Arkiv för February 2017

- Sida 1 av 1

Metoden som gör dig successful

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbyline”När folk har slitet hår i Hollywood kallas det för ’successful hair’, för då betyder det att man har mycket jobb. Det är sönder och trasigt för att du arbetar hela tiden”, säger Maranda Widlund som for till Hollywood och blev stjärnornas hårstylist.

Vad listigt att ge något så trist som trasigt hår en ny innebörd, något som till och med låter bra och lyckat.

Jag har inte slitet hår längre. Jag har successful hair. Okej, inte för att jag är så fruktansvärt upptagen eller blir stajlad stup i kvarten, men vem orkar bry sig? Att jag har successful hair för att jag inte hade råd att gå till frissan den här månaden, eller för att jag aldrig orkar göra hårinpackiningar kan vi väl strunta i. Det är
ytterligheter. Successful hair! Yes jag har!

Men varför stanna där?

Jag har också ”successful fat”. Ja, vi kan väl låtsas att jag inte har haft tid att träna och att jag är så rik att jag äter flotta krogmiddagar à la Jan Stenbeck varje kväll. Sanningen; att jag har ischias, är rätt lat och älskar ost är jättetråkig. Successful fat ska bli mitt beach 2017.

Jag har en kompis som nyligen bokade en flygstol till ett varmare land. En månad innan hon ska åka vaknar hon av ett sms: Välkommen ombord på flighten. I sin iver över att hitta en billig biljett hade hon råkat se fel på datum och nu stod hon yrvaken med insikten om att hon vaskat en flygbiljett på några tusen. Åh, vad klumpigt! Men om man i stället kallar händelsen för ”successful booking”, och struntar blankt i faktumet att misstaget inte berodde på att hon bokar flygbiljetter för jämnan – det är ju så svårt att hålla koll på alla
utlandsresor, låter det lite bättre. Till och med mycket bättre.

Jag kan dra till med flera exempel, men jag tror att vi förstår det här nu. Vi kan alla få våra tillkortakommanden att låta lyckade med den här enkla Hollywood-metoden. Så nu kör vi på den tycker jag: Successful *fyll i vad du vill här*.

På sidorna 12–16 kan ni läsa om en riktig succé: Ovan nämnda Maranda Widlund tröttnade på frisörsalongen hemma i Sverige och åkte till USA. Nu stajlar hon kändisar som Kim Kardashian, Catherine Zeta-Jones och Anne Wintour.

Kändisskvaller utlovas.

Treo-tuben blev min ständiga följeslagare

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggSnälla – undvik parfym på grund av allergi!

Så står det på en nyuppsatt lapp på dörren till förskolan. Men genast när jag kliver innanför dörren vet jag att någon har syndat. Denna någon är en mamma som klär på sin dotter. Jag börjar i tysthet att formulera en uppläxande fras. ”Ursäkta, men det är faktiskt inte tillåtet att ha parfym här”.

Jag har bara vaga minnen av hur det började. Jag hade fått ett sommarvik på en tidning i Blekinge. Lägenheten jag hyrde var misstänkt billig, men eftersom lönen var närmast anorektisk tog jag kontraktet utan att fundera. Köket stank av en lukt som inte gick att vädra ut, hur mycket jag än försökte. Den satte sig i kläderna, i mattorna, i sängkläderna. Den irriterade mig, men inte lika mycket som huvudvärken som började slå till när jag minst anade det. Vissa dagar blev trycket i bihålorna så ihållande att jag knappt tog mig ur sängen. Drömmen om ett fast jobb dog i och med ströfrånvaron.

Fick nytt jobb i Uppsala på vårterminen och allt såg hoppfullt ut. Fyrisån porlande och alla världens blommor och buskar blomstrade. Jag var ute och joggade när jag plötsligt fick svårt att andas. Luften räckte inte till och jag slog av på tempot. Märkligt – jag hade ju god kondition?

I samma veva slog förkylningen från avgrunden till. Näsan rann konstant och jag tog nässprayer för att lindra svullnaden. ”Det är nervändar som bråkar”, konstaterade läkaren. ”Det kan försvinna lika fort som det kommit.”

Jag sjukskrev mig igen. Vissa dagar var jag helt utslagen, andra gick bättre. Av någon anledning mådde jag som bäst när fönstret på kontoret stod på vid gavel. Så jag satte på mig vinterjackan och lät rummet bli utkylt.

Allergitesterna visade… UA. Totalt jäkla UA. Jag hade ju alla symtom på allergi! ”Du kan vara allergisk ändå, även om det inte syns på testet,” svarade öron-näsa-halsdoktorn. Men kortison-sprayen jag fick hjälpte inte ett dugg. Inte antihistaminerna heller. Det enda som säkert lindrade smärtan var Treo. Tuben blev min trogna vän och ständiga följeslagare.

Så småningom hamnade jag här, på Afton-bladet. Det var under en intervju som det gick upp för mig vad som var fel. Jag träffade en kvinna som inte tålde dofter, så till den grad att hon tvingades gå runt med en heltäckande hjälm med kolfilter och visir. Hon andades praktiskt taget genom en gasmask. Det var  hennes egen lösning, och hon var uppriktigt stolt över den.

”Sa du doftöverkänslighet?” frågade jag och slutade anteckna. Symtomen lät bekanta.

Jag träffade ny läkare som bekräftade mina misstankar. ”Nyser du av dofter, är det överkänslighet”, sa han. ”Vad gör jag åt det?” undrade jag.

Han skakade dystert på huvudet. Det får man leva med.

Men riktigt så illa var det inte. En doftallergiker lär sig mycket snabbt att göra skillnad på folk och folk. Med en kran i världsklass kunde jag snart identifiera kemikalieanvändare på flera hundra meters avstånd. Som en labrador spårade jag folk genom korridorerna på jobbet, för att sedan snabbt undvika de värsta parfymmiss-brukarna. Och när jag trots allt gjorde en miss-bedömning löste Treon problemet.

Och det var förresten så jag blev forever missbrukare av värktabletter, åtminstone i en lightversion.

Men allt detta vet förstås inte den stinkande mamman på förskolan om. Jag orkar inte fräsa åt henne, utan gör som vanligt – slutar andas och biter ihop. Sedan får jag dåligt samvete och dämpar ångesten med en ny Treo.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead. Ålder: 39. Familj: Make samt två söner.
Bor: Stockholm. Yrke: Reporter.

Bevara oss för de karismatiska

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenEn stark karisma. Det ska man ju ha. Man ska vara intagande och färgstark. En sån som får andra att känna sig betydelsefulla. Charmerande men inte nödvändigtvis snäll. En som ryter till ibland, som han i tv-serien Arga kocken. Det väcker ju vår beundran och respekt, eller?

Åh, en stark karisma, det skulle man ha!

Men vad betyder det egentligen? Jag började fundera på det när jag träffade min gamla klasskompis i helgen. Hon sa att hon inte gillade karismatiska människor. Det var så ovanligt sagt. Jag blev förvånad.

– Nu när jag är äldre tycker jag att folk med stark karisma är läskiga. Jag gillar mer den grå typen. De brusar inte upp och är mer stadiga att ha omkring sig. Jag tror det har med mognad att göra. I dag skulle jag aldrig falla för en man med stark karisma. Det här gäller även vänner. Nu söker jag mig till dem i utkanten. De som inte tar all ens energi. De sviker inte och jag kan vara mig själv med dem. De håller i längden, berättade hon.

Hm, tänkte jag; måste en människa med stark karisma vara opålitlig? En människa som tar ens energi? En svajig typ som likt Gordon Ramsey tar en konflikt genom att skälla ut?  Och om det nu är så vi tolkar begreppet, vad finns det då att gilla? Väldigt lite, eller hur?

En av mina bästa chefer brukade säga att han var konflikt­rädd. Det kanske han var. Han var också snäll. Så när konflikten kom löste han den inte med att skälla eller snabbt brusa upp. Han ­tänkte. Det tog ett tag, ganska länge. Sen löste han den. Och så kunde han ta kritik. Åsikterna flödade fritt, alla fick vara sig själva.

I motsats har jag sett chefer som gormat och ställt till med scener. De kunde sin sak. De var skickliga. Men varför var de då så korkade? Deras utskällningar ledde ju inte till något kreativt alls. Det var bara dumt. Och ­omodernt.

Okej, vad är min poäng? Jo, att de ”tuffa” cheferna ­kallades karismatiska och starka. Tillåt mig här att retoriskt skratta. Deras utagerande tydde ju på något helt annat. Från mitt lilla hörn tänkte jag att de måste ha brist på något. Var det vitamin D? Eller EQ?

Så kan vi inte omvärdera betydelsen av stark karisma, om du nu också tolkar ordet så här? ­Eller i alla fall sluta hylla det så förutsättningslöst? Kan vi inte i stället ära alla de som är in­kännande, smarta, de som bryr sig om och inte tar allt utrymme? För som min gamla klasskompis sa: De håller i längden. Och jag tror vi har fått nog av kort­siktighet i den här världen.

PS! I veckans tidning har vi skrivit om mördare som ­blivit kändisar. Jag läste en biografi om en av dem, ­Charles Manson, nyligen. ”Han hade en stark karisma”, vittnade flera i hans omgivning om.

När en byråkrat får feeling kan en dröm gå i kras

av Söndagsredaktionen

OISIN1-350Sant är att reglerna runt arbetskrafts­invandring måste ses över.

Exempel på närmast slavliknande förhållanden för utlänningar som har sökt sig en framtid i Sverige saknas inte. Löne­dumpning och livsfarliga miljöer är inte smickrande för ett av världens mest framgångsrika länder.

Med det sagt finns det även goda anledningar att fråga sig varför reglerna, införda 2008 efter en överenskommelse mellan alliansen och miljö­partiet, tolkas så fyrkantigt som de gör.

Pressen har de senaste åren berättat den ena historien efter den andra om hårt arbetande och hederliga människor som slängs ut ur landet på grund av banala misstag av arbetsgivaren, men en nyligen publicerad utredning visar att eländet är betydligt mer utbrett än vad som har framgått av rapporteringen.

Granskningen Arbetskraftsinvandrares rättslöshet i Sverige är genomförd av journalisten och blivande juristen Johannes Forssberg för stiftelsen Centrum för rättvisas räkning och omfattar samtliga 450 fall som prövats i domstol år 2015 och första halvåret i fjol.


Lagen, visar det sig,
har lästs på ett sätt som endast kan glädja en författare som vill skriva en samhällskritisk dystopi och behöver inspiration.

303 av utvisningarna beror på att anställningsvillkor inte anses ha varit uppfyllda. Ofta handlar det om småskit. I vissa fall av ren illvilja från Migrationsverkets sida.

Ta bara den kinesiske ingenjören med spetskompetens vars arbetsgivare först då anställningen pågått ett tag insåg att trygghetsförsäkring saknades.

Att företaget korrigerade misstaget hindrade inte myndigheten från att utvisa mannen. Så kan ni inte göra, konstaterade migrationsdomstolen och skickade tillbaka ärendet till verket.

Men en envis byråkrat struntade i domen och fattade samma beslut igen. Så nu är ärendet än en gång överklagat.

Andra människor, närmare bestämt 82 stycken, har förlorat arbetet och tvingats lämna Sverige på grund av något så futtigt som att en annons bara legat ute i kanske åtta dagar i stället för de tio som har stipulerats.


Att Sverige infört
en så rigid regel beror på att EU önskar att det ska vara på det viset. Märk väl: det är ett önskemål, inte ett för Sverige rättsligt bindande krav.

Och nu kommer det värsta. 20 personer hann slängas ut ur landet eftersom deras ansökan om förlängt arbetstillstånd kommit in någon dag för sent innan migrationsverket insåg att det inte finns stöd i lagen för sådana beslut.

Människor har med andra ord fått sina drömmar om ett liv i Sverige grusade för att byråkrater har fått feeling och tolkat paragraferna uppåt väggarna.

Det är för väl att justitieminister Morgan Johansson har fått nog av denna svarta fars och bestämt att reglerna ska ses över.

För de redan drabbade är dock detta en klen tröst.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Ålder: 52.

Yrke: Nyhetskolumnist.

Familj: Sonen Henry.

Bor: Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är …

… whiskey.

2. Sist jag blev skitför­bannad var …

… när jag glömde mina dyra handskar på Arlanda express härom veckan.

3. Alla borde …

… se filmen Älskling, jag krympte barnen… eftersom det är filmkonstens största ögonblick.

4. Jag blir charmad om …

… någon visar sig vara intelligent.

Tragiken var vår religion

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenRomeo och Julia, Catherine och Heathcliff, Paula Yates och Michael Hutchence. Världen är full av kärlekspar och kärlekshistorier, fiktiva såväl som verkliga. De jag gillar mest går i moll. Jag dras till tragiken, till intensiteten. Kanske är det Disneys fel. Lärde jag mig inte redan när jag såg Mowgli lämna Baloo för människobyn att älska vemodet och det omöjliga? Sen såg jag Bo Widebergs Elvira Madigan på tv. Kärlekshistorien mellan lindanserskan Elvira och den redan gifte löjtnanten Sixten Sparre som slutar i självmord var trollbindande. Någon vuxen förklarade att de hade funnits på riktigt. Jag och mina lika olyckstrånande vänner var som frälsta. Vi tecknade Elvira i våra skolblock. Hon var vår gud och tragiken vår religion.

Vi gick i lågstadiet då men lockelsen levde kvar genom tonår till vuxenliv. Vi läste Karin Boye, om knoppar som brister. Vi satt på golvet i någons rum och lyssnade på Nothing compares 2 U med Sinead O’Connor. Vi visste ännu inte särskilt mycket om kärlek: Vi var förälskade på avstånd. En blick där och ett blygt ”hej” här. Ändå var det storslaget och dramatiskt. Och omöjligt. Vi tröstade varandra när någon var olyckligt kär: Du är mycket bättre än han. Vi tröstade när hoppet svek: Jag kommer aldrig att träffa någon. Jo, det kommer du, vi lovar. Och så blev det. Dagen kom när första kompisen skaffade kille på riktigt. De hånglade i skolkorridoren i flera veckor. Sen en måndag var det slut. Det var katastrof och tårar. Vi lyssnade på Pictures of you med The Cure. Vi sa att han säkert skulle ångra sig.

Vi blev äldre. Vi fick våra hjärtan krossade och vi krossade andras. Vi blev mognare. Med tiden suddades de laddade orden ut. De stora gesterna vände vi inåt. Vi skulle jobba, skaffa barn och storhandla. Vi slutade att prata om det som rörde oss på djupet. Vi höll det för oss själva. När en kompis separerade från sin man blev vi förvånade. ”Det har varit jättedåligt länge. Det är ingen tragedi, det bara är så”, berättade hon obekymrat. Efter några glas vin kom tårarna. Då lyssnade vi på Nick Cave. Vi tittade på Brokeback mountain.

Vi dras inte längre till det omöjliga, vi är långt bort från vår barnsliga Elvira Madigan- kult. Men vi kommer alltid att behöva de tragiska kärlekshistorierna. De ger oss tröst. De får oss att både glömma och minnas.

Nu i veckan är det Alla hjärtans dag. Då ska jag fira mina modiga vänner. De som vågar vara ledsna, glada, tragiska och kärleksfulla.

Hit med era bästa djurbilder!

av Söndagsredaktionen

Anette_HolmqvistJag kan fortfarande framkalla ljudet av hennes klor mot parketten, min älskade­ hund som följde mig överallt när jag var ung. I kanoten och på tältutflykter med kompisar som barn, på lydnadstävlingar i tonåren och på en och annan fest i vuxen ålder. Hundar,­ och i ärlighetens namn också andra djur som katter, hästar och getter, var mitt liv när jag växte upp.

Fast det är många år sedan vi skiljdes åt kan jag fortfarande sörja att den delen av mitt liv nu är hopplöst förbi. Jag blev drastiskt påmind om det när jag såg på Facebook att en kompis är ­ledsen för att ha förlorat sin mångåriga följe­slagare. Och jag förstår det så väl. Ett älskat ­husdjur blir saknat när det är borta.

I själ och hjärta är och förblir jag alltid hund­ägare. Många vanor från den tiden sitter fortfarande kvar. Det märks inte minst på att jag ­kliver upp alldeles för tidigt på morgonen – även när det är helg och ledigt från jobbet.

Att Instagram och Facebook flödar över av hundar i allehanda miljöer gör inte min längtan mindre. Där finns fyrbeningar i flytväst som tronar i fören på guppande båtar, familjehundar som tas på bar gärning efter att i ett obevakat ögonblick ha snott den tänkta middagen eller älskade latmaskar som vilar lättjefullt på soffan. Och jag älskar dem alla!


Varje gång jag snubblar fram
över stock och sten på min löprunda tänker jag att det hade varit­ ljuvligt med ett lurvigt sällskap på turen. Alltid landar jag i funderingar kring vilken ras jag skulle välja. Först kommer en tervueren, som den jag hade. Eller varför inte en schäfer, jag har ju alltid varit svag för schäfrar. Nej, kanske­ en border collie skulle vara bäst, de är lättlärda och härliga? Tål att tänkas på.

Klart är i alla fall att det ska vara en rejäl hund, även om också små söta saker får tummen upp eller ett hjärta av mig i sociala medier, ska ­erkännas.


När jag tycker som mest
synd om mig själv för att jag inte kan skaffa någon hund igen så för­söker jag övertyga mig med motargument. Som att jag gillar att resa och att det skulle vara ­väldigt krångligt med en hund, någon måste ta hand om vovven som inte får följa med. Eller att jag jobbar långa ­dagar och i så fall skulle vara tvungen att ­ordna dagis och det är ju ­jobbigt, alla ­hämtningar och lämningar inte minst. Men det tyngst vägande skälet är ändå det som ­avgör. Allergin som ­satte stopp för mitt ­intresse och som tyvärr också ­drabbat fler i min närhet.

Jaja, sånt är livet.

Till dess forskningen har gått så rejält framåt att vi kan ut­öka ­familjen med en hund så får jag ­glädjas åt bilder och filmer av era ­älsklingar.

Så kör på bara – hit med era bästa foton.

anette
Jag och Zirka när vi båda var unga, här fångade på bild av bästisen Monica. Och en betydligt senare bild när hon hade börjat bli grå om nosen.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 49. Bor: Stockholmsförort. Yrke: Politik- och samhällsreporter på Aftonbladet.

De ovälkomna kommentarerna

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Jag gjorde den inte för att någon annan skulle tycka att den var vacker.” På sidan 15 berättar Charlotte Richardsson, 44, om sin tatuering. Om varför hon gjorde den. Om vad den betyder för henne. Ibland vill hon dölja den. Inte för att hon skäms utan för att slippa alla kommentarer. Tatueringen är hennes och bara hennes. Hon gjorde den för sin egen skull. Inte någon annans.

Så är det nog för de flesta som tatuerar sig, tänker jag. Ändå verkar många tro att det är fritt fram att kommentera och ifrågasätta. Vi skulle aldrig säga till någon att hen inte passar i den där tröjan. Inte heller skulle vi fråga: Ska du verkligen ha det där på dig? Särskilt inte till människor vi knappt känner.

Men med tatueringar är det fritt fram. Vi har åsikter som vi tror är viktiga att framföra. Det vittnar min kompis Eva som har tatuerat armarna om. ”När jag gjorde min första var det många som kom med invändningar. ’Tänk på när du blir gammal, då är det inte lika tufft längre’ eller ’tänk på när du blir mormor’. Som att jag eller någon annan skulle bry sig om hur jag ser ut när jag är gammal? Eller som att jag skulle skrämma mina barnbarn. Haha. Barn ­älskar ju mina tatueringar och när jag berättar om dem. Mina ­armar är som sagor.”

Ibland händer det att ­människor runt omkring henne reagerar med en miss­riktad inlevelse, eller om de bara tänker högt. ”De ­tittar på mig och förklarar att de minsann ­aldrig skulle tatuera sig. ’Nehe’, säger jag och har lust att dra till med att jag aldrig skulle sätta på mig en Ralph Lauren-tröja. Men jag håller mig”, säger Eva.

”Sen är ju folk vänliga också. Oftast ­faktiskt. Eller fascinerade. Men visst, det är inte alltid man vill bli kommenterad av okända oavsett om de är aningslösa eller bara snälla och nyfikna”.

Det är kanske så Charlotte Richardsson också känner när hon berättar om att tatueringen bara är hennes. Våra kroppar tillhör bara oss. På ­sidorna 12–18 kan ni läsa om henne och om Sara Grey och Pia Johansen som också är tatuerade. De har inte gaddat sig för att
vara snygga för någon annan. De har gjort det för sin egen skull. För dem betyder tatueringarna styrka, frihet och förvandling. Och att de, och ingen annan, har makten över sig själva.

Oron är ­vår ­ nya trygghet

av Söndagsredaktionen

kristofer_bloggbylineI december publicerade Aftonbladet artikelserien Den dolda svälten om problemet att många äldre blir undernärda på grund av att de får i sig för lite mat.

Eller gjorde vi verkligen det? Kanske sitter jag här och ljuger. Det menade i alla fall en läsare som mejlade strax efteråt.

”Invandrare kan ni skriva om men när det gäller våra gamla som svälter då ska det tystas ner”, skrev mannen upprört.

Det här får mig att tänka på ”nyheten” om nio­åriga Alva som valsade runt på nätet för ­något år sedan. Alva fick kvarsittning för att hon hade ett Iphoneskal med svenska flaggan på.

Den utpekade skolan blev nermejlad av argsinta människor – problemet var bara att ”nyheten” inte var sann utan påhittad av en satirsida på nätet.

När FB-användaren Mats blev upplyst om ­lurendrejeriet skrev han följande kommentar:

”Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ­ändå”

Det här var ju hejdlöst roligt då, men i dag, ett drygt år senare, fastnar skrattet i halsen.

Vad som är sant verkar inte längre vara så ­viktigt. I stället tycks allt fler bestämma sig för vad man vill ska vara sant och sedan letar man rätt på ”fakta” som bekräftar den sanningen. Och allt som talar emot avfärdas rätt och slätt som lögner och hittepå. Precis som läsaren som mejlade härom veckan.

Jag tror tyvärr att vi fungerar så här lite till mans. För att världen ska bli begriplig bör det helst inte dyka upp något som vänder upp och ner på allting.

Det är helt enkelt jobbigt att behöva inse att man har fel.

Just nu är ”sanningen” att allt håller på att ­braka ihop – och därför är vi oroliga. Oavsett om hotet kommer från, som i brevskrivarens fall, invandringen, eller från en ny president i USA så är vi oroliga. Och ingen förnumstig förståsigpåare ska komma och påstå att vi inte har fog för vår oro.

Har jag bestämt mig för att tidningarna bara skriver snyftreportage om invandrare och inte om äldre som svälter så är det så.

Oron har helt enkelt blivit vår nya trygghet. Den ska bekräftas, inte stillas. Och den får absolut inte ifrågasättas.

Och visst, det finns en hel del att vara bekymrad över men det finns en gräns när oron bara blir destruktiv. Som en snuttefilt för vuxna.

Jag var på en middag härom veckan och alla vi runt bordet var rörande överens om att nu är det fara på färde. Vi var jätteoroliga – och faran fanns där ute, utanför den trygga lägenheten. Vi var rädda för alla de andra oroliga.

För det är ju inte så att vi alla oroar oss för samma saker.

En stor grupp har bestämt sig för att ­invandringen är orsaken till all världens ­problem, – andra oroar sig lika mycket för ökad rasism.

Sedan sitter vi där på varsitt håll och ­väntar på systemkollapsen – och i värsta fall går det så långt att vi blundar för fakta eftersom ”det vet man ju hur det är” och ”det är förjävligt ändå”.

Sedan en tid tillbaka har våra politiker fått upp ögonen för den här oron och från höger till vänster talas det nu om att ”ta människors oro på allvar”.

Lycka till, säger jag. Själv ska jag försöka ta min egen oro på mindre allvar.

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson.

Ålder: 50 år.

Familj: Fru och två barn.

Bor: I Hägersten.

Gör: Debattredaktör.

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för…

…julmust. I december drack jag oerhörda mängder. Bäst är Zeunerts på glasflaska.

2. Bästa resan går till…

…Porto. Perfekt weekendstad som svenska rese­arrangörer verkar ha missat.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

…te, socker, brödrost, en radio – och numera även läsglasögon.

Sida 1 av 1
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB