Startsida / Inlägg

BB i Sollefteå ligger långt ifrån Almedalen

av Söndagsredaktionen

svante_lidenJag gör samma resa varje sommar. Upp till Norrland och hem till Övre Ådalen längs Riksväg 90. Hem till Sollefteå, Näsåker, Betåsen och Söderfors.

Fler borde göra samma sak. Men det är inte så många som åker på den vägen längre.

Jan Myrdal tyckte på sin tid att man borde resa till Afghanistan på semestern. 1960 gav han ut reseskildringen Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan som handlade om hans och Gun Kessles äventyrliga bilfärd till Afghanistan med en i allra högsta grad trafikfarlig liten fransk CV2:a. Den blev en bestseller på 1970-talet när den gavs ut igen under det mer säljande namnet Resa i Afghanistan. Han tyckte att CV2:an var en bra bil, bättre än en jeep eftersom den var så lätt att ett par enkelt kunde lyfta upp den på vägen igen sedan man kört i diket. Det var långt till Kabul, men enligt Myrdal skulle vem som helst åtminstone hinna resa till Teheran (och kanske också hinna stressa iväg till västra Afghanistan) under en vanlig semester om man ville se något nytt.

Min bäste vän Ulf Söderberg och jag gjorde det också. Fast inte under industrisemestern.

Vi liftade. Vi reste längre. Och vi tog längre tid på oss. Vi ställde oss vid vägkanten utanför det numera nedlagda I21 i Sollefteå och sträckte på tummarna.

Första liften gick till Bollsta. Eller Bollstabruk som det egentligen heter. Sen bara fortsatte det. Sträckan Istanbul–New Delhi tog 28 dagar.
Effektiv tid.

Sen skulle vi hem igen. Uffe och jag hade skilt på oss i Katmandu så jag tog mig hem på egen hand. Jag hade fortfarande inte hunnit fylla 21.

21-årsdagen kring midsommar hade jag tänkt fira i Sollefteå. Jag närde fortfarande ett fåfängt hopp om Lisa … det gör jag förresten än i dag.

Den näst sista liften – av oändligt många – gick från Lundekarusellen vid Sandöbron.

Jag plockades upp av en kille på motorcykel som ursäktade sig med att han inte skulle längre än till Bollsta. Inga hjälmar. Det gick undan – det kändes som om jag var framme efter 45 sekunder.

Sen blev jag stående. I timmar. Jag började gå. I timmar. Så nånstans därute på skogen förbarmade sig en tant i en gammal Duett och körde mig till Sollefteå. Cirkeln var liksom sluten. Men Lisa såg jag förstås inte röken av. Och det har jag inte gjort sen dess heller.

Det går inte att resa till Kabul eller till Katmandu längre. Inte på det sätt som Uffe och jag gjorde för en mansålder sedan i alla fall.

Men det går fortfarande att ta Riksväg 90 upp genom Ådalen. Det går att stanna i Bollstabruk och i alla de andra en gång så blomstrande samhällena och fundera över vad fan det är som hänt i det här landet. Och vad det är som händer. Fundera över vad som driver landstingspolitikerna i Västernorrland att lägga ner BB i Sollefteå, erkänt ett av landets allra bästa. Fundera över alla vackra hus som förfaller, över alla lokaler som gapar tomma, över alla möjligheter som borde finnas för ungar att få växa upp som jag och Uffe gjorde.

Och kanske få dela den hemska känslan av att vara totalt övergiven av de ”makthavare” och ”beslutsfattare” som hellre ”nätverkar” och pimplar rosévin i Almedalen än att ta den förtvivlan som så förtvivlat många känner längs vägen på allvar. Och kanske inse varför SD växer så det knakar i det Röda Ådalen.

Det finns förvisso många hjältar som kämpar på, som ser möjligheterna.

Men vilka bryr sig? Knappast fler än de närmast sörjande.

För en sak står smärtsamt klar. Bollstabruk och Sollefteå ligger oändligt mycket längre från Södermalm och Kanslihuset än vad Kabul och Katmandu nånsin gjort.

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB