Startsida / Inlägg

Att komma hem ska vara en skogspromenad

av Söndagsredaktionen

Webb_AnnaAnderssonPå min köksalmanacka står det:
”4 juli: hem”, sen är det blankt och så: ”10 juli: hem”. Den 4 åkte jag hem till Boden, där jag växte upp och där mina föräldrar fortfarande bor, och den 10 åkte jag hem till Stockholm, där jag bott de senaste 22 åren.

Länge kände jag mig lika hemma i båda städerna. I Stockholm förstås, där jag har mitt vardagsliv, tar mig fram i lokaltrafiken utan att tänka, har favoritkrogar och lånekort på bibblan. Men även Boden – självklart är stan där jag växte upp min. Skogarna, skolorna, gatorna, herregud jag övningskörde där, jag hittar i sömnen.

Men för några år sen märkte jag hur jag började prata om platser i Boden i imperfekt, hur mina referenser ofta lät ”du vet där Jowas kiosk låg förut” eller ”jamen innan de byggde gallerian”.

Man kan inte kliva ner i samma flod två gånger, brukar man ju säga, och detsamma gäller tydligen för Boden. Trots att jag ända sedan jag flyttade därifrån regelbundet har åkt upp så har stan hela tiden förändrats. De enskilda förändringarna – en ny rondell eller en stängd bensinmack – gör ingen större skillnad men så har det gått drygt 20 år och en massa små förändringar och så är det inte längre den stad jag växte upp i.

Det var mest ett konstaterande, no hard feelings – mitt liv fanns ju ändå i Stockholm. Jag var inne i det absurda bostadsracet, hade ett bra jobb, vänner och bekanta. Jag var superetablerad i Stockholm.

Men ändå. Strax efter 40 började tankar dyka upp, saker som jag inte hade reflekterat över tidigare. Som: det är så krångligt att ta sig ut till skogen i Stockholm? Infödda stockholmare blir ofta sårade när jag tar upp detta, ”det är bara att ta bussen till Tyresta nationalpark” eller ”Hellas är ju superfint och jättenära stan!”. Jag säger inte att de har fel men jag får inte samma känsla för utflyktsskogar. Jag menar bara skogen helt enkelt, den som finns runt knuten och där ingen trafik hörs. Det är den jag saknar.

En annan sak är att jag umgås nästan uteslutande med människor i min egen generation, om man bortser från mina vänners barn. I stan där man växte upp är man är en tråd som läggs till en större väv. Som inflyttad är man första tråden i en väv som man visserligen får designa själv – och det har verkligen sina fördelar – men där man också måste göra allt jobb.

Saken ställdes på sin spets när jag började fundera på var jag vill begravas, och insåg att Stockholm inte alls kändes självklart. Jag älskar Stockholm men att bli kvar här in i evigheten…?

Kanske är det där med ”hemma” inte så enkelt. Kanske har jag två hemstäder, kanske ingen alls. Fast jag tror mer på det förra. För även om jag lever mitt liv i Stockholm så har jag fattat att jag bär Boden med mig och vet ni, jag gillar det.

Kanske blir kompromissen att jag lever mitt liv i Stockholm för att sen tillbringa evigheten i Boden. När jag tänker på saken skulle jag gärna bli strödd i en skog. I en riktig skog.

 

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson. Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör annars: Kulturredaktör.

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB