Arkiv för kategori Krönikor

- Sida 1 av 24

Mina nattliga ­äventyr på nätet

av Söndagsredaktionen


Olivia Svenson, Olivia Svensson
Jag fick barn i maj 2013 och sedan dess har jag vaknat en eller flera gånger varje­ natt.

Även om det inte alltid är min son som väcker mig är kroppen så van vid att plötsligt behöva vara beredd att den numera ställer sin egen väckarklocka. Förmodligen för att jävlas, som allt annat ens biologiska system pysslar med nu i snartfyrtioårsåldern:

RIIIIIING! HALLÅ DÄR SLÖFOCK! INTE SKA DU VÄL LIGGA DÄR OCH HA DET LUGNT OCH SKÖNT?

Ibland händer det att jag somnar om nästan direkt. Men oftast ägnar jag mig i stället åt en rejäl omgång av något jag vill kalla för faktasafari.

Det går till så här: med lätt grusiga ögon fiskar jag upp mobilen från något obskyrt hörn av madrassen och beordrar den ut på internet. Väl där googlar jag något, som sen för mig vidare till en ny sökning, som sen för mig vidare till något helt annat. Det kan i princip bli hur spännande som helst, man vet nämligen aldrig vad man ska hitta på vägen eller var resan kommer att sluta. I Nepal? I en tv-serie som fortfarande sänds efter trettio år? I New Yorks avloppssystem?


Viktigast är att man väljer
sin förstasökning med omsorg eftersom det är den som ska leda en vidare till andra guldkorn.

Ni ska här exklusivt få några väl beprövade safari-inledningar som är garanterade att föra er vidare till nya kunskapshorisonter (översätt gärna till engelska för maximal upplevelse):

  •  Oljeplattformar
  •  Världens största hangarfartyg
  •  Länder som gränsar till Ryssland
  • Domedagssekter
  •  Fiskar som lever i riktigt djupa vatten
  •  Kändisbarnen med de roligaste namnen
  •  Världens farligaste vulkaner
  •  Synestesi

Skönt är att tekniken gjort under för den ­nattnyfikne. Att ha en liten mobil i handen är betydligt mer praktiskt än att ha famnen full av uppslagsböcker. Inte behöver man tända lampan och störa övriga familjemedlemmar heller.


En stor fördel är
också att man vaknar på morgonen med känslan av att veta lite mer än alla andra.

Däremot måste man iaktta stor försiktighet. Informationen man tillskansar sig under dygnets mörkaste och mest ensamma timmar kan vara svår att skaka av sig. Därför: googla aldrig ouppklarade mord, äckliga ­fobier eller gamla expartners om klockan är efter två på natten och före sex på ­morgonen.

Eller googla inte över­huvudtaget – att sova är ­alltid att föredra. Jag och mitt inbyggda alarm är dock redan förlorade. I natt inleder vi med utrotnings­hotade djur.

Veckans krönikör:
Namn: Olivia Svenson. Ålder: 38. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist på Aftonbladet. Familj: Sambo och son.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Varför ser jag inte dina kakbilder?

av Söndagsredaktionen

VirtanenNä, något känns snett.

Jag vet inte hur det är med dig men jag får ofta känslan av att Facebook döljer saker för mig. Vissa vänner ser jag aldrig, andra ser jag ständigt.

På samma vis undrar jag varför vissa kompisar struntar i mig. Varför är mina jättegulliga barnbilder eller mysiga middagar i motljus så totalt ointressanta? När vi sågs förra veckan ville ni ju se på bilder i min telefon!

Nå, detta är inte enbart en känsla. Vad som dyker upp i våra flöden beror på komplicerade algoritmer som baserar sig på våra tidigare intressen, titt och gilla-markeringar.

Men min upplevelse är ändå att Facebook gör ett felaktligt urval. Att jag inte haft tid att titta på Marias FB-sida på ett tag innebär inte att jag slutat intressera mig för Maria. Men plötsligt är Maria närmast osynlig och jag måste aktivt leta reda på vad Maria pysslat med på sistone.

Min känsla är att Facebook gjort en felbedömning – men som sagt, det är bara en känsla och känslor är vanligtvis fel. Känslor får folk att tro att jorden är platt. Kanske är jag inte intresserad av Marias grönsaksland längre. Kanske vet Facebook mer om mig än jag själv, trots att de aldrig lyckas ge mig en annons för en ny diskmaskin förrän jag redan just köpt en ny diskmaskin.

Men jag tror att min känsla stämmer. Facebook har placerat mig i en filterbubbla som inte representerar vad jag verkligen är intresserad av. FB har begränsat mig, förminskat mig. Och jag förstår dem, hur skulle de kunna tjäna pengar om de inte gav mig vad de tror att jag är intresserad av? De gör sitt bästa för att maximera min upplevelse och för att lyckas med det måste verkligheten manipuleras.

Det är viktigt med källkritik. Det borde införas i skolundervisning. Källkritik och etik kring vad man skriver på sociala medier.

Att det kan sitta en tekniker i San Francisco och peta i en algoritm och därmed ändra vilka vänners bakningsbilder jag ser är nu inte det stora problemet med Facebooks inflytande över min digitala verklighet.

Facebook är också världens överlägset största nyhetsförmedlare.

En SD-anhängares flöden är totalt annorlunda mot en Vänsterpartists. Det ena lägret matas med nyheter om invandrare som påstås begå brott, det andra ser bara nyheter om mordbränder mot planerade flyktingboenden – för att spetsa till det.

Det är klart att ingen förstår varandra i den här världen när alla lever i sina
egna filterbubblor med enbart sina likasinnade.

Det verkligt läskiga är att väldigt få människor vet om att det är såhär det går till. Allt som finns är den där vaga känslan av att någonting inte står riktigt rätt till.

Den känslan är en algoritm som ger dig mer och mer av vad du velat ha förr och som inte tar hänsyn till vad du vill bli eller vad du vill upptäcka. Det är reklam för en diskmaskin du redan köpt.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen, 44. Familj: Fru och tre barn. Yrke: Krönikör och programledare. Aktuell: Med pjäsen Vapenvila på Teatern under bron, Hornstull, Stockholm, premiär 19 augusti.

4 tankar:
Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
…undra om han skojar eller om han är allvarlig.

Jag trivs särskilt bra när …
… jag somnat i en hängmatta men då kan man ge sig fanken på att det kommer ett barn och försöker välta den.

Om jag är ledsen vill jag …
… flytta någonstans. Det är verkligen så. Men vart är alltid högst oklart. Så jag blir kvar och tillfreds igen.

Det vackraste ord jag vet är…
… palsternacka för att det har en perfekt kombination av vokaler och konsonanter.

Träna svindyrt eller gratis

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Ska du iväg och träna nu?”, undrade min kollega Ann-Louise härom veckan. ’’Ja, jag ska väl det’’, suckade jag och tog den där tunga väskan som jag släpat med mig hela vägen till jobbet – ja schampoflaskor, träningskläder och gympaskor väger en del – och satte mig på tunnelbanan. Nästan framme vid gymmet smyger den förlamande tröttheten sig på. Och har jag inte lite ont i halsen, tänker jag och sväljer några gånger. Jo minsann. Tänk om det är influensan? Är det verkligen en sådan bra idé att träna i mitt tillstånd (som inte är i närheten av någon förestående influensa, men i tanken är jag redan sängliggande)? Jag går ändå mot gymmet, tvekar vid ingången, sen fortsätter jag bara att gå. Förbi och hemåt.

Men jag hade väldigt goda intentioner den där dagen. Det har jag ofta.

Det var likadant för några dagar sedan. Träningsväskan var återigen packad och medsläpad till jobbet. När arbetsdagen lider mot sitt slut brummar det till i mobilen: ’’Ska vi ta ett glas vin?’’

Jag gör en snabb överslagsräkning: Det är ju underbart väder ute, sommarvärme. Visst borde jag passa på att sitta på en uteservering nu, vem vet när det blir en sån här kväll igen?

Ni gissar rätt, det blev ingen träning denna gång heller.

Nu kanske ni tror att jag aldrig tränar. Det är inte sant. Jag måste träna, min rygg, mina axlar kräver detta – annars får jag ont. Men jag är bra på att ducka. Inte bäst, för jag vet åtminstone en som är hundra gånger värre än jag. Vi kan kalla honom för Gurra. Han är mästare i duckning. Som så många andra stockholmare har Gurra ett medlemskort på en av de största gymkedjorna i stan. För det betalar han runt 5 000 kronor om året, så man kan tycka att han av rent ekonomiska skäl borde gå några gånger i veckan för att det ska vara värt sitt pris.

Det gör han inte.

– Jag borde avsluta det där kortet, jag har haft det i tre år men har bara gått tio gånger, säger han under en lunch.

Vi andra runt bordet skrattar: ’’Är du inte klok? Det betyder ju att du har betalat
1500 kronor för varje träningspass!’’

– Men vi såg ju på Facebook att du
i alla fall tränade i går, säger jag lite förmildrande.

– Äh, jag råkade bara gå förbi
gymmet och checkade in på mobilen, svarar han.

På sidan 28 skriver vi om hur man går sig smal med intervaller. Jag som älskar att promenera gillar enkelheten i detta. Och för alla oss duktiga duckare: Vi kan väl ha som mål att för varje gång vi struntar i gymmet går vi i stället ett pass med intervaller? Eller i alla fall en lång kvällspromenad, kanske med en ljudbok i lurarna?

En måste ju passa på nu när det är skönt ute, vem vet när det blir såna här fina kvällar igen?

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Av de stora planerna blev bara texten kvar

av Söndagsredaktionen

HelenaUtterDet hela började med en notis i tidningen.

Äntligen såg jag min chans att vara­ den goda medmänniska jag ­innerst inne anser mig vara. Det är bara det att den där goda medmänniskan inte så ofta får komma fram. Det är ju det här med jobbet och barnen och huset och bilen. Alla middagar och cykelpunkteringar som måste lagas, alla sopor som ska sorteras. Och så vill man ju dansa lite salsa, det blir man lycklig av, och dricka vin och diskutera böcker som vi skulle ha läst med sina väninnor, det blir man också lycklig av. Och så ska man springa en sväng, om höftskadan bara kunde läka, så man håller sig i trim.

Ja, you get the picture, det är mycket en människa av i dag ska klämma in på sin korta stund på jorden. Men jag försökte faktiskt vara läx­hjälpare i en så kallad utsatt förort, men efter några gånger fick jag lite ont i hjärtat av att mina egna avkommor var ensamma hemma, jag är ju den enda vuxna som bor ihop med dem, och så blev den goda medmänniskan utkonkurrerad av ­supermorsan.

Så här står jag och vet inte riktigt vad jag ska göra med all min teoretiska välvilja. Det håller ju liksom inte att ingå i en stor tyst massa för, det har man ju lärt sig, att det är vi som legitimerar allt elände.

Så den där notisen är goda nyheter för mig. Det ska nämligen byggas ett asylboende ett ­stenkast från där jag bor, alldeles jämte skolan där mitt ena barn går.


Låt mig göra en förklarande inflikning:
Jag bor i en stockholmsförort. Inte en sådan som före­kommer på tv, varken i samband med upplopp eller avancerad skatteplanering. Detta är mer mellanmjölkens land. Eller snarare lite av alla mjölksorter på en gång. Ingen gräddhylla, dock.

Nu tänker jag att här kanske finns en chans att engagera sig i till exempel läxhjälp på lite närmare håll. (Det måste vara bekvämt och praktiskt att vara en god människa!)

Sedan tänker jag inte så mycket mer på det förrän det dyker upp anonyma lappar i brev­lådan där vi uppmanas protestera mot bygg­planerna. Då börjar jag hetsa upp mig och förklarar för mina barn att det är ett jäkla oskick med folk som sprider sina vidriga åsikter i min brevlåda och att INGEN I MIN FAMILJ ska skriva på mot flyktingboendet för vi är av den åsikten att man hjälper folk i kris, bara så att ni vet!

Nu surrar det i mellanmjölkens land, snacket börjar gå, och jag hör på ena barnet och dess vänner att oro sprids i skolan.

Nu kommer ännu en anonym lapp om att det ska hållas ett möte med anledning av det planerade asylboendet.


Jag bestämmer mig
för att gå dit, och om alla där är jättedumma­ ska jag ställa mig upp och säga­ ”hey, hey, hold your horses, det handlar faktiskt om människor som flytt för sina liv, och det är nu vi ska visa att vi också är människor!” Och jag ska säga att det är illa att ni sprider era trångsynta åsikter till barnen som börjar oroa sig, i stället för att ta chansen att inför den uppväxande generationen visa hur vi ska behandla varandra.

Eller – om jag händelsevis inte vågar ställa mig upp och hålla ett brandtal – så ska jag åtminstone ­försynt pipa att jag är av annan åsikt.

Kvällen då mötet hålls ringer en speciell vän, nyfiken på hur allt har ­avlöpt. Det är bara det att när han ringer så väcker han mig. Jag har somnat i soffan och mötet har både hunnit börja och sluta.

Så det som för mig började med en text i tidningen, ja, det ser också ut att sluta så.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter, 46.
Gör: Featureredaktör på Plus, ­Aftonbladet.
Bor: I Stockholm. Familj: Stora E, 16, och Lilla O, 12.

Fyra tankar i mitt huvud:
Jag är oerhört svag för …
… lakrits.
Jag vill bli bättre på …
… franska, finska, åka skidor, dansa, planera, göra matlådor, säga nej, säga ja, kort sagt nästan allt.
Nästa resa går till …
… Barcelona.
Som tidsresenär skulle jag …
… förflytta mig till ­Karelska näset före finska vinterkriget och se hur min ­mammas familj levde. Bara jag hinner tillbaka innan ­ryssen kommer …

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Vi är alla rockstars på vår väg till jobbet

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDu går upp på scenen. Strålkastaren tänds. Nedanför, i publiken, sitter alla du känner. ­Eller ­inte alla kanske, det varierar. Ingen tror att du kan men hahaha, vad fel de har! Det är nu du visar dem, du går fram till micken, du tar ton. Och det är helt ­otroligt! Herregud! Ja, du sjunger så att alla häpnar. Du behärskar alla toner, du sjunger både lågt och högt och vackert och rockigt och argt, eller ja inte på samma gång kanske. Även detta ­varierar lite. Men du får alltid publiken att baxna. Du är ­alltid supersnygg. Du är tuff. Du är innerlig. Du är bäst. Du spelar ­gitarr. Nej,­ ­vänta. Du sitter ju vid pianot. Du kan spela allt. Nej, ­vänta igen! Nu dansar du ju som Beyoncé. Du ÄR Beyoncé: ”Who run the world? Girls!”. Och sen, i slutet av konserten kommer tonartshöjningen. Du tar i lite till, du  svävar, du ­toppar Mount  Everest, din röst är magisk och visst ser du hur ­hänförd publiken är?  En av dina vänner där nere ser nästan ut att vara i chock, och är det inte tårar som rinner ner för hens kind?

Precis då bryts musiken. Rösten tystnar. Mobiltelefonen trudeluttar uppfordrande och du gräver i väskan för att svara. När du sedan tittar upp ser du ­inget annat än likgiltighet. Någon gäspar. Någon fipplar med mobilen. En annan stirrar tomt ut genom fönstret. Förtrollningen är bruten och du är tillbaka i tunnelbanevagnen. Tillbaka i verkligheten. Och snart sitter du åter vid skrivbordet på jobbet som alla andra ­dödliga. Men för ett litet litet tag, medan du hade Adele/Beyoncé/Aretha/Hole/PJ Harvey i lurarna, var du en stjärna!

Och det är faktiskt inte så dumt att få vara rockstar på väg till jobbet. Att tänka sig bort, att tänka sig orädd, att tänka sig musikalisk, att tänka sig genial, att tänka sig snygg är som min egna lilla kbt-terapi mitt i Stockholms absurda rusningstrafik. Det får mig att stå ut i stunden, men det ändrar inte­ på något. Det gör däremot den ”Tänk dig smal”-metod vi skriver om på sidan 28. Med kbt-­terapi kan du nämligen träna hjärnan och få koll på dina matvanor. På riktigt!

Åren går men sprithandeln består…

av Söndagsredaktionen

svante_lidenJag var nere i Puttgarten och tittade på ­kröken för ett tag sen.
Har aldrig sett så mycket sprit i hela mitt liv.
Det var som att komma till Ikea. Fast där handlar det förstås om möbler och husgeråd. Och, i och för sig, snorbilliga vinglas.
Gränshandel har alltid funnits. Smarta och riskvilliga filurer har alltid utnyttjat det faktum att människor känner behov efter något. Oavsett vad. Jag har inget större problem med det bara det inte handlar om knark eller vapen. Där går liksom min gräns.
Folk smugglar bilar, biblar, allt.
Själv smugglade jag och min kompis Don relativt kopiösa mängder sprit en gång i tiden. Vi trafikerade traden Reykjavík–Västmannaöarna. På 1970-talet. Det var visserligen inte smuggling i traditionell bemärkelse. Vi korsade ju inga gränser. Men i alla fall.
Idén fick vi från en av Islands numera mest kända journalister som på den tiden var en oborstad slyngel. Saken var den att stan vi bodde i, Vestmannaeyjakaupstaður, ödelades vid det stora vulkanutbrottet några hundra meter från centrum i januari 1973. Hundratals hus försvann under ­askan och lavan. Däribland huset där Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins, den isländska motsvarigheten till Systembolaget, höll till.
Alkoholkranarna stängdes av. Men folk, som slet som djur för att gräva fram stan och som riskerade livet ute på fiskefälten, ville festa när de för en gångs skull var lediga.

På lördagsdansen på biografen (som hade klarat sig) fanns det visserligen spånken. Men bara till ruggiga ockerpriser.
Den oborstade slyngeln, då en yngling på 18 år, visade hur det skulle gå till. Han och hans kompis kom ut till ön med åtta lådor brännvin i bagaget. De ställde sig utanför dansen. Och efter fem ­minuter var lådorna tömda och de hade tredubblat sitt kapital; pengar fanns det nämligen hur mycket som helst av.
Don och jag hakade på. Vår affärsidé var enkel. Vi skulle bara lägga på 100 procent. Efter omkostnader. Vi blev snabbt enormt framgångsrika. ­Detta var naturligtvis i allra högsta grad olagligt. Polisen slog till en timme efter att vi hade kommit tillbaka till ön. Men då var allt redan borta. Vi åkte fram och tillbaka. I storm och åtminstone vid ett tillfälle i rykande orkan. Vi tjänade hur mycket pengar som helst.
Andra hakade också på. Men en torsdag när vi skulle in till Reykjavik såg vi hur containrarna från Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins lastades av i hamnen.

Vi insåg att det var kört. Men många andra gjorde det inte och när de kom tillbaka till ön hade bolaget redan öppnat. Hela stan såg ut som en parodiversion av midsommar i Rättvik. Till och med poliserna var packade. Kommer ihåg ett par som glatt sjungande raglade fram i regnet på huvudgatan. Hand i hand. Flaskor i uniformsfickorna.
Kollegorna, som överlastade kom tillbaka från Reykjavik åkte på en rejäl smäll. Det isländska bolaget köpte nämligen inte tillbaka något.
När jag åkte hem framåt sommaren tog jag med mig en extra pava isländskt Brennivín. Som jag betalade tull för. Jag har för mig att det gick på en hundring – för 42 år sen.
Och nu ser man människor åka ner till Tyskland och trycka in lastpallar med pilsner, vin och sprit i sina hyrda skåpbilar och släp.
Det handlas i rent industriell skala på ställen som Bordershop i Puttgarten – ett ställe där ingen någonsin tidigare stannade längre än vad det tog att ta sig ombord på färjan.
Vad jag vill säga med det här?
Inte mycket. Mer än att världen är i ständig förändring och det kanske är i de små detaljerna man ser nån slags häpnadsväckande helhet.

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén, 63.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska i Uppsala. Vuxna sönerna Magnus och Einar.

4x tankar i mitt huvud…
Jag skulle kunna begå brott om …
… någon jävlas med min familj.

Jag trivs särskilt bra när …
… jag sitter i kajaken en midsommarnatt.

Om jag är ledsen vill jag …
… bli tröstad av Maria.

Det vackraste ord jag vet är …
… ”ömsinthet” för att … det bara är det.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Hunden väljer dig!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenHan är gammal, nästan 90 år, och livet har inte varit­ lätt mot honom alla gånger. Inte heller han har ­varit lätt. Det här med beröm och uppmuntran är inte hans starka sida. Ofta uttrycker han sin uppskattning lite omvänt: ”Det här var ju inte fy skam”, säger han när han tycker att maten är jättegod, och i stället för att säga­ ”vad fint du har dukat!” säger han: ”nu har du allt gjort dig till”. Men det där vet min kompis. Den gamle mannen är ju hennes pappa och hon vet hur man översätter hans ord till vad de egentligen betyder.

Han är ensam nu, pappan. Änkling. Och han vill inte gärna besvära sin dotter, men låter sig övertalas när det bjuds på söndagsmiddag. Han är fåordig, svarar ”inte illa”, när man frågar hur han mår. Det får räcka så. Senare när det blir kaffe i soffan, kisar han upp på vägguret: ”jaha, det är väl dags att gå hem nu, innan det blir mörkt”.

Det blir ingen kram när han går. Närhet ligger inte för ­honom.

Så en dag i februari skaffar min kompis en hund. En liten blandraskille, en yvig och glad en, inte väldigt mycket större än en katt. ”Jasså, vad ska det va bra för”, säger den gamla mannen när hon ringer och berättar.

Men så blir det söndag igen och den gamle mannen står åter i dörröppningen hos min kompis, och den här gången är det även en liten valp som välkomnar honom. ”Du var inte mycket till hund”, säger han skeptiskt och kanske lite osäkert, men det bryr sig inte valpen, som hämtar leksaker och hoppar omkring, om.

Den gamle mannen är avvaktande, vet inte hur man ska klappa, och äter sin middag medan hunden står nedanför och tålmodigt viftar på svansen. Sedan när det blir kaffe i soffan,­ hoppar hunden upp i hans knä. ”Ska inte du ta ­honom, han vill väl ändå inte vara hos mig?” undrar den gamle mannen besvärat. Men min kompis försäkrar: ”Han tycker om dig, han har valt dig nu”.

De skrovliga händerna lär sig att klappa och den ­lilla hunden kurar upp sig i där i knät och somnar.

Min kompis går ut i köket för att ta hand om ­disken. När hon sen svabbar av diskbänken hör hon sin pappa prata, med en röst hon inte riktigt känner igen – den är mild: ”Du är minsann inte kattskit du inte, nehe det är du inte”. Han klappar och klappar och klappar.

Och det hinner bli mörkt innan han går hem.

                                                    ————————-

Hunden är människans bästa vän, brukar­ man säga. Och människan ska så klart vara hundens bästa vän. Därför är det viktigt att välja­ rätt. En gullig hund kan behöva jättemycket motion­ och träning för att må bra. Hundar har olika behov. På sidan 10 tipsar vi om vilken hund som kan passa­ dig. Det finns många raser och alla ryms tyvärr inte i vår guide. Men vi på Söndag gillar alla, och framför allt gillar vi den matte eller husse som förstår och vill sin hunds bästa.

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Taggar hund, valp

Alla liknar inte sina föräldrar

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag har fått mammas höga kindben och stora ögon, ­säger Emma och fejkar ett halsbloss på mentholen.
– Men tyvärr har jag fått pappas potatisnäsa, ­tillägger hon snabbt.
Emma är smart. Till skillnad från oss andra kan hon uppfatta ekot av sitt eget självberöm och kvickt väga upp det.

Vi är 13 år och står på skolgården och tjuvröker. Fyra tjejer som snart ska bli vuxna pratar om utseende och våra föräldrar. Emma och Bodil säger att deras mammor är snygga.

De har båda svartvita foton av sina föräldrarna från när de var unga. Jag har sett de där bilderna när jag har varit hemma hos dem efter skolan. De hänger på väggen i svarta ramar bredvid vidsträckta bokhyllor, de står på något skrivbord. Emma med höga kindben har ett foto av sin mamma på sitt nattduksbord: Drömsk blick under kort mods-lugg. Det är ett porträtt som väcker vännernas beundran och hos Emma en naiv stolthet.
– Ja, du är väldigt lik din mamma, snygga båda två, säger jag men i tanken är jag snål: Så himla märkvärdig är den där mamman faktiskt inte. Hon ser väl ut som folk gör mest.

– Vad jobbigt det måste vara att inte vara lika snygg som ­sina föräldrar, säger Bodil.
Vi skrattar medan Bodil urskuldar sig. Hon menade ju inte någon av oss, det var bara en tanke som flög i henne, kanske hennes egen rädsla. Jag skrattar för att jag har hunnit bli så mycket tonåring att jag inte vill vara lik varken mamma ­eller pappa. Nej, verkligen inte – jag vill vara jag, bedyrar jag ­malligt inför mina vänner, fastän jag flera gånger har fått höra att jag är lik både den ena och den andra.

Camilla, den fjärde vännen i sällskapet, har hela tiden nickat inkännande men stått tyst. Nu skrattar även hon.

Camilla, som är bäst i klassen och som inte tjuvröker. ­Camilla som alla killar blir kära i.

Vad tänkte hon på när hon stod där med oss tre självupptagna vänner? Camilla som är adopterad och som inte har en förälder att se sitt utseende i.

Och vi då? Tänkte vi någon gång på att hon inte var inkluderad i detta ”vem är vi mest ­lika”-dravel? Mitt pretentiösa val att inte vilja bli jämförd med mina föräldrar var ju så enkelt. Och framför allt: Det var mitt val.

Jag skäms över minnesbilderna, över allt vi tog för givet. Och jag hoppas att
Camilla skrattade åt oss den där dagen, och inte med oss. Åt vår dumhet. Åt vår självgodhet. Åt vår aningslöshet.

På sidan 64 träffar vi Sanna, Sofia och Anna som alla har blivit adopterade. I dag är de vuxna.

– När jag själv fick barn blev det som att jag ­kände mig mer hel. Att jag för första gången i livet fick en koppling till en annan människa, som såg ut som jag, säger Sofia Orefjärd.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

De drog på sig brallorna för dig

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenTog du på dig kjolen, eller valde du byxorna i  morse? Om du tog det senare, sänd en tanke till Elizabeth Smith Miller och Luisa Capetillo. De drog nämligen båda på sig brallorna långt innan det ansågs passande för kvinnor att bära annat än kjol eller klänning i västvärlden.

Vi börjar med kvinnorättskämpen Elizabeth Smith Miller. En vacker vårdag 1851 satt hon och påtade i trädgården hemma i New York. Hennes långa, tunga kjol släpade i marken­ och Elizabeth suckade högt över det, för sysselsättningen, opraktiska plagget som verkade vara i vägen hur hon än satt. Efter några timmar hade hon fått nog. Aldrig mer ­skulle hon gräva i kjol. Banne mig!

Elizabeth Smith Miller letade fram ett par vida, tunna byxor som snördes ihop vid vristerna – en modell som var vanlig i Mellanöstern och inte helt olik det vi i dag kallar för haremsbyxan. Några dagar senare besökte hon, iförd dessa brallor, vännen Amelia Bloomer som var redaktör för The ­Lily – den första nyhetstidningen för kvinnor. Amelia blev förtjust. Detta var precis vad moderna kvinnor behövde, tänkte hon och publicerade bilder på byxorna, som snabbt kom att kallas för Bloomers efter henne själv. Men Bloomers blev en kortvarig fluga, de kvinnor som bar plagget blev hånade och reformen hamnade på hyllan.

Och så har vi Luisa Capetillo. Historien berättar att hon var en fackföreningsaktivist och anarkist som stred för arbetarnas och kvinnornas rättigheter. ”Kvinnor ska ha samma ­rättigheter att rösta som män!”, deklarerade hon redan 1908. Hon var då 29 år gammal och Puerto Ricos ­första suffragett. Men det skulle dröja elva år till innan Luisa gjorde något som verkligen utmanade landets konventioner. Ja, det hon nu gjorde var mycket värre än de arbetarstrejker hon tidigare hade organiserat. Det här var mycket mer förargelseväckande än de politiska essäer hon hade­ författat. Det här var en handling som skulle sända henne i fängelse*: År 1919 iklädde sig nämligen Luisa ett par byxor.

I vårt modereportage på sidan 20 lånar vi från herrgarderoben. Sköna och löst sittande byxor, slips och kavaj är sedan länge inte bara helt tillåtet att bära som kvinna – det är en trend. Tacka Elizabeth och Luisa för det!

Och självklart går det lika bra åt andra hållet också. Är du man, gör som Keith Richards, David Bowie eller Prince. De lånade kläder av sina flickvänner och blev djärva och älskade stil­ikoner!

Händelsen ombord skaver fortfarande

av Söndagsredaktionen

ErikaScott_bloggenDet är strax före avgång, besättningen gör sista kollen av handbagage och säkerhetsbälten för att vi ska kunna lämna Gardemoen och lyfta mot Arlanda. Planet, som är av typen Boeing 737, rymmer 141 passagerare och är fullt så när som på en stol: Den precis framför mig. Jag sitter på 21 C, alltså närmast gången.

Själv paxar jag alltid ett så kallat ”aisle seat”, i den mån det går, eftersom jag är som alla
andra: Jag vill gå på toa utan krångel och kunna kasta mig upp och ut ur kabinen i samma
sekund som maskinen har nått gaten.

Jag sitter och är nöjd över min perfekta placering då den allra sista passageraren kommer stressande i mittgången. Det är en svensk kvinna, jag gissar att hon är någonstans mellan 55 och 60 år. Hon har kortklippt, slingat hår, är klädd i jeans, dunkappa och bär klarröda glas­ögon långt ut på nästippen.

Hon stannar vid 20 C, ser sig snabbt omkring och säger med en vass och omotiverat hög röst:
– Ursäkta, det där är visst min plats.
Det går inte att ta miste på indignationen i repliken, riktad mot en annan medelålders kvinna på plats 20 D, också ett yttersäte. Kvinnan, som bär slöja på huvudet, tittar frågande först på sin uppretade medpassagerare, sedan på sin tonårige son, som ruskar osäkert på ­axlarna. 

Röda Brillorna himlar med ögonen och viftar insinuerande med boardingkortet som vill hon poängtera: ”De kan inte ens läsa”, innan hon med en djup suck sätter sig på den enda lediga platsen i planet. Den som är en blåkopia på den hon anser sig ha rätt till.
Beteendet är uppenbart rasistiskt. Hade Röda Brillorna betett sig på samma sätt mot mig eller en snubbe i kritstrecksrandig kostym?
Inte en chans.
Hon gör det inte ens för att hon blir snuvad på ett attraktivare säte. Hon gör det bara för att.

Bara för att hon anser att hon får. Har rätt. Är mer värd.

Kvinnan i hijab letar kvickt fram sitt boardingkort, papperet som bevisar att hon och hennes son är rätt placerade, som bekräftar att hon både kan läsa och förstår reglerna ombord på en SAS-flygning. Och hon gör det tålmodigt och resignerat. Varje gest, minsta rörelse visar att hon är van vid att bli ifrågasatt, anklagad, påhoppad.
Röda Brillorna sneglar på resedokumentet, nickar, men ber inte om ursäkt.

Scenen är över på tio sekunder, men jag hinner tänka: Borde. Göra. Något. Kräva avbön av Röda Brillorna. Läxa upp och hojta ”skämmes”.
Men jag gör det inte.
Jag och alla andra, som sitter inom ­reaktionshåll, förblir tysta.

Vissa intalar sig säkert att debaclet är en oskyldig missuppfattning, men obehagligt många – det är jag tämligen säker på (närmare 19 procent av svenskarna stöttar Sverigedemokraterna enligt Aftonbladet/Inizio den 23 mars) – tycker att Röda Brillornas agerande är rätt ­rimligt: Det är nog nu. Stäng gränserna. Kör ut dem.

Det är snart ett halvår sedan den där incidenten ombord på SK 868 och det går knappt en dag utan att jag tänker på den. Vad var värst? Röda Brillornas fördomsfulla främlingsfientlighet, eller min och mina medpassagerares ­flathet?

Tystnad är förtryckares bästa vapen, så jag vet svaret. Och skäms.
Nu och för evig tid.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott, 50. Bor: Stockholm.  Familj: Gift med Daniel, 47, barnen Joel, 18 och Freja, 16, samt whippetarna Tuff, 8, och Monty, 6. Gör: Överordnad chef för Aftonbladets samtliga magasin.

Fem tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… bli frisk, så klart. Under tiden nonstop-tittar jag på Nurse Jackie.

Jag dansar om …
… någon bjuder upp. Att nobba en svängom är ohyfsat.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  hoppar bungy jump.

Jag önskar att jag hade skrivit …
… Om det var krig i Norden av Janne Teller för att den är synnerligen briljant, träffar som ett knytnävsslag och vänder upp och ner på världsordningen beskriven i min krönika.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… sjuka mängder skaldjur och obegränsad mängd champagne. Vill vara mer än lovligt berusad den dagen jag ska gå hädan.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 24
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB