Arkiv för February 2018

- Sida 1 av 1

Sällan möter jag en man som bara… går

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_bloggJag brukar inte vilja dela in tjejer och killar i olika grupper.

Men nu gör jag det.

Och jag lovar – jag generaliserar också.

Jag har länge tänkt på en spaning värdig radioprogrammet Spanarna, ni vet där profiler avläser trender i samhället och presenterar dem.

Det handlar om vardagsmotion. Och det är en trend som jag tycker mig se att framför allt kvinnor ägnar sig åt.

Just i morse blev det så tydligt. För det var kvinnor, kvinnor och åter kvinnor längs vägen till jobbet. Småspringande, cyklande, gående. Alla sorter.

Först spurtade en ung kvinna i kontorsoutfit förbi mig. Isfläckar och den långa backen tycktes inte bekomma henne, hon reste sig bara på tramporna och tog i lite extra.

Därnäst passerades jag av en något äldre kvinna. I reflexväst och framåtlutad som för att minska luftmotståndet för sin cykel. Det såg tungt ut, men det gick.

Bra så!

Själv promenerar jag, eller som det också kallas, transporttränar. Det betyder helt enkelt att jag passar på att röra på mig samtidigt som jag färdas mellan punkt A och punkt B.

I mitt fall är det inte konstigare än att jag går halva vägen, cirka sex kilometer, och åker tunnelbana resten av sträckan.

Inte mycket att skriva hem om, men en skön start på dagen och ett sätt att hinna med träningen även då ett gympass inte orkas med eller en löprunda känns långt borta.

Strax möter jag henne som jag alltid möter.

Vi känner inte varandra men ler igenkännande. Vi är ju där av samma anledning, men promenerar åt olika håll.

Man kan nästan ställa klockan efter oss.

Möts vi på ett annat ställe så är någon av oss sen. Det händer inte ofta.

På andra sidan gatan kämpar en mamma med en syskonbarnvagn. Ni vet en sådan där bred sak.

Och så fortsätter det.

Som så många andra morgnar slås jag av hur många kvinnor som vardagsmotionerar. Några kanske för att gubben har tagit bilen och det är enda sättet att få ihop vardagen. Men många, liksom jag, verkar också planera in vägen till förskolan eller jobbet som rörelse i det dagliga.

Vi bombarderas av budskap om att vi måste röra på oss minst 30 minuter om dagen. För att hjärtat ska må bra, skelettet hålla för en vurpa en isig dag och för att klara vardagens stress och press. Och vi kvinnor tycks lyssna.

Visst, jag ska inte sticka under stolen med att det händer att jag blir omåkt av någon man i lycra som loggar sekunder med sportklockan och använder cykelbanan som sin personliga träningsanläggning.

Men inte är det ofta jag möter en man som bara… går. Och som liksom så många kvinnor använder dagliga måsten till att rädda såväl midjemått som klimat.

Men så lever ju vi kvinnor längre också.

Kanske är det helt enkelt så att vi vardagsmotionerar oss till ett årsrikt liv?

 

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist.
Ålder: 50 år. Yrke: Politik- och
samhällsreporter på Aftonbladet.
Bor: Stockholmsförort. Familj: Man och två barn.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma
… när vi sov i vårt sommarhus första gången. Ren lycka!

2. Min dröm om paradiset…
… består av familjen, löpning längs vatten och riktigt bra musik.

3. Mitt livs soundtrack …
är soul. Sam Cooke, Otis Redding, Marvin Gaye, Aretha Franklin… De, och många andra, har följt mig genom livet.

4. På sociala medier …
… lajkar jag mest barn och hundar. Svårare än så är det inte.

Snart utbrister jag också woooow!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbyline”Har du sett Alice i Underlandet? Nej, jag har bara sett Alice i Spegellandet. Har du sett Fab-Freddie? Ja, han är så rolig. Han pratar så här.”

Barnet framför mig imiterar. De andra skrattar.
Vet ni, säger en annan, jag såg på Youtube när han åt hundmat! Blääää, grimaserar alla men fnissar samtidigt förtjust. Jag har hamnat i tågvagnen med förskolebarn på väg på utflykt. Överallt runt omkring mig sitter små minimänniskor och avhandlar vilka program de har sett: Såg ni Super-Peter? Det utropas ett unisont jaaa: Han hade klänning på sig. Ja, fast han var kille! Nu inbryter förskoleläraren: Killar kan klä sig i både kjol och klänning. Man får klä sig hur man vill. En kort tystnad infaller. Sedan är de i gång igen: Har ni sett Blixten?

De är så lika oss vuxna. Vi pratar kanske inte om Fab-Freddie men om deckare, om Netflix-serier, HBO-serier och om Leif GW i senaste Veckans brott. De pratar lite snabbare och är inte ett dugg analytiska men tv-programsprat som ett sätt att närma sig varandra och hitta gemensamma nämnare kring är slående likt vårt vid en bordsplacering på nyårsmiddagen. Så vuxenlika de är, tänker jag men i samma sekund händer något som fullständigt omkullkastar den idén.
Ett av barnen utbrister, nej skriker: Wooooooow!
En till följer efter: Woooooow! och snart rusar även
de andra barnen fram och ställer sig vid fönstret.
De tystnar och tittar ut. Hänförda. Tåget åker över Skanstullsbron och en utsikt över Årstaviken i tidig morgonskepnad  blottläggs. Solen har tittat fram
en aning och en sagolik dimma dansar över isen. Det är oerhört vackert. Det är en wooooow!-utsikt. De flesta vuxna i vagnen tittar fortfarande ner
i sina mobiler; likgiltiga morgonpendlare som har jobbmejl att svara på. Jag skulle ha varit en av dem om inte barnen hade fått mig att lyfta blicken. Nu vill jag också trycka näsan mot fönstret och utbrista: Wooooow. Om barn kan vara vuxenlika, kan väl jag vara barnslig. Jag vill se som om det vore första gången. Ur ett barns perspektiv. Inte med mina trötta vuxen­ögon.

Jag lovar mig själv att försöka. Jag ska bli mer uppmärksam. Låta mig hänföras.

I veckans Söndag har vi intervjuat Alice Bah Kuhnke.

Det är en riktig woooow-intervju!

Hellre tar jag på ett par långkalsonger

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggEn kompis skickar ett upphetsat sms:

”Jag har varit på gong gong meditation!”

Jag hinner inte ens svara innan telefonen plingar till igen:

”Det hände härligt skumma grejer i skallen. Helt underbart! Du måste följa med nästa gång!”

Gong meditation går, såvitt jag förstår, ut på att ligga på rygg och slappna av. Skillnaden från andra innerliga aktiviteter på en matta är att man får ”bada i gong gongens ljudvågor”.

Deltagarna i senaste säsongen av Så mycket
bättre
fick till exempel ligga och blunda framför en gyllene jättetallrik. Kikki Danielsson gjorde det enda rätta och somnade.

Det går att dra flera slutsatser från min älskade väns lyckliga sms.

Den första är att många människor uppenbarligen lever, ehm, intressantare liv än jag någonsin vågat göra. Och den andra är naturligtvis att den svenska medelklassen är galen. Förklaringen till det är mycket enkel. Privilegierade människor har för mycket fritid.

Nej, kom inte dragandes med att stressen ökar och att det blir svårare och svårare att få ihop livspusslet en gång till. Prata med en vägg i stället. Chansen är faktiskt större att en tapet orkar lyssna.

Vem fan är inte stressad? Och vem hinner ens med att jämföra sitt liv med ett förbannat pussel?

Utvecklingen med artificiell intelligens, dammsugarrobotar, intelligenta kylskåp som kommunicerar direkt med mataffärens charkdisk, Linas matkasse och rut- eller rotavdrag går snarare mot människan envist håller på att göra sig sysslolös. Den som lyckas skaffa ett av de få välbetalda jobben som över huvud taget kommer att finnas i framtiden behöver aldrig utföra några trista vardagssysslor länge.

Medelklassen kan relativt obekymrat ägna sig åt sina tre absolut största favoritintressen i stället:

1. Analysera sönder kärlek och relationer och and­ra livslögner.

2. Panikleta efter en ny tv-serie på Netflix som man kan bälga i sig i stället för att prata med varand­ra hemma i soffan.

3. Begå skilsmässa och träffa barnen varannan vecka.

Utöver det verkar det finnas hur mycket tid som helst att springa på löpband i dåligt luftkonditionerade rum med David Guettas ”untz-untz-untz” i lurarna, gärna tillsammans med andra människor som luktar ljumske.

Eller upptäcka ett nytt exklusivt rödvin vars druvor odlats på exakt den rätta sluttningen i Italien, en bit mark där en mycket unik havsvind vädrar vinrankorna mellan klockan 13.00 och 14.30 varje tisdag. Det är nämligen den bästa förutsättningen för att odla perfekta druvor som sedan idisslas av katolska korgossar innan de tappas upp på fat och lagras i autentisk aska från vulkanen Vesuvius utbrott som begravde staden Pompeji 79 år efter Jesu födelse.

Eller så skriver man kåserier om att våga vägra långkalsonger när det är minusgrader utomhus, vad annars?

Det ultimata är att bejaka och undersöka sitt inre jag, att vrida och vända på varenda liten onödig neurotisk atom i skallen, helst med en mycket självupptagen tro på att någon annan är intresserad av ”fynden”.

Och räcker inte det har medelklassen dammat av ett annat, beprövat och uråldrigt knep i sin eviga flykt från sig själva och sina liv: vidskepelse.

Under långa promenader på Manhattan i New York, en av världens modernaste metropoler, har jag alltid slagits av hur många spådamer det verkar finnas mitt bland alla vräkiga skyskrapor och hus.

Vilka går dit? Jo, horribelt många utbildade och upplysta människor som är så uttråkade att de väljer att tro på tarotkort. Eller astrologi.
Eller trumresor.

Vilket är ditt kraftdjur? Har du fotograferat din aura någon gång?

Vad? Nej.

Om det är att leva tar jag hellre på mig ett par långkalsonger när det är kallt.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.

Ålder: 41.

Yrke: Rockjournalist.

Bor: Stockholm.

Familj: Mor, far, bror, sambo.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma … 

… att betala hyran.

2. Min dröm om paradiset består av … 

… en tyst bar där bartendern gör världens bästa dry martini eller old fashioned.

3. Mitt livs soundtrack är … 

… Bruce Springsteen. Nej, vissa saker ändras aldrig.

4. På sociala medier lajkar jag mest … 

… kompisars vardagsbilder, precis som alla andra. Vad ska man annars göra där?

Min vackraste teaterupplevelse

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDet var en mulen höstkväll. Vintern stod för dörren och regn och vind skavde in under jackan när jag rusade till tunnelbanan. En timme tidigare trodde jag att jag skulle gå på teater tillsammans med en kompis. När hon ställde in i sista minuten blev jag tveksam, skulle jag gå själv? Jag nojade ett tag, sedan drog jag på mig jackan och la biljetterna i väskan.

Elverket i Stockholm hör till Dramaten men är även en plats för restauranghäng och vinintagande. Det blir ett myller av människor som vill se en pjäs och män­niskor som vill äta och umgås. Stimmigt och mysigt. Lätt att smälta in.

Dörrarna till teaterdelen öppnades och jag satte mig långt fram nära scenen. Oförberedd på vad jag skulle se. Vad jag skulle vara med om. Jag hade köpt biljetterna till ett förmånligt pris, det var något erbjudande jag fick för att jag var student. Den älskade. Så hette pjäsen. Tonerna av en Black Sabbath-låt fyllde plötsligt rummet och där framför mig stod skådespelaren Noomi Rapace. Ensam. Hennes rollkaraktärs berättelse börjar i en förälskelse. Till det hon inte har. Till en värld hon aldrig har tillhört. Till Operan och Bach. Till de fina människorna. Till allt som är så inbjudande och vackert. Och förhoppningsfullt. Till en början. Jag satt där och såg en person som med alla medel ville sudda ut den hon var, en person som ville komma in till något hon aldrig skulle få en entrebiljett till. Det var så grymt. Så smärtsamt och stort. Jag kände hennes brännande ord inombords. En 90 minuters lång monolog drabbade mig som ingen annan teaterpjäs tidigare hade drabbat mig.

När applåderna tystnat gick jag ut i den mörka sena kvällen och var uppfylld av tankar och känslor. Jag promenerade hela vägen hem, genom stan till den söderförort där jag då bodde. Det tog ett par timmar och inte en minut släppte jag tankarna på det jag precis hade sett. Jag tänker ibland fortfarande på Den älskade.

I veckans Söndag har vi intervjuat manusförfattaren, dramatikern och regissören Lisa Langseth. Hon gjorde senare filmen Till allt som är vackert baserad på sin pjäs Den älskade och en då helt okänd skådespelare vid namn Alicia Vikander spelade huvudrollen. Nu är Lisa Langseth aktuell med filmen Euphoria och hon som spelar huvudrollen är numera en världstjärna. Läs intervjun med Lisa Langseth på sidorna 44–49.

Ps: Nu för tiden går jag gärna på teater själv, helt
utan nojor.

Ödmjuka individer med bra vett i trafiken

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacMin farbror på Balkan är en fridfull man, som tycker om att promenera. En dag när han vandrade genom sin lilla stad fick han sällskap av en hund. En hund utan ägare, som följde min farbror lite på avstånd. Någon dag senare anslöt ytterligare ett par hundar utan halsband, och sedan några till. Så fortsatte de i månader, min farbror och de herrelösa. Ungefär samma tid varje dag, i samlad trupp, förbi kyrkor och majsfält. Kom det en bil eller cykel eller fotgängare drog sig hundarna undan för att lämna plats. Den där första hunden fick följa med min farbror hem, de andra lunkade efter förrättat promenadvärv iväg till olika lador eller parker där de för stunden huserade.

Tills en dag, när min farbror fick gå ensam på promenad. Någon eller några hade hällt ut gift på hundarnas restauranger – den lilla stadens sophögar och soptunnor – och min farbrors promenadsällskap dog.

När Rumäniens diktator Ceausescu rev närmare en tredjedel av huvudstaden Bukarest för att bygga sig ett vräkigt palats blev många hundar utan hem. Genom åren har de anpassat sig till storstadslivet. Vid övergångsställen stannar de vid rött ljus och väntar med att gå över tills det har blivit grönt. Liknande trafikvett har observerats bland gatuhundarna i Serbiens huvudstad Belgrad.

Jag och en kollega besökte Sarajevos filmfestival för ett par år sedan. Efter några dagar tyckte vi oss känna igen stadens hemlösa hundar, som ofta umgicks parvis. Sista morgonen i staden, i taxi på väg mot busstationen, bevittnade vi deras morgonmöte. På de helt folktomma gatorna, alldeles nära filmfestivalens högkvarter, hade ett trettiotal hundar samlats. Som om de delade upp staden mellan sig, ”ni två får patrullera gamla stan, ni fyra tar OS-byn”.

Det här är mina upplevelser av gatuhundar. Mestadels skygga och ödmjuka med bra vett i trafiken. Men visst finns det hundar som biter människor, smittar människor med sjukdomar, och till och med dödar människor.

Varje år massavlivas miljontals gatuhundar (det heter avlivning för mord och avrättning är bara människan förunnat) över hela världen. Vilket kan tyckas orättvist då det är människan som ligger bakom deras situation. Om inte människor gjorde sig av med oönskade vovvar, eller startade krig och kaos som gör hundarna hemlösa, eller väljer en valp från en kennel i stället för att adoptera en hemlös, eller – för att ta i ordentligt – aldrig domesticerade hunden för sisådär 15 000 år sedan och gjorde den beroende av oss, skulle vi inte ha gatuhundar.

Men det finns folk som försöker ge dem en drägligare tillvaro.

I Kubas huvudstad Havanna klär lokalbefolkningen gatuhundarna i tröjor för att de ska slippa frysa. Åtminstone i januari, även om temperaturen ligger runt 20 grader på dagtid. På sistone har några hemlösa hundar också fått jobb på statliga myndigheter, bland annat för att vakta stöldbegärliga aggregat för luftkonditionering.

I Costa Rica finns ett hundhem för omkring tusen gatuhundar som kan springa fritt, har sovplatser och matstationer. Hundhemmet söker aktivt efter adoptivhussar och -mattar till dem.

Vilket ger begreppet hundliv en mer positiv innebörd.

 

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac. Ålder: 42. Bor: I Hägersten. Gör: Skriver och redigerar.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Mitt hjärta slår lite extra när … 

… jag är nervös eller stressad. Det vill säga för det mesta.

2 . I högstadiet var jag … 

… i ropet en dag när det gick ett rykte om att jag rökte. När jag dementerade det var jag inte längre i ropet.

3. Jag mår som bäst när…

… jag har fått in en öl och väntar på maten och ser ut över havet på ”min” restaurang i Kroatien.

Hurra för oss glutenmuppar!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDu är en glutenmupp. Ja, så sa han som inte trodde att gluten kan göra en sjuk. Han som tyckte att jag bara var en känslig person som hakade på en trend. Lite gluten hit eller dit, vad spelar det för roll?

Jag har tagit det uttrycket själv nu, gjort det till mitt eget: Hej, jag är en glutenmupp. Men oftast säger jag: Hej, jag är glutenintolerant och undrar om jag kan äta den här rätten? Det är lustigt. Jag som brukade äta allt. Här var det inget tjafs. Aldrig att jag bad kocken att ta bort något. Aldrig att jag skickade ut en tallrik för att jag inte gillade det jag åt. Aldrig. Mat som mat.

Jag brukade skämmas om någon av mina vänner krävde att rätten skulle göras om: kan jag få den utan sås men med tomater? Och nu är det jag som är den besvärliga. Den där som alltid måste kolla med servitören som i sin tur måste springa iväg och dubbelkolla med köket. Den som sinkar beställningen för mitt sällskap runt bordet. Den som generar vänner som glömt bort att jag inte tål gluten och lagat pasta till middag. Jag fick min diagnos för 5–6 år sedan och jag får ofta tala om att jag har just en diagnos. Att jag inte är en sån som bara har fått för mig att det är onyttigt med gluten. Hallå! Onyttigt?! Jag älskar onyttigt! Jag är som kakmonstret om kakmonstret hade haft glutenintolerans: Vad vore livet utan (glutenfri) kaka?

Och det går ganska bra att vara den där kaktokige blårufsige muppen i dag. Numera kan man hitta restauranger med glutenfri pasta och pizza. Det finns glutenfria semlor på stans bästa konditori och det författas kokböcker och bakböcker där alla recept är glutenfria. Och som att det inte vore nog: På sidorna 52–57 har vi dukat upp med massor av godsaker, allt utan gluten.

Hurra för oss gluten­intoleranta!

Nu ska jag bara acceptera att det är okej att vara besvärlig, i alla fall i väntan på att rätterna på menyerna märks ut som glutenfria.

Dråpliga haverier är vad jag minns bäst

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggVad tycker du?” säger Dave stolt. ”Är det inte bra?”

Min man visar entusiastiskt upp datorskärmen.

Han tillhör den där skaran av outtröttliga ­dokumentärfilmare som alltid tycks ha mobilkameran redo när familjen ska göra något kul. Han har precis satt ihop ett 30-tal filmsnuttar som han fångat under vår och ungarnas uppväxttid.

Jag sitter där och fascineras över den ­redigerade bilden som växer fram. Ljuva bakgrunds­stråkar och svartvita foton i fade-in. Första ­reaktionen är – OJ! Är de där barnen verkligen ­mina? Har de sett ut så där? Jag känner inte igen dem, varken till utseende eller beteende. Jag känner knappt igen mig själv heller.

De glada ansiktena på skärmen lever ett till synes perfekt liv. De vuxna ler mot kameran. Ibland snuddar de kärleksfullt vid varandra. Barnen skrattar, leker. Ingen skriker, drabbas av vredesutbrott eller gråtattacker.

Familjen i filmen gör aldrig tråkiga saker. Den tillbringar sitt liv antingen ätandes tårta på födelse­dagar eller skrattandes på nöjesfält. Den åker på skidsemestrar till Orsa, får medaljer vid motionslopp, utforskar vulkaner på Island, ­spanar på valar från en båt i Atlanten och ser på lunnefåglar vid Englands kust.

Wow. Var det verkligen så där idylliskt?

Det är inte förrän jag rensar resväskan som de andra minnena gör sig påminda.

Kvittona från den hysteriskt galet dyra mat­butiken i Reykjavik. Det svider fortfarande i snåltarmen när jag tänker på det – där gick halva reskassan och hela familjefriden.

Och där, där ligger biljetterna från hemfärden – resan då min kompis Rachael plötsligt får kräksjuka i hyrbilen på väg till flygplatsen. I ­panik tvingas vi sanera sätena, kasta till­baka nyckeln till hyrfirman och springa innan någon upptäcker den sanitära olägenheten.

Jag rotar i alla facken. Aha-fläckarna av ­choklad som fortfarande finns kvar sedan tåg­resan till Leeds. En mardrömsfärd på ett knökfullt tåg där jag står med två gnälliga barn och bagage och en mugg med varm choklad, och ­letar desperat efter någonstans att sitta. I brist på bättre idéer ställer jag muggen på hatthyllan och upptäcker försent att den lutar inåt. Och inte ­bara det, hyllan är även försedd med små lufthål. I slow motion ser jag hur den överfyllda koppen välter och passagerare längs hela vagnen tittar uppåt i ett slags surrealistiskt ­drama. Ett drama där de långsamt inser att det strilande regnet som träffar dem inte är vatten, utan varm choklad med grädde och chokladsås.

Jag vänder bagen ut och in, skakar fram ­resterna av våra samlade semestrar. Ut ramlar godispapper och ett par mynt med hål i. Sannolikt från senaste tågresan till Danmark. Den där då jag la datorväskan på hyllan ovanför vår sittplats och Dave sarkastiskt konstaterade att det kanske var lika bra att jag kontaktade hittegods i Köpenhamn redan nu och larmade om att en dator var på väg. ”Du kommer att glömma den, så är det bara”.

När vi kom fram var jag förstås noga med att se till att väskan kom med. ”Men din väska då?” säger jag till Dave. ”Var är ditt bagage?” Min mans ansikte när han ­inser att han har glömt sin egen resväska och tvingas åka till hittegodsavdelningen – tro mig, den bilden är oförglömlig. Det behövs ingen mobilkamera för att memorera den.

Jag småler för mig själv när jag ställer tillbaka ryggsäcken i ­förrådet. Inget ont i idylliska minnen, men det är de dråpliga jag är mest stolt över.

Jag ser redan fram emot nästa familjehaveri.

 

 

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 40. Familj: Maken Dave, 47, samt ­sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 3. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min dröm om paradiset består av …

… en säng, en sällskapssjuk katt, en kopp te.

2. Mitt livs soundtrack är… 

… Big mouth strikes again med the Smiths.

3. På sociala medier lajkar jag mest … 

… djur, men helst inte alls.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB