort och känslan av att vara strandsatt och olyckligt kär på någon skärgårdsö långt bort från tröst och värme.

– Jag har börjat gilla midsommar i stan mer och mer, den där känslan när det är avfolkat i Skanstull och man har allt för sig själv. Stockholm är bäst då, säger min kompis Johanna och försäkrar att hon aldrig mer, som när hon var 19, åker och fylletältar på ett regnigt Möja.

Nej, det där tonårsfirandet som jag helst – och nu är jag hemskt snäll – vill likna vid en fars, är sedan länge förbi. Så på midsommar hittar du mig och mina vänner på Blå porten på Djurgården. Där äter vi vår sillunch. Sedan promenerar vi över broarna längs Stockholms gator. Vi slinker in och tar en drink någonstans på vägen.

Sakta vi går genom stan.

PS! I veckans tidning kan du se bilder och läsa om ­Söndags läsarkryssning som vi åkte på i maj. Schemat var fullspäckat med bland annat seans med Terry Evans och körsång med Caroline­ af Ugglas. Vi på Söndag­ hade ett fantastiskt dygn tillsammans med er läsare­ och vill så klart göra om detta! Kom gärna med förslag och synpunkter på vad ni vill se och göra nästa gång. Vad kan vi göra­ bättre? Skriv till sondag@aftonbladet.se. DS.

Till sist: Glad midsommar på er alla ­fina!

Kou ack ack ack! (ok, kunde inte låta bli att ­retas lite).

Jag var bakis och gick på fel begravning

av Söndagsredaktionen

OISIN1-350Jag var så bakfull att jag gick på fel begravning.

Det är det pinsammaste jag någonsin har gjort och förhoppningsvis någonsin kommer att göra. Ännu 30 år senare fryser ­själen för ett ögonblick till is då glömskans barmhärtiga slöja då och då temporärt upphör att skydda mig.

Jag var ung och har för mig att jag kvällen innan­ supit skallen i bitar på Ritz, rockklubben i  Stockholm som under några år på 1980-talet var mitt andra hem.

Det måste ha varit en hård natt, för jag vaknade inte förrän strax före ett på eftermiddagen. Vilket inte hade varit hela världen, om det inte vore för att jag bodde på Södermalm och skulle vara på jordfästning på Norra begravnings­platsen i Solna klockan 13.

Klä på sig och ta sig till andra sidan stan på fem minuter. Ni hör själva. Det var kört.

Att somna om var emellertid omöjligt. David och Annika var mycket goda vänner till mina föräldrar och nu hade Annika dött, alldeles för ung. Jag tyckte mycket om henne. Det hela var väldigt sorgligt.

Jag ringde en taxi och snubblade ut på ­Wollmar Yxkullsgatan.

Tjugo minuter senare var jag framme. Jag minns att jag sprang in i någon byggnad och såg en skylt om en begravning och en pil åt vänster mot ett kapell.

Jag gick dit och öppnade dörren. En präst ­tittade upp och avbröt sitt griftetal. Han nickade vänligt mot mig och tecknade åt mig att komma in.


Jag blir alldeles kallsvettig
när jag nu tänker tillbaka hur människor tittade på mig medan jag gick nedför gången mellan bänkraderna i den lilla salen och till slut hittade en ledig plats längst bak.

Genant, men inte lika genant som det snart skulle komma att bli.

Så fort jag satt mig återupptog prästen sin ­berättelse. Jag andades ut och tänkte att okej, jag är sen, men nu är jag här.

Så tittade jag mig omkring. Bara vad en 23-årig Oisín uppfattade som minst 100-åriga tanter i publiken. Jag såg inte min mamma. Jag såg inte min bror. Jag såg ingen av David och Annikas vänner.

Jag förstod det fruktansvärda: på något jävla sätt hade jag lyckats med konststycket att gå på fel begravning.

Den redan från början elakartade baksmällan eskalerade. Jag försökte hålla paniken i schack. Vad skulle jag ta mig till? För en sekund övervägde jag att sitta kvar och låtsas som att jag hade skäl att vara där. Men jag insåg snabbt att hur lockande det alternativet än var så var det omöjligt: då hade jag ju missat rätt ceremoni.


Jag ställde mig upp.
Lyckades ta mig förbi ­tanterna i bänkraden, som inte var främmande för att med högljudda suckar antyda vad de tyckte om mig.

Prästen tvingades för andra gången inom en minut avbryta sig. Den här gången var hans blick inte fullt så vänlig.

De sekunder det tog för mig att lämna ­lokalen, med varenda närvarande gästs blickar på mig, kändes som en evighet.

Jag stängde dörren bakom mig, lutade mig mot en vägg och började hyperventi­lera. Vad skulle jag nu ta mig till?

Så såg jag en skylt och förstod vad som hade hänt. Jag hade varit i ett kapell som hette Stora Gravkoret. Tydligen fanns det även någonting som hette Norra Kapellet.

Jag gick dit och öppnade dörren. För ­andra gången denna dag avbröt jag en ­begravning. Mamma tittade ogillande på mig. Brorsan sa efteråt att jag såg ut som en våt hund då jag kom in. Men nu var jag ändå på rätt plats.

Den Bloody Mary jag någon timme senare med darrande händer hällde i mig vid en ­bardisk var det godaste jag någonsin har ­druckit.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell, 51.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Yrke: Nyhetskolumnist på Aftonbladet.

Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… kvinnor.

2. Jag vill bli bättre på …

… allt.

3. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… mina kvarter på söder på 1940­talet för att för en dag uppleva hur det var.

Vi och våra känsliga näsor

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Usch vad äckligt!” utbrister Söndags redaktionskör unisont. Jag sitter och ­läser högt ur en text om 1500-talet och både jag och mina kollegor konstaterar med mild förskräckelse att det är en tidsepok som måste ha luktat rena rama skiten! Eller i alla fall stickande kroppsodörer och tunga parfymer om vartannat.

Under renässansen ansågs det nämligen hälsovådligt att bada – vattnet kunde sprida sjukdomar – och för att dölja stanken från ­otvättade kroppar krävdes kraftfulla aromer.

Och det räckte tydligen inte med en liten dutt parfym på handleden. Åh nej, 1500-talets ohyggliga kroppsstank fordrade parfymindränkta svampar som man stack in under armhålorna och mellan låren. Och nu kommer det märkligaste: Kvinnor använde ett slags vaginalt myskdoftande lavemang för att maskera menstruations­lukter och hålla flatlöss på avstånd!

Tyvärr, eller kanske lika väl, avslöjar inte texten hur det var att gå runt som en 1500-talsmänniska med mysk i murran. Inte heller skvallrar någon av de ­filmer som vi har sett, om allt detta meck med ­svampar och fräna lukter. Men nästa gång vi ser ­stiliga kostymdramer som ­Elizabeth och Den andra systern Boleyn så gör vi det med helt nya ögon, eller jag kanske borde säga näsor: Cate Blanchett, Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana må alla ­vara vackra och storslagna i sina roller, men vi ­låter oss inte luras. Vi vet nu att den sanna renässansmänniskan, hur tjusig den än må ha varit, stank skit (genom lager av mastiga ­parfymer).

Hur överlevde de, kan man undra.
I dag står vi ju knappt ut med en förbipasserande cigarettrökare på stan, än mindre med en svettluktande medresenär på ­bussen.
Och starka ambra- och myskdoftande parfymer får vi ju ­faktiskt ­migrän av! ­Vilken tur då att just sommarens parfymer, som vi presenterar på sidan 50, doftar ljumma sommarängar, mandariner och rosenknoppar.
Att de ­doftar friskt och rent – och ­precis så mycket som våra moderna och ack så känsliga näsor klarar av.

Källa: Populär historia

Få vet vad som hände i lägret

av Söndagsredaktionen

Anette_HolmqvistTermometern visade på 33 minus­grader när åttaåringen tittade på männen som radade upp sig i ett led på vägen framför honom. Klockan var åtta på morgonen när en, två, tre, femton, tjugo… män gjorde sig redo för dagens arbete.

Männen visste att det skulle bli en tung dag, precis som i går.

Innan det var kväll skulle ryggar och knän värka av slitet med att spränga sten och bära bort dem, fälla träd och stapla dem. Att färdas i den oländiga terrängen var jobbigt nog, att det låg ett tungt lager snö ovanpå alltsammans gjorde­ det hela ännu värre.

Men jobbet måste göras. De hade ju inget val.

Männen trampade på stället för att hålla värmen. Flera av dem hade lindat säckväv runt fötterna i ett försök att stänga kylan ute, deras skor var inte alls anpassade för den karga vintern i Norrbotten. Några hade sovit dåligt, de hade vänt och vridit sig för att komma bort från värken och den stränga kylan som letade sig genom väggarna i bagarstugorna där de tillfälligt bodde.

De hade försökt att isolera husen så gott det gick, allt som gick att täta med användes. Det var filtar, tygstycken och tagel från byns hästar. De starkaste fick turas om att hålla eldvakt på natten, de hade haft fullt upp, ändå var det nästan­ omöjligt att hålla frossan borta.


De tummade breven hemifrån värmde
i alla fall inombords. Små berättelser med snirklig stil om barn som tagit sina första steg och en mor som lyckats svänga ihop en särskilt god kaka trots bristen på ingredienser, gjorde att denna onormala situation för en stund kunde kännas nästan normal. Visst, någon hade redan läst ­igenom kärleksförklaringarna avsedda för ­Edvin, Gustaf och Bernt men de fanns där och påminde om världen utanför.

Samma känsla väckte doften av de nybakade kanelbullar, som åttaåringen sålde i bagar­stugorna.

I den lilla skolan några hundra meter bort rådde febril aktivitet. Här bedrevs inte längre någon undervisning, i stället hade lokalerna ­anpassats för att fungera som storkök för att laga mat till de uppemot 370 männen i byn, som normalt beboddes av cirka 25 personer.

Runt om cirkulerade andra män som gick ­särskilt raka i ryggen, vakterna. De skulle se till att männen höll sig i skinnet och stannade kvar i byn. Det fanns ingen taggtråd eller murar, istället var det läget, långt ifrån allmän väg som stoppade dem från att fly.


Männen som var samlade i byn,
med start i december 1939, var inte här frivilligt. När de satte sig på tåget till Storsien i Kalix, Norrbotten, trodde många av dem att de skulle till finska gränsen för att kriga. Men i själva verket skulle de interneras i ett arbetsläger, där staten placerade ”opålitliga element”. De flesta var kommunister, men här fanns också syndikalister, socialdemokrater som inte ställde upp på partilinjen och tyska desertörer.

Berättelsen ovan är fritt påhittad utifrån en intervju med Karl Gustav Lindbäck, 84 år. Det är han som är åtta­åringen och en av dem som finns kvar och minns interneringslägret under andra världskriget. Hans familj fick liksom övriga bybor order om att öppna sina hem, bagarstugor och lador för männen som hölls i förvar. ”En skamfläck” kallar han det och menar att skolbarnen i dag borde få lära sig mer om vad som skedde i Sverige under krigsåren.

Jag själv har mina rötter i Kalix och har hört talas om lägret hela mitt liv. Få vet dock särskilt mycket om vad som hände där. ­Skolsystemet borde ta vara­ på den kunskap som personer som KG Lindbäck besitter.

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist, 48.

Familj: Man och två söner, 18 och 13 år.

Yrke: Politik- och samhällsreporter.

Bostad: 4 rok i Stockholmsförorten Högdalen.

4 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… hälsa och tänka ”oj vad vi är lika”.

2. Det äckligaste jag vet är …


… dött lopp mellan isterband på tallrik och daggmask på vägen.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… alla krig var slut.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är …

… pollenhelvetet.

05s75-anettebild-187

KG Lindbäck, 84, utanför den byggnad som fungerade som kompaniexpedition. Lindbäck kan massor om Storsienlägret.

Träna svindyrt eller gratis

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Ska du iväg och träna nu?”, undrade min kollega Ann-Louise härom veckan. ’’Ja, jag ska väl det’’, suckade jag och tog den där tunga väskan som jag släpat med mig hela vägen till jobbet – ja schampoflaskor, träningskläder och gympaskor väger en del – och satte mig på tunnelbanan. Nästan framme vid gymmet smyger den förlamande tröttheten sig på. Och har jag inte lite ont i halsen, tänker jag och sväljer några gånger. Jo minsann. Tänk om det är influensan? Är det verkligen en sådan bra idé att träna i mitt tillstånd (som inte är i närheten av någon förestående influensa, men i tanken är jag redan sängliggande)? Jag går ändå mot gymmet, tvekar vid ingången, sen fortsätter jag bara att gå. Förbi och hemåt.

Men jag hade väldigt goda intentioner den där dagen. Det har jag ofta.

Det var likadant för några dagar sedan. Träningsväskan var återigen packad och medsläpad till jobbet. När arbetsdagen lider mot sitt slut brummar det till i mobilen: ’’Ska vi ta ett glas vin?’’

Jag gör en snabb överslagsräkning: Det är ju underbart väder ute, sommarvärme. Visst borde jag passa på att sitta på en uteservering nu, vem vet när det blir en sån här kväll igen?

Ni gissar rätt, det blev ingen träning denna gång heller.

Nu kanske ni tror att jag aldrig tränar. Det är inte sant. Jag måste träna, min rygg, mina axlar kräver detta – annars får jag ont. Men jag är bra på att ducka. Inte bäst, för jag vet åtminstone en som är hundra gånger värre än jag. Vi kan kalla honom för Gurra. Han är mästare i duckning. Som så många andra stockholmare har Gurra ett medlemskort på en av de största gymkedjorna i stan. För det betalar han runt 5 000 kronor om året, så man kan tycka att han av rent ekonomiska skäl borde gå några gånger i veckan för att det ska vara värt sitt pris.

Det gör han inte.

– Jag borde avsluta det där kortet, jag har haft det i tre år men har bara gått tio gånger, säger han under en lunch.

Vi andra runt bordet skrattar: ’’Är du inte klok? Det betyder ju att du har betalat
1500 kronor för varje träningspass!’’

– Men vi såg ju på Facebook att du
i alla fall tränade i går, säger jag lite förmildrande.

– Äh, jag råkade bara gå förbi
gymmet och checkade in på mobilen, svarar han.

På sidan 28 skriver vi om hur man går sig smal med intervaller. Jag som älskar att promenera gillar enkelheten i detta. Och för alla oss duktiga duckare: Vi kan väl ha som mål att för varje gång vi struntar i gymmet går vi i stället ett pass med intervaller? Eller i alla fall en lång kvällspromenad, kanske med en ljudbok i lurarna?

En måste ju passa på nu när det är skönt ute, vem vet när det blir såna här fina kvällar igen?

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Körförbud?! Vilket år är det egentligen?

av Söndagsredaktionen

kristofer_bloggbylineUnder en period i mitt liv visste jag inte­ alltid hur gammal jag var. Problemet inträffade åren efter att jag fyllt 45. Är jag 47 eller 48, kunde jag blixtsnabbt behöva räkna fram när frågan oförhappandes kom upp. Jag visste som tur var mitt födelseår så det gick att lista ut.

De senaste månaderna har problemet klingat av, jag är nu trygg i vetskapen att jag är 49, troligen eftersom riktmärket 50 ligger så nära.

Men problemet med att hålla isär år och årtal visar sig tyvärr på andra plan. Häromveckan satt jag och min fru i bilen på väg hem från landet när Mari ställde frågan:

”När besiktigade vi bilen senast, egentligen?”.

”Ingen aning”, svarade jag. ”Sista gången jag kan minnas var då jag blev stoppad av polisen”.

Jag blev nämligen haffad av polisen en kväll efter att ha kört 72 km/h över Västerbron. Hastighetsbegränsningen är 50 vilket är lätt att glömma när trafiken är gles på den långa två­filiga bron. Nåväl, en polispiket kröp upp bakom med blåljuset på och signalerade att jag skulle stanna.

”Jaha, hur fort gick det här då?”, frågade en ganska barsk polisman. Sedan ville han se mitt körkort – vilket jag hade glömt hemma. Nästa fråga var vem som ägde bilen? ”Det gör jag”, sa jag och hoppades att det skulle tala till min fördel att bilen åtminstone inte var stulen. Men icke, den var skriven på en kvinna, upplyste polismannen. ”Jaha, då är det min fru som äger den, men vi delar”, försökte jag. Då kom det fjärde regelbrottet: ”Bilen har dessutom körförbud”.

Nu visade sig den barske polismannen även ha en förlåtande sida så han släppte mig utan en tre, fyra olika böteslappar om jag lovade att skyndsamt besiktiga bilen.

Vilket jag gjorde – men när var nu det? Borde vi inte ha besiktigat bilen någon gång sedan dess, det känns som det var sisådär två, tre år ­sedan?

Min fru hade ett svagt minne av att ha besökt en besiktning men hon mindes inte med vilken bil. Den vi har nu har vi haft sedan 2008. Vi lät det hela bero och fortsatte resan hemåt.

Dagen efter fick jag ett sms från Mari: ”Jag kollade besiktningen. Bilen har körförbud sedan 2012! Kan det stämma?”.


Första reaktionen var total förnekelse.
Det måste ha blivit fel någonstans. Men det hade det inte, bilen var inte besiktigad sedan 2010, vilket alltså visade sig vara året för Västerbron-incidenten.

Nästa steg blev förvirring som sedan följdes av vrede. ”Det är den här förbannade avregleringen. Tacka vet jag hur det var förr, då behövde man inte ansvara för allt själv”, och så vidare.

Sen kom paniken, vi måste besiktiga bilen NU! Nästa morgon stod jag först i kön när grindarna slog upp klockan sju. Rätt skamsen funderade jag på vad jag skulle säga till ­besiktningsmannen. Men han ställde inga frågor, drog lite i hjulen, knackade på balkarna – och lämnade tillbaka bilen utan en enda anmärkning. Efter sex år i laglöst land.

Sådana som du ­borde inte ha bil, säger ni kanske nu.

Det har jag inte ­heller, det är min frus – om jag minns rätt.

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson, 49.

Bor: Vid Telefonplan, Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

Gör: Tf redaktör för Aftonbladet Debatt.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott…

… utan att veta om det. Som att köra runt i en bil med körförbud.

2. Jag trivs särskilt bra…

… när det är helt tomt i almanackan.

3. Om jag är ledsen…

… finns det nog skäl till det.

4. Senast jag ljög …

… var alldeles nyss när någon ringde och frågade: ”har du tid?”

Den här satt i grannens trädgård på landet. Nu hoppas jag få se den också!
Den här satt i grannens trädgård på landet. Nu hoppas jag få se den också!
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB