En av de faktiskt ganska många fördelarna med att bli äldre är att de gamla följeslagarna skuld och skam får ett allt svagare grepp om mig. Den där nyårsaftonen i tonåren när jag redan över­förfriskad kramade min kompis vinpava som ­vore den ringen och jag Gollum och lömskt ­väste ”Jaja, flaskan kanske är din men ­INNEHÅLLET är mitt” är numera blott en ­anekdot. Men för ­20 år sedan gav minnet mig grava skamsköljningar.

På samma sätt är jag kanske inte stolt över att jag dansade en ekivok rumpdans mot en yngre manlig kompis på hans födelsedagsfest för ­några år sedan, men i stället för att vrida mig i ­skamkramper rycker jag på ­axlarna. Vi kan väl säga att jag strävar efter, och är en bit på väg mot,­ skamlöshet.

Och med det menar jag inte att jag ger mig själv ett frikort att vara elak, svika och såra. De enda som har frikort för det är psykopater, vi andra kan och bör skämmas när vi beter oss ­svinigt.

Det är den onödiga skammen jag är ute efter att eliminera. Den där som bara är självdestruktiv och grundar sig i en ohelig allians mellan ­osäkerhet och självupptagenhet.

För än sen om du har svettfläckar under ­armarna när du pratar inför folk, sjunger falskt på karaoken eller sitter och gråter som gisslan ­­i en bar i Havanna medan din kompis eskorteras av en prostituerad till bankomaten för att ta ut mer pengar för vad som visar sig vara alltför ­dyra drinkar (en historia som kan bli en krönika i sig). Folk går inte runt och tänker på vad du gjort, så varför ska du?

Men vissa skamsköljningar är svåra att helt bli av med. Nämligen de som får dig att skämmas för något som bara NÄSTAN hände.

För snart tio år sedan arrangerade nätverket Ingen människa är illegal en festival på ­bio­grafen Tellus i Midsommarkransen. Som den engagerade människa jag ville framstå som var jag givetvis på plats. Min dåvarande och jag satt mitt i biosalongen när huvudtalaren Gustav ­Fridolin äntrade scenen. Det här var på den ­tiden när Fridolin ännu inte helt förblindats av makt, och han höll ett engagerande och ­intressant tal.

Tyvärr verkade alla inte hålla med, eftersom det satt ett tjattrande par precis framför oss. Min irritation stegrades, här snackar Fridolin om viktiga saker som gömda flyktingar och ­rättigheter för papperslösa och så hade de här ­sladdertackorna mage att sitta och tjöta! Efter en stunds tandagnisslan och muttrande nådde min irritation sin kulmen. Dags att sätta dem på plats med ett kraftfullt ”hysch!”. Jag lutade mig framåt, med h:et redo på tungan, när jag insåg mitt misstag. Babblarna var inget nykärt par eller uttråkade polare  ­utan en gömd ­flykting och hans tolk.

Här satt någon som ­berördes direkt av det Fridolin pratade om, och bredvid honom satt en kvinna som ­mödosamt och ­noggrant översatte varje ord för att han skulle förstå allt.

Och bakom dem satt en ­lättirriterad och bortskämd ­människa och ­skämdes.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 41.

Bor: Hägersten.

Gör: Redigerar och skriver.

3 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär …

…  ska jag försöka ­anpassa mig till att leva på min pension. Kanske någonstans på Balkan.

2. I mitt hem skulle jag ­aldrig kunna vara utan …

…  snus, tyvärr. Gärna alltid en hel stock.

3. Jag får fjärilar i magen …

… inför alla möjliga sociala och/eller stressiga situationer.