Inlägg av Erika Scott, Aftonbladet

Musiken som får dig att gråta

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYDet är sen lördagseftermiddag och jag står i köket och fixar middag tillsammans med maken. Som ljudkuliss har vi Spotify-listan Best of British: Classic hits from the 80’s and 90’s.

Jag tänder ljus, öppnar en flaska rödvin, räcker ett glas till Dan och hajar till när jag ser att han är alldeles blank i ögonen. Min man, som jag har sett gråta vid max fem tillfällen på 22 år, är rörd till tårar.

Anledningen stavas Duran Duran, Dexy’s Midnight Runners och Simple Minds – brittiska band som han lyssnade mycket på som tonåring. Hans tårögdhet är sprungen ur en kombo av nostalgi och hemlängtan (han är ju engelsman, om någon nu har missat det).

Reaktionen är inte ovanlig, enligt tidningen Forskning och framsteg, eftersom hörseln är det sinne som, näst efter lukten, har störst inflytande på vårt minne. Musik har alltså makten att trigga i gång starka känslominnen, både trevliga och sorgliga. Vem har inte stängt av radion när dj:n har valt en låt som hänger ihop med en smärtsam kärleksincident?

Särskilt ungdomens melodier har en särställning i vår minnesbank, enligt tidningen: ”De flesta och livligaste minnena knutna till musik tycks vi få under ungdomstiden och tidig vuxenhet, i 15 till 25-årsåldern. Då inträffar många avgörande händelser som formar vår identitet, och musiken spelar stor roll”.

Men låtlistan som väcker Dans inre tonåring till liv, saknar mitt viktigaste spår: Sweet dreams med Eurythmics. Den låten skulle ta mig direkt till sommaren 1983, med allt vad den innebar.

Vad hände då? undrar ni.

Det, mina vänner, är en helt annan krönika.

Skärmavbild 2014-11-07 kl. 15.17.05
Kategorier Krönikor | Kommentarer

Dra ut i spåret – utan prestige

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYDet började med att jag, lite tanklöst, verbaliserade en tanke till Söndags hälsareporter, Hanna:

– Kanske man borde börja springa på lunchen?

Eftersom Hanna brinner för sitt specialområde och sällan försitter chansen att göra sina medmänniskor lite sundare, drog hon blixtsnabbt i väg ett redaktionsmejl: ”Finns intresse för att sträcka på benen en gång i veckan? Vi joggar i en halvtimme – utan prestige, tidtagning och allt sådant – total njuuutnjng alltså”.

Intresse fanns. Redan nästa dag möttes sju av oss utanför entrén prick klockan 11.30, medan Johan, som fnyser åt fysiska gruppaktiviteter, stack i väg på egen hand, driven av stenhård death metal-musik i hörlurarna.

Nu, efter sju veckor, håller träningstrenden i sig. Hanna skuttar med regelbundenhet ner på gräsmattan för att göra burpees, upphopp, knäböj och armhävningar. Johan och Kristofer har fastnat i appen Runkeeper och ägnar luncherna åt att diskutera intervallpass och så kallade split-tider, medan Gunilla, likt Stålmannen, svidar om till tajts vid arbetsdagens slut och hoppar av t-banan några stationer för tidigt för att lubba sista sträckan.

Själv laddar jag för att klara min nästa 10-kilometerstävling, Tunnelloppet, och försöker komma ut tre gånger i veckan, med Kristofers fjäderlätta löpstil som målbild. Karln är en naturbegåvning, vilket är oerhört irriterande för oss andra.

Men Hanna nöjer sig inte med att peppa sina medarbetare i form – nu är det din tur. Här bjuder hon på ett löpschema, som gör att du inom tio veckor kan kuta minst fem kilometer.

Så snör på dig dojorna och dra ut i spåret, och glöm inte Hannas mantra: ”Utan prestige, tidtagning och allt sådant”. Det ska, trots allt, inte vara någon tävling.

Bara total njuuuutning.

margaretabsandeback140930_mbs4688-edit140930.jpg
Med löpexperten Håkan Jörgensens hjälp har Hanna snickrat ett 10-veckors träningsschema som garanterar att du klarar fem kilometer. Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Kategorier Krönikor | Kommentarer

Äta sig frisk – går det?

av Erika Scott, Aftonbladet

 

erikascottbloggNYVi såg den strax efter jul, jag och maken, Netflixdokumentären Forks over knives. Det var tur att helgfirande var över, för annars hade vi förmodligen satt skinkan, revbensspjällen och köttbullarna i halsen.

Dokumentärens regissör, Lee Fulkerson, fokuserar nämligen på hur vårt förhållningssätt till käk (frossandet i kött, snabbmat och halvfabrikat) påverkar vår hälsa. Hur vi äter oss sjuka och drabbas av övervikt, diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem och – cancer.

Filmen belyser att cirka 40 procent av USA:s invånare sjukligt feta och att runt hälften av amerikanerna knaprar någon form av receptbelagd medicin. Men den visar också (och det är ju själva syftet) att det går att backa bandet. Fulkerson använder sig själv som försökskanin och överlåter sin kropp till läkarna Matt Lederman och Alona Pulde, som behandlar sina patienter med kostråd, inte piller.

När Lee hälsotestas första gången väger han 105 kilo, har ett blodtryck på 142/82, en vilopuls på 90 slag i minuten och ett skyhögt DLD-värde (även kallat ”det onda kolesterolet”).

Genom att välja bort kött, mjölk och andra animaliska produkter lyckas han på 13 veckor tappa nio kilo, få ner blodtrycket och vilopuls till 112/70 respektive 60, samt halvera sitt katastrofala DLD-värde. Utan att ta en enda tablett.

179013608
Mat från växtriket gör underverk för hälsan, enligt dokumentären Forks over knives. Foto: Thinkstock

Den slog oss rakt i magen, den där filmen. Min man blev, mer eller mindre över en natt, till 99 procent vegetarian, medan jag är en så kallad ”flexitarian”: Fixar mest vego-käk hemma, men på krogen kan jag unna mig en bit kött.

Cecilia Nisbet Nilsson, 47, åt sig, faktiskt, frisk. När hon skippade laktos, gluten, socker och började äta enligt paleo-filosofin, blev hon av med allergier, ledvärk, psoriasis och astma, berättar hon här. I dag driver hon Svenska paleoklubben och säger att hon vill ”frälsa hela världen”.

Vill du ha ännu mer inspiration? Kolla in Forks over knives. Om du törs.

Din världsbild blir förmodligen lite rubbad.

Skärmavbild 2014-10-20 kl. 11.08.42
När Cecilia Nisbet Nilsson, 47, ändrade livsstil och började äta paleokost, försvann hennes allergier, ledvärk och psoriasis. ”Nu när jag vet vilken skillnad kosten gör, vill jag frälsa hela världen”, säger Cecilia. Foto: Veronica Kindblad.

 

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Det är skit med alla kallingar i polen!

av Erika Scott, Aftonbladet

UNDSTROM_LITEN-792.jpgI badhuset som vi brukar gå till råder tropisk värme. Tjugoåtta grader står det på en stor digital tavla på väggen, men det känns ännu varmare. Den klormättade luften som fyller lungorna är lika fuktigt som den i en ångbastu. Jag träningssimmar aldrig och äger därför ingen baddräkt. Min paljettbeströdda bikini är väl egentligen mer anpassad till en badstrand och jag känner mig lite överklädd. Men låt gå. Jag är här för barnens skull och skiter i om folk glor.

Här i Sollentuna har man satsat på ett äventyrsbad för de allra minsta. Satsningen består av flera småbassänger uppbyggt i spännande terasser. Mellan varje terass går en pytteliten rutschkana, barnen tjuter av lycka då de plumsar i vattnet. Två svanar sprutar vatten. En fiskeskuta av minimodell bjuder små utforskare på äventyr. En bubblande pool och små vattenfall. Mina barn kan lätt hänga i poolen i två timmar utan att bli uttråkade eller frusna.

Jag brukar gå hit med mina tjejer på vardagar. Då får vi ha bassängen nästan för oss själva. Men i dag är det söndag och halva Sollentuna har tydligen bestämt sig för badlek. Mina barn blir lyckliga av allt folk och då vi kliver i bassängen hinner jag tänka att det här måste vara det perfekta helgnöjet.
Sekunden senare pajas allt av en pajas.

Jag ser honom då han kommer ut ur herrarnas. Han går självsäkert över kaklet. På armen håller han en liten bebisflicka i en tvådelad bikini som liknar min. Han har fågelben och en mage som påminner om en stor tunna. Han kommer mot vårt håll. Jag noterar hans åtsmitande badbyxor. Ännu närmre. Bebisen sänks ned i poolen i närheten av mig och han kliver efter. Då ser jag att de åtsmitande badbyxorna inte alls är badbyxor. Karln har valt att bada i vanliga kalsonger! Jag försöker att inte bry mig. Men jag kan inte låta bli att tänka på det jag läste för en tid sedan om att man uppmätt högre halter av avföring i simhallars vatten. En av de främsta orsakerna anses vara trenden bland unga killar att använda kallingar i vattnet. Och medan jag tänker på att inte tänka på avföring slår sig kalsongmannen ner en meter från mig. Han har valt att sitta på en ramp alldeles framför ett vattenfall. Vattnet sprutar över hans svank och landar därefter i hans kalsonger innan det sipprar ut i poolen där mina barn brukar få kallsupar.
 

Jag ser bromsspår framför mig. En dåligt torkad bajsrumpa som hela förmiddagen gnidits mot tyget i de där kalsongerna. Jag ser ett geggigt anus och lite strävt könshår som lossnat och fastnat i bomullens täta fibrer. Jag tänker på pungsvett och jag ser framför mig hur intorkade kissdroppar eller annan kroppsvätska nu återfuktas av det tjugoåttagradiga vattnet. Jag ser brunögat i vitögat och jag mår illa.
Mannen ställer sig upp för att hjälpa sin bebisflicka upp på en av svanarna. Det droppar från kallingarna hinner jag uppfatta innan jag sträcker mig efter mina döttrar.
– Kom nu går vi och duschar, säger jag och tänker att jag borde skriva en arg krönika om eländet.

 

Josefine Sundström

”Ooolrika” vågar visa sig sårbar

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngNär jag presenteras för min mans kompisar utbrister de unisont: ”Eeerika-ka-ka” och börjar asflabba. What?! Är de elaka, korkade, eller drabbade av ett mycket märkligt talfel?
Ingetdera. Året är 1993 och de gör bara som resten av Storbritanniens 30-åringar: Refererar till Shooting stars, en toktramsig show på BBC2, där allt som programledarduon Vic Reeves och Bob Mortimer gör och säger får snöbollseffekt i hela landet. En stående gäst i programmet är den svenska blondinen Ulrika Jonsson och varje gång Vic eller Bob hänvisar till henne utbrister de: ”Ooolrika-ka-ka”. Så när jag möter min makes vänner, kan de inte hejda sig. Jag är blond. Jag är svensk. Jag är ”Eeeeerika-ka-ka”.

Fascinationen för den girl next door-fräscha för detta väderflickan fortsätter i 20 år framåt. För Ulrika levererar. Inte bara i tv-rutan, utan även privat. Hon berättar öppet om sina kärleksaffärer (”Svennis var som en roddbåt i sängen) och viktpendlande (”Jag är fet när jag är lycklig, pinnsmal när jag är ledsen”). Hon outar sin bröstreduktion (”Jag har hatat sina jättebröst i två decennier”) och skämtar: ”Skjut mig inte, den här gången ska äktenskapet hålla”, när hon gifter sig med make nummer tre, Brian Monet.

2009 stiger hon in i Big brother-huset och tippas bli såpans förlorare. Men bettingfirmorna får backa. Ulrika kniper 60 procent av rösterna och gör sorti som ”årets chockvinnare”. Varför? Jo, tittarna älskar henne, trots att hon dubbats till en ”4×4” (fyra barn med fyra män).

Eller kanske just därför. För att hon inte bara visar upp sin glamorösa sida, utan också den krackelerade och sårbara, en egenskap som blir allt ovanligare. Inte bara bland kändisar.

Sladda in på Facebook, så får du se.

Ondskan har funnits i alla tider

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngHon försvann i centrala Oslo natten mellan den fjärde och femte augusti och återfanns död i en skogsdunge en månad senare.
16-åriga Sigrid Giskegjerde Schjetnes liv tog slut precis när det var som vackrast. När hon stod med en fot i barndomen och den andra i vuxenlivet.
Jag följde febrigt nyheterna om jakten på Sigrid och grät när jag läste hennes mamma Ingrids vädjan till sin dotters kidnappare i norska Verdens Gang:
– Hör av dig och gör det i tid. Släpp henne, snälla. Det är ju inte för sent. Du är ju ingen mördare ännu!

Ingrids hoppfullhet, mixad med oro och förtvivlan, drabbade mig fysiskt, krälade in under huden och skavde. Jag tänkte att hon nog helst hade velat säga: ”Du, släpp min flicka, så glömmer vi det här! Vi stryker ett streck över hela saken”, och jag förstår henne. Jag hade känt likadant: ”Ge mig min unge, jag skiter i om du straffas”.
Men hennes vädjan var, som vi nu vet, förgäves. Efter en månads intensivt polisarbete hittades Sigrids kropp, inlindad i tyg och plast, i det där skogspartiet, och polisen kunde bekräfta att hon varit död en längre tid.
Åren mellan 1939 och 1955 skedde tre uppmärksammade flick- och kvinnomord i Sverige. I samtliga fall misstänktes Olle Möller, som dömdes, mot sitt nekande, till två av morden och satt sammanlagt 21 år i fängelse.
Lennart Håårds text på sidorna 28–33 om hur Kerstin, 10, och Gerd, 5, rövades bort, våldtogs och mördades rör upp samma känslor som Sigridfallet och får mig att uppgivet tänka: Ondskan finns, och har funnits i alla tider, i alla kulturer.
Så karma era barn.
Hårt.

Grattis Köpenhamn!

av Erika Scott, Aftonbladet

UNDSTROM_LITEN-792.jpgBilen skär genom kohagar och små samhällen. Jag lutar tinningen mot fönsterglaset och åker med. Jag låter skvalet från radion skölja över mig . Det är en kanal med mest musik för ingen av oss orkar ta in prat, vi konstaterar att det är härligt att inte behöva bry sig under semestern.

Men så plötsligt hajar jag till. En myndig röst under Ekot talar om att Eurovision inte ska hållas i Stockholm. Utan i Malmö. Jag höjer volymen på radion. Malmö vann över huvudstaden för att de hade en mindre och billigare arena tillgänglig. Typ.

Jag rätar på ryggen och tänker på Malmö. Jag har periodvis arbetat där, i det gamla tv-huset. Ett av programmen jag ledde där var Melodifestivalen 2001. Det var det året då Friends vann med Lyssna till ditt hjärta, alltså sista året som Melodifestivalen saknade deltävlingar.

Jag tyckte mycket om att strosa omkring på gatorna i Malmö. Och så tyckte jag om dom som jobbade på SVT där.Min första känsla är därför glädje inför att detta stora event hamnar i Malmö.

Men så börjar jag fundera på programmet. Jag vet några som ska jobba med det och vet att de tillhör de allra bästa tv-makarna vi har. Därför är jag säker på att programmet kommer bli suveränt.

Men Eurovision är ju så mycket mer, eller hur! Jag menar, hur kommer det sig att vi är så måna om att vinna hela tjottabaletten? Jo, vi vill visa upp oss i direktsänd tv för nästan hela Europa. Vi vill visa hur bra vi är på underhållning. Och så vill vi visa vilket härligt land vi har!

Eurovision är det bästa skrytfönstret som finns efter OS. Då handlar det inte bara om själva tv-programmet. Under Eurovision söker sig tusentals journalister och fans till eventet. Och under programmet berättar kommentatorer för alla respektive länder hur hur landet är. Därför känner jag att det är dumt att inte visa upp det bästa vi har.

Okej, Stockholm är inte allt. Men i maj är Stockholm en av världens vackraste städer. Vattnet, grönskan och ljuset. Och arkitekturen. Stadshuset. Slottet. Skansen och Gröna Lund. Strandvägen och söders höjder. Storstadspondus i Hötorgsskraporna och hela skärgården. Och så en alldeles ny och modern Friends arena.

I Stockholm skulle journalister bo och trivas förstklassigt och de skulle kunna fylla sina tidningar med undersköna bilder från Stockholm, något av det vackraste Sverige har att erbjuda. Resultatet skulle bli att fler skulle vilja turista här. Och det brukar vara till glädje för hela landet. Man börjar i Stockholm, älskar stan och vill sedan se mer. Jag fattar att SVT ska koncentrera sig på att producera ett bra och ekonomiskt genomförbart program. Men för allt utanför programmet är det synd att det blir i Malmö.

Hur mysigt och trivsamt Malmö än är går det ej att jämföra med Stockholm. Dessutom tror jag att många kommer att välja boende på andra sidan bron. Därför kan man nu säga att Loreen tog hem segern för … Danmark och Köpenhamn!

Ålder spelar ingen roll

av Erika Scott, Aftonbladet

scott_erika_LITEN.jpgVår dotter Freja ringer från sitt sommarlov hos farmor i England och baxnar i luren, när min man, Dan, avslöjar:

– Vet du vad mamma lyssnar på just nu? Nicki Minaj!

För er som inte känner till denna Nicki, kan jag berätta att hon egentligen heter Onika Tanya Maraj, är en rappare från Queens i New York, och har lika mycket silikon i sin kropp som det finns mygg i Österfärnebo.

Men bortsett från att hon ser ut som en seriefigur med sina kosmetiskt manipulerade läppar, bröst och stjärthalvor, är hon också kvinnan bakom den dansanta hitlåten Starships. Och eftersom min spellista ”Ut och kut” är i desperat behov av en uppfräschning, är jag precis i färd med att ladda ner den medryckande dängan från Itunes när Freja telefonerar.

– Vilka andra låtar väljer du? vill Freja veta.

Jo, det ska jag tala om: Aviciis Levels, Ai Se Eu Te Pego (Nooossaa!) med Michel Teló (satte fokus på Anton Hyséns rumpa under samban i Let’s dance) och Somebody that I used to know (Gotye). Trion kommer bli ett alldeles utmärkt komplement i min redan smått schizofrena ”löplåtesamling” – en märklig mix av Laleh, N-Dubz, David Guetta, Aloe Blacc, Madonna, Adele, Paul Weller, Britney Spears, S Club 7 (ja, jag vet – skämskudde fram!), Don Omar, AC/DC och The Verve.

Som ni förstår ligger inte direkt i framkant vad gäller musik. Men inte heller skulle en random titt på mitt Itunesbibliotek avslöja att jag är en medelålders tant. Min poäng? Jo, att jag och många andra föräldrars musiksmak är väldigt snarlik våra ungdomars (här hör jag högljudda protester från mina barn).

Och varför inte? För som Hollywoods dietdrottning Kim Snyder säger på sidan 39: ”Vi är besatta av siffror. Ålder spelar ingen roll”.

Sant. Åtminstone inte när man ska ut och kut.

Hämnden är ljuv!

av Erika Scott, Aftonbladet

UNDSTROM_LITEN-792.jpg”Jag har blivit bedragen av min man och känner mig som en idiot. Litade på honom.” Facebookuppdateringen möter mig sekunden efter att jag loggat in. Det är en bekant till mig som skrivit den. En tjej som jag hälsar på då vi ses men vi rings aldrig. Först tror jag att hon blivit facerapad. Att någon stulit 
hennes identitet och lite osmakligt busat. Men 
efter något dygn kommer ännu en uppdatering av samma dystra karaktär – jag fattar att statusraden är äkta.
Min puls har gått upp och det hettar i ansiktet. Jag känner mig generad över att få informationen. Alltihop är liksom så personligt att jag vill ducka.
Min spontana reaktion är: Varför? Inte varför hennes till synes perfekte make klantat sig. Jag funderar över varför hon valde att skriva uppdateringen.
Jag tänker att hon måste vara förvirrad, människor brukar göra märkliga saker då de befinner sig i chock. En annan möjlighet är att hon bara var klantig. 
Eller kanske full. Var uppdateringarna i själva verket personliga hälsningar till en nära vän? Personliga hälsningar på villovägar?

Allt känns obegripligt. För otrohet är som missfall, skönhetsoperationer, aborter, våldtäkt och mycket pengar på banken. Man pratar inte
högt om det. Kräksjukor, oväder, busiga barn och framgångar är sånt man skriver om på Facebook. Inte otrohet. Det brukar naturligtvis komma ut i alla fall. Informationen pyser ut som pyspunka, den så kallade djungeltelegrafen brukar göra sitt.
Jag loggar in upprepade gånger. Läser om raderna och funderar över om jag ska skriva något peppande. Men så landar jag i att andra får göra det – jag är ju endast en bekant.
I stället tänker jag på hennes man. Framgångsrik och omtyckt av många. Han är snygg i sitt tillgängliga leende. Han är sportig och rik. Jag börjar tänka på företaget han byggt upp, en riktig
framgångssaga. Så tänker jag vidare på att jag aldrig mer vill handla något av honom. Om nu detta stämmer. Nej, tänker jag, jag vill aldrig mer behöva se honom. Otrogen!
Ungefär här inser jag vad statusraden betyder. Min bekant hämnas! Och det är ju en alldeles 
genialiskt hämnd hon fått till. Sofistikerad och välmaskerad. Min bekant förekommer förstås
rykten. Meningarna på FB gör så att folk inte kommer smussla bakom rygg. Gå omkring och tycka synd.

Här någonstans börjar jag inse att min bekant just brutit ett märkligt tabu. Hon har lagt sig ner och blottat strupen så där som vi vanligen inte gör. Hej hela världen, jag är bedragen och skör och behöver er nu!
Med hjälp av Facebook har hon tagit kommandot över situationen. Nu blir det 
i stället han som kommer drabbas av smusslet. Och fler än jag kommer sluta att inhandla hans framgångsprodukter.
Jag tror att du nu gissar vem min bekant är och jag tror jag har kommit fram till vad jag borde lägga för kommentar under hennes status. Hur var det nu då? Jo, heja bästa, snygga, begåvade du. Även om din avsikt inte var hämnd: Hämnden är ljuv!

Välgörenheten blev till gröna fingrar

av Erika Scott, Aftonbladet

UNDSTROM_LITEN-792.jpgJag ska köpa blommor. Tänker satsa på en dyr Rosenhagtorn. Men redan då jag kedjat loss kundvagnen vid entrén tappar jag fokus. På en rullvagn mitt i gången ser jag plantor och stora neonfärgade rea-skyltar. 
5 kronor. REA. REA. REA. Blomsterplantor för bara en femma, tänker jag, styr dit och möts av en samling stackare. Molokna växter i plastkrukor. Jag går fram och känner på jorden. Snustorr. Det är inte många som har blommor, men de som ännu inte fallit samman har lila blomblad. Plötsligt är det inte fyndjägaren utan den barmhärtiga samariten i mig som vaknar till liv. Jag vill ta omhand. Vem annars ska förbarma sig över dessa törstiga krakar?

Jag tittar mig hastigt över axeln innan jag börjar lasta kundvagnen. Jag stuvar om lite för att få plats med ännu fler. Sist fäller jag ut barn-sitsen och placerar de sista plantorna där. Det hela känns genant. Jag tänker att jag inte får möta någon bekant på väg till kassan. Jag plockar åt mig en Rosenhagtorn i farten och får köa en bra stund innan det blir min tur att betala. Kassörskan slår in Rosenhagtornen och stirrar en stund på reaplantorna innan hon säger:

– Kommer … öh … de där … plantorna … från vagnen vid entrén? Hon betonar ”de där” som om vi pratade om klamydia.

– Ja, säger jag väl medveten om att jag kanske uppfattas gamig.

– Öh men alltså, jag vet inte om du såg det, men vi skulle slänga dem. Vi hade dem på rea i helgen och de där blev över och är på väg till soporna.

– Jaha. Men hur mycket blir det? säger jag och hoppas att inte hela kön bakom mig står och stirrar.

– Den stora växten kostar 599. Men de andra … Jag vet inte. Om du verkligen vill ha småplantorna är det bara att ta dem. Vi kan ju inte ta betalt för de där.

Klamydian igen. Jag betalar och mumlar ett tack och skyndar mig ut till bilen. Ute på parkeringen ser plantorna ännu tröttare ut. ”Det här var ovanligt dumt av mig”, tänker jag när jag lastar bilen. På väg hem sms:ar Klas att jag inte ska glömma isglass till barnen. Jag funderar på att åka till tippen och dumpa av småplantorna för att därefter åka tillbaka till affären och köpa glass. Men så bestämmer jag mig ändå för att fullfölja mitt försök till välgörenhet. Så fort jag kommer hem tar jag fram mina gamla krukor och pelargonjorden som blev över i våras. Så trycker jag ner småplantorna lite på måfå. Jag stuvar undan dem i trädgården och glömmer bort dem. I stället fokuserar jag på min dyra planta. Men trots noggrann vattning, näring och fin placering vill den inte riktigt ta sig. Några veckor senare leker Maj-Lis och jag kurragömma och jag springer in i småplantorna igen: ett hav av pigga lila blommor uppsträckta mot solen. Jag blir tvungen att sjunka ner på huk framför dem och stryka lite försiktigt över bladen. Vilka små rackare. Vilka ljuvliga varelser. Inte visste jag att man kunde känna sådan kärlek till blommor!

Sida 2 av 15
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Filip Lindahl
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB