Arkiv för September 2017

- Sida 1 av 1

Utmattad – helt enligt plan

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggDet finns kroppsliga processer som borde vara så självklara att man inte ens tänker på dem. Att bajsa, producera barn, sova – tre elementära, mänskliga aktiviteter som bara SKA FUNGERA.

Men efter att ha sökt vård efter otaliga förstoppningar, tvingats till förnedrande gynundersökningar i försök att avla en avkomma och efter upprepade behandlingar för att somna i rimlig tid är det bara att konstatera – det är inte riktigt så livet ser ut.

Värst är sömnen. Jag tillhör den bespottade del av populationen som går under epitetet kvällsmänniska. (Eller ”slö”, om du frågar en morgonmänniska.)

Du vet att du hör till gänget om du plötsligt känner för att springa ett kvartsmaraton vid midnatt, får ångest över att ställa om klockan till sommartid och snoozar i timmar om ingen rycker upp dig med våld. Vi är folket som vänder på dygnet vid varje givet tillfälle och som hellre Netflixar hela natten än att bokar en morgonflight på Arlanda.

Karaktärsdraget är inte utan komplikationer.

Jag har räknat ut att jag ligger sömnlös minst 30 dagar varje år. Och dessa nätter är, utan konkurrens, de värsta i mitt liv.

Min största fiende är klockan. Eller snarare tiden, som både går för långsamt och för snabbt på samma gång. Paniken för varje timme som minskar utrymmet för sömn. Det har hänt att jag har kastat ner ljudligt tickande urverk med fysiskt våld när jag har sovit över hos kompisar – och det är ingen överdrift.

Min näst största fiende är ensamheten. Att vara den enda personen som inte sover i ett hushåll är som att sitta i isoleringscell, utan möjlighet att skrika ut sin frustration. Du lider alla helvetes kval, men kan inte beklaga dig, eftersom din sambo visar allt annat än sympati klockan fyra på morgonen. Du kan inte slå på tv:n, för då vaknar barnen – ett om möjligt ännu värre scenario. Den enda varelse du kan ha en intelligent konversation med är katten, som glatt tar emot din invit och sedan gör allt för att störa din sömn ytterligare.

Och så är det sömnpillren. Räddare i nöden om du har tur. En helvetesdrog som ger dig baksmälla i 20 timmar – utan att ge minsta gnutta sömn – om du har otur. Själv har jag överdoserat alla möjliga preparat med inga andra effekter än att man känner sig tio gånger tröttare dagen efter och hundra gånger dummare eftersom man ringt ett okänt antal människor och sluddrat pinsamheter.

Men det finns hopp. För några år sedan testade jag min första KBT-behandling över internet. Det låter kanske tamt med nätterapi, men jag kan säga så här: Har du inte upplevt den totala sömnbristen före behandlingen så kommer du att göra det nu.

Skillnaden mot att ligga i svettiga lakan och ha ångest är att utmattningen är planerad med en kalkylerande kyla. Du SKA pinas, du får inte ligga i sängen till du är utsövd och hur mörka ringar du än har under ögonen så SKA du upp på morgonen.

Sex veckor passerar under vilka man för ett diagram över sina fåtaliga sömntimmar. Det är en bister läsning.

Men när du är så trött att du somnar stående på bussen händer det: Algoritmen i programmet tillåter dig att utöka sovtiden, för att sömneffektiviteten är god. (Detta är ett mått på hur många minuter av sängtiden som du faktiskt sover).

Ångestplatsen – sovrummet – förvandlas till en ljuvlig, fredad oas, ett hörn där du äntligen kan släppa taget och bara driva bort. Du landar på kudden och andas ut. Tack gode Gud för att
jag tillåts sova igen i min älskade säng!

Jag kan inte påstå att alla mina sömnbesvär i dag är över. Men de är tveklöst mer hanterbara. Enstaka vaknätter får man räkna med, och det är lika bra att vända dem till något konstruktivt.
Som att sträckläsa en efterlängtad bok. Eller som i detta fall – att  skriva en krönika.

Och det bästa: medan ni läser dessa rader har jag redan gått in i dimman och glömt nattens alla maror.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta egenskap är… 

… tidsoptimismen. Jag har orsakat mycket lidande för resenärer i min omgivning.

2. Jag får en sötchock när jag… 

… möts av mina två spinnande kattungar, Bob och Bella.

3. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren:

Bara regn hos mig (Orup).

 

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 40.

Familj: Maken Dave, 47, samt sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 3.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter.

Kanske är det så att 30 är det nya 60?

av Söndagsredaktionen

Nicke_Franchell_med_namnLäste om en ung man i 30-årsåldern som var trött på sitt vardagliga jag.
Så han började träna och den normala killen förvandlades snart till en superhunk. Men han var inte nöjd med det. För att bli ännu mer attraktiv färgade han hår och skägg grått – för han ville se mycket äldre ut!

 I somras fyllde jag, lätt chockad, 60 år. Jag som ännu inte bestämt vad jag ska göra när jag blir stor.

 Med det följde även flera av den nya tidens ”ålderströst”: ”60 är det nya 30”, ”livet börjar
vid 60”, ”åren efter 60 blir de roligaste i ditt liv”, ”åldern är bara en siffra”.

 Så det låter ju lovande. Det är alltså nu det börjar! Det är kanske därför unga vill bli grånande klonade Clooneys eller åtminstone Dressman-modeller…

För kanske är det snarare så att 30 är det nya 60?

Bara att luta sig mot sin nya heta ålder och se fram emot en nystart.

Fast vägen till grånande 60-åring är lång. Det krävs erfarenheter från ett långt liv för att man på riktigt ska kunna fylla ut sitt trend-jag. Vi 50-talister tillhör ju den glömda generationen mellan buffliga 40-talister och ironiska 60-talister. Tack och lov tycker jag.

Fikade nyligen med en jämnårig vän och vi konstaterade att vi växt upp i den bästa av tider. Vi har fått njuta av det bästa av den snabba utvecklingen, med hela världen ständigt inom räckhåll. Vi har fått uppleva allt det där som var bättre förr.

Födda i hoppets 50-tal och uppväxta i optimismens och omvälvningens 60-tal då vi i skolan fick veta att Sverige var bäst i världen. Vi blev vuxna i det frigjorda och färgstarka 70-talet och blev Jack-rebelliska. Karriären tog fart under det yuppie-dominerade 80-talet; jag började jobba på Aftonbladet för exakt 30 år sedan. Och så etablerade jag mig med min kärlek när det öppensinnade 90-talet gjorde det möjligt, när jag 38 år gammal träffade min man och det samtidigt blev möjligt för oss att gifta oss. Där och då ”stannade” jag. Sedan dess har jag känt mig som 38 år.

Även om jag då och då tvingats inse att så inte är fallet. Som när jag för några år sedan började spela rugby och åkte på en smäll med stukad fot som följd. I stället för uppmuntran av mitt fysiska initiativ bad doktorn mig att byta till – golf.

Eller när jag fnyste åt en gubbe för att vara för gammal och sinka oss andra i kön, men sedan fick klart för mig att jag var betydligt äldre själv.

 Eller när jag nyligen var på semester på Island och fikade med yngre vänner på ett trendigt café. Bordsgrannen tappade sin flaska på golvet och när jag skulle plocka upp den låste sig min 60-åriga rygg så att jag inte kunde vända mig, utan såg bara armen på den tacksamma gästen. Efteråt informerades jag om att armen tillhörde världsstjärnan Björk!

 Eller allra värst – när jag blev tillfrågad om jag skulle ha senior-rabatt! Vid 38 års ålder! Mentalt alltså.

 När Facebook i somras påminde mig om min höga ålder och det rasade in hundratals gratulationer insåg jag att jag måste vara helt rätt. För det var inga ”tycka synd om-hälsningar” utan bara gratulationer till att jag äntligen blivit 60.

Äntligen har jag blivit vuxen! Det är nu livet börjar. Så jag sträcker på mig och… aj, där låste sig ryggen igen.

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag …

… ha all möjlig uppmärksamhet och omvårdnad. Inga blir så sjuka som vi medel­ålders män.

2. Jag dansar om…

… det spelas klassiska discohits.  Jag är inte svår att bjuda upp.

3. Det skulle aldrig hända att jag …

… hoppar fallskärm.

4. Jag önskar att jag hade skrivit…

… en generationsroman.

5. Som min sista måltid i livet skulle jag välja …

… en överdådig romantisk middag med mitt livs kärlek.

 

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 60. Familj: Maken Pär Jonasson. Bor: Lägenhet i Hammarby sjöstad Gör: Printredaktör på Aftonbladet.

Fram för mer fulmat och finvin!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenFiskbullar. Bara ordet får mig att förnimma den hemska lukten. Jag åt nästan allt på lunchen i skolbespisningen men gränsen gick där. Vid fiskbullar. Aldrig någonsin kommer jag att öppna en burk, än mindre äta innehållet. Eller, kanske om jag får tiotusen spänn. Jag är förhandlingsbar.

Men jag har en kompis, vi kan kalla henne för Johanna, som är jättekonstig. Hon älskar fiskbullar. Så pass att hon alltid har en konservburk redo i kylen. Man vet ju aldrig när man kan bli blixtsugen. Fiskbullar i hummersås ska det visst vara. À la Johanna. Ja, hon lyxar till det och blandar i creme fraiche. Och så en skvätt vin i både kastrullen och glaset. Vitt, franskt, fruktigt.

Och just där börjar jag att förstå.

Att en människa helt frivilligt äter och till och med njuter av fiskbullar är en gåta men kombinationen är genial. Det enkla med det eleganta.

Som den gången vi gjorde pyttipanna, det vill säga värmde på en påse fryst i stekpannan, och öppnade det där rödvinet jag fick i födelsedagspresent.
Aldrig har vin smakat så gott! Jag har ätit och druckit dyrt på lyxrestaurang och det kommer inte ens i närheten. Så anspråkslöst och preten­tiöst på samma gång.

Jag vet inte om champagne går bra ihop med pannkakor men jag gillar tanken. ­Eller varför inte blodpudding och ett glas Barolo? Och ser det inte gott ut också? Som i  nordamerikanska tv-serier där de märkligt ofta ståäter asiatisk hämtmat ur kartonger sam­tidigt som de häller upp ett glas vin vid köksön. Jag blir alltid ­sugen på att äta nudlar på det där viset när jag ser det.

På sidan 60 tipsar vår ­vin­expert om ett vitt vin i 120-kronorsklassen som han tycker att vi ska äta hemgjorda fiskpinnar till. Sådana där man ska stå och göra själv. Orka! Jag tar vägen förbi Ica:s frysdisk på ­vägen hem. Och tar fram vinet ur kylen. Tusan vilken lyx!

Ring det där samtalet

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDu vaknar och hör duns och bank i väggen. Vuxna som skriker och bråkar. Det låter som att de slåss. Ett barn som gråter hysteriskt. Vad händer där på andra sidan väggen klockan tre på natten? Ska du ringa polisen? Eller överdriver du då? Tänk om det inte är så farligt, det kanske bara är du som är överkänslig? Nej, nu hörs duns och skrik igen, du knackar på väggen men de på andra
sidan verkar inte höra. Vad ska du göra?

Tveka inte. Lita på den där känslan som gör dig orolig och rädd. Om vi misstänker att barn far illa  är det vår skyldighet att bry oss om och anmäla. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi vuxna måste ta det ansvaret. Allt annat är ett svek.
På sidorna 44–49 har vi intervjuat Malou von Sivers som berättar om sin tuffa barndom,  om en pappa som gav henne sår för livet.

– Familjen kan vara en oerhört farlig plats för ett barn, säger hon.

Inom familjen håller man ofta tyst. Alla ska skyddas, även hen som slåss, missbrukar, plågar eller begår övergrepp. Därför är vi viktiga. Vi som hör och ser, men inte tillhör. På Bris hemsida står det: ”Alla vuxna har ett ansvar att ingripa när de ser att ett barn i deras närhet far illa”

Så om du någonsin misstänker det. Gör något. Här  är några förslag:

Är det akut, till exempel om du hör bråk och misshandel: Ring 112. Då kopplas även Socialtjänsten in.

I andra fall: Gör en orosanmälan hos Socialtjänsten. På din kommuns hemsida hittar du telefonnummer dit. Ring och berätta om barnet, vad det är som har hänt och vad
du misstänker att hen är utsatt för. Vänta inte. Om du har gått omkring och tänkt att du ska ringa, gör det nu, i dag! Och tänk på att du inte behöver veta säkert om något är fel, det räcker att du har en misstanke eller känner en oro.

Du kan vara hela skillnaden för ett barn som far illa.

Fler råd hittar du på Bris hemsida: www.bris.se.

Kanske kan det bli ordning till slut

av Söndagsredaktionen

Helena_utterVi har följt varandra i många år, C och jag, och diskuterat våra äktenskap, skilsmässor, olika manspersoner med mera. Det är hon som en dag på lunchen säger:

– Tänk att det är så lika. När en relation tar slut, det följer precis samma mönster. Det är nästan exakt samma ordalydelser till och med. Som att det finns en mall.

Det är så klart inget som någon vill medge, det hon säger. Men bevisen hopar sig, ju äldre man blir. Det verkar inte bättre att än att det finns en mall, en dramaturgi. Inte bara för uppbrott, utan för hela livet. Kanske är det sant att allt är variationer på det grekiska dramat. Bara rekvisitan ändras med århundradena. Bud­bärare och orakel byts mot mobiltelefoner och psykologer. Men egentligen är inget nytt under solen.

Jag åker och hälsar på vänner i ett annat land. Ett lyckligt äkta par – för omväxlings skull – och deras barn. Kärleken blomstrar fortfarande, men den hotas lite av ett helt annat drama: ett av barnen mår inte bra. Jag och min väninna promenerar i timmar, sitter på uteserveringar och pratar.

Det är också under den här resan jag vaknar och tror att någon skojat med mig och hällt ­vatten i sängen. Men det är bara mitt eget blod jag flyter omkring i. Det var tydligen den tiden i månaden.

När jag åker hem känner jag mig glad att jag var hos min vän just när hon behövde någon att prata med. Men också sorgsen att inte ha vetat tidigare vad som pågått.

Och jag tänker att det i varje familj eller enhet finns en hemlighet som måste avslöjas. Mellan 40 och 50 raserar vi det vi mellan 30 och 40 varit fullt upptagna med att bygga upp, vårda, fernissa. Alla verkar ha sitt personal hell – skilsmässa, otrohet, disharmoniska barn. Det gör alla ens egna trassligheter till något mer än en tillfällighet. De blir en del av ett mönster. Som att det nödvändigtvis måste vara jobbigt vid den här ­tiden i livet. Som att jag inte kommer undan.

I augusti håller Lucifer Kroatien i ett svettigt grepp. Jag är kantig och arg när jag kommer dit. Hela våren har det varit kvinnligt krångel. Sommaren har varit en katastrof för min hud. Och ännu en besvikelse i kärlek, samma kärlek, har tagit på krafterna.

I den kroatiska hettan ser jag hur lika jag och mina två väninnor är, utifrån sett. Vi är ­inflyttade stockholmare, jobb i samma bransch, två tonårsbarn var, frånskilda.

Men medan allting liksom bråkar för mig, är det som att de fått ordning på sina kroppar och kärleksliv.

Då slår det mig att de är ett par år äldre än mig.

Kanske kan jag så småningom bli som dem.

Kanske kan det bli ordning på livet och huden till slut.

Kanske är det bara att hålla huvudet kallt och vänta.

Väder-appen visar 38 grader och jag gör som de gör. Håller mig i skuggan när det blir för varmt. Sitter still och läser en bok. Köper iskaffe och ännu mer vatten. Och jag mår faktiskt bättre än på länge. Ingen huvudvärk, ingen yrsel som jag brukar få i hetta.

Möjligen beror just det på att jag tagit med mig vätskeersättningsmedel.

Och förresten, hur förutsägbart är ­inte det, när man är 47?

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är…

… att jag skjuter upp saker, ofta kommer för sent, är dålig på att planera – samt alla andra ovanor jag har.

2. Jag får en sötchock när jag …

… äter för mycket socker.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …

… sopsorterar nitiskt (se där, en god vana!).

4. Den låten lyssnade jag på  när jag hade kärlekssorg i tonåren:

Holländskt porslin med Imperiet.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. Ålder: 47.
Gör: Featureredaktör Aftonbladet Plus. Bor: I västra Stockholm.
Familj: Lilla O, 13, och Stora E, 17.

Den som spar är alltid modern

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineDet är garderobsrensning. Mamma har stått i klädkammaren och slängt ut plagg efter plagg i säkert en kvart när hon sticker ut huvudet och lyser upp.

– Tänk den här är ju modern igen nu!

Hon håller upp en galge med en gammal kappa från 70-talet, granskar den uppmärksamt och drar med handen över mockan för att slutligen kontrollera att knapparna sitter ordentligt.

Efter två minuter upprepas proceduren. Nu med en schack­rutig kofta.

– Den här gamla koftan hade jag redan när jag väntade dig, ­säger hon.

Jag sitter vid köksbordet och äter mjölk med cornflakes. ­Flingorna har simmat omkring för länge och antagit en svampliknande konsistens. Jag häller på mer socker. Snart ska jag sucka högt. Jag vet det redan nu. Jag andas in. Inväntar replik.

– Jag var minsann före min tid jag, säger mamma och ser ­listig ut.

Den retsamma tonen. Hon har sagt det där många gånger ­förut. Mammas garderob är full av plagg som är gamla men ­jättemoderna. Enligt henne själv i alla fall.

– Ååååh du är så gammal, stönar jag och ­skramlar avsiktligt högt med skeden i tallriken. Men mamma har flytt in i klädkammaren igen.

I dag är jag ungefär lika gammal som hon var då. Min mamma alltså. Hon som jag tyckte var så pinsam och gammal. Jag ­kommer på det när jag själv står med dörren ­öppen till en knökfull garderob och funderar över vilka plagg som ska ryka. Min blick faller på en storblommig ­klänning jag köpte för 13 år sedan. Den har varit på väg ut tidigare men nu är det 2017, och dra på trissor – den är ju faktiskt MODERN igen! Sedan ser jag den turkosgröna sammetsklänningen jag köpte på rea första gången jag var i ­Dublin. Oj, vad den är trendig nu, och – thank god for lycra – jag ­kommer fortfarande i den!

Jag har blivit min mamma – modern och före min tid (pinsam och gammal finns inte på kartan).

I veckans tidning hittar du höstens och vinterns trender. Bli inte förvånad om det visar sig att du och din gamla ­garderob är superfashionabla!

BB i Sollefteå ligger långt ifrån Almedalen

av Söndagsredaktionen

svante_lidenJag gör samma resa varje sommar. Upp till Norrland och hem till Övre Ådalen längs Riksväg 90. Hem till Sollefteå, Näsåker, Betåsen och Söderfors.

Fler borde göra samma sak. Men det är inte så många som åker på den vägen längre.

Jan Myrdal tyckte på sin tid att man borde resa till Afghanistan på semestern. 1960 gav han ut reseskildringen Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan som handlade om hans och Gun Kessles äventyrliga bilfärd till Afghanistan med en i allra högsta grad trafikfarlig liten fransk CV2:a. Den blev en bestseller på 1970-talet när den gavs ut igen under det mer säljande namnet Resa i Afghanistan. Han tyckte att CV2:an var en bra bil, bättre än en jeep eftersom den var så lätt att ett par enkelt kunde lyfta upp den på vägen igen sedan man kört i diket. Det var långt till Kabul, men enligt Myrdal skulle vem som helst åtminstone hinna resa till Teheran (och kanske också hinna stressa iväg till västra Afghanistan) under en vanlig semester om man ville se något nytt.

Min bäste vän Ulf Söderberg och jag gjorde det också. Fast inte under industrisemestern.

Vi liftade. Vi reste längre. Och vi tog längre tid på oss. Vi ställde oss vid vägkanten utanför det numera nedlagda I21 i Sollefteå och sträckte på tummarna.

Första liften gick till Bollsta. Eller Bollstabruk som det egentligen heter. Sen bara fortsatte det. Sträckan Istanbul–New Delhi tog 28 dagar.
Effektiv tid.

Sen skulle vi hem igen. Uffe och jag hade skilt på oss i Katmandu så jag tog mig hem på egen hand. Jag hade fortfarande inte hunnit fylla 21.

21-årsdagen kring midsommar hade jag tänkt fira i Sollefteå. Jag närde fortfarande ett fåfängt hopp om Lisa … det gör jag förresten än i dag.

Den näst sista liften – av oändligt många – gick från Lundekarusellen vid Sandöbron.

Jag plockades upp av en kille på motorcykel som ursäktade sig med att han inte skulle längre än till Bollsta. Inga hjälmar. Det gick undan – det kändes som om jag var framme efter 45 sekunder.

Sen blev jag stående. I timmar. Jag började gå. I timmar. Så nånstans därute på skogen förbarmade sig en tant i en gammal Duett och körde mig till Sollefteå. Cirkeln var liksom sluten. Men Lisa såg jag förstås inte röken av. Och det har jag inte gjort sen dess heller.

Det går inte att resa till Kabul eller till Katmandu längre. Inte på det sätt som Uffe och jag gjorde för en mansålder sedan i alla fall.

Men det går fortfarande att ta Riksväg 90 upp genom Ådalen. Det går att stanna i Bollstabruk och i alla de andra en gång så blomstrande samhällena och fundera över vad fan det är som hänt i det här landet. Och vad det är som händer. Fundera över vad som driver landstingspolitikerna i Västernorrland att lägga ner BB i Sollefteå, erkänt ett av landets allra bästa. Fundera över alla vackra hus som förfaller, över alla lokaler som gapar tomma, över alla möjligheter som borde finnas för ungar att få växa upp som jag och Uffe gjorde.

Och kanske få dela den hemska känslan av att vara totalt övergiven av de ”makthavare” och ”beslutsfattare” som hellre ”nätverkar” och pimplar rosévin i Almedalen än att ta den förtvivlan som så förtvivlat många känner längs vägen på allvar. Och kanske inse varför SD växer så det knakar i det Röda Ådalen.

Det finns förvisso många hjältar som kämpar på, som ser möjligheterna.

Men vilka bryr sig? Knappast fler än de närmast sörjande.

För en sak står smärtsamt klar. Bollstabruk och Sollefteå ligger oändligt mycket längre från Södermalm och Kanslihuset än vad Kabul och Katmandu nånsin gjort.

Tonåringarnas mod ­förändrade

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag minns min första skoldag. Jag hade en röd axelväska med Snövit och de sju dvärgarna på. Den var fin. Alla ­andra tyckte det också. Det var viktigt att vara fin den där första dagen.

Jag minns min första dag i gymnasiet. Hela jag var ett med­vetet val. Den korta kjolen, skinnpajen, det lila läppstiftet och det illröda håret. Jag var tuff och orolig och skeptisk. Men jag ville sticka ut. Det var viktigt.

Jag fick se ut som jag ville. Någon gång fick jag skåpet in­sparkat. Ibland skrek någon bög – ja, de lättprovocerade som sysslade med att hata på min skola var inte så smarta. Men ­annars gick dagarna obemärkt förbi. Jag var en smådeprimerad tonåring i en svensk småstad. Att gå till skolan krävde varken kraft eller mod.

När folk säger att de är stolta över att komma från olika orter eller platser i Sverige tiger jag. Jag är inte stolt. Det var ingen bedrift att växa upp på 70-talet. Det var ingen bedrift att gå på en kommunal skola där alla liknade varandra. Det var inget problem att sticka ut. Om man var vit.

När Gloria Ray Karlmark, i dag 75 år, gick genom skolporten gjorde hon det med risk för sitt liv. Det mod hon hade när hon dag efter dag klev in på Little Rock Central highschool i USA är det få som har behövt uppbåda. Vi har aldrig gått till skolan och mött en mobb på flera hundra personer. Unga och gamla, män och kvinnor som skrek ut sitt hat, som slogs och sparkade och hotade.

– Trots att vi hade militäreskort vart vi än gick i skolan fick vi knuffar och slag. Varje dag kom vi hem med revor på kläderna, hade fått illaluktande vätskor hällda över oss och stick med vassa föremål, berättar hon för Söndag i veckans tidning.

Gloria klädde sig som alla andra, försökte inte att provocera, att sticka ut. Men hon var en svart kvinna i en vit skola. I år är det 60 år ­sedan som de första svarta eleverna, däribland Gloria, tog stegen in på den tidigare rassegregerade skolan i Little Rock. Deras skolgång var en bedrift. Deras mod förändrade. Det blev ett av startskotten ­medborgarrättsrörelsen i USA.

Jag kan inte låta bli att jämföra. Fundera på hur det hade varit om det varit jag. Men det går inte. Jag hade sprungit hem med mitt tuffa lila läppstift och gråtit. Jag hade aldrig haft ­modet.

Jag hoppas innerligt att Gloria känner stolthet. Och eftersom jag inte kan vara stolt själv kan jag ­vara stolt över henne och över de vänner som med civilkurage, mod och kunskap står upp mot de ­rasistiska krafter som i dag försöker slå ner på allas lika värde och den värme, kärlek och empati som är människan.

Borde vi visa mer av vårt riktiga jag?

av Söndagsredaktionen
cecilia gustavsson, reporter aftonbladet.

Vilket är ditt riktiga, äkta, jag? Ditt hemliga inre, som du inte visar för någon, inte ens de som står dig närmast?

Det sociala livet och alla familjer skulle rasa ihop som ett dåligt korthus om vi inte skyddade oss själva och andra genom ett visst skådespel.

Och då menar jag inte den fasad av en lyckad tillvaro som visas upp i sociala medier – utan det skydd vi omger oss av i verkliga livet.

För vad skulle hända om alla började avslöja vem de attraheras av förutom sin älskade, skrika åt chefen och storgråta inför barnen när tvättmaskinen går sönder?

Två populärkulturella djupdykningar i sommar har fått mig att fundera extra mycket över det som finns under ytan. Och över den sociala fernissa som döljer mörker och onämnbara tankar.

Först: Boken Kärlekens väg av Alain de Botton. Den är en blandning av roman och filosofisk essä. de Botton skriver om en förälskelse och det långa äktenskap som följer.

Emellanåt pausar berättelsen och författaren skärskådar psykologin hos de två som kastar sig in i kärleken. Som att en stor del av att hålla ihop ett romantiskt förhållande är att putsa sin fasad och behålla vissa hemligheter. Annars riskerar vi att såra eller chocka – rent av förlora – den andre. Så här skriver Alain de Botton:

”En person som inte kan fördra hemligheter, som i ärlighetens namn delar med sig av information som är så sårande för den andre att den aldrig kan glömmas, den personen är inte någon vän av kärleken”.

Sedan: Den alldeles briljanta dramaserien Gypsy på Netflix. Terapeuten Jean är kring de 40 och lever utåt sett ett stilla förortsliv med man och dotter. I jobbet är hon ett förståndigt proffs. På ytan.
I själva verket gör hon hemliga utflykter i andra människors liv – utflykter som skulle få hennes kollegor att anmäla henne och hennes man att kasta ut henne. Hon manipulerar och testar förbjudna gränser.

Jeans innersta stämmer ofta inte alls överens med det hon visar sin familj och sina klienter.

Det är fascinerande. Inte minst vid tanken på hur mycket hemligheter som bubblar under ytan i de flestas vardagsliv. Otroheter, depressioner, fantasier om skilsmässa. Misslyckanden, ilska, ouppfyllda drömmar, barn som inte är lika ”perfekta” som andras … Sådant som kanske inte delas med någon.

Är det en fin idé att visa lite mer av det allra innersta? Jag minns en enkel sak, en morgon vid kaffeautomaten när en kollega jag inte alls känner väl sa det vanliga ”Hur är det?”. Plötsligt hasplade jag ur mig storyn om de hemska sömnproblem jag hade just då – och det visade sig att hon led av detsamma. Det blev en igenkännande pratstund som lyfte hela dagen.

Eller när man lär känna en ny människa och sakta börjar skala av lagren och avslöja de delar av personligheten som skymts under det där trevliga jaget som gärna tar kommando i början. Det blir rena upptäcksresan.

Det svåra är var gränsen går.

Med en ny kärlek – ska alla sexuella fantasier fram i ljuset, alla nojor och dåliga livsbeslut? Nej tack. Men så småningom en hel del om längtan, rädsla för att bli avvisad och även diverse tokigheter och lite fuldans.

Och med barnen – hur mycket vuxenproblem ska få pysa ut? De måste få grepp om att även en förälder har bekymmer, men samtidigt känna att hen fixar biffen och är någon att luta sig mot i alla lägen. Att bryta ihop totalt inför dem är inget för mig.

Det är ändå spännande att alla säkert är mer eller mindre konstiga, banala, ynkliga och ibland elaka. Så länge inte omgivningen beter sig lika skumt som Jean i Gypsy är det kanske bäst att vara nöjd.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är …

… att småäta. Har till och med bett barnen att gömma mitt smågodis när jag ätit för mycket.

2. Jag får en sötchock när jag …

… ser kattungar live. Tyvärr alldeles för sällan.

3. Det gör jag för att göra världen bättre: 

– Försöker vara snäll i vardagen – ge komplimanger som jag har i huvudet, vara vänlig mot alla som ger service och vara allmänt artig.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren: 

Train in vain med The Clash. Lättsjungen favorit som hängt med hela livet.

 

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson. Ålder: 51. Yrke: Reporter, skriver för Svenska hjältar och Goda nyheter. Familj: 15-årig dotter, 13-årig son. Bor: På Södermalm i Stockholm.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB