Inlägg av Söndagsredaktionen

Kredda 13-årskrisen

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineVarför heter det 40-årskris? Jag har tänkt på det ett tag. Som att det skulle vara den stora och enda krisen i ens liv. Den får oförtjänt mycket uppmärksamhet tycker jag.

Vad hände med 13-årskrisen? Den får ingen kredd alls. 13-årskrisen där man helt plötsligt blev fåordig, bara fick fram ett grumligt ”mm” eller ett snäsigt, suckande ”jaaa” om någon vuxen tilltalade en.

Då när det kändes jobbigt att möta en annans blick, när ingen deodorant i världen var tillräckligt potent och finnarna blommade upp i ansiktet. Då när kroppen värkte och allt blev så jäkla svårt.

Då när man kunde skolka från skolan bara för att man hade fått för sig att man var ful och äcklig och ville skona omgivningen från en själv. Fastän nästan alla var dumma i huvudet.

Och sedan kom 16-årskrisen. Varför pratar vi inte om den?

16-årskrisen var likadan som 13-årskrisen men med tillägget mega-ångest. Ångest för framtiden. Ångest för att bli ensam kvar när alla andra blev ihop med någon. Ångest för att kanske aldrig bli älskad eller kunna älska. Ångest för att få aids och dö. Ångest för att vara blekast på badplatsen. Ångest för det man sa på skolgården igår. Ångest för det man inte sa. Ingen räknar in 16-årskrisen när man pratar om livskriser.  Jag tycker att det är orättvist. Varför får 40-årskrisen all ära och glans? Den är ju rena
rama tramset i jämförelse.

Efter 26-årskrisen – vad ska jag egentligen
göra med mitt liv? – och 33-årskrisen – varför har jag inte kommit längre? Kommer jag någonsin att få ett fast jobb? Har jag cancer? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? – har man ju vant sig. Det är så här livet är. En enda lång kris.
Eller åtminstone en kamp.

När man fyller 40 har man hälften kvar. Om man har tur. Hälften har man lyckats ta sig igenom. Det är jäkligt bra gjort tycker jag. Hurra för alla 40-plussare! Din kris är snart avklarad, sen kommer nästa!

En som snart faktiskt har klarat av just hälften är kronprinsessan Victoria. I veckan fyller hon 40 år! I veckans tidning skriver vi om hennes hemliga nätverk.

Är Zuckerbergs förmögenhet rimlig?

av Söndagsredaktionen

25s04-niclasvent-274-bloggHistorien är full av ensamma genier.

Åtminstone den historia vi berättar.

Nästan alla som gått grundskolan kan haspla ur sig en handfull om de så väcks mitt i natten: Da Vinci, Gutenberg, Newton, Watt, Edison, Morse, Graham Bell.

De ståtar myndigt över läroplaner och vårt kollektiva medvetande – intellektuella giganter som utmanat dogmerna, tänkt det otänkbara, kommit på saker som ingen annan kunnat föreställa sig.

Men det finns ett problem.

Bilden av det ensamma geniet är i grunden felaktig, och bidrar till en farlig missuppfattning av hur världen fungerar.

Vi kan ta exemplet James Watt, känd för att med sin ångmaskin ha kickstartat den mest omvälvande process mänskligheten gått igenom: den industriella revolutionen.

Men varför Watt, varför just då? Varför inte en antik grekisk uppfinnare, eller en romersk? För att han var ett unikt geni?

Nej. Snarare för att Watt verkade under de bästa förutsättningarna för just den upptäckten. Många små tekniska språng hade gjort att skepp på 1770-talet kunde segla vart som helst i världen. Handeln över Atlanten – som var omöjlig för romarna – hade i Västeuropa skapat en ekonomisk tillväxt utan motstycke.

I särskilt Storbritannien skapade det kapitalstarka köpmän, men drev också upp lönerna. Muskelkraft var dyrt. Av en lycklig slump hade Storbritannien världens största bestånd av lätt- tillgänglig kol – vid den första tidpunkten i historien där det blev viktigt.

Att någon i den kontexten skulle “uppfinna” en maskin som använde den relativt billiga kolen för att driva maskiner var logiskt.

Att det inte skedde i Kina – där de låga lönerna gjorde en enda ångpump lika dyr som 600 gruvarbetare – är lika logiskt.

“Newton, Watt och deras kollegor,” skriver Ian Morris, professor i historia vid Stanfords universitet, “var förmodligen inte mer briljanta än Cicero, Shen Kuo och deras; de tänkte bara på andra saker.”

Professor Morris myntar i sitt praktverk ”Why the west rules – for now” ett teorem som jag tycker kommer närmast att förklara den vetenskapliga historien:

Varje tid får de tankar den behöver.

Det är lika otänkbart att James Watt skulle uppfunnit sin ångmaskin om han levt på 700-talet, som att ingen annan hade uppfunnit den om Watt aldrig funnits.

Principen bakom Watts maskin var dessutom känd redan innan han “uppfann” den. Faktum är att få upptäckter i dag associeras med namnet på den som först kom på dem. Företeelsen har till och med ett namn: Stiglers lag (lämpligt nog uppfunnen av Robert Merton, redan 25 år tidigare).

Ett geni är aldrig ensamt, utan resultatet av alla uppfinningar som redan gjorts. Av tusentals – miljontals – människors envetna gnetade, fixande, prövande och byggande för att göra sina liv lite lättare att leva. Små, små upptäckter läggs till varandra, tills det omöjliga plötsligt är möjligt.

I framtiden kanske namn som Mark Zuckerberg läggs till listan över berömda män. Som om inga socia­la nätverk funnits före honom, eller aldrig skulle uppfunnits utan honom.

I det perspektivet kan man fundera på vad en innovation som Facebook verkligen är värd – och om en förmögenhet på runt 600 miljarder kronor för en enda man är en rimlig belöning.

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 35. Familj: Ja. Bor: Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag …

Inte lägga sista handen vid den här krönikan.

2. Jag dansar om …

The Plan spelar Mon amour.

3. Det skulle aldrig hända att jag …

… Inte tvivlade på min egen förmåga.

4. Jag önskar att jag hade skrivit Ulysses av James Joyce… 

… för då skulle jag inte behöva känna mig tvingad att läsa den.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …

… längsta tänkbara.

 

Jordgubben är ingen gubbe

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineVem var det som döpte havskatt till havskatt? Jag är uppriktigt intresserad. Hur tänkte hen? Havskatten är ju en ful fisk och sannerligen inte ens lik en katt! Ingenstans. Ändå tyckte tydligen någon att havskatt var ett lämpligt namn. Det är besynnerligt.

Min kompis har en Burmakatt. Jag bokstaverar: BURMA-KATT. Så heter rasen. Men nu ska ni få höra: Den kommer inte alls från Burma. Den är framavlad i San Francisco, USA. Lurendrejeri, säger jag bara.

Saker och ting är inte vad de heter, eller som de ser ut att vara. Jordnöten till exempel, den borde ju vara en nöt. Det låter väl rimligt? Men nä nä, den är minsann en slags ärtväxt! Varför heter den inte jordärt då, undrar jag. Vem kom på den kollriga idén att kalla den för jordnöt?

Och så har vi fallet med bananen. Den ligger där i fruktdisken och bara väntar på att man ska göra en fruktsallad av den. Men nej, bananen är ingen frukt. Den är ett bär! Det är bananas – bär är ju små och gulliga. Som vinbär till exempel eller som krusbär. Inte kan den i jämförelse groteska bananen vara ett bär? Jo, tydligen. Så oerhört enfaldigt.

Och nu till detta ständigt återkommande dilemma: Björn är inte Björn. Det är Benny som är Björn! Visst är det helt uppåt väggarna? Jag visste ­redan när jag var liten att en som heter Björn är  frodig och har mycket skägg, men det är minsann ingen sabla ordning på ABBA.

Nänä!

Men åter till bären. I veckans tidning har vi gått all in på jordgubbar. Vi saftar, syltar och vi bakar jordgubbstårta. Och nu kommer vi till något mycket egendomligt: Ur vetenskaplig synvinkel, är jordgubben inte ett bär utan en sammansatt frukt med nötter. De egentliga frukterna är ”bärets” gula prickar. Jordgubben är således en skenfrukt, eller en falsk frukt som det också kallas.

Har ni hört något så dumt?

Jag ger upp nu.

Vården behöver fler fikapauser

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_blogg”De sitter alltid och fikar”. Än i dag minns jag kommentaren om oss i personalen när en anhörig var på besök hos sin sjuka släkting. Och också hur orättvist det kändes och hur fel jag tyckte att han hade.

Vad han inte förstod var att vi ”fikade” när det var besökstid för att hålla oss undan och ge alla söner, döttrar, mammor och pappor en chans att umgås med sina nära och kära utan våra blickar på sig. Och han insåg nog inte heller att vi – fram till fikan – hade sprungit benen av oss med bäcken, duschvagnar, matbrickor, fixat sår som skulle läggas om och blodprover som skulle tas. Vilket gjorde att svart kaffe, landstingsskorpor och knäckemackor med mjukost kändes som en oerhört välkommen paus.

Jag tänker ibland tillbaka på tiden när jag jobbade som undersköterska. Hur vi kämpade och slet med alla dagliga uppgifter, men också hur vi skrattade, kramades med patienter och tröstade ledsna anhöriga. Att det var stressigt ibland hörde liksom till, även då på 80-talet.

Själv valde jag så småningom en helt annan yrkes­bana och har därför aldrig jobbat i dagens kraftigt slimmade organisationer. Vården har sedan jag slutade gått genom stora förändringar mot hög specialisering, minskat antal vårdplatser och kortare vårdtider, men också personalsammansättningen är väsentligt annorlunda nu än då – vårdbiträdena är nästan borta och undersköterskorna har blivit färre.

Samtidigt vittnar de vårdanställda om att tiden för återhämtning har krympt och att naturliga pauser i princip har försvunnit. Stressen är inte längre något som kommer som tillfälliga toppar. Den är konstant. Jag hör det även från kvinnor i min egen närhet.

Att vara trött i ben och huvud var vanligt även när jag jobbade, men i dag visar statistiken att stressen inte bara tröttar ut personalen – den äter dem.

Sjukskrivningstalen är höga inom vården och många balanserar på gränsen till att gå in i den ökända väggen. Det är dubbla pass på jobbet, rädsla för att göra fel av trötthet, ont i ryggen och arbetskamrater där orken en dag bara tar slut. Tidiga varningssignaler som upprepade förkylningar och problem med minnet har till slut tagit ut sin rätt och utmattningsdepressionen har blivit ett faktum.

Att sjukvården inte mår bra har nog inte undgått någon. Dagligen rapporterar media om personal som går på knäna, tvingas prioritera hårt bland patienterna och som utöver vården även ska hinna med saker som att städa golv och skura sängar för minskad smittspridning. Men också om svårt sjuka som skickas hem för tidigt i brist på en plats att sova, kvinnor som föder barn i bilen och larm om att allt för få unga vill utbilda sig till vårdyrken.

Allt detta har placerat frågan i toppen på den politiska agendan. I valet nästa höst spås vårdkrisen dominera och redan nu tävlar partierna om att lägga de ”bästa” förslagen för att komma till rätta med problemen. Det talas om allt ifrån att återta vårdbiträdena till de patientnära sysslorna, till att bygga ut förlossningsvården och att slå samman landstingen till större regioner.

Vilka som till slut lyckas övertyga väljarna om att just deras parti har den rätta medi­cinen, det får vi se.

Själv hoppas jag att alla de, som finns där för oss när vi behöver det som mest, ska få möjlighet att tycka om sina jobb igen.

Med andra ord – fram för fler fikapauser i vården.

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist.

Ålder: 49.

Yrke: Just nu t f debattredaktör, vanligtvis politikreporter på Aftonbladet.

Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

Familj: Man, två söner.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott …

om någon hotade mina barn, trist men självklart svar.

2. Jag trivs särskilt bra …

… när jag lyssnar på riktigt bra musik.

3. Om jag är ledsen …

…  vill jag ut och springa och rensa skallen.

4 . Det vackraste ord jag vet …

… är frihet för att det är så viktigt för mig och alla andra (en annan favorit är förtrollad, bara för att det låter snyggt).

Skit i carpe diem!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag läser mitt sommarhoroskop. Det ska bli en bra sommar, om jag tolkar det rätt. Eller en sommar i alla fall.  Lite som den brukar vara om man är jag. ”Första halvan av sommaren blir nämligen händelserik och intensiv fastän du ­skulle vilja ta det lugnt. Andra halvan av sommaren blir däremot en smula tråkig. ..”, läser jag. Jaja, en vanlig sommar då.

När semestern nalkas och pratet om vad alla ska göra på ­semestern tar vid är jag helt nöjd med att säga: Ingenting. Jag vill inte ha något inplanerat, jag vill vara fri. Jag vill ligga på stranden och läsa en solig dag. Jag vill äta långfrukost och faktiskt läsa ­hela tidningen, inte bara bläddra. En regnig dag vill jag gå på bio mitt på dagen. Eller göra ingenting. Vi får se.

Men man kanske ändå skulle boka en resa till ett mer solsäkert land? Ok, jag gör det. Och när jag ändå är i det solsäkra landet är det ju trist att bara ligga på stranden, man vill ju hinna se och uppleva lite också. Jag åker på utflykter. Och när jag kommer hem igen, vore det inte kul att ta tåget och hälsa på vänner i ­Dalarna? Jo, lika bra att boka tågbiljett nu. Och så måste jag ju ”hem” till Norrtälje också. Sedan skiner solen in och påminner mig om att jag inte hann putsa fönsterna i påskas, lika bra att göra nu. Helt plötsligt är schemat fullt. Och det är underbart så klart, det är fantastiskt att jag har möjlighet att göra alla de här sakerna men jag har helt glömt bort min intention. När ska jag hinna med att bara ta dagen som den kommer?

Jag hade några somrar när jag var liten. Mamma jobbade jämt och alla kompisar åkte iväg till sina sommarstugor. Själv satt jag på balkongen i ett trist lägenhetssområde. Jag läste alla Vi fem-böckerna, avancerade till Agatha Christie, och försökte bli brun. Det där sista var bara för att kunna säga att jag hade varit ute och gjort saker sen när skolan började: ”Hej alla barn, nu ska ni ­skriva om ert sommarlov!” Jag hade inget att skriva om. ­Verkligen inte. Men jag var bra på att hitta på.

Är det därför jag nu måste boka in saker när jag egentligen ­inte vill göra så mycket alls? Jag blir stressad när kalendern är full men sedan när sidorna skiner blanka blir jag rastlös.

I boken Trötthetssamhället skriver Byung-Chul Han om vårt prestationsamhälle och hur allt vi kan eller förväntas kunna göra leder till depression och utmattning. Han ­citerar Nietzsche: Av brist på lugn och ro leder vår ­civilisation till ett nytt barbari.

Vi borde, menar han, stanna upp, tänka, se och ­känna.

Jag ska följa hans tankar om vikten av kontemplation i sommar. Jag ska ligga på rygg i ett mjukt gräs och titta upp på molnen. Det är inte alla förunnat men om du kan, önskar jag dig det samma. Skit i carpe diem!

Och känner du att andra gör så mycket mer spännande saker, att du inte har något att berätta om och inte orkar med pressen – ljug ihop något. Det gjorde jag och det gick jättebra: ”På mitt sommarlov hittade jag en mördad man i vattnet. Han var strypt och jättedöd och mördaren gick lös…”

Ingen kan slå det!

Sommarhoroskopet hittar ni på sidorna 34–41.

Det är ett gift som aldrig går ur

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggKanske berodde det på avståndet. Att växa upp i Kiruna och Tornedalen var långt från allt. Det kändes framför allt flera ljusår från landets mest omtalade konsertscener och festivaler. Vilket innebar att jag tidigt febrade över konsertrecensioner i kvällstidningarna och alla livebilder som visades på tv. Framför allt blev jag en inbiten samlare av bootlegs.

Bootlegs? Nej, det är inte en sko med ben.

Bootlegs är samlingsnamnet för inofficiella piratinspelningar, en liten men passionerad subkultur där eldsjälar och fans sålde eller delade liveinspelningar till eller mellan varandra. Outgivna låtar och album spreds på kassett, vinyl och cd. I dag har den verksamheten i princip flyttat över till Youtube.

Just konserterna var det bästa sättet att vara på plats utan att ha varit där.

Jag vet inte hur många brusiga och kassa inspelningar jag har suttit och plågat öronen med. Ett tag utgjorde bootlegs den största delen av min samling.

Inget satte fantasin i rörelse som att höra hur Neil Young rumlade sig fram genom en Eldorado i Cleveland tre år innan han gav ut låten på skiva, hur Metallica dundrade loss i en öron­bedövande For whom the bell tolls på Scandinavium i Göteborg eller hur U2 bjöd upp Björn Ulvaeus och Benny Andersson på scenen i Globen i Stockholm och sjöng Dancing queen.

Att bootlegs var illegala gjorde inget sämre. Det kändes som att vara med i en hemlig klubb.

Mina förväntningar på konserter och festivaler var från tidig ålder orimliga. Men verkligheten överträffade alla fantasier. Jag har recenserat konserter i snart 20 år och har upplevt åtskilliga blindgångare, regnskurar, förseningar och besvikelser.

Men det tråkiga, inställda och mediokra bleknar i jämförelse med de största ögonblicken och explosionerna. Det är ett gift som aldrig går ur kroppen, en kick som jag aldrig slutar jaga, den där envisa förhoppningen att i kväll kommer livskänslan att nå zenit igen på en liten klubb, på en gräsplätt någonstans eller på läktaren i en jätte­arena.

Precis som den gjorde när Beyoncé trampade ner allt motstånd på Friends arena, när Lauryn Hill tog över Globen, när Tom Waits stod och stampade på ett uppmickat trägolv på Cirkus, när Rocket From The Crypt sparkade hela klubben Gino i ansiktet utan att någon klagade, när Florence And The Machine fick publiken i Ro­skilde att tappa förståndet under Dog days are over, när Prince hade en egen och unik uppvisning på Way Out West, som varenda jävla gång jag sett Thunderstruck och Shoot to thrill med AC/DC.

Konserter är sårbara. Festivaler är om möjligt ännu lättare mål. Och tyvärr verkar terroristerna ha fattat det. Om attentaten i Paris och Manchester är ett nytt mönster vill jag inte tänka på fortsättningen. De satans mördarna behöver inte ens få in vapnen på arenorna – det kritiska är när tusentals åskådare köar inför en spelning eller när en massiv publikmassa ska lämna området.

Det är bra att vara orolig och rädd, allt annat vore onaturligt. Men framför allt har det aldrig varit lättare att göra motstånd, att bli det som galna fundamentalister hatar allra mest, att göra ett gemensamt och beslutsamt motstånd.

Köp en konsertbiljett eller ett festivalpass och gå dit. I dag går det inte ens att ta simpla popshower för givna längre.

Och det är värt att stödja vår oskyldiga hedonism.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson. Ålder: 40. Yrke: Rockjournalist. Bor: Söder om Söder i Stockholm. Familj: Mor, far, storebror, sambo.

 

4 x tankar i mitt huvud

1.  Min bästa huskur vid förkylning är… 

…bourbon.

2. Sist jag blev skit­förbannad var… 

…när jag senast loggade in på Twitter. Ångrar mig alltid.

3. Alla borde se filmen… 

Mulholland drive eftersom David Lynch är en mästare. Nya säsongen av Twin Peaks är som ett improviserat skräckjazzjam mellan just Mulholland drive och Lynchs original­serie från 1990.

4. Jag blir charmad av… 

…pessimism. Vemod i Pixar-filmen Insidan ut är en evig före­bild.

Han kom om sommaren

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDet är juni, regnet smattrar mot fönsterrutan och jag tänker på Nils Poppe.

Det var under sommarens regniga dagar som jag fick lov att stanna inomhus och titta på matinéfilm på tv, eller regnfilm som mamma brukade säga. Kärleksgnabb, practical jokes, förväxlingar, sång och dans och människor som ramlade roligt gick i svartvitt runt tretiden på eftermiddagen. Det var barnsligt och oskuldsfullt. Jag tyckte om Åke Söderblom och hur han sa ”Tjeeeenamåss lilla fröken”. Jag ville vara Sickan Carlsson och Annalisa Ericson. Men mest av allt gillade jag Nils Poppe. Han var så söt. Så rolig. Så påhittig. Han satte sig upp mot domderande gubbar – ingen kunde vara så skojigt respektlös mot auktoriteter som han. Anarkisten Nils Poppe! Jag tyckte att han kunde flytta till Älmsta och bli granne med mig. Åh, vad roligt vi skulle ha.

Ändå förstod jag nog att han spelade en roll, att han bortom tv-rutan var en rätt vanlig man som handlade mjölk på Ica helt utan spex och upptåg.

Det hjälper inte att man talar om för mig vilket rikt och lyckligt liv jag levt. Det är stundens oro och ängslan som blir syntesen.

(Ur Nils Poppes egna anteckningar i boken Poppe – i ljus och mörker av Gaby Wigart)

Nils Poppe lämnades bort till en änglamakerska direkt efter födseln. Han missköttes. Som tvååring var han hjulbent på grund av den bristfälliga dieten på bröd och öl. Men räddningen kom. Anders och Amanda Jönsson var ett fattigt, hårt arbetande par som hade försökt men inte lyckats
att få egna barn. De köpte honom för 40 kronor. Nils Poppe har själv sagt att han kom i de bästa händer. I familjens hem, vid Möllevångstorget i Malmö, stod fackföreningsboken i hyllan och på annandag jul gick de på nyårsrevyn på Arbetarnas teater i Folket hus. Nils Poppe blev aktiv i socialdemokratiska ungdomsklubben och läste Kropotkin. Han skulle bli politiker men blev komiker och skådespelare. Synd på politiken kanske, men tur för oss barn som fick skratta bort alla regniga dagar med honom.

I dag när jag åter tittar på filmer som Blåjackor och om Fabian Bom tycker jag mig se ett stråk av samhällskritikern Poppe. Han som ville strida för ett rättvisare samhälle finns där i all sin finurlighet, i den lille mannen som trotsar makten och blinkar pillemariskt mot oss från andra sidan tv-rutan.

Det regnar ute och jag vill se en matinéfilm. Jag som brukar säga att jag inte är det minsta nostalgisk längtar efter att få se en melankolisk man i sjömanskostym
skoja bort eftermiddagen. Nils Poppe är sommar för mig och det är nu den börjar. Glad sommar på er!

PS! På SVT:s öppna arkiv finns flera av Poppes
sommarföreställningar från Fredriksdalsteatern
i Helsingborg!

Ibland provåker jag någon dag i förväg

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacJag har svårt att komma i tid. Och då ­menar jag inte att jag släntrar in lite nonchalant efter alla andra. Jag är alltid FÖR tidig. Ofta väldigt tidig.

Det finns undantag, som när jag satt och grät på en flygplats i Skottland efter ett missat flyg, men i stort sett har jag varit ute i löjligt god tid hela mitt liv.

En av mina äldre systrar berättade nyligen att hon använde mig som klocka under skol­tiden. När hon hörde mig slå igen ytterdörren efter mig visste hon att hon skulle gå upp och göra sig i ordning, och att hon precis skulle hinna med bussen eftersom jag alltid var tio minuter tidig.

På jobbintervjuer och läkarbesök har jag inte bara varit tidig, utan ibland till och med ”provåkt” till platsen någon dag i förväg för att verkligen vara säker på att hitta rätt.

Rekommendationen två timmar före avgång på flygplatsen? Varför inte säga fyra eller fem? Så mycket värt är det för mig att inte känna tidspress utöver den stress det redan innebär att köa och gå igenom säkerhetskontroller. Men jag fattar att oneurotiska, ostressade människor hellre lägger två timmar på att sova ut eller umgås eller vad det nu är ickeneurotiker använder sin tid till.

Jag koketterar inte med min tidighet och vill inte ha något diplom eller medalj eller så. För även om forskning visar att tidiga och punkt­liga personer är mer samvetsgranna och omhändertagande än de sena, visar den också just att vi är mer neurotiska, och att tidigheten mer är till för vår egen skull än andras. Vårt katastroftänkande får oss att lägga till tid för potentiella missöden och orosmoment, och inträffar inga av våra farhågor blir vi per automatik tidiga. Och att vara först på plats på en restaurang är ett ypperligt tillfälle att få välja sittplats (ett hörn med flyktmöjlighet, tack), liksom tidig ankomst till en fest innebär att det går att parkera sig på en trygg plats där ANDRA får komma till MIG och hälsa i stället för tvärtom.

Jag har egentligen inget större problem med min tidighet. På restauranger och flygplatser kan jag roa mig själv genom att titta på folk
eller glo i mobilen eller – och det är den tidiges bästa följeslagare – läsa en riktigt bra bok.

Men. Det finns en typ av tillställning jag måste sluta vara för tidig till. Detta trots att mina ­vänner nyligen var oroliga för mig när jag inte var på plats 18.55 fast utsatt tid var 19: hemmafester. Bara för att jag alltid är klar med alla bestyr en timma tidigt betyder inte det att andra är det. Och då ska det vara fritt fram att göra en redning, diska en disk, duscha, ha sex, klä på sig, gå ut med hunden ­eller vad det nu är utan att riskera att jag ringer på dörren 18.47.

Så nästa gång jag är hem­bjuden till någon klockan
19 så kommer jag då, om jag så får gå några varv runt kvarteret. Vem vet, jag kanske till och med dyker upp fashionabelt sent, som 19.02.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är…

…att jag flyger och snusar för mycket.

2. Jag får en sötchock när jag…

ser mig själv i spegeln. Nej, skämt åsido, när jag ser hundar i verkligheten eller tvättbjörnar i sociala medier.

3. Det gör jag för att göra världen bättre:

Äter inget kött, kör ingen bil, och försöker vara snäll.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren:

…Minns inte, men när jag var några och tjugo så gick Weezers skiva Pinkerton varm, särskilt låtarna Getchoo och Why bother?.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 42.
Gör: Redigerar och skriver.
Bor: I  Hägersten.

Festivallivets vedermödor

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenFan vad bra dom var!

Min kompis var lyrisk på ett sätt som fick honom att se nyvaken ut. Kanske för att han faktiskt var just det. Under konserten med Sonic Youth i vita tältet hade jag sett honom snett utanför, slumrandes sött i gräset. Först när spelningen var över, när publiken skingrades och på väg mot ölstånd och ­bajamajor tog stora kliv över hans utslagna lekamen vaknande han till liv. Nu var han den av oss som öste på med flest superlativ.

– De var helt sjukt grymma, den bästa konserten hittills!

Jag skulle aldrig komma på tanken att avslöja honom. Dessutom hade han kanske rätt. Jag hade stått och lyssnat uppmärksamt under hela konserten och var inte alls i närheten av lika imponerad som han. Sonic Youth i ett tält på Roskilde upplevs nog bäst i sovande tillstånd. Så måste det vara.

Det här var någon gång på 1990-talet och min första och enda Roskildefestival. Så här i festivaltider vill jag därför passa på att dela med mig av mina upptäckter och gedigna erfarenhet från den långhelgen:

1. Två dygn, så lång tid tar det innan en otvättad kropp börjar stinka.

2. Musiken är viktig men sällskapet viktigare.

3. I denna parallella verklighet är det ingen sensation att se vuxna människor rulla sig i lera och springa omkring i bara kallingar.

4. Dansk ljummen öl är inte god.

5. Det kommer aldrig att finnas tillräckligt med bajamajor.

6. Konserter mitt på soliga dagen blir aldrig lika bra som de på kvällen.

7. Två dagar, så lång återhämtning behöver du när du har kommit hem.

8. Man är alltid lite, lite hungrig.

9. Det är svårt att äta langos med stil, men å
andra sidan – försöker du forfarande uppbåda en slags stil har du inte festivalat ordentligt.

Du är helt fri att stryka i eller utöka den här listan. Och för alla er som saknar maten på ­Sweden rock eller inte orkar vänta på Roskilde, Bråvalla eller Way out west har vi stått i köket och spisat festivalfavoriter. På sidorna 52–56 hittar ni recepten på bland annat älgkebab, smålandsrulle och så klart – langos.

Men vänta nu, jag glömde ju de kanske två viktigaste punkterna. Eftersom min kompis fortfarande håller hårt i tanken att den där Sonic Youth-konserten är en av hans bästa gäller detta under samtliga festivaler:

10. En spelning du har sovit på är också en spelning.

11. En snarkande publik är också en publik.

Nu får ni ta ert förnuft till fånga

av Söndagsredaktionen

OISIN1-350Om 59:an måste jag dessvärre en tredje gång berätta.

Det här är en sorglig söndags­krönika, möjligen är den rent av ett griftetal, men låt mig få inleda med att rekapitulera tidigare episoder i min artikelserie om denna ärans busslinje.

Min förälskelse i 59:an uppstod vintern 2011, då Aftonbladet flyttade från Globen in till City. Tunnelbanan söderut från Medborgarplatsen till jobbet ersattes av en resa in till T-centralen, med allt var det innebär av kamp för överlevnad i den mardrömslika gången mellan tunnelbanan och centralen, där tusentals människor i minuten gjorde sitt yttersta för att trampa ner en stackars skribent som gjorde någonting så omodernt som att flanera i maklig takt.

Men efter bara några arbetsdagar i Afton­bladets nya hemvist tipsade någon, det kan ha varit redigeringsgurun Jonas Lundh, typo­meterhjonens obestridlige mästare, om ett
annat sätt att resa.

Hänfört lyssnade jag på berättelsen om en måttligt fullsatt buss som sköt som en pil över Centralbron, med vacker utsikt över Riddar­fjärden, Stadshuset, Gamla stan, riksdagen och Rosenbad.

Visserligen fanns nackdelar med detta sätt att ta sig till jobbet, jag varnades bland annat för att hammarbyaren Lasse Anrell ofta satt längst bak, men denna livsstil såldes in med sådan skicklighet att jag lät mig förföras.

Jag steg på vid Östgötagatan och var två stationer och tio minuter senare framme vid Aftonbladet. Ett så oerhört mycket mer civiliserat sätt att resa än med den vulgära tunnelbanan.

Men säg den lycka som varar för evigt. Året efter jag på denna sida hyllade 59:an bestämde sig SL för att dra om linjens sträckning.  Plötsligt var restiden fördubblad.

”Det här håller bara inte”, suckade Jan-Olov Andersson, nöjesreporter på Aftonbladet sedan Eldkvarn brann, även han söderbo, och började ta tuben.

Jag kastade mig över tangentbordet och skrev en vredgad anklagelseakt. Troligen det argaste som har publicerats i europeisk press sedan J’accuse!, Emile Zolas uppgörelse 1898 med den rättsskandal som drabbade den judiske officeren Alfred Dreyfus, dömd för högförräderi.

Men jag vande mig. Och upptäckte snart fördelarna med snigeltempot. Att försjunka i en bok eller tänka på att AIK:s Alexander Isak gjorde två mål på Djurgården på sin sjuttonårsdag var inte det sämsta.

Och vad är väl egentligen 20 minuters resa i stället för tio jämfört med det jävelskap som landstinget nu försöker driva igenom?

Under lömsk tystnad, utan att fråga resenärerna, har trafikförvaltningen skickat ut en 83-sidig skrift med den försåtligt intetsägande rubriken ”Remiss inför trafikförändringar
i SL-trafiken 2017/2018”.

Men mig lurar de inte. För vad hittar jag inte på sidan 49, om inte ett insmuget förslag om att lägga ner min älskade linje. ”Mycket lågt resande”, lyder motiveringen.

Det här väcker frågor. Som exempelvis att resandet såvitt jag kan bedöma har ökat markant sedan ett före detta ålderdomshem i Norra Hammarbyhamnen gjorts om till flyktingförläggning.

59:an, som har trafikerat Stockholms gator sedan 1930, är en klenod i kollektivtrafiken. Det vore historielöst att skrota den. Samt oekonomiskt. Tidigare ned­läggningar av obskyra linjer har lett till att gamla tanter som inte orkar gå till tunnelbanan i stället börjat nyttja den dyra färdtjänsten.

När denna text skrivs har remisstiden inte gått ut. När denna text publiceras har den gjort det. Snabb pressläggning är inte bilagebranschens främsta kännetecken.

Jag kan bara vädja till politiker och tjänstemän i landstinget: Ta ert förnuft
till fånga.

5 x tankar i mitt huvud

1. Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är…

… att jag är född i Sundsvall.

2. Jag längtar alltid till…

… den irländska väst­kusten för att jag känner mig fri där.

3. Det mest korkade jag har gjort är att… 

… vara korkad, vilket har hänt alldeles för ofta.

4. Kärlek för mig är…

… vackert och smärtsamt.

5. Senast jag ljög var…

…  om att jag aldrig var orolig att AIK skulle slå Djur­gården i derbyt härom veckan.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Ålder: 52. Yrke: Journalist.

Bor: Lägenhet på Södermalm
i Stockholm.

Familj: Sonen Henry.

Sida 2 av 64
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB