Startsida / Inlägg

Rimfrost gör mer nytta än ljusterapi

av Söndagsredaktionen

ErikaScott_bloggenDet är den nionde november, datumet som går till historien för att vi vaknar till skrällen att USA har valt Donald Trump till sin nye president och för att Stockholm med omnejd är fullkomligt lamslaget av ymnig nederbörd. Medierna döper väderleken till ”rekordsnön”, eftersom det inte har snöat lika mycket i november månad sedan mätningarna började 1905.

En hel del av mina sociala medier-vänner länkar ihop snö- och valsmockorna och spår i sina statusar att vi går mot en ny istid, bildligt och bokstavligt.

På väg hem från jobbet traskar jag genom ett landskap som är mer Narnia än Narnia självt. Gatorna är oplogade. Övergivna bilar står parkerade och är täckta med så mycket snö att de ser ut som små kullar snarare än fordon. Föräldrar drar sina hämtade förskolebarn på pulkor, eftersom det är omöjligt att manövrera barnvagnshjul genom drivorna.

På trottoaren traskar jag fram i ett upptrampat singelspår. Jag får möte med en kvinna i 60-årsåldern och erbjuder mig att ta ett kliv ut i djupsnön, då jag har höga kängor, medan hennes skodon är av en lägre sort.

– Åh, tack, det var vänligt, säger hon och ler inifrån sin uppdragna huva.

Jag håller upp handen i en gest som säger: ”Det var väl ingenting”, pulsar vidare och njuter av tystnaden. Tänker först att det är snön som isolerar och filtrerar, men slås sedan av insikten att den beror mest på brusbrist. Stadens vanliga ljudkuliss i form av ständigt trafikbuller är ersatt av skratt från barn som åker stjärtlapp, gör snöänglar och bygger ljuslyktor och snögubbar. Lastbilsbrum är utbytt mot glädjetjut. Barn och vuxna leker utomhus tillsammans i stället för att hasta hem och landa i soffan framför tv eller ipads. Hur ljuvligt är inte det?

När jag kommer hem och har skakat av mig blötsnön, tänder jag ljus och ser ut i vår park. Det vita täcket har helt förändrat utsikten. ­Träden står stiliga som frostiga konstverk och snön reflekterar lyktstolparnas sken ända in i vår lägenhet. Det är magiskt. Gör mig lycklig.

Jag tänker att årets mörkaste månader inte är så dystra ändå om de lättas upp av snö – och hoppas att temperaturen fortsätter att hålla sig under nollan, så att vi får behålla det mjuka ­vintertäcket. Då kanske min årliga humördipp uteblir den här säsongen. Att omges av rimfrost är långt mer effektivt än artificiell ljusterapi.

Till viss del beror säkert min förtjusning på att jag är uppvuxen i jämtländska Östersund och aldrig riktigt har accepterat gröna – eller snarare grådystra – ­vintrar. Att åka kvällsskidåkning i Gustavsbergsbacken, söndags­promenera på ­Storsjöns is och ta sparken till ­pianolektionerna var självklarheter för mig som barn.

Visst, jag förstår alla som hatar kylan och hellre vill ha barmark och minst 20 plusgrader året om, men det är verkligen ­inget att stå efter. Inte på våra breddgrader. Fast med tanke på sagda president Trumps miljöpolitik är det sannolikt ditåt det barkar. Inte mot en ny istid, alltså, ­utan tvärtom.

Så passa på. Gör snöänglar så länge du kan.

Så ofta du kan.

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Erika Scott.  Gör: Chef för Aftonbladets magasin. Familj: Gift med Daniel, barnen Joel, 19, och Freja, 16, samt hunden Monty.  Bor: På Södermalm i Stockholm.

  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Sandra Christensen, Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB