Arkiv för January 2017

- Sida 1 av 1

Stil ska aldrig vara tråkigt

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag dammade av bokhyllorna häromdagen. Det är ju nästan olidligt trist, så när jag hittade mitt gamla fotoalbum tog jag en paus. Vad länge sedan det var jag bläddrade bland fotona! Och herregud så jag såg ut! Jag vänder blad och förfasas. Där står jag med fransjackan som jag tyckte jag var ascool i. Där står jag med Pretty woman-­höga stövlar.

Där står jag med en pagefrisyr som det var meningen att den skulle se fransk ut. Men med mitt  tjocka och självlockiga hår såg jag ut som en lampskärm redan några dagar efter frisörbesöket. Och där har jag klippt luggen själv. Den skulle bli Södra Latin-rak men gick mer åt volanggardinshållet. Mitt hårs vägar äro outgrundliga.

Sen ser jag bilden på mig i en park någonstans i Fulham. Jag har den stora kavajen på mig. Vart tog den vägen? Som jag älskade den.

Jag ser bilder på mina vänner. De ser inte heller särskilt kloka ut. Jo, visst finns det en och annan snygg bild på oss, såna som man kan lägga upp på instagram en torsdag. Men de flesta skriker ”hej kom och hjälp mig”. De är rörande. Och roliga. Vi experimenterade och testade både kläder och smink lite som vi tyckte. Lite på känn. Robert Smith-eyeliner och trasig stickad tröja den ena dagen. Storrutiga skjortan den andra.

Det var inte så allvarligt. Vi ville sticka ut. Ibland blev det rätt. Ofta fel. Det var tiden innan sminkexperterna visade oss hur man skulle göra på You­tube, det var när stylisterna ännu inte hade ­talat om vad man skulle bära i vår. Eller inte ­bära. Vi var fria. Vi var häjkon bäjkon. Men vi var aldrig någonsin tråkiga.

På sidorna 20–27 har vi låtit tre ­power-kvinnor berätta om sina stilar genom tid och karriär. Lill-Babs, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson är stilikoner, still ­going strong. De bar ­Marimekko-klänningar, byxdresser och färgglada fitness-kläder.  De var djärva och starka. Det är de fortfarande. Och aldrig ­någonsin är de tråkiga.

Vad gick inte sönder 2016, egentligen?

av Söndagsredaktionen

Helena_utterHan sa: ”Helena, är du en sådan där glasmänniska? En som verkar stark och hård, men när du väl går sönder, då går du verkligen sönder.”

Jag sa: ”Det är möjligt”, och tänkte på att krossat glas inte går att laga, det lägger man i en sån där igloo för återvinning, och hoppas att man fick med sig allt så att det inte ligger kvar små flisor som barnen kan få i fötterna när de glatt ovetande går omkring barfota.

Glasmänniskor är helt enkelt ett oskick, en fara för omgivningen.

Åtminstone när de går sönder.

Men vad gick inte sönder 2016, egentligen?

En junimorgon i en lägenhet i Barcelona sitter vi med våra telefoner och scrollar fram och tillbaka, men hur mycket vi än bläddrar har Brexitsidan vunnit.

En novembermorgon vaknar jag och har samma fel på telefonen. Hur jag än vänder och vrider på den påstår Aftonbladet att Trump har vunnit presidentvalet i USA.

När jag den morgonen pulsar till tunnelbanan i Rissne börjar jag gråta. Inte för att staden är lamslagen av snö, det är ju mysigt, åtminstone första dagen, och dessutom festligt med norrlänningar som skummar av raseri över oss fjantar som inte kan köra på blankis med sommardäck och inte kan forcera halvmeterssnö med skodon av något elegantare snitt än skoterkängor. Utan bara för att allting känns så overkligt.

Fler saker går sönder detta år:

Diskmaskinen spyr ut vatten över köksgolvet kvällen innan jag ska åka till Berlin, garageporten fastnar i stängt läge, vi har elavbrott i sju timmar och jag glider på sommardäck i väg och köper pizza för pengarna som egentligen tog slut redan på Potsdamer Platz. Sedan dör bilbatteriet, och när vi byter däck går mojängen man skruvar ur bultarna med sönder.

Det känns som en tragikomedi utan ände, hela hösten. Det som knäcker mig är inte de stora mänskliga katastroferna eller annat som verkligen betyder någonting. Utan det är mina fullständigt triviala problem.

– Hur ofta är du tacksam över att du har elektricitet? frågar han som tycker att jag är av glas.

Svaret är såklart: Jag är aldrig tacksam över elektriciteten. (Mer än den nanosekund den återvänder efter strömavbrottet.) Det är ingen idé att ens försöka. Om en medelklasskvinna i vår del av världen skulle skriva tacksamhetsdagbok skulle den bli så oändlig att hon inte skulle ha tid att gå till sitt hyfsat välavlönade jobb. Om hon inte bara gör copy and paste. Men det skulle bli för tråkigt. Och ingen orkar höra på lovprisningar. Bättre då att älta problem. (Som ingen egentligen heller orkar höra på.)

Och som för att fullborda fiaskot skaffar jag Tinder. Han som tror att jag är av glas är ju ändå av ett helt annat material. Första person som tilltalar mig på Tinder vill ha mitt telefonnummer omedelbart. När han inte får det skriver han ”Jävla fegis!” och min lust att ha med någon människa över huvud taget att göra svalnar betänkligt.

Det blir födelsedag, jul, nytt år. Jag skriver en lista på saker som behöver lagas och betar långsamt av den. Sedan skriver jag en över saker som inte behöver lagas, sådant jag är tacksam över. Den blir ändå ganska kort: Barnen. Hälsan. Jobbet. Vännerna. Familjen. Ett relativt välstånd. Och elektriciteten.

Och ja, jag är möjligen av glas. Men i så fall polykarbonat, en transparent termoplast med exceptionell hållbarhet.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 47.

Familj: Stora E, 17, och Lilla O, 12.

Bor: I utkanten av Stockholm.

Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är….

…riven färsk ingefära i hett vatten. Men den ska tas i förebyggande syfte.

2. Sist jag blev skitför­bannad var…

…troligen något relaterat till min bil. Har numera ett väldigt aggressivt för­hållande till den.

3. Alla borde se filmen…

de andras liv eftersom den är så himla bra.

4. Jag blir charmad när… …folk uppför sig som folk.

Jag skulle klara allt med er!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbyline”Det blåser upp till storm”, säger någon. ­Vågorna slår upp mot stranden. Vid klipporna bildar det ett vitt skum. Ljudet är kraftfullt och berusande. Till och med de slöa strand­katterna har vaknat till liv. Vi promenerar i snabb takt. Upp för berget och ner för ravinen. Vi svettas. Vi beundrar det dramatiska landskapet. I några minuter står vi helt tysta: Inom oss finns draman, minst lika starka. De är slående och vidunderliga som havet. Som klipporna. Som Afrikas vind. Precis som vi beundrar naturen beundrar vi varandra.

För att vi orkar, för att vi vågar vara svaga, för att vi berättar och för att vi fortsätter kämpa och se det som är fint. Vi känner oss starka nu. Vi är fulla av energi. Tillsammans på den här resan på Fuerteventura.

Någon gång i augusti föreslog min kollega Lena Sjödell att Söndag skulle anordna en träningsresa med våra läsare. Jag, som var högst otränad efter sommarens lata dagar på stranden, skrattade och sa: Perfekt! Sedan kom oron gnagande.

Det jag inte sa högt var: Skulle jag orka? Tänk om jag är sämst? Tänk om jag gör bort mig? Tänk om jag blir blyg? Det hann bli många tänk om. Allt i onödan. Det vet jag nu när jag har tränat med Mårten Nylén. När jag har upptäckt mediyoga med Madeleine Wilhelmsson och dansat zumba med Carlos Ibañez. Vi tävlar inte. Vi skrattar! Vi svettas tillsammans och får energi av att vara en grupp. Vi är allt från småbarnsföräldrar till pensionärer. Vi stöttar varandra. Vi tar i och gör det vi kan efter de förutsättningar vi har. Efter tre dagar har alla lite ­träningsvärk, men vi mår bra. Vi lär känna varand­ra. Och havet glittrar i solen. Precis som vi. Men vi bär också på historier. En del är smärtsamma. Här finns livsöden som rör mig till ­tårar. Här finns kvinnor och män vars styrka får mig att häpna. Nu vet jag att jag skulle kunna klara allt med er. Så tack Päivi, Mi­kael, Lena, Birgitta, Emma, Sofia, Cecilia, Bo, Christina, Stig, Agneta, Carlos, Mira, Eva-Lena, Hans-Erik, Dagny, Lena, Torbjörn, Rosemarie, Hans, Malin, Mårten, Hanna, Erika, Lena, Hanna, Medi, Connie, Britt-­Marie, Madeleine, Helen, Åsa och Cecilia för att jag fick tänka, svettas och skratta med er. Tack för er generositet. Tack för att ni delade med er av era historier. Ni är helt enkelt bäst! Nu längtar jag till nästa träningsresa. Jag hoppas att ni kommer.

PS. Reportaget om träningsresan kommer i tidningen framöver – håll utkik!

Ta mig på allvar ­ för en gångs skull

av Söndagsredaktionen

svante_lidenLäs en bok. En som är bra. Läslistor riskerar ju lätt att bli så pretentiöst att man storknar. Men här – helt spontant och ­utan ängsliga sidoblickar –  kommer mina allra bästa boktips. Ta mig på allvar för en gångs skull.

1. Myggan Nippe och Eller Propeller av Ingvar Orre.
Lästes högt av morsan och var min första egentliga BOKUPPLEVELSE där jag på allvar trans­porterades in i en annan värld. Scenen med Nippe i giftlabbet jagar mig ännu efter 60 år. ”Myggan Nippe….” fick mig att inse fantasins storhet och den fria tankens skapande kraftt.

2. Barna Hedenhös av Bertil Almqvist.
Samtliga utom den sista i serien av böcker, som är usel. Barna Hedenhös fick mig att lyfta ögonen bortom skogsbrynet i Sollefteå. Ingen kunde som Bertil Almqvist få Omvärlden och De andra att framstå som så lockande. De som, i brist på annat att sysselsätta sig med, kallar Barna Hedenhös för rasististlitteratur vill jag bara slita öronen av. Bertil Almqvist förde världen hem till otaliga ungar ute på obygderna. Ungar som jag själv.

3. Dubbelkrut (och hans pirater) av Birger Wikström.
Tätt och sammanbitet berättad sjörövar­historia. Farsan läste den för mig när jag var liten. Och sen dess har jag alltid haft tanken på hur det kan gå i bakhuvudet. Har räddat livet på mig att antal gånger skulle jag vilja påstå. Birgers teckningar gjorde sitt till för att etsa in budskapet.

4. Blixt Gordon i kejsar Mings klor av Alex ­Raymond.
Utgavs av Sörlins förlag i Åby. Reades på Tempo i Sollefteå och inköptes av mig för 95 öre. Den första bok jag köpte och läste själv. Ingen bok kan vara viktigare än den. Fullständigt ­omtumlande upplevelse, grundlade mitt intresse för astronomi och kosmos.

5. Vredens druvor av nobelpristagaren John Steinbeck.
Kommentar överflödig.

6. Gökboet av Ken Keasy.
Kommer aldrig att läsa om den eftersom jag är rädd för att den skulle kännas daterad. Läste den tidigt på engelska när den kom ut. Glömmer aldrig fisketuren då jag satt och hejade högt och morsan undrade vad som stod på. Grymt ös från första till sista sidan.

7. Trippen eller The Electric Kool-aid Acid Test av Tom Wolfe.
Kom på svenska 1970, översatt av Gunnar Barklund. Det första jag läste i genren Den nya journalistiken. Långt ifrån det bästa Tom Wolfe har skrivit (den mannen har skrivit mycken bedrövlig dynga) men Trippen var först och boken präglade mig hyfsat rejält och det var kanske den som åtminstone till en del fick mig att läsa mer journalistik och som fick mig att växla in på det här spåret själv.
Av samma skäl som med Gökboet kommer jag aldrig att läsa om den.

8. John Dos Passos USAtrilogi.
Helt otrolig Amerikaskildring. Bör läsas i så långa seanser som möjligt. Här snackar vi transläsning. ­Illustrationerna av Reginald Marsh gör onekligen också sitt för att etsa in hela den fanta­stiska berättelsen i medvetandets bakre rum.

9. Den perfekta stormen av Sebastian Junger.
Ett oerhört drama, ett oerhört reportage om en oerhörd tragedi som kanske bara den som upplevt en vinterorkan på Nordatlanten, där vindmätaren visade 48 sekundmeter när den blåste bort, kan uppskatta.
Men det har jag gjort. Så jag vet hur de dödsdömda ­ombord på Andrea Gail hade det fram till den sista vågen: den våg som jag och Kurre ­Pettersson på Lektyr slapp.

10. Sonen (The Son) av Phillip Meyer.
Kom för ett par år sedan och är ytterligare en bok jag önskar att jag skrivit själv. Fast just den här hade jag faktiskt inte kunnat skriva bättre.

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén Ålder: 64 år. Yrke: Reporter på Aftonbladet Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska i Uppsala; vuxna sönerna Magnus och Einar. Bor: Lägenhet i Uppsala. Tjänar: Knappt hälften så mycket som frugan.

Rätt ska vara rätt…igheter!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenNu när det är 2017 har jag tänkt att jag ska ­styra upp den här redaktionen. Den här ­arbetsplatsen. Nya friska tag som det heter. Det går bra. Redan nu har vi börjat jobba på lördagar, helt onödigt att vara ledig då tycker jag. Men lönen är så klart densamma. Inte ska man få mer i lönekuveret bara för att man jobbar alla dagar i veckan utom en.

Sedan har jag infört 15 timmars arbetsdag också. Åtta timmar är ju skitlite. Nä, det gäller att hålla hårt i piskan.

Aftonbladet Söndag är ingen arbetsplats för dem som tror att privatliv är en rättighet. Familj? Barn? Vänner? Ha! Sånt larv har vi inte tid för här. Hårt arbete är bra för själen. Sen har det ju varit en hel del skratt, fika, diskussioner och tjatter här på redaktionen tidigare. Det har jag fimpat nu. Vad ska man med skön stämning till? Det här är faktiskt en ­arbetsplats! Det ska slitas – inte flinas! Det ska vara tyst.

Om man vill säga något får man räcka upp handen. Kanske, ja kanske, om man har tur och jag är på gott ­humör, får man yttra sig. Men är det av det kritiska ­slaget, och jag tolkar lätt ­alla uttalanden som mothugg, får man så klart lämna byggnaden. I skamlig tystnad. Inte en kram. Inte ett handslag.

Häromdagen införde jag även nya regler för ­toalettbesök. Har man såna behov får man allt be mig snällt om lov först  – jag klockar så klart alla minuter och drar av på arbetstiden.

Det är 2017 och jag ljuger så klart. Allt är som vanligt: Vi skrattar och stojar och har ­högljudda diskussioner om precis allt. Vi ­fikar ibland. Vi går på toa precis när vi vill och några av oss går även ut och röker när andan faller på. Vi är priviligerade. Vi vet det.

I veckans tidning har vi träffat textilarbetare med vedervärdiga arbetsförhållanden. De som jobbar länge och hårt och varken får prata eller gå på toa. De som får en lön som knappt räcker till ­månadshyran. De heter Myat, Nazima och Jamila. De  sliter ut sig för att vi ska kunna ­köpa billiga kläder och få pengar över till den där Thailandsresan i februari.

Så tänk efter nästa gång du går och shoppar: Hur kan det här plagget vara så billigt och vem är det som får betala det verkliga priset för det?

Dags för den årliga besiktningen av livet

av Söndagsredaktionen

20cecilia gustavsson.jpgNyårslöften låter kravfyllt och tråkigt hälsosamt. Mål däremot – de kan bli en årlig besiktning av livet.

Har jag gjort det jag ville? Har jag varit en bra vän och mamma, och har jag haft riktigt kul? Dags att kolla läget.

För mig blev det nya året en djupdykning i gamla mål. Både pinsamheter och klokskap. Högt och lågt. Och jag hittade ett tema.

En vecka in på 2017 kommer här några tips och kanske avskräckande exempel för er andra som vill se ett nytt år fyllt av löften och nya tag.

Det började i slutet av 1990-talet, med att jag och två vänner träffades och formulerade sådant vi ville förbättra eller förändra i våra liv.

Vi delade­ upp målsättningarna i olika områden, som vänskap, fritid och jobb. Viktigt och mindre viktigt. Seriöst och knasigt. Sedan träffades vi igen för att se vad vi lyckats med och vad som fallit platt till marken. Och för att sätta upp nya mål.

Jag har fortsatt traditionen, ensam eller med kompisar. Jag bläddrar bland anteckningarna och minns, håller med ganska ofta och småskäms ibland. Målen har delvis gällt verkligt viktiga saker. Som att vara tacksam för det jag har, bli med barn, visa godhet och lyssna mer på andra. Sedan finns sådant som kan tyckas banalt: ”Få mer muskler”. ”Sätt upp två tavlor – rakt”. Och ”Sjung karaoke minst en gång” (jo, det kan ­kännas nödvändigt).


Att bläddra bland de gamla målen
är att åka tidsmaskin. Först förstår jag inte ens meningen: ”Fortsätt ha jämställt hemma efter Den Nye”. Vadå? Sedan minns jag att ”Den Nye” är Ludvig, nu tolv år och inte särskilt ny längre …

Tiden när barnen var små har satt sina spår. Bland listorna syns ”Skaffa tålamod”, ”Gå upp ­tidigare för att få lugna morgnar” och ”Tänka mer på vad jag själv vill”. Ett speciellt tema är ständigt återkommande år från år: Att har roligt, njuta av livet och prova nya saker – något den kan unna sig som har basbehoven i tillvaron täckta.

Jag vill rida islandshäst (check), säga ja till allt (nja), resa till storstäder och nya världsdelar (check), dansa mycket (går tyvärr sådär), sjunga i kör (borde börja igen), skaffa en hobby (hm …är läsa och kolla på Netflix hobbies?).


Olika idéer om roligheter
dyker upp varje år. Gå på konserter, föreställningar, bio. Skratta mer, resa hit och dit, skaffa nya intryck. Till och med ”Ta fler fikapauser och snicksnacka med kollegor på jobbet”. Ja, varför inte?

Och så klart: Njuta även av småsaker i var­dagen. Vilket jag blivit alldeles förträfflig på.

Något säger ändå dessa ganska slarvigt ­skrivna anteckningar på olika papper. Att flamsa, ha kul och att fortsätta att vara ­nyfiken är en viktig del av livet.

Det framgår dessutom med all önskvärd tydlighet i en undersökning om vad människor tror att de kommer att ångra på dödsbädden. Högt på listan står ”Att jag tog livet för allvarligt” och ”Att jag inte skrattade mer”.

Så sorgligt egentligen.

Nutidens konst att njuta måste vara att kombinera oro och kunskap om världsläget med att lyckas förtränga det ibland. Och kanske strunta i det som aldrig går att uppnå. Som det sista målet på ett av alla papperen: ”Var inte så noga med att uppfylla alla målen”.

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter.

Familj: 15-årig dotter, 12-årig son.

Bor: Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… soffor, i kombination med smågodis och dramaserier.

2. Jag vill bli bättre på …

… att laga en och annan­ ny maträtt. Som de där morotsbiffarna jag tänkt på i ungefär ett år.

3. Nästa resa går till …

… Spanien med fyra vänner, om jag inte lyckas klämma in en Londonresa med sonen innan.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… när universum uppkom, eftersom jag inte kan sluta grubbla över vad som hände FÖRE Big Bang.

Rickard – en man i Emilys anda

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenIbland när jag bläddrar i gamla böcker eller googlar runt på olika sajter svindlar det till. Tiden­ försvinner iväg när jag blir varse allt jag inte vet. Som vem Emily Greene Balch var. Hur kan jag ha missat henne?

Hon blev jättegammal, hela 94 år. I dag (den 8 januari) skulle hon ha fyllt 150. Akademikern och freds­aktivitsten Emily föddes i Boston 1867. I många år studerade hon på olika läroverk och vid en ålder av 46 år kunde hon titulera sig professor i ekonomi och sociologi. Då hade hon redan gjort sig känd som en initierad och driven lärare.

Hennes okuvliga medkänsla, särskilt för de mindre privilegierade i samhället genomsyrade allt hon tog sig för, liksom hennes känsla för kunskap. Eleverna skulle minsann själva gräva djupt och länge efter fakta och utefter det göra självständiga bedömningar. I en tid där en lärares uppfattning om sakers tillstånd var lag måste detta ha uppfattats som nydanande och uppfriskande.

Och jag kan inte låta bli att fundera på hur Emily skulle ha handskats med sociala medier och den så ofta frånvarande källkritiken. Skulle hon ha slagits för att införa ämnet källkritik redan i mellanstadiet?

Men nu har jag irrat in på ett sidospår. Tankarna försvinner iväg. Det blir ofta så när jag läser om starka personligheter. Som Emily. Hon som mot­arbetade USA:s medverkan i första världskriget och därför fick lämna sin befattning. Hon som var hedersordförande i organisationen Inter­nationella kvinnoförbundet för fred och ­frihet. Hon som stred för bättre arbets­miljöer och löner, för svartas rättigheter, för kvinnors rättigheter. Hon som arbetade för flyktingars asylrätt i USA. Hon som fick Nobels fredspris 1946 (tillsammans med John Mott). Vad gjorde hon med vinstpengarna? Hon donerade dem till kvinnoförbundet. I dag skulle hon ha fyllt 150. I dag vet jag vem Emily Greene Balch var.

I veckans tidning har vi intervjuat operasångaren Rickard Söderberg och jag kan inte låta bli att se ett släktskap mellan honom och Emily. Tid har passerat men modet, drivet och engagemanget för de mindre priviligerade, för rättvisa, är lika starkt närvarande.

Källa:  Nobelprize.org

Min livskarriär har bara börjat

av Söndagsredaktionen

Kling_bloggOm jag sluter ögonen kan jag fort­farande känna hur krutdoften sticker lite lätt i näsan. Jag kan förnimma den söta smaken av lite för kall champagne, höra glädjeropen som spred sig över ett snötungt Medborgarplatsen och känna fantomstickningar efter mina vänners varma kramar.

Några få minuter in på det nya året 1997 var Stockholm mitt. Ett oskrivet blad i den dagbok som en människas liv utgör, en tomhet som stod redo att fyllas med något.

Jag hade bara några timmar tidigare flyttat till storstaden. Anlänt med bilen till ett stilla och öde Kungsholmen, där invånarna snarare flocka­des runt middagsborden än var ute på gatorna, med enbart en väska med kläder och mina drömmar i bagaget.

Lite demonstrativt lät jag Kents En helt ny karriär spela på bilstereon samtidigt som jag rullade längs Fleminggatan i min iver att gjuta fast ögonblicket för evigt i medvetandet. Att göra det så perfekt som det bara kan vara på film.

Det som väntade på mig i huvudstaden var i mångt och mycket ingenting. Jag hade ingen säker bostad, ett på sin höjd invecklat och omständligt av och på-förhållande med en tjej som skulle tillbringa januari i Australien (”vi får se hur det blir när jag kommer tillbaka”) och jag hade, först och främst, inget jobb.

När jag stod där på Medborgarplatsen spelade det för stunden ingen roll. I mitt huvud kunde jag fylla bladet med precis vad jag ville. En evig lycka som liksom fanns inom griphåll, några slumpartade händelser bort. En öppen möjlighet att forma livet utefter mitt eget önskande och mina egna behov.

När jag tänker tillbaka på allt som har hänt under de två decennier som har passerat sedan den där den där midnattstimmen blir jag nästan vimmelkantig. Ingenting ersattes ganska så snart av allt. Jag fick ganska så omgående vika­riat på Aftonbladet, som vid nästa årsskifte omvandlades till en fast tjänst, bostaden jag anlände till kom att bli min hemvist de kommande tre åren och tjejen som kom hem från Australien hade bestämt sig för att hon ville dela vardag och fest med mig.

Jag kände mig ganska så färdig. Vid knappt fyllda 24 års ålder hade jag allt. Trygghet, stabilitet, spänning, utmaningar – allt det som jag så envist önskade kunna fylla mina oskrivna blad med.

Av allt detta är nästan inget bevarat i samma form. Jag jobbar förvisso kvar på samma tidning, men arbetet bär på helt andra utmaningar och besvär än 1997. Relationer har kommit och gått, efter närmare ett decennium i söderort är jag tillbaka i innerstan och ägnar dagar och nätter åt att fylla sidorna i min egen livsbok med något vettigt innehåll.

När jag öppnar ytterdörren om morgnarna gör jag det med samma känsla nu som då. Staden är min. Den nya livskarriär som jag inledde för exakt 20 år sen har bara börjat och förväntningarna på framtiden är knappast mindre så här på tröskeln till medelåldern.

Och sluter jag ögonen kan jag fortfarande känna en försiktig krutdoft i fjärran.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling, 43.

Bor: Omotiverat stort i Stockholms innerstad.

Familj: Stor, utspridd, väldigt älskad.

Yrke: Redigerare och skribent. 

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för…

… den lugnande känslan av att ha en spinnande katt på magen. Dagarna tills jag får känna det igen kan inte gå snabbt nog.

2. Jag vill bli bättre på…

… att optimera min tid. Det är så mycket en vill hinna med; kärlek, vänskap, skriva mer och bättre, träna oftare och mer fokuserat. Det första parti, som inte heter SD, som motionerar om 36-timmarsdygn får garanterat min röst.

3. Bästa resa går till…

Efter ett misslyckat försök att få till en tur dit över julhelgen ser jag fram emot att återbesöka Lissabon så snart det går. Och denna gång utan att bli av med bagaget, får jag hoppas.

Film på bio är bäst allena

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenHej 2017! Jag är lite trött på din första dag. Eller förresten, om jag ska ­vara helt ärlig känner jag mig tämligen sliten. Gårdagens festande på Debaser Medis känns fortfarande i kroppen – det var länge sedan jag dansade så mycket. Men jag ­kommer ändå att ta mig ut.

Jag ska sätta mig på den där tunnelbanan in till stan. Inte nu, men lite senare. Efter backhoppning, ostdrypande pizza och en stor cocacola. Jag ser, trots min belägenhet, fram emot den där korta resan, eller snarare målet med den: Biografen.

Jag vill gå in där och sätta mig i mörkret. Helst på tredje raden och lite på kanten. Jag vill sjunka ner och låta mig uppslukas. Jag vill inte prata. Jag vill inte synas. Jag vill inte lyssna. Det ska bara vara filmen och jag. Ingen ska sitta bredvid mig. Ingen ska fippla med mobilen. Ingen ska sucka eller vrida på sig. Ingen ska vända sig mot mig och viskande kommentera i mitt öra under filmens gång. Ingen ska störa min verklighetsflykt.

Under ett par timmar ska jag leva och andas filmen. Jag ska vara någon annan. Jag ska förflyttas långt bort. Det är magi. Det är hundra gånger bättre än Ivanhoe på min gamla tjock-tv.

Att gå på bio ensam är allt jag vill på din första dag. Kanske hamnar jag bland Andrea Arnolds rotlösa ungdomar i ett fattigt USA i filmen American Honey. Eller så förflyttar jag mig till 1945 i filmen Agnus Dei. Där kan jag  följa med den franska läkaren Mathilde till Polen för att hjälpa de överlevande från andra världskriget. Men helst vill jag sitta som på nålar och erfara konstgalleristen Susans värld av hämnd, skuld och hitchcock-stämning i Tom Fords thriller ­Nocturnal animals.

Och när eftertexterna rullar stressar jag ­inte upp. Jag behöver inte lyssna på vad någon annan tycker var bra. Eller dåligt.

I stället hänger jag kvar i filmen ett tag till. På tunnelbanan. På promenaden hem. Inget påtvingat tyckande. Bara inlevelse. Det är en bra start på 2017.

I veckans tidning har vi listat sex stycken verklighetsflykter i form av tv-serier. Ibland är det skönt att stanna hemma också.

I morgon kommer i dag att vara glömd

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggEn jul var jag på Jamaica, en annan pulsade jag genom snön på skogskyrko­gården. En jul hade jag allt; ett stort fint hus, julgran och 20 familjemedlemmar samlade. En annan slutade på soffan hos en kompis. Och den värsta hittills var när min far hämtades i ambulans efter att ha drabbats av akut blodförgiftning. Egentligen spelar det ingen roll vad som hände.

Oket är att vi alltid minns.

För sån är julafton.

Man minns den oavsett. Och oftast i detalj: Julen då vi missade Kalle och hans vänner. Julen då barnen fick helt fel julklappar. Julen då katten välte omkull granen. Julen med hjärtesorg.

Det är därför jag gillar det här dagen mycket mer. För vad jag gör i dag spelar absolut ingen roll. Nästa år är det glömt. Eller kanske minns jag inte ens i morgon. För vem bryr sig om juldagen?

Värre var det i går – eller rättare sagt; inför
i går. Det där eviga december-spektaklet, ångesten över hur julafton ska bli. Vem som kommer. Vem som inte kommer. Varje år, same same.

För ett tag sedan pratade jag med en etnolog om det här. Om hur jul-konservativa vi svenskar är – trots att många av oss – inför varandra –
låtsas som om julen inte har någon större betydelse.

”I år blir det mindre julklappar.”

”I år drar jag utomlands.”

”I år skiter jag i allt.”

Ändå händer något när julaftons magiska morgon gryr. Exakt vad det är vet jag inte. Men känslan, det där sedan barndomen bekanta pirret i magen. Det landar i mig, osvikligen varje år. Oavsett var jag är, hur jag firar, om jag inte firar …

Enligt etnologen delar jag den känslan med större delen av befolkningen. Och det handlar om berättelserna vi hört från förr – om vita jular, samlandet kring den heliga väntan på tomten. Doften av glögg. Även om våra jular aldrig sett ut så går den romantiska bilden av den perfekta julen i arv. Från en generationen till en annan.

Vi vill ha drömmen. Och därför kommer också ångesten. Känslan av att julen är helt förstörd om det regnar. Om någon ligger i skilsmässa. Om allt skiter sig. Jag tror att det är därför vi alltid minns vad vi gjorde på julafton. Ångesten delar in oss i de lyckliga och de olyckliga. Sitter jag ensam på julafton är jag en looser. Är släkten samlad och sams är jag lyckad. Jag har haft olika slags jular. Både lyckliga och olyckliga. Och jag minns dem alla, med pirr eller ångest.

Hur nästa blir vet jag inte – men nu är den här över och hur jag tillbringar min tid fram tills det är dags igen spelar ingen roll. Det finns ingen förväntan, ingen ”så måste det bli -dröm” att förhålla sig till.

Därför ska jag bara lata mig i dag. Göra ingenting, med gott samvete. För i morgon kommer i dag att vara glömd.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Ålder: 44.

Familj: Tre döttrar och katten Svea.

Bor: Söder om söder.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

…  dyra ansiktsmasker.

2. Jag vill bli bättre på att …

… ta det lugnt.

3. Nästa resa går till …

… Nordirland.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… framtiden för att ta reda på vad vi behöver göra i dag för att förhindra framtida katastrofer.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB