Inlägg av Söndagsredaktionen

Gammelfaster gav mig sin magi

av Söndagsredaktionen

Christina_Nordh_m_namnMin gammelfaster, Fastr’Anna, visste när det var kört. Då drömde hon. Inte om den som skulle dö, utan om en man i grannskapet.

Det var helt obegripligt – och hon vägrade berätta vem mannen i drömmen var.

”Han har aldrig gjort något ont”, sa hon bara.

Det här fick vi höra, vi tio kusiner som tillbringade magiska sommarveckor i Paradiset, år efter år.

Vårt paradis låg i Gästrikland och hade varit en gammal bondgård när mormor Ebba och Anna flyttade in 1960. Huset var förstås rött med vita knutar och hette Myre. Då var det omgivet av åkrar, i dag suger en tallplantering åt sig det mesta av ljuset.

Jag minns besök tidigt på sommaren när vi cyklade från bassängbadet i Kungsgården och kom till nedförsbacken som var kantad av väggar med syrén – åh, det djupa andetaget av doften som man drog in och höll … tills man till slut tvingades kippa efter andan. Jag minns ett evigt kånkande av hinkar med kallvatten hela vägen från brunnen in i köket, innan mormor satte in rinnande vatten. Jag minns en sommar när jag skulle hämta havre åt kaninerna och en mus klättrade upp för mitt ben – innanför de utsvängda jeansen. (Jag blev hysterisk, lindrigt uttryckt.) Jag minns en annan sommar när mormor och jag jagade över åkrarna efter en förrymd ponny – jag med ett ben i gips och stödd på kryckor och mormor med sitt fladdrande förkläde. Undra på att hästkraken fick förnyade krafter. Jag glömmer heller inte sommaren jag till slut hade övertalats att hoppa i Storsjön – mot två Storstrut i belöning – och en snok då passade på att stryka sig mot min mage i
hela sin längd.

Men framför allt minns jag morgnarna med min gammelfaster. Tidigt, tidigt – ofta in­nan klockan i salen slog sex – spred sig doften av kokkaffe i huset. På verandan satt hon i det spröda ljuset och drack kaffe på bit. Ofta med en virkning som var halvfärdig.

Yrvaken och med bara fötter i de alldeles för stora gummistövlarna följde jag med till hennes hemliga ställen i skogen bortom åkern. Där fanns det alltid mogna vildhallon.

Det var i Myre vi lärde oss att spela poker, ettörespoker. Det var mostrar, morbröder, kusiner – men framför allt Fastr’Anna. Hon var listig och hade ofta turen med sig. Men ibland gick det inte. Tålmodigt bytte hon kort efter kort. Till slut tog hon fram sitt hemliga vapen: trollkorset.

Det såg inte mycket ut för världen, hon viftade till lite med ena handen, som för att schasa iväg en fluga. Men när man tittade noga så visst ritade hon ett snabbt kors på bordet?

Efter det vände det i princip alltid. Min gammelfaster vann och kunde raka åt sig den begärliga högen med kopparmynt och enstaka silverpenningar. Kvar satt vi och svor lite tyst för oss själva. När vi försökte rita egna trollkors fungerade det aldrig.

Barndomens paradis är sålt sedan flera år tillbaka.

Ibland blir längtan efter friheten, stillheten och dofterna lite för stora. Då drömmer jag om ett eget paradis. Det är alltid rött med vita knutar och ligger inte nödvändigtvis vid någon sjö.

Där vill jag ha en Fastr’Anna som visar mig sina hemliga bärställen och ger mig lite mer magi, ritar några fler trollkors.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag… 

… se allt i svartvitt – som Casablanca till exempel.

2. Jag dansar om … 

… musiken är från mitt 70- och 80-tal.

3. Det skulle aldrig hända att jag … 

… sjunger offentligt.

4. Jag önskar att jag hade skrivit … 

Hundra år av ensamhet – man vill aldrig att den ska ta slut.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… att frossa i ost & vin.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh Ålder: 56. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm. Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

Vi har alla lite adhd

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenLite adhd hit eller dit spelar väl ingen roll? Eller? Jag har fått höra att jag har adhd ett antal gånger. Jag har själv diagnoserat andra med ­adhd. Det är ett uttryck som jag och mina vänner ibland kör med när vi tycker att någon av oss är sprallig och rastlös. Eller när någon har svårt att koncentrera sig. Eller när någon inte klarar av höga ljud och kontorslandskap. Eller inte pallar att stå i en trång, stökig bar klockan elva på kvällen. Eller när någon dagdrömmer sig bort då och då. Eller när någon nördar in på något en hel helg, kanske stänger in sig och lyssnar på gammal dammig jazz en hel söndag.

Kort sagt: När vi är som vi är lite till kvinns. Eller mans. Då har vi adhd.

Men vem mår egentligen bra av att arbeta i ett stökigt kontorslandskap? Vem behöver inte stänga av omvärlden någongång och lyssna på musik? Vem, som är över 40, tycker det är kul att trängas i en knuffig bar?

”Sanningen är att alla befinner sig på en ”adhd-skala” och har mer eller mindre av dessa drag” säger Anders Hansen, författare till boken Fördel adhd i veckans Söndag.

Det är okej. Vi fungerar och mår bra. Det är hanterbart och ibland är det just de sidorna som är vår charm.

Men det finns faktiskt de som har det mer. Jag tänker på vänner som i vuxen ålder har fått en riktig diagnos, ställd av en läkare och inte av oss andra, och då känt att alla bitar faller på plats. De som blev avfärdade som bråkstakar när de var yngre. De som inte klarade av skolarbetet lika bra som oss andra och halkade efter. De som var barn när bokstavskombinationen adhd antogs vara en felstavning. De som alltid hade en inre kamp med sig själva. Det var varken lätt för dem själva eller för föräldrarna. Ingen förstod. Men nu ska vi prata om det. Vi ska bli bättre på att förstå. Vi ska lära oss. Så att våra barn och barnbarn får den hjälp de behöver. Så att föräldrar får den hjälp och förståelse de behöver. Så att alla vågar söka just den hjälpen med stolhet, inte i skam. För adhd kan vara en fördel. Ja, en superkraft!

”Människor med adhd får fler infall och har också förmågan att göra något av dem. Forskningen visar att de överlag presterar bättre än andra på kreativa tester,” säger  ­psykiatern Anders Hansen.

Läs om adhd och dess fördelar på sidorna 44–48.

Det sokratiska sättet att tänka är obekvämt

av Söndagsredaktionen

25s04-niclasvent-274-blogg1961 bevakade den politiska teoretikern Hannah Arendt rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Eichmann var nazitysk tjänsteman, en av de högst ansvariga för förintelsen, den mest storskaliga manifestationen av ondska mänskligheten någonsin gjort sig skyldig till.

Men Arendt såg hos Eichmann inte en ondskefull agenda, inga djupare avsikter och intentioner. Eichmann var visserligen nazist och anti-semit, men inte främst en övertygad fanatiker eller ett psykopatiskt monster.

Snarare utmärktes han för Arendt av sin oförmåga att tänka.

Han försvarade sig på byråkratiska, uttryckte sig i klichéer och återanvända standardfraser.

Han kunde inte resonera med sig själv, och hade överlåtit den moraliska auktoriteten i sitt liv till partiet, systemet, führern. Det var hans tanklöshet som gjorde hans sömlösa symbios med den nazistiska idévärlden möjlig.

Frasen som Arendt myntade för att beskriva det som gjorde förintelsen möjlig: ”ondskans banalitet”.

Den grekiske filosofen Sokrates var Eichmanns motsats i alla avseenden utom ett: också han åtalades och avrättades, 2 361 år tidigare. Under sin rättegång ska han ha sagt: ”Det icke rannsakade livet är inte värt att leva”.

Sokrates förespråkade precis det Eichmann inte klarade: att kritiskt undersöka sig själv och sin tankevärld, oupphörligen och utan nåd.

Vilka föreställningar har du? Vad ligger egentligen till grund för dem? Stämmer verkligen det du tror att du vet? Går dina uppfattningar ihop?

Det sokratiska sättet att tänka är obekvämt.

Det vi mest grundmurat tror är sant hör ofta ihop med vilka vi tror att vi är: Vilket kön vi har och vad det betyder, vad vi anser vara fult eller vackert, hur man uppför sig, klär sig, sociala normer och klichéer. Vem som hör till, och vem som inte gör det.

Men det är genom att kritiskt syna alla tänkbara förutfattade meningar hos sig själv som man blir en bättre människa och gör världen bättre.

För det här är viktigt: Att verkligen tänka gör man i avskildhet, men det är ingenting för eremiten på sitt berg. För både Arendt och Sokrates handlar tänkande om att förhålla sig till den värld vi delar med varandra. Att se sig själv i andras människors situation. Medmänsklighet.

Historien är full av uppenbara självmotsägelser som inte hade överlevt en ärlig, sokratisk granskning.

USA:s grundlagsfäder stod upp för friheten mot brittiskt förtryck, och satte på pränt den odödliga sentensen att ”alla människor är skapade lika”.

Men många av dem var själva slavägare och såg som självklart att kvinnor inte fick rösta.

Winston Churchill stod upp mot nazismen och såg framför sig hur världen genom Storbritanniens seger, med hans poetiska språkdräkt, skulle ”gå framåt mot vidsträckta, solbelysta högländer”.

Samtidigt var han vildsint motståndare till det brittiska imperiets avveckling. Den frihet han såg som naturlig för danskar och holländare, var otänkbar för indier och kenyaner.

I backspegeln är dessa självmotsägelser omöjliga att missa – men de var knappast självklara då.

Vilket för oss till den intressanta frågan: Vilka är våra gemensamma blinda fläckar i dag?

Det tål att tänkas på.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… ge mig en kram.

2. Det äckligaste jag vet är … 

… spyor, fekalier, det vanliga.

3. Världen vore bra mycket vackrare om … 

… alla på riktigt hade mänskliga rättigheter.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är  …

… ”nej”, just nu. Men det är ändå ganska mycket ett litet barn inte får göra.

5. Jag rodnar när … 

… det är för mycket fokus på mig.

 

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 35. Familj: Son och sambo. Bor: Hägersten. Gör: Reporter och redaktör på Aftonbladet.

Skavande dofter charmar mig

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDate gick att köpa på Domus skönhetsavdelning i Norrtälje. Förpackningarna stod i färgkoordinerad rad och det fanns alltid några öppnade som det stod ”Prova!” på. Vi gick dit på håltimmen och sprayade på oss. Min favorit var den milt beigeaprikosa med en bild på en blond tjej; långt lockigt hår, snedbena och scarf runt halsen. Suzanne hette doften eller om det var hon på bilden. När vi ändå stod där och gratissprayade kunde vi lika bra testa alla varianter. Vi gick därifrån som små ångdrypande doftmoln.

Människor i kassakön måste ha ryggat tillbaka när vi gick förbi, fått migrän- och astmaattacker eller rakt av svimmat av den höga tonårsparfymhalten i luften.

Vi hade fyra sorters date på kroppen, Jane Hellen-schampo i håret och saltlakritsdoftande Shake-bubbelgum i munnen. Om den sensationella doftmixen hade gått att koka ner till en parfym i dag skulle den förmodligen ha fått heta Death by teenager – och jag hade älskat den. Fullkomligt.

Det finns en charm med dofter som skaver. Som är för mycket.  Som doften av bensin. Eller tjära. Eller som källaren i huset när jag först flyttade till Stockholm. Och stall. Varma hästar. Uppspolad soltorkad tång på klipporna i skärgården. Jag skulle varken vilja parfymera mig med ”nyvässad blyertspenna” eller ”simbassäng” som också tillhör favoritdofterna och än så länge går de heller inte att köpa på flaska. Men de klassiska blommiga, fruktiga och kryddiga dofterna har fått maka lite på sig.

När jag var i Berlin i våras fick jag dofta på parfymer som påminde om bilgarage och brända däck. Aviga dofter är en trend på hyllan men än så länge vill de flesta av oss fortfarande lukta sött eller fräscht. På sidorna 74–75 (i nummer 44)  kan du hitta vinterns parfymnyheter. Jag faller, inte så oväntat, pladask för beskrivningen av danska parfymhuset Zarcoperfumes nya som ska dofta salt hud, drivved och havtorn.

Jag har klivit in i ’skitsamma-åldern’

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_bloggVi är knappt 70 000 kvinnor som är 50 år gamla i Sverige just nu. Själv klev jag in i åldern som lite föraktfullt kallas ”övre medelåldern” och likställs med en tid i livet då många sjukdomar gör entré, för några veckor sedan.

Den som läser på om att vara kvinna och 50 år får snabbt klart för sig att det här inte är någon bra period. Det är elände, elände och återigen elände. Vi blir tjockare om magen, vi kan inte sova på grund av nattsvettningar och vi har noll ork och ingen lust.

Här och var dyker det dock också upp guldkorn som beskriver denna ålder som en tid av acceptans. Och nu börjar det brännas.

Jag och mina kompisar har många gånger kommit in på vad det innebär att bli äldre. Ibland avhandlas vardagliga irritationsmoment som gråa strån som är svåra att täcka över, glasögon som måste hänga långt ned på nästippen när ögonbryn ska plockas eller hur smak är kopplat till ålder, vilket blir tydligt när man googlar ”klänningar” och får upp tygstycken så små att de borde ha kategoriserats som linnen. Självklart även stora, svåra ämnen som åldrande föräldrar, barn som ska kunna flytta hemifrån eller krämpor som hotar.

Men i samtalen är vi också rörande överens om att 50-årsåldern för mycket gott med sig.
Inte minst inombords.

Många av oss får mer egen tid och upplever samtidigt att det blir lättare att överse med sina egna misstag, fel och brister i stället för att som tidigare alltid vara sin egen hårdaste domare.

Det är så klart inte en förändring som anländer som ett paket till 50-års kalaset utan det är mer en känsla som växt sig starkare för varje tårtljus som kommit till. En inre styrka som jag har börjat kalla ”skitsamma-åldern”.

Kanske låter det som att jag har gett upp och inte bryr mig om någonting längre. Men så är det inte alls. Det jag pratar om är den säkerhet som jag och många kvinnor med mig känner i denna ålder och som gör livet så mycket lättare att leva. Vi måste inte vara till lags. Vi kan rycka på axlarna åt att någon sågade den egna idén på mötet eller att det saknas mjölk i kylen. Ingen dör väl för det, liksom.

Självklart dömer jag mig själv fortfarande, jag är ju människa. Men inte alls på samma sätt.

I dag är det mer:

Blev det fel? Inte roligt, men skitsamma – det går att rätta till.

Ingen löprunda? Skitsamma – det får bli någon annan dag.

Kanske är det så enkelt som att det är tiden som passerat som förklarar
detta nya lugn? Jag vet inte.

Faktum är i alla fall att många i 50-års åldern har hunnit få både en och två smällar av livet och kanske till och med upplevt det allra värsta med olyckor, svåra sjukdomar och förluster. Det ger så klart perspektiv och gör det lättare att vifta bort orosmoln som att någon ogillar mig eller att jag har fått en fläck på kavajslaget.

Kanske är det något helt annat som ligger bakom. Som sagt, jag vet inte.

Tycker du jag är helt ute och cyklar i mina funderingar?

Skitsamma – nästa vecka skriver någon annan.

 

Veckans krönikör: 
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 50 år. Yrke: Just nu biträdande debattredaktör, vanligtvis politikreporter på Aftonbladet. Familj: Man, två söner. Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Myternas grepp är svåra att bli av med

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDen som sa’t han va’t. Mamma tog det där gamla uttrycket lite längre. Drog det närmre avgrunden.

Jag pekade på farbrorn i tv-rutan: Haha, vilken stor näsa han har! Förmaningen kom snabbt och på det mest effektiva sättet som finns: ”Om du skrattar och säger så där kommer du att få en minst lika stor näsa när du blir stor”. En myt var född. Den var sann ett tag. Jag hann sprida den och varnade med viktig min på dagis. Sedan sprack den.

Ändå återvänder tanken fortfarande flera gånger i veckan. Det kan vara på tunnelbanan. En person sätter sig bredvid mig. Kanske hen luktar illa. I sekunden som jag uppfattar det blixtrar tanken förbi: Snart är det väl jag som sitter här och stinker.

En släkting till min barndomsmyt är ”dålig karma”. Den är vuxnare i sin hållning men inte så mycket mindre naiv. Så här fungerar den: Om man gör något dumt, som att låtsas som att man inte ser att servitrisen har glömt att ta betalt för två glas vin när man får notan, då hämnas livet på en. Du har lyckats dra på dig dålig karma. Så när du står där med trasiga papperskassar en regnig dag efter jobbet och allt som du har handlat faller ut på marken beror det på att du duckade två glas vin förra helgen. What goes around comes around. Jag har träffat några som bär den myten som en bättre kappa. Ändå vet ju de och jag och alla andra att det inte stämmer. Det finns riktigt elaka skurkar om aldrig någonsin har stått med trasiga kassar i ösregn eller ens behövt fixa ett akutstopp i avloppet. Trots att de knappast ägnar en tanke åt livets orättvisor, ger till behövande eller städar upp efter sig i tvättstugan slipper de saker som för tidigt håravfall och soppatorsk på julafton.

För bara några år sedan fick jag reda på att det inte alls är farligt att bada direkt efter att man har ätit. Någon på jobbet sa det. Jag var tvungen att googla. Hon hade rätt. Man får inte kramp och drunknar bara för att man äter ett lass med kanelgifflar innan man hoppar i sjön. Men än är vanan stark. Det känns helt enkelt inte bra att simma ut när picknicken precis har landat i magen.

I den här veckans Söndag har vi listat myter om mat. Blir barn verkligen höga på socker och är lightläsk cancerframkallande?

Svaren hittar du på sidorna 62–65.

Frågan är hur mycket vi faktiskt ändrar på våra vanor när nya rön dyker upp. Hur seglivade är egentligen myterna och varför lever en del av dem kvar trots vetenskapliga bevis?

Hellre en tv-serie än för mycket verklighet

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_blogg”Har du sett någon bra tv-serie?”

Förut fick jag, i egenskap av mitt så kallade yrke, svara på andra frågor om populärkultur. Bara för att nämna tre glada och gamla exempel från förr: Har du läst en bra bok? Har du lyssnat på en bra skiva? Har du sett en bra film på bio? Men i vår tids tv-bulimi tynar de bort.

Att tv är den nya popmusiken är en gammal sanning. Så gammal att den snart måste formuleras om och ersättas av något annat.

Men till dess – att vara medelklass och runt 40 i dag innebär att konsumera dramaserier, att gapa stort och svälja groteska mängder tv.

Gärna en hel säsong på en helg. Eller en dag. Eller en kväll.

Allt går givetvis att fultanka gratis. Men tack vare alla strömmade och legitima tjänster därute – och den våldsamma konkurrensen dem emellan – är tillgängligheten och utbudet perverst.

För vissa av oss kan det vara svårt att föreställa sig hur världen såg ut innan Netflix.

Köpte man tv-serier på dvd? Gick man till en affär och hämtade lådorna? Är du full?

Och finns det något mer frustrerande än att behöva vänta en vecka – en hel vecka som Gud glömde – på nästa avsnitt?

Ja, det händer fortfarande. Men vad är det för ett hemskt påhitt? DDR?

Varje gång det händer känns etikettsbrottet lika 2017 som vänstertrafik och solidaritet. Om det finns folkrörelser som vill stoppa nya shoppinggallerior vid Sveriges löjligaste korsning Stureplan borde det rimligen existera minst en Facebook-grupp som vill förbjuda ett avsnitt per vecka-djävulskapet.

Då kan man åtminstone sitta och trycka på gilla-knappar och ilsket välja olika emojis i sju dygn.

I en hyperindividuell tid borde tv-serier vara lägerelden som alla välbemedlade jobblinjeslavar saknar, något som förenar och bygger en gemensam identitet och får oss att sjunga kumbaya i grupp.

Fel igen.

Få lyckas upptäcka samma serier samtidigt. Och ännu färre har i så fall, som du, hunnit se det allra senaste avsnittet.

Alla känner någon som gått bakom ryggen på sin partner och rävtittat några avsnitt i förväg av en serie som hen hade svurit att de skulle se tillsammans. Konsekvenserna av den skamliga skärmotroheten kan bli förödande. Folk har skilt sig för mindre.

Och att mitt under rådande krig, det vill säga när nya säsongen av Game of thrones visas, komma in på jobbet måndag morgon och börja prata högt om Nattkungens nya superdrake är att tigga om att bli verbalt halshuggen. Spoilers
betraktas som landsförräderi.

Nu verkar det kanske som om jag tycker att det var bättre förr. Absolut inte.

Jag gillar att dramaserier i dag fyller ungefär samma funktion som lådvin. Fördelarna är flera.

Dels kan man hälla i sig hur mycket strömmad tv som helst, utan att bli bakis eller köra onykter.

Och dels slipper man tänka på resten av världen. Att USA styrs av en mental babian, det aktuella folkmordet i Myanmar, att ett höger­extremt parti i Tyskland  – det är ok att skrika högt här – hyllar nazisternas tappra kämpaglöd under andra världskriget offentligt, att isarna smälter och Nordkorea har kärnvapen, till exempel.

Hellre ett avsnitt av Ozarks till än för mycket verklighet, tack. Hellre leva i en förljugen och ansvarslös bubbla än illa fäkta.

Har förresten nya säsongen av Stranger things börjat? Då loggar jag genast ut härifrån.

Snorungarna ser ju så gulliga ut i sina förbannade Ghostbustersoveraller.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är… 

… ostbågar.

2. Jag får en sötchock när jag… 

… ser en trött uggla.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …

… alldeles för lite, tyvärr.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …

Still in love with you med Thin Lizzy.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.

Ålder: 41.

Yrke: Rockjournalist.

Bor: Lägenhet, Stockholm.

Familj: Mor, far, storebror, sambo.

Från hårklipp till Söndagsreportage

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenIbland får jag frågan: Hur det går till?  Hur kommer ni på vad som ska vara i Söndag – hur blir alla artiklar och reportage till? Mitt svar: Alla vi på redaktionen är nyfikna och gillar att kläcka idéer. Tillsammans gör vi innehållet i Söndag. Men vi är inte ensamma: Våra flitiga och påhittiga frilansare – de som inte sitter här med oss utan är egna företagare – mejlar roliga och spännande idéer vecka efter vecka.

Och ibland kommer reportageidéerna och berättelserna till en när man minst anar det. Historierna som ni läsare berättar. Historierna våra vänner berättar. Historierna som en taxichaufför berättar när vi är på väg hem en kväll. Historierna som finns hos var och en av oss. Stora som små.

Som i somras. Jag satt hos min frisör, min grå utväxt skulle få samma färg som resten av håret.

Jag undrade hur det hade gått med magvärken: Har de hittat vad det beror på?

Jag har gått hos min frisör i evigheter så vi känner till varandras magåkommor. Ja, vem tusan har inte en magåkomma nu för tiden? Sist vi sågs hade hon varit på sjukhus. Smärtorna hade varit så starka att hon knappt kunde stå upp. Inte sova heller. De hade varit outhärd­liga. Men ingen visste vad det berodde på. Var det IBS som läkarna tidigare hade misstänkt? Nu hade de gjort flera undersökningar men fortfarande kunde man inte hitta något fel.

– Men vet du vad? Jag har inte ont längre, sa hon.

Hon hade bivit tipsad av en kollega om att gå till en naprapat som utförde något som heter bindvävsmassage, och efter ett antal behandlingar var smärtan borta.

– Om jag bara hade kommit på det här tidigare, sa hon.

Och nu några månader senare och ytterligare ett par färgningar av grått hår har vi ett
reportage om ta da: Bindvävsmassage!

I veckans tidning kan ni läsa om metoden och om Theresia Köhlin, 59, som länge hade ont i ryggen innan hon, liksom min frisör, blev botad från värken.

– Det här skulle kunna hjälpa många ur en långvarig smärtproblematik, säger naprapaten Sandra Jonasson Helms i reportaget.

Berätta historierna så de lever vidare

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacEn vanlig tanke efter en närståendes död är – efter chocken, den förlamande sorgen och den bottenlösa saknaden – ”varför ställde jag inte fler frågor?”

I detta är jag inget undantag. Min far dog i maj innan jag hann ställa alla de där frågorna om barndomen i Jugoslavien, hur det var att komma till Sverige, eller vad 14-timmars arbetsdagar egentligen gjorde med hans psyke.

Jag antar att vi klamrar oss fast vid fakta som ett sätt att hålla kvar de bortgångna i våra liv.

Men jag behöver egentligen inte veta exakt vilket datum pappa började jobba som diskare på hotell Eggers i Göteborg, eller sörja att han inte efterlämnar några dagböcker.

För farsan var en verbal virtuos, en riktig historieberättare. Vissa historier hörde jag kanske tjugo gånger, andra bara en. Några fick bara jag höra, andra, som mina syskon berättar, har jag aldrig hört. Lägg till släkten på Balkan och i Amerika så har vi anekdoter som räcker under hela vår livstid, om vi bara delar dem med varandra.

Pappas repertoar var bred, från djurvallningen som barn i Jugoslavien via fackliga bråk på slakterierna i Göteborg till kvinno- och dryckes­historier. Jag tänker dela med mig av tre, som jag minns dem.

För allas trevnad har jag valt bort de mest barnförbjudna, men de är ändå mycket i pappas galghumoristiska sparka uppåt-­anda.

1: Vid andra världskrigets slut var pappa fyra år när han, tillsammans med äldre barn, hittade en död tysk soldat i skogen. Någon tog en pinne och drog ner byxorna på soldaten. ”Det var första gången jag såg en död människa, och första gången jag såg könshår”.

2: När pappa dejtade mamma i Göteborg på 1960-talet stod hyresvärden och blängde bak gardinen. ”Det ränner utlänningar hos henne, sa han, en med mustasch och en utan, men de var ju jag båda två, innan och efter att jag rakat av mig mustaschen”.

3: Pappa och andra invandrade kollegor fick ledigt från slakteriet i Göteborg för svenskundervisning, vilket väckte ont blod hos de pursvenska medarbetarna. En gång frågade en av dem syrligt vad de lärt sig i skolan i dag. ”Jag har lärt mig att det inte heter gå åt helvete, utan dra åt helvete”, svarade pappa.

Mina syskon skulle säkert berätta de här historierna lite annorlunda, men de är vårt arv.

Så ställ gärna frågor till era nära och kära medan de lever, men berätta också historier ur era egna liv. För historierna lever vidare.

 

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min bild av paradiset är … 

… få människor och många djur som lever i någorlunda harmoni.

2. På Instagram gillar jag alltid … 

… bilder på djur, och vad mina närmaste än lägger upp, undantaget bilder på kötträtter (en liten tandlös protest).

3. Jag ska aldrig
glömma …

… vilka prepositioner som styr ackusativ respektive dativ i tyska språket, det är stadigt inpräntat.

 

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 42.

Bor: I Hägersten.

Gör: Redigerar och skriver.

 

Spring så länge du kan

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenHon står i tågöppningen. Bräcklig och liten är hon men hon håller hårt i rullatorn. Starka händer, knogar som är röda under den tunna huden.

Hon kan inte ta sig ur tunnelbanan. Ett glapp mellan tåget och perrongen stoppar henne från att ta steget. Vi ser henne där, jag och mina kollegor, när vi själva ska ta tåget till en konferens. Vi hoppar på utan att tänka på hur vi gör det. För oss finns inga hinder. Vår reporter Johan kliver fram och ger henne sin arm. ”Jag håller dig”, säger han. På hennes andra sida sluter ytterligare en man upp och hjälper till. Vi ser hur hon darrar, tvekar. Ska hon våga lita på att de här två männen är tillräckligt starka? Att de håller henne över det ödesdigra glappet. Ett litet, litet glapp men en stor barriär för en person som är rörelsehindrad. För en som
inte kan gå utan hjälpmedel. Till slut kommer hon av. I sakta mak går hon som i stormens öga, omrusad av otåliga, stressade tågresenärer.

Under vår färd pratar vi om henne. Någon undrar om hon inte borde ha fått färdtjänst. En annan utbrister: ”Vilken kamp” och ”Vilken tid det måste ta att bara ta sig från ruta ett till ruta två”. Jag tänker: Hur svårt kan det vara att bygga så att glappet mellan tåget och perrongen försvinner? Så att alla kan åka kommunalt. Då säger Jenny: Tänk när vi själva blir så gamla.  Eller om man råkar ut för en olycka och inte längre kan gå.

Vi blir tysta.

När vi stiger av och går mot vår destination ser vi folk jogga längst Södermälarstrand. Det ser skönt ut. Höstsolen skiner och luften är klar. Jag tänker att jag ska dra på mig joggingskorna senare när jag kommer hem. Jag ska springa så långt jag orkar, känna hur kroppen bär mig över stigar och uppförsbackar. Insupa dofterna av fuktig jord och
äppelträdgårdar. Känna styrkan. För att jag kan. För att jag är fri. Än så länge.

I veckans Söndag har vi träffat idrottstjärnan Sanna Kallur. Hela hennes liv har handlat om att springa. Hur blir det då när hon inte längre kan? När skadorna är så smärtsamma att hon knappt kan gå?

”Jag har varit ledsen. Det är sorgligt att inte kunna göra det man älskar. Jag har också fått helt annan känsla för människor som lever med kronisk smärta”, säger hon.

Sida 2 av 68
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB