Ibland önskar man sig en vaxpropp i örat. Så att man slapp höra vissa sanningar, och ljudet av tiden som rusar i väg.

För ett år sedan förhörde hustrun dottern på historieläxan. Medeltiden. Mitt i högläsningen tittade dottern upp: ”Levde du då, mamma?”

Nu har klassen kommit till forntiden. Det är min tur att coacha och jag bävar för att förväxlas med en skäggig typ från eller en rövare från vikingatiden.

Det är inte så att jag lever i förnekelse över att tiden går, mina numera utdöda benmuskler påminner mig om det varje dag. Men vart är tiden egentligen på väg?

Låt oss backa tillbaka till 3 000 år före Kristus. Lilla Sunne i Värmland. De första människorna har precis bosatt sig här, vissa av dem på Kolsnäsudden, en grusås som sticker ut i sjön Fryken. Det är järnåldern, men det vet ingen av de nyanlända. De bara lever sina liv, dag för dag. Bygger sina hus med spikar av uppfinningen järn, odlar sina åkrar och tar hand om sina relativt nyanlända tamdjur.

Evigheter senare ska nutidsmänniskorna hitta gravar från järnåldern just på Kolsnäsudden. Banne mig, borde jag inte dra detta för dottern? Ge henne lite privat koppling till forntiden.

Jag är nämligen en ättling till dessa nybyggare. Sunnebo på Sunnebo på Sunnebo ledde fram till min farmor Anna som efter att ha emigrerat med farfar Gottfrid till USA återvände hem till byn med nya glasögon på livet. De hade sett världen, och in i framtiden. Och i den fanns bilar. Parets bil var, enligt säkra släktkällor, den första i Sunne. Där orsakade den mer uppmärksamhet än min Peugeot gör, kan jag lova.

Inte kunde farfar i sin tur ana att hans barnbarn 1970, i ett knökfullt vardagsrum i Luleå, skulle se fotbolls-VM från Mexiko på en av kvarterets första färgtv-apparater.

Men seriöst, varför minns jag just detta, när jag annars bara har fragmentariska minnen från denna tid?

Ett som emellertid dyker upp då och då är tant Magda. Eftersom här saknades både mor- och farföräldrar så fick den snälla tanten på gården duga. Hon ropade från sin balkong när det fanns godis att hämta. Och det var ofta. Tänk vad lite som behövs för att man ska bli ett långvarigt minne för en liten pojke.

I filmsuccén Coco är tesen att alla finns så länge någon minns dem. Efter filmen, som alla med någon form av djup älskar, har jag fått ett märkligt behov av att berätta om människor som betytt mycket eller lite i mitt liv. Som tant Magda.

Men jag är knappast unik. Hela folkrörelsen släktforskning handlar väl egentligen om just detta, att levandegöra människor som sedan länge är döda.

Här hemma pågår annars livet – och det går undan. Vi rusar framåt, hinner inte ens sätta det vi upplever i perspektiv, och plötsligt tillhör allt historien. Men tänk, det är bara om vi har gjort oss förtjänta av det, som vi kommer att bli ihågkomna. I bästa fall.

Vem har sagt att det är de främsta tekniska framstegen som vinner? Bilen och färg-tv:n må ha varit glädjeämnen en kort tid, men är på sin höjd anekdoter när liv ska sammanfattas.

Det är människornas stora eller små bedrifter som betyder något. Det må vara Filip Hammars tårtgeneral eller en tant på Björkgatan i Luleå. Vi minns dem och därmed finns de.

 

5x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… bli lika förvånad som när jag mötte min dubbelgångare på en nattklubb. (Las Palmas 1977).

2 Det äckligaste
jag vet är …

… att känna något hårt i strumpan. Efter en stund ta av sig den och upptäcka att där mosats en kackerlacka under en tennismatch.
(Mallorca 1987).

3 Världen vore bra mycket vackrare om …

… jag inte vore färgblind.

4 En mening jag använder alldeles för ofta är …

… ”Har du sett min mobil?”

5 Jag rodnar när …

… min fru säger att jag fortfarande är tjusig i profil.

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind.

Ålder: 56.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

Familj: Gift, tre barn, två barnbarn.

Gör: Redaktör på Aftonbladet.