Arkiv för May 2017

- Sida 1 av 1

Så blev The Stanley allas skräckhotell

av Söndagsredaktionen
VeronicaL_bloggbild_greenEn klar eftermiddag i oktober bestämde sig paret Stephen och Tabby för att ta en biltur upp till Estes park i Colorado, USA. Det är en vacker plats in­ramad av Klippiga bergen med floden Big Thompson River som flyter fram genom landskapet. Den krispiga luften och vackra naturen lockar turister under sommarhalvåret men under vintern när temperaturen sjunker till minusgrader är det en lugn plats.

Så var det nu denna ­oktoberdag 1974 när Stephen och Tabby kom fram och bestämde sig för att ta in på The Stanley, ett stort anrikt hotell som ­under ­sekelskiftet attraherade den amerikanska överklassen med sin lyx, grandiosa design och bekvämlighet. Här fanns hiss, gasbelysning, rinnande vatten och telefoner i varje rum, ­något som inte hörde till vanligheterna i början av 1900-­talet. Men nu var det 1974 och hotellet hade sett sina bättre ­dagar, även om man kunde ana de forna dagarnas glans.

När Stephen och Tabby hade checkat in upptäckte de att de var de enda gästerna på det 420 rum stora hotellet. Dagen efter skulle The Stanley bomma igen för säsongen. På ­kvällen gick Stephen genom de långa, ödsliga korridorerna och en tanke väcktes: Den här platsen skulle utgöra en ­perfekt scen för en spökhistoria. Under natten sov han oroligt. Han drömde att hans treårige son rusade ensam längs korridorerna, jagad, skräckslagen och skrikandes på hjälp.

Mitt i drömmen vaknade Stephen med ett häftigt ryck, ­genomsvettig och nära att falla ur sängen. Han gick upp och satte sig vid fönstret, tände en cigarett och tittade ut mot bergen.

– När cigaretten var slut hade jag ramen till boken klar för mig, sa Stephen senare i en intervju.

Boken fick namnet The Shining. Författaren var skräckmästaren Stephen King. Resten är, som man brukar säga, historia.

Tre år efter att boken släpptes kom filmen. The ­Shining med Jack Nicholson i huvudrollen är i dag en klassiker och en av de bästa skräckfilmer jag har sett. Detaljerna och vissa scener förföljer mig än. Det är så det ska det vara. Bara en riktigt skicklig berättare lyckas med det.

Så som Stephen King.

Eller så som vår alldeles egna skräckmästare Mats Strandberg. I hans bok Färjan kommer det fasansfulla in i allt det vardagliga som en färja mot Åbo är; mitt i buffén, bland de överförfriskade på dansgolvet och i köerna på taxfree-shopen. Det är en historia som biter sig fast. Som väcker fantasin. Som inte går att värja sig mot.

Nu är Mats Strandberg aktuell med en ny skräck­roman, Hemmet, och vi fick chansen att fråga honom vad han själv är rädd för. Och skulle han våga bo på The ­Stanley? Läs svaren på sidan 10!

Dags att börja jaga nästa plastbit

av Söndagsredaktionen

kristofer_bloggbylineKön ringlar sig lång både framför och bakom mig. Jag tittar mig omkring – det är en påfallande homogen grupp människor som har valt att inleda denna lördagsförmiddag med att stå och köa. De flesta är i medelåldern, ser ut att vara födda i Sverige – och i princip alla är män. Eller gubbar.

Vad är det jag köar till? Kan det vara biljettsläpp till John Fogertys första Sverigespelning på fem år? Eller är det Jimmie Åkesson som ska hålla sitt vårtal?

Nix. Det är skivmässa i Solnahallen strax norr om Stockholm. En handbollsplan fylld av back efter back med gamla kantstötta vinylskivor. Ni vet de där stora, svarta, ömtåliga sakerna med ingraverade ljudspår som musik distribuerades på fram till mitten av 1990-talet då de ersattes av cd-skivan. Den i sin tur slogs ut av MP3-filen och nu Spotify.

Jag har samlat på grejer sedan jag var liten. Först var det gamla mynt eftersom farsan höll på med det. Sedan blev det frimärken, jag försökte få tag på ett frimärke från varje land i världen. Även från dem som inte längre fanns.

I tonåren kände jag nog på mig att frimärken inte var en framkomlig väg. Efter några vilsna år fick jag ett kasettband med Clash första på ena sidan och Sex Pistols på den andra. Därefter var det bara punk som gällde. Frimärksalbumen stuvades upp på vinden och samlandet bytte skepnad – till skivor.

Jag tog ett uppehåll när jag blev vuxen – men trillade dit igen för ett par år sedan när jag insåg att alla de där skivorna jag aldrig trodde jag skulle hitta nu gick att buda hem på Ebay.

Så nu står jag här i en kö med andra medel­ålders män som troligen har liknande historier. Skivmässan är förvisso ett undantag i samlartillvaron, en nostalgitripp tillbaka till den tid då man rotade i fysiska skivbörsar och hoppades på att göra fynd. Numera är det nätet som gäller. Men letandet är det samma.

Och kicken när jag hittar den där singeln som jag sökt efter i flera år, vinner budgivningen och sedan väntar på att paketet ska droppa in i brevlådan. Det är höjdpunkten – när man försiktigt öppnar postförsändelsen och har skivan i sin hand för första gången.

Jag provspelar den en gång, placerar den i ett skyddande plastfodral och ställer den på rätt plats bland de andra skivorna i samlingen. Sedan är det över.

Och dags att börja jaga nästa plastbit. Vad har man skivorna till? Egentligen ingenting, man bara har dem. Spelar dem gör jag inte, dels för att jag redan har all musik på cd och dels för att jag ju inte vill slita på dem. Skicket är viktigt för samlare.

Vissa dagar undrar jag själv vad jag håller på med. Flyr jag från något? Jag ser det mer som en kulturgärning, ett sätt att vårda musikhistorien och bryta en aning mot slit-och-släng-samhället.

Men framför allt har det blivit mitt alldeles egna forskningsprojekt. Vilka olika varianter av en och samma skiva finns, hur skiljer man en förstapressning från en andrapressning? Jag har helt enkelt blivit expert inom ett väldigt smalt område. En sorts hobbyforskarnörd.

Och har jag tur så ligger det en ny plastbit i brevlådan i morgon som jag kan plasta in och placera på rätt ställe bland alla de andra.

3 x tankar i mitt huvud

1. Senast jag funderade på jordens undergång…

…var härom dagen när jag pratade i telefon med min dotter i som luffar runt  i Thailand. Hon hade snorklat på samma ställen som jag besökte för 28 år sedan – och inte en levande korall fanns kvar.

2. Senast jag funderade på livets mening…

…är just nu. Bredbandet i området har packat ihop och kommer inte tillbaka förrän om två dygn, tydligen. Ingen uppkoppling, ingen tv – då kommer sådana tankar.

3. Senast min son jublade av glädje…

…är precis just nu. Bredbandet är tillbaka! Det tog inte två dygn!

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson.

Ålder: 50 år.

Familj: Fru och två barn.

Bor: I Hägersten.

Gör: Debattredaktör på Aftonbladet.

Tälta är barbariskt

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenÄlskling, ska vi åka upp till fjällen och tälta i sommar?

Hjälp! Min pojkvän är galen, tänkte jag. ­Eller är han ironisk?

Känner man mig vet man att företeelsen tälta är ute­sluten. Det är inget man skämtar om. Tält är trånga och klaustrofobiframkallande och är de inte för varma är de för kalla. De luktar inte gott alls och det går inte att ­skydda sig mot psykopater och yxmördare när man ligger där inne med bara ett tyg som vägg. Tvestjärtar, myror, spindlar och annat småkryp älskar tält och det är inte alls kul att sova bland såna. Dessutom finns det ingen resårmadrass – oskönt. Men det värsta av allt: Det finns varken toalett eller dusch.

Och det är nu jag säger det. Jag säger det högt, med visst eftertryck och med armarna i kors: ”Tälta är ­barbariskt!”

En förvånad blick möter mig: ”Hur menar du?”

Jag framhärdar.

Visst, barn kan tälta. Jag gjorde det. Någon gång i mina första formlösa år tog jag födelsedagspresenten som var ett ­indiantält och slog upp på tomten.

Tonåringar kan tälta. Det hör till att åka till en skärgårdsö och plågas en midsommar när man är 17. Men vuxna? Jag begriper inte hur idén ens kan födas. Hur den kan slå rot och låta sig uttalas.

Varför sova obekvämt och ligga skräckslagen i ett tält när det finns alternativ?

Okej, ni håller inte med mig? Ni har ­antagligen en bunt goda argument för att tälta. Och jag vet helt säkert att ni skulle vinna alla säsonger av Robinson över mig, jag som knappt klarar av att gå på dass (det känns ohygieniskt och så finns det getingar därinne).

Kalla mig ynklig men när jag åker till fjällen vill jag bo innanför stabila väggar med toalett och varmvatten.

Jag hoppas att det finns.

Annars får vi åka till någon av de campingplatser som man kan läsa om i veckans tidning. Där har de ­stugor för uthyrning, de har bastu och badtunna och toalett och dusch! Där finns restauranger med fullständiga ­rättigheter.

Det kan bli Byske havsbad i sommar.

Där finns allt som är värdigt en vuxen människa.

Plötsligt känner jag mig så dålig

av Söndagsredaktionen

Helena_utterVi pratade om träning. Alltså om all den där träningen man inte gör, det är ju den man pratar mest om. Och vi pratade om den här vardagsmotionen som är så viktig nuförtiden. Att det är bättre att städa huset i två timmar än att tokgymma i 40 minuter. Jag nämnde att jag läst om kopplingen mellan kvinnors längre livslängd och vårt lågintensiva och evighetslånga gnoende i hemmen.

Dagen efter messar min vän och tipsar om att lyssna på Stil i P1. Jag blir förbryllad över tipset – inte för att han saknar stil, tvärtom, han är världens finaste men känns ändå inte som Stils primära målgrupp – och börjar lyssna medan jag viker ett berg av tvätt som legat och skrynklat ihop sig i en vecka.

I programmet figurerar en brittisk excentriker vars främsta bidrag till världen var onelinern att det är onödigt att städa för efter fyra år blir smutsen ändå inte värre. Någon ironiserar över de moderna vita hemmen, putsade med mikrofibertrasa. Och Agnes Wold, inofficiellt Sveriges bästa människa, säger att om hon hade donat i hemmet så hade det inte blivit böcker och avhandlingar skrivna.

Och där står jag och viker nitiskt trosor och strumpor och känner mig plötsligt: Så. Jävla. Dålig.

Jag borde ju skriva en roman i stället för att försöka få styr på örngott som krullat ihop sig. Jag borde förkovra mig, och strunta i att mitt hus ropar på att bli dammsuget från gruset som dragits in i hallen och vandrat vidare in på den redan repiga parketten. Jag borde göra något storartat – och inte sortera skräp och ränna till återvinningsstationen.

Sedan blir jag förbryllad. Är det verkligen så att det finns en norm som säger att man ska feja och greja, och att det är fult att inte göra det? Är Stil-människorna rebeller som uppmanar oss till motståndshandlingen att vägra vårda hemmet?

Det känns inte så. Det känns mer som att vi väntas stå över simpelt städande. Jag googlar och hamnar på en psykologblogg. Skribenten har händelsevis lyssnat på samma Stil och eldar på med fyra argument mot städning: du får mer tid med din partner, du får mer tid till annat, du bryter en ”osund norm” och du ”stärker din integritet”.

Nu känns det mer som att normen är att man ska leva ett så jäkla ”forfilling” liv hela tiden. Dagarna ska vara späckade med viktiga saker, stora ting, med ett högre syfte, ett större värde. Och hushållsarbete är som bekant värdelöst i ordets exakta
bemärkelse.

DET stressar mig. Det stressar mig mycket mer än skavda köksluckor och ingrodd skit i kakelfogarna.

Vad hände med att ibland bara göra det som måste göras och skita i om det inte kan bli en ball like-raket i sociala medier?

Det är inte roligt, men kanske måste inte en vuxen person bara göra roliga och intressanta saker (samtidigt som hen gnäller på unga som inte vill ta så kallade skitjobb)? Kanske kunde man bara göra det, inse att det hör livet till, och sluta prata (och skriva krönikor) om det?

Och om det fortfarande inte känns okej: Ta det som ett träningspass. Så kan du åtminstone få ihop en instagrampost.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är…

…riven ingefära i hett vatten.

2. Sist jag blev skitförbannad var …

… när det var stopp på motorvägen från Arlanda och mitt resesällskap föreslog att jag skulle backa…

3. Alla borde se filmen …

Mitt sockersöta barn av Jimmy Wixtröm på Aftonbladet Plus.

4. Jag blir charmad om  …

… planeterna står rätt.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 47.

Familj: Två barn, 17 och 13.

Bor: I västra Stockholm.

Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.

Varför gör spöken så tråkiga saker?

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag tror inte på spöken. Ändå händer det att jag ­vaknar mitt i natten, jag har väl drömt något läskigt, och då är jag inte på långa vägar lika säker. Jag håller andan och ser till att dra in fötterna under täcket. Tänk om någon skulle nypa mig i tårna? Jag skulle dö skräckdöden. När jag vaknar på morgonen är jag återigen säker på min sak: Det finns ju inga spöken.

Men om de nu finns. Varför skulle de då nypa mig i ­tårna? Det är ju en rätt trist syssla. Eller alla dessa spöken som sägs flytta på saker i hemmet och knacka i väggarna. Det tycks mig så banalt. Har de inget bättre för sig? ­Kanske är deras handlingsutrymme väldigt begränsat. Vad vet jag.

Om jag vore ett spöke skulle jag strunta i sovande människor och deras materiella ting. Ja, jag skulle väl skrämmas ibland. Elakingar skulle jag nypa hårt i kinden, så där som tanterna gjorde på en när man var barn, sätta krokben för och kanske skulle jag också få ur mig ett ­stereotypt bu! Lite skulle jag ändå hålla på traditionen. ­Sedan skulle jag ägna mig åt helt andra saker.

Jag skulle klappa alla hundar i hela stan. Jag skulle sova med hästar. Jag skulle bada naken i alla de lyxigaste simbassängerna och spa:na. Jag skulle se till att mammas glasögon alltid fanns nära till hands så hon slapp leta efter dem. Jag skulle skruva upp volymen på ­någons stereo när hen spelade Violet med Hole. Jag skulle planka på flygplan och resa till all världens länder. Jag skulle röra mig obehindrat genom väggar och se på när ni människor skrattar och gråter, sitter på krogen, arbetar och kämpar med era liv och jag skulle kanske lära mig och förstå mer om mänskligheten än vad jag gör nu.

Men som min empatiska kompis, som till skillnad från mig tror på spöken och andar, sa: ”Om de nu kunde göra allt det där, tror du inte att de hade gjort det då? Eller så är det precis det de gör, men ibland kanske de känner för att knacka lite i väggen också. De kanske vill göra sig hörda och få lite bekräftelse. Det är väl inte så konstigt?”

I veckans Fråga Terry berättar avsändaren Maria om just knackningar. Vad det kommer ifrån kan ingen riktigt veta. Det finns inget facit. Men vi kan tro som vi vill.

Vad skulle du göra om du var ett spöke?

Ett slitstarkt tyg – och stil!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenI videon till Papa don’t preach går Madonna runt i ett vårligt New York. Hon har kort, blont och rufsigt hår, randig båtringad topp och ett par slitna Levis-jeans med ett skärp i midjan. Över axeln hänger en skinnpaj. Hon är varken gammal eller ung.

Det här var en av hennes första förvandlingar. Innan hade hon klätt sig i urringade toppar, spetsskjolar och spetshandskar, alltid överröst med smycken runt hals och handleder. Det var en rolig och lekfull Madonna.

Nu hade hon blivit vuxnare och något tristare. Sofistikerad men bara tillfälligt – hon skulle snart byta stil igen. Men hon utstrålade samma styrka. Madonna bar de där jeansen med samma upproriska stolthet som när hon gled in med nylonstrumpor i håret i filmen Susan, var är du? Kanske hade Madonna kollat på fransk film och blivit inspirerad. Stilen påminner mycket om Jaen Sebergs i Jean-Luc Godards film Till sista andetaget. I Papa don’t preach anar vi en uppdaterad 80-talsversion av den franska nya vågens älskling.

Och det finns absolut ingenting som inte är snyggt med den stilen. Jag minns att jag blev blixtförälskad i Madonnas jeans och randiga topp när jag såg Papa dont preach-videon precis som jag tidigare hade förälskat mig i hennes mer frisinnade klädsel. Jag var inte ensam.

Året därpå, våren 1987, var vi många som gick runt i blå Levis-jeans, det skulle vara 501:or, inte sällan med en båtringad topp till.

Jag hade många stilar på 1980-talet som jag i dag helst vill förtränga, men absolut inte den. Som modeskaparen Yves Saint Laurent en gång sa: ”Jag önskar att jag hade uppfunnit blåjeansen, de är expressiva, anspråkslösa, har sex appeal och enkelhet – allt jag vill att mina kläder ska vara”. Det är adjektiv som stämmer ganska bra in på Madonna själv, tänker jag. Det är adjektiv som ringar in varför jeansen är tidlösa.

I Söndag nummer 19 har vår stylist Elin Zetterlind Millerud valt ut vårens denimplagg.  Jeansjackan, jeansskjortan och jeanskjolen finns med. Liksom en och annan jeansbyxa.

madonna-papa-dont-preach-video-set-0001.jpg

Träslottet i Sollefteå blev en sten

av Söndagsredaktionen

svante_lidenDet går en film nu som jag tycker att alla, inte minst du, borde ta och se. Den heter Citizen Schein och handlar inte helt oväntat om Harry Schein, en av de största svenskarna i vår tid om du frågar mig.
Det finns flera skäl till att jag tycker det. Vissa mer relevanta än andra.

Men Harry Schein var en jävel på att bära upp ett par kortbyxor. Att bära upp ett par kortbyxor är en konst. Åtminstone om man ska göra det med stil, något vissa anser vara en omöjlighet. Men då har de inte sett Harry Schein. Eller ännu värre, aldrig hört talas om mannen.

Han visste hur man rökte cigaretter också, en konst som är på utdöende tillsammans med de sista ur Ronsongenerationen (Ronson var och är ett cigarettändarmärke som kostar en förmögenhet, och det enda godtagbara alternativet till Solstickan om du frågar mig.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Jag röker ju inte ens.

Men det gjorde Harry Schein. Han visste också hur man drack, det brukade bli ett helrör om dan. Det mesta på kvällen. Eftersom Harry Schein hade koll på läget var han helt okänslig för trender, whiskytrender till exempel. Harry Schein drack – håll i dig nu – Cutty Sark!

Det krävs ett enormt självförtroende att erkänna en sån sak i dessa tider, om du frågar en annan. Harry Schein såg till och med till att det serverades Cutty Sark vid hans egen begravning.

Harry Schein, judisk flyktingpojke som svingade sig upp på den allra högsta parnassen i Sverige, pratade bättre svenska än både du och jag. Fast han gjorde det med en närmast infernalisk österrikisk brytning som hade passat vilken filmskurk som helst – under förutsättning att han var nazist.

Harry Schein var mellan 1956 och 1989 gift med en av universums vackraste kvinnor. Som också var en av klotets mest kända skådespelerskor.

Hon hette Ingrid Thulin och kom från Sollefteå.
Hon hade flyttat ifrån jättekåken på Djupövägen 27 innan jag själv hamnade där.

Huset var fantastiskt, ett dragigt gammalt träslott på tre våningar som kändes hur stort som helst. Det låg alldeles bredvid älven som var en lika spännande som förbjuden och fantastisk lekplats. Forsen låg en bit uppströms, så farsan, som inte var simkunnig men uppvuxen mellan två betydligt vildare forsar längre uppåt älven var måttligt imponerad.

Han hade egentligen bara en förhållningsorder:

– Kommer du hem och har drunknat åker du på stryk.
Enkla regler för en sexåring som var lika simkunnig som farsan.

Vi hörde förstås talas om Ingrid Thulin, husets världsberömda dotter, men det skulle dröja innan man insåg vad det var för märkvärdig människa som hade bott under samma tak som en annan.

Ingrid själv har skildrat tiden på Djupövägen 27 på ett rasande vackert sätt i sin bok Någon jag kände som kom 1992 och hade det årets snyggaste bokomslag; en bild på henne själv.

Det enda spåret efter Thulins upptäckte jag när jag lärt mig läsa. Det var en brandyxa som hängde i trapphuset upp till oss. På skaftet var namnet THULIN inbränt med versaler.
– Den där yxan kommer att bli värdefull en dag, förklarade min kompis Dick för mig.

Han var ett år äldre och hade koll på läget. Han kunde till exempel cykla. Och det var också han som lärde mig skillnaden mellan höger och vänster.

Djupövägen 27 försvann i Sollefteås eget miljonprogram i mitten på 1960-talet. Brandyxan också. Vårat träslott, den tjusiga prästgården och ett par kåkar till ersattes av något som numera går under namnet ”Guldkusten.” En sten nere vid älven visar var Ingrid och jag bodde.

Vad jag vill säga med den här drapan? Inte mer än att det kan  vara givande att gå på bio ibland.

Hur spenderar du ditt kapital?

av Söndagsredaktionen

20cecilia gustavsson.jpgHallå där, hur ligger du till med ditt klagkapital egentligen?

Skönt att ha kvar lite där va? Tills det verkligen är dags att säga ifrån och inte slösa det på smågnäll.

Och kärlekskapitalet då? Tyvärr är det inte bara att spendera ur det på vem som helst.

Begreppet kapital handlar så klart ofta om pengar. Men i livet finns det en massa andra kapital att hålla reda på: Alltså en summa av något som är smart att ta ut och spendera ibland.

Men i vissa situationer gäller det att låta det stanna på det mentala kontot. Annars kan det gå rent åt pipan och du förvandlas till en gnällspik, kärlekskrank galning eller upprepande pape­goja.

Ta klagkapitalet. Om du använder det för mycket, alltså kritiserar och gnäller på det mesta, så lyssnar ingen på dig till slut. Alla har ju mött dem i arbetslivet – de som alltid är så missnöjda att du till slut inte orkar lyssna ens om personen i fråga får halverad lön till dubbel arbetstid.

Här om dagen fick jag anledning att glänta lite i den boxen, och det var snopet. Jag skulle just ta ut lite när jag plötsligt insåg att klagkapitalet minskat drastiskt. Efter att knappt ha rört det på flera år hade jag plötsligt varit och nallat en del den senaste tiden … Hoppsan. Jag insåg raskt att det är bäst att spara lite tills det är något som verkligen förtjänar kritik, annars skulle ingen bry sig.

I klagkapitalet ingår tjatkapitalet. Det som jag tänkt vara så sparsam med när jag blev mamma. Hur jag störde mig på föräldrar som ideligen sa till sina barn att ”Gör inte si, gör inte så”! Jag skulle minsann aldrig slösa mitt tjatkapital på det viset, utan vänta tills det blev riktigt nöd­vändigt att säga i från. Ha..!

Om jag redan sagt fyra gånger att skitiga fotbollsstrumpor passar dåligt i soffan men de fortfarande ligger kvar, då måste jag väl säga det igen? Och igen? Jag ser tyvärr på sonens blick att kommentaren börjar förlora sin verkan – dags att sluta ta av tjatkapitalet och i stället uppdatera till en annan metod. (Till vilken har jag tyvärr inget bra svar på i dagsläget för mitt idékapital på den fronten är tömt).

Ett annat kapital som det är väsentligt att hålla koll på är kärlekskapitalet. Hur mycket komplimanger är det lämpligt att överösa en person med? Hur många kramar och mess?

Det intressanta är att kärlekskapitalet måste anpassas till personen det gäller. Vissa ­människor blir rädda och drar sig tillbaka när någon ­bestämt sig för att ge dem en rejäl summa ur ­kärlekskapitalet. Hen vill helt enkelt inte höra kärleksord så ofta och blir stressad om någon är väldigt kär.

Andra vill att du ska tömma ditt kärlekskonto direkt. Hen fullkomligt lyser om du slösar av din kärlek. Och i sådana fall är det magiskt nog så att kärlekskapitalet fylls på när det behövs. Du kan ge hur mycket varma känslor som helst utan att kontot börjar gapa tomt. Om du är den typen alltså, och inte en som håller hårt på ditt kärlekskapital.

Här finns ett undantag: Barn. Töm kapitalet med kärlek bara. Oavsett vad mottagaren säger.

Det existerar också ett kreativt kapital, som vi har väldigt olika av från person till person. Och det måste jag nog kolla nu. Finns något kvar? Jag vill kunna skriva en text imorgon också.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag …

… ta med barnen på diverse resor över världen – om de fortfarande vill.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …

… hoppar från trean vid badet där jag bor för första gången på säsongen.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna var utan …

… soffan, eftersom jag älskar att ligga där och slappa.

4 . Jag blir kär när …

… jag kan skratta ordentligt med någon.

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson.

Ålder: 50.

Yrke: Reporter.

Familj: Dotter, 15, son, 13.

Bostad: Lägenhet i Stockholm.

Hår är ingen småsak

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDet brände under ögonlocken. Jag försökte verkligen, det gjorde jag. Inte börja gråta. Inte säga något nu. Bara andas. Men tårarna hittade ändå ut. De rann ner för kinderna när jag såg mig i spegeln. Sen gick det inte längre. Känslorna blev ett fyrverkeri. De var inuti och utanpå och till och med på den där fula medaljongtapeten som hade solkats av många års cigarettrök.

– Jag ser ut som en kille, jätteful är jag, skrek jag och gråtsnuvan rann ner i munnen och jag kippade efter andan där jag satt och hulkade.

Kroppen kändes tung och varm. Jag hade haft långt, tjockt och lockigt hår. Tovigt hade det också varit men det hade jag glömt nu. Det var därför mamma hade tagit med mig till frisören. Nu var allt borta. Nästan i alla fall. Hur kunde hon?!

– Du är jättefin, sa mamma men jag visste att hon ljög. Jag var det fulaste som fanns men än värre: Jag såg ut som en larvig kille!

Alla på salongen stirrade. Jag skämdes men kunde inte förmå mig till att sluta. Ful! Ful! Ful!, grät jag. Åh, vad nesligt.

– Nu tycker jag att du är dum, tänk på Margit som har stått här och klippt en sån fin frisyr, hon blir ju ledsen när du säger så, sa mamma som hade tappat tålamodet för länge sedan.

Vi tog bilen. Jag duckade i baksätet. Ingen fick se mig. Stackars stackars Margit! Hon stod säkert och grät över saxar och hårfönar nu. Vad dum jag hade varit! Det fanns inga tårar kvar så jag torrgrät hela vägen hem. Det är väl lika bra att jag dör nu tänkte jag. Då slipper dom mig. Samvetet och skammen skavde. Jag kanske kunde skicka en teckning till Margit? Men mamma skulle inte få något. Hon skulle minsann få ångra att hon tog med mig till frisören sen när jag var död!

Mamma började tidigt så jag var först på förskolan av alla barnen. Min plan var att hitta ett ställe att gömma mig på. Jag gick runt och letade när jag hörde röster från tamburen. Det var Olle som kom. Han var lika gammal och precis lika lång som jag. När han såg mig stack jag snabbt som attan men han kom efter:

– Vad gör du? undrade han.

– Jag gömmer mig.

– Varför det?

– Därför att jag är så ful, sa jag och tittade ner på mina röda mockasiner.

Sömmen hade släppt lite längst sulan och bildat ett hål. Det såg jag nu.

– Jag tycker du är fin. Ska vi leka?

– Okej då.

Sedan tog vi fram lådan med Lego.

Hår är ingen småsak, det är en del av ens identitet. Vi har dåliga och bra hårdagar. Vi färgar och tuktar. Vi bävar för den dagen då vi blir tunnhåriga eller när de första grå dyker upp. Om vi inte längre kan få till det där långa, tjocka svallet med våra egna strån kan vi sätta i löshår. I det här numret har vi testat hårextensions.

Se resultatet på sidan 34!

 Om natten hör jag ­ljudet av ett annat liv

av Söndagsredaktionen

MattiasklingmednamnDet kan ibland hända att jag vaknar mitt i natten och tror mig höra det skrik som aldrig har nått några öron. Likt ett färgstick mellan dröm­vågorna, precis när gryningen sakta smeker fönster i dunkel dvala. Ett rop på uppmärksamhet från en verklighet som aldrig blev verklig.

För om vi aldrig hade fattat det där beslutet, så i grund och botten anspråkslöst men samtidigt så livsdefinierande, hade ju inget av det som vi känner som nu egentligen ha sett ut som det gör.

Naturligtvis är det lika lönlöst som irrelevant att försöka greppa konturerna över en framtid som aldrig blev, men jag kan ändå inse att den hade varit så mycket annorlunda.

Kanske hade jag suttit på en helt annan stol,
i en annan del av Sverige, och oroat mig för helt andra saker än det som upptar mina tankar
i dag. Kanske hade jag legat där på natten och känt en tagg i hjärtat för att du befann dig så långt bort? Undrat om luften du andades gav dig tillräckligt med näring för att orka vakna
till ännu en dag? Måhända hade jag klickat fram ditt nummer på telefonen bara för att se att det faktiskt finns där, mellan betydelselösa kontakter och de jag skyddar närmare hjärtat? Kanske hade jag skickat ett meddelande bara för att få svar några ångestridna timmar senare?

Chansen finns att jag hade känt lugn och ­ro i sinnet, glad och stolt över att passagen in
i verkligheten och livet hade gått på det stora ­hela bra.

För vi var ju inte så mycket mer än barn själva, hon och jag. Två själar och kroppar som möttes på själva ansatsen mellan lek och allvar, men som valde att ta hoppet ut i vuxenheten på olika sätt. En tvåsamhet som uppstod mest på grund av förvirring och förtvivlan, snarare än byggd på något som var tänkt att hålla.

Därför tystnade det skrik som aldrig nådde några öron en förmiddag i november på Vrinnevi­sjukhuset i Norrköping. En dag som ­så många andra, med lätt duggregn mot vindrutan och en rutinåtgärd som gick som avsett. En bilfärd åter till stan under tystnad. En kopp te på kafé med blickarna ut genom fönstret och tankarna längre bort än folkmyllret på Drottninggatan.

Efter att den första chocken lagt sig och var­dagen åter blivit friktionsfritt vardaglig pratade vi inte mycket om det, hon och jag. Sårkanterna växte sakta ihop, med tiden bleknade ärret och kom att bli en närmast ­osynlig reva begravd ­under andra erfarenheter och sorger. Vi gled isär, bröt upp och planade seder­mera ut i varsitt liv.

Det var ju aldrig menat att det där skriket skulle nå några öron. Men lik förbannat kan det hända att det når mig, precis när natten är som mörkast.

5 x tankar i mitt huvud

1. Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …

… att jag skulle ha befunnit mig någon helt annanstans än jag precis var. Det tycks verkligen som jag har en
dubbelgångare i stan som dyker upp med jämna ­mellanrum. Om du känner dig träffad – hör av dig. Vore spännande att ses.

2. Jag längtar alltid till …

… den där tiden på dygnet då vardagens alla måsten är avklarade och jag kan sjunka ner i en just då aktuell bok. Det är livskvalitet om något.

3Det mest korkade jag har gjort är att …

… inte dra lärdom av allt ­korkat jag har gjort. Det är bara att inse, jag är och ­kommer förbi en svagfelighet till mitt sista andetag.

4. Kärlek för mig är …

… en blandning av acceptans, respekt och ­passion. Tiden och realiteten har fått mig att inse att det där med två hjärtan som slår likt ett blott är en utopi. Verkligheten är ingen Harlequinroman – tack och lov.

5. Senast jag ljög var …

… dessvärre här­om­dagen då jag avstyrde ett spontan­glas på krogen med motiveringen: ”Sorry, jag råkade spontansomna efter träningen”. Förlåt!

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling.

Ålder: 43.

Familj: Delar säng med två bedrövligt bedårande katter i trotsåldern.

Gör: Typometerhjon, hårdrocks­skribent och journalist.

Bor: I Stockholm.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB