Arkiv för November 2016

- Sida 1 av 1

Mina nattliga ­äventyr på nätet

av Söndagsredaktionen


Olivia Svenson, Olivia Svensson
Jag fick barn i maj 2013 och sedan dess har jag vaknat en eller flera gånger varje­ natt.

Även om det inte alltid är min son som väcker mig är kroppen så van vid att plötsligt behöva vara beredd att den numera ställer sin egen väckarklocka. Förmodligen för att jävlas, som allt annat ens biologiska system pysslar med nu i snartfyrtioårsåldern:

RIIIIIING! HALLÅ DÄR SLÖFOCK! INTE SKA DU VÄL LIGGA DÄR OCH HA DET LUGNT OCH SKÖNT?

Ibland händer det att jag somnar om nästan direkt. Men oftast ägnar jag mig i stället åt en rejäl omgång av något jag vill kalla för faktasafari.

Det går till så här: med lätt grusiga ögon fiskar jag upp mobilen från något obskyrt hörn av madrassen och beordrar den ut på internet. Väl där googlar jag något, som sen för mig vidare till en ny sökning, som sen för mig vidare till något helt annat. Det kan i princip bli hur spännande som helst, man vet nämligen aldrig vad man ska hitta på vägen eller var resan kommer att sluta. I Nepal? I en tv-serie som fortfarande sänds efter trettio år? I New Yorks avloppssystem?


Viktigast är att man väljer
sin förstasökning med omsorg eftersom det är den som ska leda en vidare till andra guldkorn.

Ni ska här exklusivt få några väl beprövade safari-inledningar som är garanterade att föra er vidare till nya kunskapshorisonter (översätt gärna till engelska för maximal upplevelse):

  •  Oljeplattformar
  •  Världens största hangarfartyg
  •  Länder som gränsar till Ryssland
  • Domedagssekter
  •  Fiskar som lever i riktigt djupa vatten
  •  Kändisbarnen med de roligaste namnen
  •  Världens farligaste vulkaner
  •  Synestesi

Skönt är att tekniken gjort under för den ­nattnyfikne. Att ha en liten mobil i handen är betydligt mer praktiskt än att ha famnen full av uppslagsböcker. Inte behöver man tända lampan och störa övriga familjemedlemmar heller.


En stor fördel är
också att man vaknar på morgonen med känslan av att veta lite mer än alla andra.

Däremot måste man iaktta stor försiktighet. Informationen man tillskansar sig under dygnets mörkaste och mest ensamma timmar kan vara svår att skaka av sig. Därför: googla aldrig ouppklarade mord, äckliga ­fobier eller gamla expartners om klockan är efter två på natten och före sex på ­morgonen.

Eller googla inte över­huvudtaget – att sova är ­alltid att föredra. Jag och mitt inbyggda alarm är dock redan förlorade. I natt inleder vi med utrotnings­hotade djur.

Veckans krönikör:
Namn: Olivia Svenson. Ålder: 38. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist på Aftonbladet. Familj: Sambo och son.

Kategorier Krönikor

Inte utan min bästis

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenSlutscenen: Muriel kommer hem till sin sjuka rullstolsburna bästa kompis Rhonda som har blivit en fånge i sitt eget hem. Mamman, förväntningarna och de falska kompisarna kväver den en gång så levnadsglada vännen. Nu, efter en tid av svek, har Muriel kommit för att hämta henne. ”Vad får dig att tro att jag skulle åka iväg med dig?” undrar Rhonda som fortfarande är skeptisk. ”Därför att jag är din vän”, svarar Muriel. Och så trotsar de alla protester från omgivningen, sätter sig i en taxi och till tonerna av Abba:s Dancing queen lämnar de den lilla staden de kommer ifrån, den vars fördomar och trångsynthet bara gjort dem ont. Den där ingen får drömma eller vilja något på riktigt. De tänder en cigg, vevar ner rutorna och ropar hej då till stan. De skrattar. De är lyckliga. De är på väg bort. De är bästisar.

När jag steg ut ur biosalongen den där gången, det var 1995 och snart sommar, kände jag mig lyckorusig. Vilken film! Sedan försökte jag övertala alla jag kände att gå och se Muriels bröllop.

Ungefär så kände jag även när jag såg Thelma och Louise. Eller Stränder med Bette Middler. Eller varför inte Ghostworld. Jag älskar helt enkelt filmer om vänskap. Kvinnlig vänskap som segrar. Den där orubbliga sorten som inte är förhandlingsbar. Den är märkligt nog relativt ovanlig på vita duken. I verkligheten finns den ju överallt: Väninnorna i vått och torrt! De som lyssnar, de som kan prata om allt. De som inte dömer. De som känner en så bra att man slipper förklara. De man skrattar bäst med. De man spelar skivor och dansar med i ett kök klockan tolv på natten. De som ringer och säger: ”Hej, jag har lånat pappas bil, jag kommer och hämtar upp dig om en halvtimme, det blir brunch hemma hos mig”, när killen har gjort slut och man ­varken har orkat äta eller ta sig utanför dörren på flera dagar. De som passar varandras barn efter en tuff vecka. De som får en att få tillbaka självförtroendet när det känns som att allt rämnar. De som får en att
våga. De som bara är. Utan allt det där ­vore livet så förbaskat fattigt. Ja, utan vänner  vore tillvaron outhärdlig.

I veckans tidning har vi frågat ut Jessica Andersson och Magnus Carlsson om varandra.
I svaren märks kärleken och humorn de har sinsemellan. För de är precis som filmens
Muriel och Rhonda – bästisar.

Har du en vänskap du vill berätta om? Skriv då gärna till oss på Söndag: sondag@aftonbladet.se.

PS. I kväll börjar jag att se om den första säsongen av Sex and the city – tillsammans med några vänner och en gigantisk skål marängsviss.

Vi tittar bort och ­tar en kaffe till

av Söndagsredaktionen

VirtanenÅh, jag är också bra på att titta bort, livet vore omöjligt annars, och ta en kopp kaffe till. Eller varför inte ett glas rödvin.

Det går inte att bry sig om allt. Det är omöjligt att engagera sig i allt. Och til syvende og sidst, som dansken säger, är vi oss själva närmast. Jag har aldrig trott något annat. Sedan kan vi tro på ­olika sätt att uppnå denna personliga vinning. Vissa tror på fascismen, andra på nylibera­lismen, jag på socialismen, många tror på Gud.

Den där Gud skulle man ju vilja ta ett snack med för ibland ägnar hen sig åt en helt urspårad version av vad de religiösa brottas med när de tvivlar, det basala Teodicéproblemet. Om Gud finns och är allsmäktig, hur kan då ondska ­finnas? Vanligtvis ingen särskilt svår nöt att knäcka; om inte skit händer lär sig aldrig ­människor att akta sig för faror.

Men vad vill Gud lära oss med det slakthus Aleppo blivit?

Ni såg bilderna för ett par veckor sedan? ­Vanligtvis publiceras de inte, de är för grova, för vidriga, för stötande, för hänsynslöst sorgliga. Om vi såg dem varje dag, hur skulle vi kunna ta ännu en kopp kaffe, gnälla över ”massinvandringen”? Hur skulle vi kunna vara emot familjeåterföreningar? Hur skulle vi överhuvudtaget kunna stå ut? Det skulle vi inte. Bilderna som Aftonbladet gjorde ett undantag för att visa ­i ­reportaget ”Titta inte bort” är mer än någon människa kan bära mer än vid sekundvis exponering.

Och Gud har inte dödat en halv miljon män­niskor i Syrien och Gud har heller inte tvingat tolv miljoner syrier att fly sina hem till andra ­delar av landet eller till grannländerna Turkiet, Egypten, Jordanien och Libanon. Och några har fått tillträde till Europa.

Gud har ingenting med saken att göra. Det är bara lätt, tydligen även för mig, att börja famla efter det mest abstrakta när ångesten växer ­i ­magen och jag tvingas sluta titta på bilderna.

Det är makthunger som dödar människor.

Det är politik som dödar människor.

Det är vapen som dödar människor.

Det geopolitiska maktspel som lett fram till den senaste tidens utrotningsbombningar ­
i Aleppo, en gång – alldeles nyss faktiskt – en sprudlande mångmiljonstad är ytterst
komplext. Men i dag är det mer tydligt.
Vladimir ­Putin står på den massmördande diktatorn ­Assads sida eftersom Syrien är Rysslands ­viktigaste fäste i Mellanöstern och inte får förloras. Och enligt experter ­beror den senaste tidens brutalitet på att staden måste rensas från luften innan USA beväpnar ­rebellstyrkorna med missiler som kan skjuta ner flygplan. Det bäddas för en markinvasion.

Världen är lamslagen. Världen kan tydligen bara se på när ett världskrig pågår på ­liten yta. Allt känns omöjligt.

Nu visas inte de hemskaste bilderna längre, nu tittar vi bort igen. Vi tar en kopp kaffe och gnäller över något som saknar betydelse för barnen ­i Aleppo.

Döda ­eller ­levande ­bryr de ­sig inte.

Inspelade samtal och hemliga möten

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenMästerdetektiven Blomkvist, Tordyveln flyger i skymningen, Vi fem-böckerna, Kitty. Barn- och ungdomslitteraturen är full av småhjältar som löser fall. De närde oss. De fick oss alla att drömma om att bli detektiver. Vi slukade allt och härmade. Vi lekte rödvita rosen och gick runt med små anteckningsblock: ”Rostig röd bil vid bageriet.Tid: 19.30” och så registreringsnumret. Det mest triviala blev till mystik. Alla kunde misstänkliggöras.

Min kompis Pia och hennes bror hade en detektivbyrå i källarförrådet där gårdens ungar, de som blev kvar när alla andra åkte till sina sommarstugor, samlades. Ett helt sommarlov var verksamheten aktiv. De åt salmiaktabletter precis som i Tordyveln flyger i skymningen och hade en inspelningsbar liten bandspelare. Några ficklampor, en kikare, pennor och block tillhörde också rekvisitan. Någon hade fått en walkietalkie i födelsedagspresent men den funkade visst inte så bra.

På dagarna förflyttades verksamheten till badplatsen: ”Skum typ i jeans. Långt hår. Badar inte”. Tidigt på kvällarna cyklade de runt, gick in i övergivna hus och lyste med ficklamporna. De fann tomma ölburkar och Lektyr.

Men så kom de där lite ruggiga och regniga veckorna så som de ofta gör i det här landet. Nu blev gården deras arbetsfält. Med fyra hyreshuslängor och lekparken i mitten hade de full koll på alla. De smög under balkongerna och spelade in samtal. De antecknade varje obekant person de såg. Det dröjde inte länge förrän de upptäckte att en man – ”brun kavaj, fula skor, gammal, säkert 40, ser rik ut” – ofta parkerade en ”gul Mercedes” och gick in i port 4b. Strax efter middagen dök den mystiske mannen upp för att sedan komma ut igen någon timme senare. Snart förstod de att det var detektivkamraten Kalles hem han försvann in i.

Men vem var den här skummisen? Kalles pappa som jobbade kväll på sjukhuset kände de ju alla till och någon släkting kunde det heller inte vara. Kalle själv skakade på huvudet. Han hade aldrig sett mannen förut.

Tänk om det är en skurk! Tänk om Kalles mamma är
i fara! De bestämde sig för att gå hem till Kalle och leka nästa kväll när mannen dök upp. Det hörde till ovanligheterna, alla barn lekte ute, men nu hade de ju ett uppdrag. De satt vid gungorna när de såg honom. Kalle gick först i ledet. Men när han lite skrajset tryckte ner dörrhandtaget till sitt hem stod de alla där runt honom i försvar. De såg genast den mystiske mannen
i hallen. De såg Kalles mamma. De stod omslingrade. De pussades!

Dagen efter dök inte Kalle upp på detektivbyrån.

Några månader senare när löven dansade ner från ­träden sa Pias mamma att Kalles mamma och pappa ska skiljas.

I  veckans tidning skriver vi om svenska Tullan som är detektiv i New York. Hennes yrke är varken lika banalt eller mystiskt som vi drömde om som barn. Då innan det skoningslösa allvaret kom och störde leken.

I stället för skammen rycker jag på axlarna

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacEn av de faktiskt ganska många fördelarna med att bli äldre är att de gamla följeslagarna skuld och skam får ett allt svagare grepp om mig. Den där nyårsaftonen i tonåren när jag redan över­förfriskad kramade min kompis vinpava som ­vore den ringen och jag Gollum och lömskt ­väste ”Jaja, flaskan kanske är din men ­INNEHÅLLET är mitt” är numera blott en ­anekdot. Men för ­20 år sedan gav minnet mig grava skamsköljningar.

På samma sätt är jag kanske inte stolt över att jag dansade en ekivok rumpdans mot en yngre manlig kompis på hans födelsedagsfest för ­några år sedan, men i stället för att vrida mig i ­skamkramper rycker jag på ­axlarna. Vi kan väl säga att jag strävar efter, och är en bit på väg mot,­ skamlöshet.

Och med det menar jag inte att jag ger mig själv ett frikort att vara elak, svika och såra. De enda som har frikort för det är psykopater, vi andra kan och bör skämmas när vi beter oss ­svinigt.

Det är den onödiga skammen jag är ute efter att eliminera. Den där som bara är självdestruktiv och grundar sig i en ohelig allians mellan ­osäkerhet och självupptagenhet.

För än sen om du har svettfläckar under ­armarna när du pratar inför folk, sjunger falskt på karaoken eller sitter och gråter som gisslan ­­i en bar i Havanna medan din kompis eskorteras av en prostituerad till bankomaten för att ta ut mer pengar för vad som visar sig vara alltför ­dyra drinkar (en historia som kan bli en krönika i sig). Folk går inte runt och tänker på vad du gjort, så varför ska du?

Men vissa skamsköljningar är svåra att helt bli av med. Nämligen de som får dig att skämmas för något som bara NÄSTAN hände.

För snart tio år sedan arrangerade nätverket Ingen människa är illegal en festival på ­bio­grafen Tellus i Midsommarkransen. Som den engagerade människa jag ville framstå som var jag givetvis på plats. Min dåvarande och jag satt mitt i biosalongen när huvudtalaren Gustav ­Fridolin äntrade scenen. Det här var på den ­tiden när Fridolin ännu inte helt förblindats av makt, och han höll ett engagerande och ­intressant tal.

Tyvärr verkade alla inte hålla med, eftersom det satt ett tjattrande par precis framför oss. Min irritation stegrades, här snackar Fridolin om viktiga saker som gömda flyktingar och ­rättigheter för papperslösa och så hade de här ­sladdertackorna mage att sitta och tjöta! Efter en stunds tandagnisslan och muttrande nådde min irritation sin kulmen. Dags att sätta dem på plats med ett kraftfullt ”hysch!”. Jag lutade mig framåt, med h:et redo på tungan, när jag insåg mitt misstag. Babblarna var inget nykärt par eller uttråkade polare  ­utan en gömd ­flykting och hans tolk.

Här satt någon som ­berördes direkt av det Fridolin pratade om, och bredvid honom satt en kvinna som ­mödosamt och ­noggrant översatte varje ord för att han skulle förstå allt.

Och bakom dem satt en ­lättirriterad och bortskämd ­människa och ­skämdes.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 41.

Bor: Hägersten.

Gör: Redigerar och skriver.

3 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär …

…  ska jag försöka ­anpassa mig till att leva på min pension. Kanske någonstans på Balkan.

2. I mitt hem skulle jag ­aldrig kunna vara utan …

…  snus, tyvärr. Gärna alltid en hel stock.

3. Jag får fjärilar i magen …

… inför alla möjliga sociala och/eller stressiga situationer.

Inget rubbar våra kattmadamer

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenHanna hallererius rullgardina kattafinius. Gunilla grannelito krysmynta kattapultiuis. Det skulle kunna vara deras hjältenamn. Vi har nämligen två pippi­långstrumpar på redaktionen.

Eller kanske inte riktigt. De är inte föräldralösa och de sover inte vad jag vet –  sånt är minsann privat – med fötterna på huvudkudden. De har heller varken apor eller hästar runt knuten. Men de är superstarka. Och precis som Pippi älskar redigerar-Hanna och samordnar-Gunilla här på Söndag djur.

Främst och mest, och här kommer en till liten olikhet, är det katter som får deras hjärtan att bulta så där ömt, rättvist och bestämt. Pippi hade så vitt jag vet inga katter. Men jag tror minsann att om Pippi inte hade tagit sina ”jag vill aldrig bliva stur-piller”, hade hon nog blivit en Hanna eller Gunilla. Ja, om Pippi hade fått växa upp hade hon, i alla fall i min fantasi, blivit en kattmadam precis som de. Vad är då en kattmadam kanske du undrar?

Det kan jag tala om för jag känner minst två. Hanna och Gunilla inte bara har katter. De pratar katter också. ”Har du sett det här klippet? Kom hörrni och kolla!” ”Naawww, gulli gulli gull”. Inget kan störa dem när de kollar på katter på nätet. Det skulle kunna gå förbi femtio clowner utan att de ens bemödade sig med att titta upp: ”Ååhhååå, vilken liiiten. Goooosiiiig”.

Nu har de dessutom börjat prata om att starta ett kattkafé. Eller nu, de har pratat om detta sedan urminnes dagar. Jag ser det framför mig: En Villa villekulla fylld med katter och så två bestämda damer som glider omkring med skurborstar på fötterna när det ska städas. De är mycket övertygande. Plötsligt är nästan hela redaktionen kattokiga och med på noterna.

Så bli inte förvånad om Söndag en dag öppnar ett litet kattkafé. Det kommer så klart att vara söndagsöppet och det kommer att låta ”naaaaw” och ”gooooos” långt ut på gatan. Häpna heller inte om du blir uppläxad av två tuffa kattmadamer om du kommer med moraliska invändningar eller tarvliga förmaningar à la Prusseluskan.

Men vi är inte riktigt där än och i väntan på bättre tider kan ni läsa om när vår biträdande ­redaktör Monika hälsade på hos Kattstallet
utanför Stockholm. I veckans tidning blir du, som inte redan är det, med stor sannolikhet kattfrälst.

Jag spar tusingar framför tv:n

av Söndagsredaktionen


MarkusLarsson_bloggJ
ag fyllde nyligen 40 år. Det är inte mer med det, sådant händer.

Men eftersom min ålder brukar kallas för att ”fylla gubbe” uppstår frågan om jag upplever några ålderstecken.

Njä. Med tanke på att vi, om inget oförutsett händer, lever allt längre är läget rätt lugnt.

Det sägs ju att 40 är nya 20. Eller att 50 är nya 30. Eller att 60 är nya 37,5. Och med tanke på Donald Trump verkar ju 70 vara det nya bebis.

Framtiden är med andra ord så ljus att jag ­behöver köpa nya solglasögon. Vi kan säga så.

Men på en punkt märks det att tiden går.

Jag zappar. Det vill säga: jag ägnar timmar ­
i soffan åt att byta kanal utan att egentligen titta på någon­ting alls. Det är en kär gammal tradition som hos yngre människor tycks vara utrotnings­hotad.

Att över huvud taget äga en tv är för ett växande antal människor passé. Det räcker med en laptop eller en telefon. Och att konsumera tablålagd tv är i sin tur lika gammeldags som Bingolotto.


Tv-tittandet har gått från passivt till aktivt.
Tack vare strömmad tv som Netflix och HBO Nordic, Youtube och otaliga Play-tjänster – plus alla mer eller mindre lagliga alternativ på internet, ska väl sägas – kan de flesta välja var och när de ska låsa fast ögonen vid en skärm.

Men att själv göra ett urval innebär ett visst arbete. Planeringen blir viktigare. Och alla som är förälskade i dramaserier vet hur stressframkallande störtfloden av nya titlar och ”måsten” kan vara.

Forskningen visar i sin tur att det är bra att göra­ ingenting. Ja, ingenting. Titta ut genom fönstret. Stirra i taket. Rulla tummarna framför en vägg. Det får hjärnan att vila och återhämta sig.

Och jag kan inte tänka mig ett större ”ingenting” än att zappa på tv:n.

Hör här:

Vi börjar tidigt på kvällen med ett dubbelavsnitt av komediserien The big band theory … han Sheldon är en lustig filur … ”zzapp” … hur kunde de missa den musikfrågan i Vem vet mest? … ”zzapp”… Simpsons! … ”zzapp” … Veckans brott! … ”zzapp … reklam … ”zzapp” … kulturmagasinet Kobra, en special om konstnären Tom Of Finland med underrubriken ”Finland firar 100 år med ikoniska kukar” … ”zzapp” … reklam… ”zzapp”… reklam… ”zzapp” … reklam … ”zzapp” … amerikanske skådespelaren Morgan Freeman pratar om krökningar i rumtiden i det utmärkta populärvetenskapliga programmet Through the wormhole på Discovery channel…


Här har det redan gått åtskilliga timmar.
Men vi fortsätter:

 … ”zzapp” … en osedvanligt korkad amerikanska actionfilm … ”zzapp” … borde någon gång ge serien The good wife en chans … ”zzapp” … samma avsnitt av The big bang theory som visades för några timmar sedan … ”zzapp” … reklam … ”zzapp” … reklam … ”zzapp” … dubbelavsnitt av How I met your mother som jag redan sett tre gånger förut, vilket är perfekt … ”zzapp” … ”reklam” … ”zzapp” … Agents of SHIELD?

Har tittat på tv utan att ha engagerat mig eller tänkt en enda sammanhängande tanke länge nu. Hjärnan är lika tom som Homer Simpsons gula huvud. Kroppen är lugn, jag är ett med ingenting, allt är lugnt och stilla.

Många brukar lägga tusentals kronor för att uppnå samma effekt genom dyra spabehandlingar och retreats. Men det räcker med en fjärrkontroll och ett lagom stort kanalutbud.

Och till slut når jag målet med den stillastående och underbart passiva resan – jag somnar mitt i bruset.

”Zzapp.”

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson, 40. Yrke: Rockjournalist.
Familj: Mor, far, storebror. Bor: Lägenhet i närförort full av hipsters i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för…

… ostbågar.

2.  Jag vill bli bättre på…

… att jobba mindre.

3. Nästa resa går…

… antagligen till någon av städerna i nästa års Melodifestivalen. Ett jobb är ett jobb.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till…

… Sveavägen i Stockholm i höjd med Tunnelgatan, 28 februari 1986, klockan 23.21. Sedan hade jag löst Palmemordet.

Blodet droppar…

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDe var nygifta, jag tror de hette Henry och Charlotte, och de var på väg till ett hotell vid kusten, ­inte långt ifrån där jag bodde. De skulle fira smekmånad. Dimman och nattmolnen sänkte sig över den vingliga vägen där de körde fram.

Då plötsligt ser de en flicka vid vägrenen. Hennes vita långa klänning bländar dem i mörkret och de är nära att
köra i diket. De stannar och frågar om hon vill ha lift. Först då ser de att hon är hemskt blek, nästan genomskinlig. ”Åh vad snällt, jag bor bara fem mil härifrån”, säger hon och kliver in
i baksätet: ”Ni kommer att se en gammal nedlagd bensinstation på vänster sida och efter den ett vitt trähus. Där bor jag. Mina föräldrar väntar på mig.”

Snart ser de huset. ”Hörru, jag tror vi är framme nu”, säger Henry och vänder sig om. Men flickan är borta! Då kommer ett gammalt par ut från huset. ”Kan vi hjälpa er?”, frågar de.

Charlotte berättar om flickan. ”Och nu finns hon inte?”,
säger den gamle mannen som om han redan vet. ”Ni är inte dom första som stannar på vår uppfart. Vår dotter har varit död i 30 år, hon blev överkörd. Men en gång om året liftar hon tillbaka hit”. Två dagar senare hittades Henry och Charlotte döda. Det vita trähuset finns bara på gamla svartvita fotografier – det brann ner för 60 år sedan. Men jag har åkt förbi. Ibland skymtar man huset. Ibland inte. Och ibland kan man se en blek, spöklik flicka i vitt nattlinne vid vägkanten. Låt henne inte lifta med dig.

”Berätta mer!” Jag, Sarah och Ted sitter och kurar skymning i Sarahs bortresta föräldrars hus på Arholma ö. Det knakar i trappen och regnet smattrar mot rutorna. Vi är
16 år och Ted har precis kommit hem från USA där han har bott i ett år. Nu återger han alla läskiga berättelser han hörde där. En efter en. Vi driver på: ”En till!”  De blir mer kusliga ju mörkare natten blir och utanför tornar den gamla bykvarnen upp sig. Den ser olycksbådande ut i månskenet.

När de amerikanska spökena är slut fortsätter vi med historier om de som en gång bott på ön, om mormor Dina som en gång levde i det här gamla huset, om de som gått hädan och går igen. Om de som drunknade till havs. Om de som blev galna.

Då plötsligt hör vi det. Ett fruktansvärt skri ljuder genom natten. Vi vågar knappt andas. Sedan inser vi vad det är: Det måste vara råbocken! Vi skrattar. Vi slappnar av lite. Men det varar inte länge. Kissy kommer springande och hoppar upp i soffan. Hon är alldeles blöt av regnet. Först tänker vi inte på det. Men så blir Sarah allvarlig: ”Vem släppte in katten?” Vi blir knäpptysta och ser skrämt på varann. Ingen av oss har släppt in Kissy.

Om ni gissar att ingen av oss vågade sova den natten så gissar ni rätt. Ändå är det ett fint minne.

Halloween och Allhelgonatiden är här och det är hög tid att låta sig skrämmas och kura skymning. Vill ni börja redan nu kan ni läsa om läskiga ”Wicker man” i veckans tidning. Jag tror vi alla ­behöver lite mystik i vardagen.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB