Mödrar, söner och det eviga gullandet.

Jag stör mig på det.

Inte bara för att jag som ensam tjej i syskonskaran alltid förväntades ­vara ett snäpp bättre än brorsorna. Inte bara för att ­mina väninnor ständigt öser beröm över sina ­söner och samtidigt hackar på sina döttrar.

Jag stör mig eftersom världen aldrig kommer att bli en jämlik plats så länge mammor fortsätter att stryka sina söner medhårs och ursäkta deras beteenden.

Jag vet inte hur många gånger jag hört kvinnor prata om hur fantastiska deras söner är – eftersom de inte:

a) slåss.

b) tafsar.

c) begår brott.

Okej, det är ju bra. Att sönerna beter sig ­normalt, menar jag. Men kanske inte något att dubbeljubla över.

Å döttrarna då?

Har ni någonsin hört en mamma säga:  ”Min ­dotter är sååå snäll, hon rånar inte gamla tanter, hon tänder inte eld på bilar och hon tafsar inte killar på snoppen”.

Det har inte jag. Men sönerna – oj, oj, oj. De höjs till skyarna när de beter sig som de borde.

Why? Jag har aldrig fattat hur ni mammor tänker.

Är det möjligen er egen svårighet i att nå fram till den söta lilla sonen som gör att ni tycker att han är fantastisk så fort han ställer in sina fotbollsskor i garderoben eller uppvisar någon form av socialt beteende vid middagsbordet?

Berätta, för jag fattar inte. Men jag ser ju gullandet. Hela tiden.

Nu har jag ingen son och jag säger inte att jag med all säkerhet skulle ha varit bättre.  Men jag hoppas det – för pojkar förtjänar ju också – helt självklart – att lära sig ta ansvar.

Jag vet inte hur många gånger i ordningen jag hört mammor resonera HELT olika kring sina barn.

Sonen är ”duktig” om han ställer in sin smutsiga tallrik i diskmaskinen – men dottern får en ­utskällning om hon inte gör det.

Om situationen är omvänd?

Ja, inte fanken får dottern höra att hon är duktig och sonen får sällan en utskällning om han låter tallriken stå kvar på bordet. Frågar jag varför blir svaret: ”Du vet hur killar är”.

Och det är faktiskt ni mammor som säger det.  ”Du vet hur killar är”. Men skärp er.

Det är som om ni tycker att killar har ett lägre medvetande. Men guess what. Dom fattar. Dom kan också.

Tyvärr mammor, det är ni som formar era söner till att bli det som andra kvinnor sedan måste ­försöka hantera: En man som inte kan laga mat, en man som inte kan packa sin unges matsäck. Ert gullande sabbar faktiskt – och bidrar i förlängningen till att den ojämlika process, som följer flickor livet ut, fortsätter. Generation efter generation.

En gång träffade jag en kvinna som vuxit upp i en hederskultur. Hennes bror hade slagit henne gul och blå efter att hon lämnat sin man, ­efter­som han ansåg att hon dragit skam över familjen.

Jag frågade henne vad hon kände för sin bror. Hennes svar förvånade mig. Hon sa: ”Han gör bara som min mamma har lärt honom att göra. Hon har uppfostrat honom till att se ner på kvinnor. Hon har uppfostrat honom till att tro att han är gud”.

Ett liknande svar fick jag när jag ­intervjuade en tidigare huligan som betett sig illa mot kvinnor: ”Jag gjorde vad jag ville, i min värld fanns bara jag och mina behov. Jag brydde mig inte ett skit om hur tjejerna mådde. Jag ­hade ju fått lära mig att jag var kung.”

Nu menar jag inte att alla pojkar ­kommer att utvecklas till egotrippade monster bara för att deras mammor gullar med dem som små, men det är faktiskt i hemmet det börjar.

Det är där flickor blir duktiga och pojkar ursäktas för första gången.

Och så länge det får fortgå, tja, så ­kommer världen aldrig att bli en jämlik plats.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Bor: I en stor funkislägenhet.

Gör: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Tre döttrar, 20, 18 och 12 år.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag…

… göra så lite som möjligt.

2. Jag får fjärilar i magen när…

… jag ska flyga.

3. I mitt hem skulle jag ­aldrig kunna vara utan…

… dammsugaren.

4. Jag blir kär när…

… HAN väcker mig med kaffe på sängen.