Vinden drar i håret på Kista torg. Som så många gånger förr. Men inget är som då. Vår skola har bytt namn och centrum är numer en galleria.

På fotot i väskan ler vi på rad. Tandlösa gluggar, pippi-flätor, och så, förstås: vår jättesnälla fröken, som alltid spelade piano.

38 år har gått sen vi brottades i kapprummet, stod på led till matsalen. Jag kan knappt förstå att det faktiskt är 38 år sen vi grävde den där djupa gropen, som vi trodde skulle ta oss till Kina, på andra sidan jorden.

Minns ni?

Och vi frågade chans på varandra, lärde oss att cykla. Lekte ”killarna mot tjejerna”.

Nu ska vi ses igen. Klass 1c.

Det känns lite nervöst. För det är ju halvtid nu. Och vad blev det av oss? Var tog vi vägen, vi som var varandras början?

Jag tänker att en klassträff lite är som ett facit, på hur vi valde våra liv. Och möjligen kan vi haft med varandras val att göra. Jag vet inte på vilket sätt eller ens om min klass från lågstadiet, har något att göra med den jag blev.

Men det känns så nu. Ute på Kista torg. Det andra som slår mig är: kommer jag att känna igen alla? Kommer dom att känna igen mig?

Jag är inte först på plats i restaurangen. Runt långbordet i mitten står gestalterna från förr, barnansiktena som nu blivit, inte bara vuxna, utan äldre. Jag hinner tänka, och det tar en millesekund; undrar om David fortfarande är allergisk? Och vad har hänt med Marie-Louises flätor, varför har hon utsläppt hår?

Sedan kommer kramarna, från Johan, Jojje, Latifa, Annelie, Marie…

Herregud, vad säger man?

38 år, senare?

Sist vi sågs lekte vi på skolgården, och nu? Vilka är vi för varandra?

I mitten sitter fröken. Hon har tagit sig hela vägen hit från Ystad. Och hon har med sig filmen som vi spelade in i 2:an.

Det konstiga med detta möte är, att det faktiskt inte hänt så mycket.

Annika ler som då, och tja, det mesta är som då.

Jag förstår det ganska snart.

Fröken säger att vi var en mycket snäll klass, och det var vi nog. Med vuxna ögon kan jag se att vi är ungefär samma, som för 38 år sedan. Och det är inte förrän nu, som jag verkligen – för första gången någonsin ser, att ett liv emellan säkert kan spela in och göra sitt. Men att vi på det stora hela är de barn vi en gång var. Bara i andra kroppar. I andra slags liv.

När jag frågar en av killarna om han minns när han snurrade runt mig på skolgården så att jag flög in i en lyktstolpe, och behövde röntga näsan, gör han någon som jag inte sett på 38 år. Han drar handen över huvudet på ett mycket speciellt sätt.

Gesten känns bekant. Men jag hade glömt den. Nu ser jag: just det. Det är ju han. Det är ju så här han gör.

Jag tänker att det är ganska självklart att det var precis just så här, som vi alla skulle bli. Andreas som skrev finast i klassen är snickeridesigner, och jag som jämt ropade efter nya skrivböcker blev journalist.

Då hade vi inte kunnat veta, men nu ser vi att det vi en gång började tillsammans på något vis har fortsatt.

En märklig reflektion kanske, men stor för mig. Att få ha varit med från början.

Och att nu få facit.

När kvällen är slut och vinden drar på Kista torg säger vi lite skämtsamt att nästa träff – om 38 år blir på pensionärshemmet här i närheten.

Kanske blir det så.

Och i så fall undrar jag om min första tanke kommer att bli:

Var är Marie-Louises flätor?

Och Davids lilla plastpåse med specialkost?

 

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma: 

Metoo-rörelsen känns som en sån sak.

2. Min dröm om paradiset består av: 

Ospecifik plats, men gärna en känsla av skön balans mellan äventyr, lugn och många härliga skratt.

3. Mitt livs soundtrack är: 

Do you really want to hurt me? med Culture club.

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi. Familj: Tre döttrar och katten Svea.