Inlägg av Söndagsredaktionen

Ett slitstarkt tyg – och stil!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenI videon till Papa don’t preach går Madonna runt i ett vårligt New York. Hon har kort, blont och rufsigt hår, randig båtringad topp och ett par slitna Levis-jeans med ett skärp i midjan. Över axeln hänger en skinnpaj. Hon är varken gammal eller ung.

Det här var en av hennes första förvandlingar. Innan hade hon klätt sig i urringade toppar, spetsskjolar och spetshandskar, alltid överröst med smycken runt hals och handleder. Det var en rolig och lekfull Madonna.

Nu hade hon blivit vuxnare och något tristare. Sofistikerad men bara tillfälligt – hon skulle snart byta stil igen. Men hon utstrålade samma styrka. Madonna bar de där jeansen med samma upproriska stolthet som när hon gled in med nylonstrumpor i håret i filmen Susan, var är du? Kanske hade Madonna kollat på fransk film och blivit inspirerad. Stilen påminner mycket om Jaen Sebergs i Jean-Luc Godards film Till sista andetaget. I Papa don’t preach anar vi en uppdaterad 80-talsversion av den franska nya vågens älskling.

Och det finns absolut ingenting som inte är snyggt med den stilen. Jag minns att jag blev blixtförälskad i Madonnas jeans och randiga topp när jag såg Papa dont preach-videon precis som jag tidigare hade förälskat mig i hennes mer frisinnade klädsel. Jag var inte ensam.

Året därpå, våren 1987, var vi många som gick runt i blå Levis-jeans, det skulle vara 501:or, inte sällan med en båtringad topp till.

Jag hade många stilar på 1980-talet som jag i dag helst vill förtränga, men absolut inte den. Som modeskaparen Yves Saint Laurent en gång sa: ”Jag önskar att jag hade uppfunnit blåjeansen, de är expressiva, anspråkslösa, har sex appeal och enkelhet – allt jag vill att mina kläder ska vara”. Det är adjektiv som stämmer ganska bra in på Madonna själv, tänker jag. Det är adjektiv som ringar in varför jeansen är tidlösa.

I Söndag nummer 19 har vår stylist Elin Zetterlind Millerud valt ut vårens denimplagg.  Jeansjackan, jeansskjortan och jeanskjolen finns med. Liksom en och annan jeansbyxa.

madonna-papa-dont-preach-video-set-0001.jpg

Träslottet i Sollefteå blev en sten

av Söndagsredaktionen

svante_lidenDet går en film nu som jag tycker att alla, inte minst du, borde ta och se. Den heter Citizen Schein och handlar inte helt oväntat om Harry Schein, en av de största svenskarna i vår tid om du frågar mig.
Det finns flera skäl till att jag tycker det. Vissa mer relevanta än andra.

Men Harry Schein var en jävel på att bära upp ett par kortbyxor. Att bära upp ett par kortbyxor är en konst. Åtminstone om man ska göra det med stil, något vissa anser vara en omöjlighet. Men då har de inte sett Harry Schein. Eller ännu värre, aldrig hört talas om mannen.

Han visste hur man rökte cigaretter också, en konst som är på utdöende tillsammans med de sista ur Ronsongenerationen (Ronson var och är ett cigarettändarmärke som kostar en förmögenhet, och det enda godtagbara alternativet till Solstickan om du frågar mig.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Jag röker ju inte ens.

Men det gjorde Harry Schein. Han visste också hur man drack, det brukade bli ett helrör om dan. Det mesta på kvällen. Eftersom Harry Schein hade koll på läget var han helt okänslig för trender, whiskytrender till exempel. Harry Schein drack – håll i dig nu – Cutty Sark!

Det krävs ett enormt självförtroende att erkänna en sån sak i dessa tider, om du frågar en annan. Harry Schein såg till och med till att det serverades Cutty Sark vid hans egen begravning.

Harry Schein, judisk flyktingpojke som svingade sig upp på den allra högsta parnassen i Sverige, pratade bättre svenska än både du och jag. Fast han gjorde det med en närmast infernalisk österrikisk brytning som hade passat vilken filmskurk som helst – under förutsättning att han var nazist.

Harry Schein var mellan 1956 och 1989 gift med en av universums vackraste kvinnor. Som också var en av klotets mest kända skådespelerskor.

Hon hette Ingrid Thulin och kom från Sollefteå.
Hon hade flyttat ifrån jättekåken på Djupövägen 27 innan jag själv hamnade där.

Huset var fantastiskt, ett dragigt gammalt träslott på tre våningar som kändes hur stort som helst. Det låg alldeles bredvid älven som var en lika spännande som förbjuden och fantastisk lekplats. Forsen låg en bit uppströms, så farsan, som inte var simkunnig men uppvuxen mellan två betydligt vildare forsar längre uppåt älven var måttligt imponerad.

Han hade egentligen bara en förhållningsorder:

– Kommer du hem och har drunknat åker du på stryk.
Enkla regler för en sexåring som var lika simkunnig som farsan.

Vi hörde förstås talas om Ingrid Thulin, husets världsberömda dotter, men det skulle dröja innan man insåg vad det var för märkvärdig människa som hade bott under samma tak som en annan.

Ingrid själv har skildrat tiden på Djupövägen 27 på ett rasande vackert sätt i sin bok Någon jag kände som kom 1992 och hade det årets snyggaste bokomslag; en bild på henne själv.

Det enda spåret efter Thulins upptäckte jag när jag lärt mig läsa. Det var en brandyxa som hängde i trapphuset upp till oss. På skaftet var namnet THULIN inbränt med versaler.
– Den där yxan kommer att bli värdefull en dag, förklarade min kompis Dick för mig.

Han var ett år äldre och hade koll på läget. Han kunde till exempel cykla. Och det var också han som lärde mig skillnaden mellan höger och vänster.

Djupövägen 27 försvann i Sollefteås eget miljonprogram i mitten på 1960-talet. Brandyxan också. Vårat träslott, den tjusiga prästgården och ett par kåkar till ersattes av något som numera går under namnet ”Guldkusten.” En sten nere vid älven visar var Ingrid och jag bodde.

Vad jag vill säga med den här drapan? Inte mer än att det kan  vara givande att gå på bio ibland.

Hur spenderar du ditt kapital?

av Söndagsredaktionen

20cecilia gustavsson.jpgHallå där, hur ligger du till med ditt klagkapital egentligen?

Skönt att ha kvar lite där va? Tills det verkligen är dags att säga ifrån och inte slösa det på smågnäll.

Och kärlekskapitalet då? Tyvärr är det inte bara att spendera ur det på vem som helst.

Begreppet kapital handlar så klart ofta om pengar. Men i livet finns det en massa andra kapital att hålla reda på: Alltså en summa av något som är smart att ta ut och spendera ibland.

Men i vissa situationer gäller det att låta det stanna på det mentala kontot. Annars kan det gå rent åt pipan och du förvandlas till en gnällspik, kärlekskrank galning eller upprepande pape­goja.

Ta klagkapitalet. Om du använder det för mycket, alltså kritiserar och gnäller på det mesta, så lyssnar ingen på dig till slut. Alla har ju mött dem i arbetslivet – de som alltid är så missnöjda att du till slut inte orkar lyssna ens om personen i fråga får halverad lön till dubbel arbetstid.

Här om dagen fick jag anledning att glänta lite i den boxen, och det var snopet. Jag skulle just ta ut lite när jag plötsligt insåg att klagkapitalet minskat drastiskt. Efter att knappt ha rört det på flera år hade jag plötsligt varit och nallat en del den senaste tiden … Hoppsan. Jag insåg raskt att det är bäst att spara lite tills det är något som verkligen förtjänar kritik, annars skulle ingen bry sig.

I klagkapitalet ingår tjatkapitalet. Det som jag tänkt vara så sparsam med när jag blev mamma. Hur jag störde mig på föräldrar som ideligen sa till sina barn att ”Gör inte si, gör inte så”! Jag skulle minsann aldrig slösa mitt tjatkapital på det viset, utan vänta tills det blev riktigt nöd­vändigt att säga i från. Ha..!

Om jag redan sagt fyra gånger att skitiga fotbollsstrumpor passar dåligt i soffan men de fortfarande ligger kvar, då måste jag väl säga det igen? Och igen? Jag ser tyvärr på sonens blick att kommentaren börjar förlora sin verkan – dags att sluta ta av tjatkapitalet och i stället uppdatera till en annan metod. (Till vilken har jag tyvärr inget bra svar på i dagsläget för mitt idékapital på den fronten är tömt).

Ett annat kapital som det är väsentligt att hålla koll på är kärlekskapitalet. Hur mycket komplimanger är det lämpligt att överösa en person med? Hur många kramar och mess?

Det intressanta är att kärlekskapitalet måste anpassas till personen det gäller. Vissa ­människor blir rädda och drar sig tillbaka när någon ­bestämt sig för att ge dem en rejäl summa ur ­kärlekskapitalet. Hen vill helt enkelt inte höra kärleksord så ofta och blir stressad om någon är väldigt kär.

Andra vill att du ska tömma ditt kärlekskonto direkt. Hen fullkomligt lyser om du slösar av din kärlek. Och i sådana fall är det magiskt nog så att kärlekskapitalet fylls på när det behövs. Du kan ge hur mycket varma känslor som helst utan att kontot börjar gapa tomt. Om du är den typen alltså, och inte en som håller hårt på ditt kärlekskapital.

Här finns ett undantag: Barn. Töm kapitalet med kärlek bara. Oavsett vad mottagaren säger.

Det existerar också ett kreativt kapital, som vi har väldigt olika av från person till person. Och det måste jag nog kolla nu. Finns något kvar? Jag vill kunna skriva en text imorgon också.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag …

… ta med barnen på diverse resor över världen – om de fortfarande vill.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …

… hoppar från trean vid badet där jag bor för första gången på säsongen.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna var utan …

… soffan, eftersom jag älskar att ligga där och slappa.

4 . Jag blir kär när …

… jag kan skratta ordentligt med någon.

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson.

Ålder: 50.

Yrke: Reporter.

Familj: Dotter, 15, son, 13.

Bostad: Lägenhet i Stockholm.

Hår är ingen småsak

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDet brände under ögonlocken. Jag försökte verkligen, det gjorde jag. Inte börja gråta. Inte säga något nu. Bara andas. Men tårarna hittade ändå ut. De rann ner för kinderna när jag såg mig i spegeln. Sen gick det inte längre. Känslorna blev ett fyrverkeri. De var inuti och utanpå och till och med på den där fula medaljongtapeten som hade solkats av många års cigarettrök.

– Jag ser ut som en kille, jätteful är jag, skrek jag och gråtsnuvan rann ner i munnen och jag kippade efter andan där jag satt och hulkade.

Kroppen kändes tung och varm. Jag hade haft långt, tjockt och lockigt hår. Tovigt hade det också varit men det hade jag glömt nu. Det var därför mamma hade tagit med mig till frisören. Nu var allt borta. Nästan i alla fall. Hur kunde hon?!

– Du är jättefin, sa mamma men jag visste att hon ljög. Jag var det fulaste som fanns men än värre: Jag såg ut som en larvig kille!

Alla på salongen stirrade. Jag skämdes men kunde inte förmå mig till att sluta. Ful! Ful! Ful!, grät jag. Åh, vad nesligt.

– Nu tycker jag att du är dum, tänk på Margit som har stått här och klippt en sån fin frisyr, hon blir ju ledsen när du säger så, sa mamma som hade tappat tålamodet för länge sedan.

Vi tog bilen. Jag duckade i baksätet. Ingen fick se mig. Stackars stackars Margit! Hon stod säkert och grät över saxar och hårfönar nu. Vad dum jag hade varit! Det fanns inga tårar kvar så jag torrgrät hela vägen hem. Det är väl lika bra att jag dör nu tänkte jag. Då slipper dom mig. Samvetet och skammen skavde. Jag kanske kunde skicka en teckning till Margit? Men mamma skulle inte få något. Hon skulle minsann få ångra att hon tog med mig till frisören sen när jag var död!

Mamma började tidigt så jag var först på förskolan av alla barnen. Min plan var att hitta ett ställe att gömma mig på. Jag gick runt och letade när jag hörde röster från tamburen. Det var Olle som kom. Han var lika gammal och precis lika lång som jag. När han såg mig stack jag snabbt som attan men han kom efter:

– Vad gör du? undrade han.

– Jag gömmer mig.

– Varför det?

– Därför att jag är så ful, sa jag och tittade ner på mina röda mockasiner.

Sömmen hade släppt lite längst sulan och bildat ett hål. Det såg jag nu.

– Jag tycker du är fin. Ska vi leka?

– Okej då.

Sedan tog vi fram lådan med Lego.

Hår är ingen småsak, det är en del av ens identitet. Vi har dåliga och bra hårdagar. Vi färgar och tuktar. Vi bävar för den dagen då vi blir tunnhåriga eller när de första grå dyker upp. Om vi inte längre kan få till det där långa, tjocka svallet med våra egna strån kan vi sätta i löshår. I det här numret har vi testat hårextensions.

Se resultatet på sidan 34!

 Om natten hör jag ­ljudet av ett annat liv

av Söndagsredaktionen

MattiasklingmednamnDet kan ibland hända att jag vaknar mitt i natten och tror mig höra det skrik som aldrig har nått några öron. Likt ett färgstick mellan dröm­vågorna, precis när gryningen sakta smeker fönster i dunkel dvala. Ett rop på uppmärksamhet från en verklighet som aldrig blev verklig.

För om vi aldrig hade fattat det där beslutet, så i grund och botten anspråkslöst men samtidigt så livsdefinierande, hade ju inget av det som vi känner som nu egentligen ha sett ut som det gör.

Naturligtvis är det lika lönlöst som irrelevant att försöka greppa konturerna över en framtid som aldrig blev, men jag kan ändå inse att den hade varit så mycket annorlunda.

Kanske hade jag suttit på en helt annan stol,
i en annan del av Sverige, och oroat mig för helt andra saker än det som upptar mina tankar
i dag. Kanske hade jag legat där på natten och känt en tagg i hjärtat för att du befann dig så långt bort? Undrat om luften du andades gav dig tillräckligt med näring för att orka vakna
till ännu en dag? Måhända hade jag klickat fram ditt nummer på telefonen bara för att se att det faktiskt finns där, mellan betydelselösa kontakter och de jag skyddar närmare hjärtat? Kanske hade jag skickat ett meddelande bara för att få svar några ångestridna timmar senare?

Chansen finns att jag hade känt lugn och ­ro i sinnet, glad och stolt över att passagen in
i verkligheten och livet hade gått på det stora ­hela bra.

För vi var ju inte så mycket mer än barn själva, hon och jag. Två själar och kroppar som möttes på själva ansatsen mellan lek och allvar, men som valde att ta hoppet ut i vuxenheten på olika sätt. En tvåsamhet som uppstod mest på grund av förvirring och förtvivlan, snarare än byggd på något som var tänkt att hålla.

Därför tystnade det skrik som aldrig nådde några öron en förmiddag i november på Vrinnevi­sjukhuset i Norrköping. En dag som ­så många andra, med lätt duggregn mot vindrutan och en rutinåtgärd som gick som avsett. En bilfärd åter till stan under tystnad. En kopp te på kafé med blickarna ut genom fönstret och tankarna längre bort än folkmyllret på Drottninggatan.

Efter att den första chocken lagt sig och var­dagen åter blivit friktionsfritt vardaglig pratade vi inte mycket om det, hon och jag. Sårkanterna växte sakta ihop, med tiden bleknade ärret och kom att bli en närmast ­osynlig reva begravd ­under andra erfarenheter och sorger. Vi gled isär, bröt upp och planade seder­mera ut i varsitt liv.

Det var ju aldrig menat att det där skriket skulle nå några öron. Men lik förbannat kan det hända att det når mig, precis när natten är som mörkast.

5 x tankar i mitt huvud

1. Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …

… att jag skulle ha befunnit mig någon helt annanstans än jag precis var. Det tycks verkligen som jag har en
dubbelgångare i stan som dyker upp med jämna ­mellanrum. Om du känner dig träffad – hör av dig. Vore spännande att ses.

2. Jag längtar alltid till …

… den där tiden på dygnet då vardagens alla måsten är avklarade och jag kan sjunka ner i en just då aktuell bok. Det är livskvalitet om något.

3Det mest korkade jag har gjort är att …

… inte dra lärdom av allt ­korkat jag har gjort. Det är bara att inse, jag är och ­kommer förbi en svagfelighet till mitt sista andetag.

4. Kärlek för mig är …

… en blandning av acceptans, respekt och ­passion. Tiden och realiteten har fått mig att inse att det där med två hjärtan som slår likt ett blott är en utopi. Verkligheten är ingen Harlequinroman – tack och lov.

5. Senast jag ljög var …

… dessvärre här­om­dagen då jag avstyrde ett spontan­glas på krogen med motiveringen: ”Sorry, jag råkade spontansomna efter träningen”. Förlåt!

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling.

Ålder: 43.

Familj: Delar säng med två bedrövligt bedårande katter i trotsåldern.

Gör: Typometerhjon, hårdrocks­skribent och journalist.

Bor: I Stockholm.

Vilken bok älskar du?

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Förutom hunden är boken människans bästa vän”, lär Groucho Marx ha sagt. Jag håller med honom. Det är en klyscha men likaväl sant, med en bok är man aldrig ­ensam. Ibland när jag har läst ut en bok, känns det som att jag har mist en vän. Saknaden efter karaktärerna och världarna värker i kroppen.

I dag (den 23 april) är det Världsbokdagen och jag frågade därför mina kollegor på redaktionen om deras litterära förälskelser: Vilka böcker tycker de att jag och ni läsare ska läsa?

Det kom en hel drös svar.

– Ibland får jag ett så akut behov av Sjöwall/Wahlöös böcker. Det är något i dem som lockar mig och det handlar inte om själva ­kriminalstoryn. Det är Västerbron i sommarkvällen, en varmkorv på väg hem och vad det innebär att vara medborgare i ett samhälle. Börja från början med Roseanna, säger Monika.

Gunilla håller en annan svensk klassiker nära hjärtat:

– Läs Pär Lagerkvists Dvärgen. Det är en av de mest pedagogiska böcker om ondska som har skrivits, säger hon.

Johan som jag i min enfald trodde mest läste musik- och rockbiografier överraskar mig med en av de mustigaste kärleks­historierna genom tiderna:

Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez är världens ­genom tiderna vackraste bok. Den stackars Florentino får vänta nästan hela sitt liv på sitt livs kärlek Fermina Daza. Förvisso träffar han en massa andra kvinnor under tiden, men som han suktar och längtar!

Maja tycker att jag ska läsa Sommarboken av Tove Jansson.

– Den skildrar världens finaste relation mellan en liten flicka och hennes farmor. Det finns så mycket igenkänning i att vara arg, ­bestämd och liten, säger hon.

Angelica tipsar om Jenny – den tredje boken i Jonas Gardells romanserie om Juha Lindströms uppväxt:

– Den gör ont och plåstrar om på samma gång, säger hon.

Ann-Louise fascineras av en del av världen som skiljer sig så mycket från den värld hon känner, men ändå inte.

Huset vid moskén av Kabel Abdolah är en vacker och ­vemodig berättelse om en familj och deras vänner före och efter revolutionen i Iran.

Tanken att kunna leva om sitt liv och ändra på livs­avgörande händelser leker författaren Kate Atkinson med i Liv efter liv.

– Sällan försvinner 530 sidor i en sådan rasande fart, säger Nina om boken där huvudpersonen ­Ursula föds och dör om och om igen.

Sist men inte minst slår Jenny ett slag för Joyce Carol Oates bok om Hollywoods mest mystiska och gnistrande stjärna:

Blonde bör alla läsa för det vackra språket och den fantastiska historien om Marilyn Monroes liv, säger hon.

Jag hoppas att ni har fått både boklängtan och lästips inför sommaren nu, det fick i alla fall jag.

Och om det här inte är nog kan ni bläddra fram till sidorna 10-11. Där berättar Babels Jessika Gedin om en av sina största läsupplevelser!

När 40-plustantens jagkärlek går överstyr

av Söndagsredaktionen

ÅsaPass m namnlowSjälvkärlek. Självomsorg. Själv…

Det är något med skilda 40-plus-tanter som ger mig the creeps. Plötsligt har man hittat sig själv, efter ett liv med ungar och en trött man. Kvinnan mitt i livet ska åka på spa med ”tjejerna”, flabba över dyra viner och ”aaaaaaldrig mer ta hand om någon…”.

Näpp, för nu är det JAG som gäller. Min tur, liksom.

Man ser 40-plus-tanterna överallt, och dom kommer i olika skepnader: Lådvinstanter, kulturtanter, träningstanter och tjejtanter.

Men alla har de en sak gemensamt: Det är min tur nu! Å nu är det jag som bestämmer i mitt liv.

Jag kan förstå tanterna. Har själv varit en av dem. En sån som ska ta igen förlorad tid. Med ett enda resultat: Att ha förlorat igen.

För man kan inte både ha kakan och äta upp den.

Var och en av dessa tanter må för första gången ta sig själv på största allvar. Sig själva alltså, – inte rollerna de spelat genom livet; den nitiska morsan, karriärspinglan, klassmamman, husfrun.

Nä, utan sig själva. Självaste Jaget.

Och det är ”fine”, så länge det stannar där. Och man vet vad man håller på med. För varje val, även ”självomsorgs-valet” medför konsekvenser.

För när ensamheten kommer krypandes efter att den sjuttioelfte ”bok-resan” med kulturbrudarna mynnat ut i att en eventuell dejt valt att backa – kan det vara så att den där fantastiska självomsorgen har kostat mer än den smakat.

Jag menar vilken 40 plus-man har tid och ork att vänta på att ”nu-är-det-min-tur-tanten” ska gå 118 varv runt Colosseum, cykla till obskyra vinodlingar i södra Frankrike eller hänga på ett lerspa med andra ”nu-är-det-min-tur-tanter”?

Inte många. Tiden är knapp för alla.

Och den som bara tar hand om sig själv – i protest mot tidigare livsval, får till slut bara – sig själv.

Det ter sig logiskt. Ändå hör jag följande sippra ur min egen och andra 40-plustanters munnar i tid och otid: Han är en idiot! Hade han verkligen varit kär så hade han stannat!

Så enkelt är det förstås inte. Även om det just då, när förlusten av något som kanske hade kunnat bli bra, känns som en repeat från förr (innan tanterna började välja sig själva) så behöver det de facto inte vara så. 40-plus mannen kanske faktiskt var en bra man. Men sett ur hans synvikel; vad ska han med en självförsörjande, självsemestrande tant till? Tiden är ju knapp. Även för honom.

Visst kan man med fördel under en period välja sig själv, utan dåligt samvete, och det kan till och med vara bra. Men när tanter som både vill ha kakan och äta upp den gång efter annan gör om samma sak har självomsorgen kanske gått överstyr. Valet – att välja sig själv – har då per automatik lett till ett helt annat val: man har valt bort andra.

Om det här pratade två 40-plustanter på uteserveringen häromdagen.

Den ena tyckte synd om sig själv, eftersom dejten hade dragit. Den andra tog en klunk av det iskalla vita vinet, log och sa:

”Äh, skit i honom nu. Följ med mig på en weekedresa till Paris i stället.”

Tant nummer ett tittade upp från sitt glas och svarade:

”Ja, det kan jag lika gärna göra. Jag har ju ändå inget annat för mig.”

Och så fortsätter det. I all evighet.

När den så kallade självom­sorgen gått överstyr.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är …

… alvedon, netflix och blåbärs te.

2. Sist jag blev skitförbannad var när …

… jag tappade mitt tre­dagar gamla SL-kort.

3. Alla borde se filmen …

Lion eftersom den berör på djupet och handlar om många barns verklighet.

4. Jag blir charmad när…

… någon GER utan att ha en baktanke med det.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.
Familj: Tre döttrar, 20, 18 och 13 år, katten Svea och flera fantastiska vänner.
Bor: Söder om Stockholm.

Insikter är precis som tandkräm i tub

av Söndagsredaktionen

Anna Andersson m namnlågupplöstVi hade tragglat på ett tag, det var väl inte så bra men jag tänkte att ”om bara x så …” eller ”om bara y så …”. Den här kvällen, nu är det några år sen, satt vi mittemot varandra hemma hos honom, åt en fin biff och helt plötsligt kunde jag inte svälja. Det gick inte, strupen vägrade­ öppna sig. Det var som om min kropp hade fått nog och bestämde sig för att sätta stopp. För samtidigt som jag satt där och idisslade slog den ner i mig, stenhård och kristallklar: insikten. ”Jag måste göra slut.”

Den här insikten satt tydligen så långt in i mig att kroppen var tvungen att hjälpa till för att jag skulle begripa. Andra gånger kan de komma mer smygande, liksom försynt knacka på. Jag brukar försöka ignorera dem, sysselsätta mig med annat.

Men så plötsligt har man ett nära samtal med en vän eller gör en notering i dag­boken och så kommer den bara ur mig, den där förbannade insikten.

Jag vet att det anses bra och eftersträvansvärt att vara insiktsfull. Men min erfarenhet är att insikter sällan är roliga. Deras uppgift är att dra upp gardinen och visa oss tillvaron så som den verkligen ser ut, och på vägen lyckas de inte sällan riva ett luftslott och sticka hål på en dröm. Det gör ofta ont att få en insikt.

”Han älskar mig inte längre.”

”Hon bedrar mig.”

”Han dricker för mycket.”

Ni vet. Inga roliga saker att inse och när man väl har fattat finns det ingen väg tillbaka. En insikt är som tandkräm i en tub, har den väl kommit ut går det inte att peta in den igen.

Vad är det då som är så jobbigt med att verk­ligen fatta något? Jo, för att sen kommer insiktens jobbiga brorsa: ansvaret. När man har fått en insikt bör man på något sätt dra slutsatser och ta konsekvenserna av det man just har ­fattat. Alltså göra slut, söka hjälp, säga upp sig eller vad det nu kan vara. Ta ansvar och förändra sitt liv, helt enkelt.

När människor i efterhand pratar om – eller skriver böcker om – sina förändrade liv så låter det alltid glatt och positivt men vägen dit är ofta svår. Kanske måste man såra andra, eller avstå från saker, ändra på djupt rotade vanor. Det är skitjobbigt och man är rätt sugen på att smita:

”Alla relationer har svackor.”

”De är bara goda vänner, det är mig hon älskar på riktigt.”

”Han måste ju få koppla av, det är helt normalt.”

Men insikten finns kvar, vägrar släppa greppet och ska man inte helt gå sönder så måste man till slut agera.

Så var det för mig den där gången. Det slutade inte med att jag till slut svalde biffen, öppnade munnen och sa: ”Jag gör slut”. Jag harvade på ett tag till, men insikten satt som en spik i mitt medvetande och en dag så gick jag. Det var jobbigt och ledsamt men spiken försvann, och ersattes med en tillfredsställelse över att ha ansvar och kontroll över mitt liv.

Okej, det är en skön känsla så tack då, insikten. Hoppas det dröjer innan du kommer igen.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson.

Ålder: 46.

Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.

Familj: Ingen egen.

Gör: Kulturredaktör.

4 x tankar i mitt huvud

1. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är …

… att sträcka ut mig på sängen.

2. Vill du få mig på fall så ska du …

… få mig att skratta, ofta.

3. Jag reser ingenstans utan …

… mitt lypsyl.

4. Jag blir rädd när …

… jag ser vilket gensvar Donald Trumps uppenbara lögner får. Och att USA har  en president med så frivol inställning till ­sanningen.

Usch, vad smutsigt!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineDe skjuter jättemycket på varandra. Och på annat också, när de missar. De jagar varandra hit och dit. De springer in i ett gammalt hus, vackert beläget vid Grand canal i Venedig.

I Bond-filmen Casino Royales slutscen (obs spoileralert) får slut­jakten ödesdigra konsekvenser. Och då menar jag inte faktumet att ett antal oräknade män blir skjutna och dör eller gör sig illa. Äh, det är väl ingenting. Jag antar att det är en välgjord actionscen, en sån som en del gillar att se om gång på gång.

Inte jag. Jag tänker på det fina gamla huset som ­totalt kollapsar efter Bonds och skurkarnas härjningar där inne. Det rasar ner i kanalen. Allt är förstört. Suck. Så synd och onödigt. Kunde de inte ha bråkat lite lugnare eller i alla fall på en annan plats. En bilskrot hade varit mer passande.

Så här är det med många actionfilmer: gubbarna ska alltid bråka och slåss men också ha sönder en massa grejer ­under tiden. Jag lider lite när jag ser sånt. Vad kostade inte den där kristallkronan och vem ska behöva göra rent nu när hela baren har blivit sönderslagen?

Ja, jag vet att det är på låtsas, huset i Venedig står fortfarande kvar, men känslan tar över. Det gör den även när rollkaraktärerna brister i ­hygien. Det kliar i mig när jag ser att huvudpersonen inte tvättar händerna efter toalettbesöket. Eller när Hannah i tv-serien Girls spyr ner för en våningssäng och sen torkar sig om munnen med handen, klär på sig och går. Borde hon ­inte borsta tänderna, vaska av sig, eller åtminstone dricka lite vatten?

Så här har det varit så länge jag minns. Visst, jag älskade barnprogrammet Tårtan men samtidigt skavde det. De var ju så stökiga, vände upp ner på mjölpåsar och geggade runt. Usch!

Och så var det Albert och Herbert. Det var så mörkt och solkigt hemma hos dem, gamla tidningar stod på hög, ­tavlorna hängde snett och hade inte Albert matrester på sin ­stickade kofta? Nänä, det där var inte bra. Kunde de inte städa upp ­lite, de verkade ju ändå inte ha så mycket att göra?

På sidorna 10-12 har vi intervjuat Tomas von ­Brömssen, aktuell i SVT-serien Fallet men för många evigt förknippad med sin roll Herbert, eller som hans pappa ­Albert (Sten-Åke Cederhök) kallade ­honom: Hebbe lille.

I Norge blir han fortfarande ofta kallad Hebbe ­Lilla.

  Och jag får alltid påpeka att Hebbe inte är flicka – ”Hebbe lille” heter det, säger han.

Lilla eller lille, vad har ni för minnen av den folkkära tv-serien från 1970-talet? Och vilka detaljer får det att klia i er när ni ser på film? Det undrar jag som varken är ­pedantisk eller särskilt materialistisk, även om man nu kan tror det. Jag har utan tvivel det stökigaste skrivbordet på hela ­Aftonbladet. Så det så.

Hej då, slit och släng!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenMin kompis farfar var 90 när han dog. Det var hjärtat. En dag gav det bara upp. Han var en välklädd man, alltid ­rakad och vattenkammad. Doften av Old spice hängde fortfarande kvar när de skulle ­tömma hans hem. Det var en tvåa.

Han hade inte särskilt många prylar. Porträtt av barn och barnbarn stod inramade i bokhyllan på ­virkade små dukar och några tavlor på fartyg hängde på väggen. Katten strök dem längs benen. Min kompis fick väl ta hand om Gösta nu. Ett tag i alla fall, tills de hittat ett nytt hem åt honom.

I garderoben var det prydligt. Här hängde skjortorna och byxorna för sig. Skorna stod välputsade på golvet. Flera av kavajerna såg helt nya ut. Att de ­faktiskt var inköpta på 40-talet var svårt att se. Små, små stygn i fodret, det var allt.

Men sådan var han. Köpa nytt när han redan hade skulle aldrig falla honom in. ­’’Vulgärt’’, kallade han köp­samhället. Han vårdade sina kläder, hängde ut dem på vädring och gick till skräddaren när han själv inte kunde laga. Rätt sorts kvalitet skulle det vara. Han var stolt över den ärvda blazern, den hans pappa ­hade köpt för träget ihopsparade pengar.

Nu skulle allt bort, ner i svarta plastsäckar och sen till insamlingen. Sorgen kom över min kompis när hon tänkte på alla oaktsamma som nu skulle bära hans kläder. Hur plaggen som i ett helt liv sköts om med öm hand snabbt skulle nötas ned i avsaknad av ­farfaderns vård.

Hon behöll blazern och ett par skor.

I veckans tidning kan ni läsa om den växande slow fashion-rörelsen. I stället för att shoppa en massa nya kläder som vi sedan snabbt sliter ut och slänger ska vi vårda de få plagg vi köper. Vi ska välja med omsorg, efter kvalitet och efter vad som är bäst för miljön. Slow fashion är ett nytt begrepp inom klädindustrin men det är absolut ingen ny företeelse. Min kompis farfar var ­supermodern utan att veta om det. Han var slow fashion innan vi andra ens ­hade formulerat tanken.

Sida 2 av 63
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB