Arkiv för kategori Krönikor

- Sida 2 av 24

Alla liknar inte sina föräldrar

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag har fått mammas höga kindben och stora ögon, ­säger Emma och fejkar ett halsbloss på mentholen.
– Men tyvärr har jag fått pappas potatisnäsa, ­tillägger hon snabbt.
Emma är smart. Till skillnad från oss andra kan hon uppfatta ekot av sitt eget självberöm och kvickt väga upp det.

Vi är 13 år och står på skolgården och tjuvröker. Fyra tjejer som snart ska bli vuxna pratar om utseende och våra föräldrar. Emma och Bodil säger att deras mammor är snygga.

De har båda svartvita foton av sina föräldrarna från när de var unga. Jag har sett de där bilderna när jag har varit hemma hos dem efter skolan. De hänger på väggen i svarta ramar bredvid vidsträckta bokhyllor, de står på något skrivbord. Emma med höga kindben har ett foto av sin mamma på sitt nattduksbord: Drömsk blick under kort mods-lugg. Det är ett porträtt som väcker vännernas beundran och hos Emma en naiv stolthet.
– Ja, du är väldigt lik din mamma, snygga båda två, säger jag men i tanken är jag snål: Så himla märkvärdig är den där mamman faktiskt inte. Hon ser väl ut som folk gör mest.

– Vad jobbigt det måste vara att inte vara lika snygg som ­sina föräldrar, säger Bodil.
Vi skrattar medan Bodil urskuldar sig. Hon menade ju inte någon av oss, det var bara en tanke som flög i henne, kanske hennes egen rädsla. Jag skrattar för att jag har hunnit bli så mycket tonåring att jag inte vill vara lik varken mamma ­eller pappa. Nej, verkligen inte – jag vill vara jag, bedyrar jag ­malligt inför mina vänner, fastän jag flera gånger har fått höra att jag är lik både den ena och den andra.

Camilla, den fjärde vännen i sällskapet, har hela tiden nickat inkännande men stått tyst. Nu skrattar även hon.

Camilla, som är bäst i klassen och som inte tjuvröker. ­Camilla som alla killar blir kära i.

Vad tänkte hon på när hon stod där med oss tre självupptagna vänner? Camilla som är adopterad och som inte har en förälder att se sitt utseende i.

Och vi då? Tänkte vi någon gång på att hon inte var inkluderad i detta ”vem är vi mest ­lika”-dravel? Mitt pretentiösa val att inte vilja bli jämförd med mina föräldrar var ju så enkelt. Och framför allt: Det var mitt val.

Jag skäms över minnesbilderna, över allt vi tog för givet. Och jag hoppas att
Camilla skrattade åt oss den där dagen, och inte med oss. Åt vår dumhet. Åt vår självgodhet. Åt vår aningslöshet.

På sidan 64 träffar vi Sanna, Sofia och Anna som alla har blivit adopterade. I dag är de vuxna.

– När jag själv fick barn blev det som att jag ­kände mig mer hel. Att jag för första gången i livet fick en koppling till en annan människa, som såg ut som jag, säger Sofia Orefjärd.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

De drog på sig brallorna för dig

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenTog du på dig kjolen, eller valde du byxorna i  morse? Om du tog det senare, sänd en tanke till Elizabeth Smith Miller och Luisa Capetillo. De drog nämligen båda på sig brallorna långt innan det ansågs passande för kvinnor att bära annat än kjol eller klänning i västvärlden.

Vi börjar med kvinnorättskämpen Elizabeth Smith Miller. En vacker vårdag 1851 satt hon och påtade i trädgården hemma i New York. Hennes långa, tunga kjol släpade i marken­ och Elizabeth suckade högt över det, för sysselsättningen, opraktiska plagget som verkade vara i vägen hur hon än satt. Efter några timmar hade hon fått nog. Aldrig mer ­skulle hon gräva i kjol. Banne mig!

Elizabeth Smith Miller letade fram ett par vida, tunna byxor som snördes ihop vid vristerna – en modell som var vanlig i Mellanöstern och inte helt olik det vi i dag kallar för haremsbyxan. Några dagar senare besökte hon, iförd dessa brallor, vännen Amelia Bloomer som var redaktör för The ­Lily – den första nyhetstidningen för kvinnor. Amelia blev förtjust. Detta var precis vad moderna kvinnor behövde, tänkte hon och publicerade bilder på byxorna, som snabbt kom att kallas för Bloomers efter henne själv. Men Bloomers blev en kortvarig fluga, de kvinnor som bar plagget blev hånade och reformen hamnade på hyllan.

Och så har vi Luisa Capetillo. Historien berättar att hon var en fackföreningsaktivist och anarkist som stred för arbetarnas och kvinnornas rättigheter. ”Kvinnor ska ha samma ­rättigheter att rösta som män!”, deklarerade hon redan 1908. Hon var då 29 år gammal och Puerto Ricos ­första suffragett. Men det skulle dröja elva år till innan Luisa gjorde något som verkligen utmanade landets konventioner. Ja, det hon nu gjorde var mycket värre än de arbetarstrejker hon tidigare hade organiserat. Det här var mycket mer förargelseväckande än de politiska essäer hon hade­ författat. Det här var en handling som skulle sända henne i fängelse*: År 1919 iklädde sig nämligen Luisa ett par byxor.

I vårt modereportage på sidan 20 lånar vi från herrgarderoben. Sköna och löst sittande byxor, slips och kavaj är sedan länge inte bara helt tillåtet att bära som kvinna – det är en trend. Tacka Elizabeth och Luisa för det!

Och självklart går det lika bra åt andra hållet också. Är du man, gör som Keith Richards, David Bowie eller Prince. De lånade kläder av sina flickvänner och blev djärva och älskade stil­ikoner!

Händelsen ombord skaver fortfarande

av Söndagsredaktionen

ErikaScott_bloggenDet är strax före avgång, besättningen gör sista kollen av handbagage och säkerhetsbälten för att vi ska kunna lämna Gardemoen och lyfta mot Arlanda. Planet, som är av typen Boeing 737, rymmer 141 passagerare och är fullt så när som på en stol: Den precis framför mig. Jag sitter på 21 C, alltså närmast gången.

Själv paxar jag alltid ett så kallat ”aisle seat”, i den mån det går, eftersom jag är som alla
andra: Jag vill gå på toa utan krångel och kunna kasta mig upp och ut ur kabinen i samma
sekund som maskinen har nått gaten.

Jag sitter och är nöjd över min perfekta placering då den allra sista passageraren kommer stressande i mittgången. Det är en svensk kvinna, jag gissar att hon är någonstans mellan 55 och 60 år. Hon har kortklippt, slingat hår, är klädd i jeans, dunkappa och bär klarröda glas­ögon långt ut på nästippen.

Hon stannar vid 20 C, ser sig snabbt omkring och säger med en vass och omotiverat hög röst:
– Ursäkta, det där är visst min plats.
Det går inte att ta miste på indignationen i repliken, riktad mot en annan medelålders kvinna på plats 20 D, också ett yttersäte. Kvinnan, som bär slöja på huvudet, tittar frågande först på sin uppretade medpassagerare, sedan på sin tonårige son, som ruskar osäkert på ­axlarna. 

Röda Brillorna himlar med ögonen och viftar insinuerande med boardingkortet som vill hon poängtera: ”De kan inte ens läsa”, innan hon med en djup suck sätter sig på den enda lediga platsen i planet. Den som är en blåkopia på den hon anser sig ha rätt till.
Beteendet är uppenbart rasistiskt. Hade Röda Brillorna betett sig på samma sätt mot mig eller en snubbe i kritstrecksrandig kostym?
Inte en chans.
Hon gör det inte ens för att hon blir snuvad på ett attraktivare säte. Hon gör det bara för att.

Bara för att hon anser att hon får. Har rätt. Är mer värd.

Kvinnan i hijab letar kvickt fram sitt boardingkort, papperet som bevisar att hon och hennes son är rätt placerade, som bekräftar att hon både kan läsa och förstår reglerna ombord på en SAS-flygning. Och hon gör det tålmodigt och resignerat. Varje gest, minsta rörelse visar att hon är van vid att bli ifrågasatt, anklagad, påhoppad.
Röda Brillorna sneglar på resedokumentet, nickar, men ber inte om ursäkt.

Scenen är över på tio sekunder, men jag hinner tänka: Borde. Göra. Något. Kräva avbön av Röda Brillorna. Läxa upp och hojta ”skämmes”.
Men jag gör det inte.
Jag och alla andra, som sitter inom ­reaktionshåll, förblir tysta.

Vissa intalar sig säkert att debaclet är en oskyldig missuppfattning, men obehagligt många – det är jag tämligen säker på (närmare 19 procent av svenskarna stöttar Sverigedemokraterna enligt Aftonbladet/Inizio den 23 mars) – tycker att Röda Brillornas agerande är rätt ­rimligt: Det är nog nu. Stäng gränserna. Kör ut dem.

Det är snart ett halvår sedan den där incidenten ombord på SK 868 och det går knappt en dag utan att jag tänker på den. Vad var värst? Röda Brillornas fördomsfulla främlingsfientlighet, eller min och mina medpassagerares ­flathet?

Tystnad är förtryckares bästa vapen, så jag vet svaret. Och skäms.
Nu och för evig tid.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott, 50. Bor: Stockholm.  Familj: Gift med Daniel, 47, barnen Joel, 18 och Freja, 16, samt whippetarna Tuff, 8, och Monty, 6. Gör: Överordnad chef för Aftonbladets samtliga magasin.

Fem tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… bli frisk, så klart. Under tiden nonstop-tittar jag på Nurse Jackie.

Jag dansar om …
… någon bjuder upp. Att nobba en svängom är ohyfsat.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  hoppar bungy jump.

Jag önskar att jag hade skrivit …
… Om det var krig i Norden av Janne Teller för att den är synnerligen briljant, träffar som ett knytnävsslag och vänder upp och ner på världsordningen beskriven i min krönika.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… sjuka mängder skaldjur och obegränsad mängd champagne. Vill vara mer än lovligt berusad den dagen jag ska gå hädan.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Släkten är värst!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenRedigerar-Hanna här på jobbet är släkt med Gustav Vasa och några skrivbord bort, på Klick!-redaktionen, sitter Magnus som är släkt med både Umeås grundare och, enligt osäkra­ källor,  en irländsk kung på 900-talet. ”Min man kan vara släkt med Jock Jocksson som lurade angripande ryssar till det brusande Jockfallet som tog deras liv”, berättar Monika när vi äter lunch i vår stökiga matsal.

Och visste ni att på biblioteket på Tumba gymnasium utanför Stockholm jobbar Johanna som i rakt nedstigande led (25 generationer bak) är släkt med, okej håll i er nu: Robert the Bruce! Ja, ni vet han som förrådde Mel Gibson i Braveheart (i verkligheten mördade Robert the Bruce sin rival – dock ej Mel – och fördrev engelsmännen ur Skottland, det senare gjorde ­honom till nationalhjälte).

När jag frågar runt verkar det som att jag är omgiven av kollegor och vänner med kungar, blodiga vansinnesdåd och spännande personligheter i sin släkthistoria. Om min egen släkt vet jag nästan inget: Vi var bönder, vi var hästhandlare, vi var slaktare, vi var stora barnaskaror. Men ­någon kung? Det tvivlar jag på.

På sidan 30 skriver vi om släktforskning och om hur du går till väga för att spåra dina förfäder, eventuella kungligheter och vem vet, kanske en mördare!

Och en vacker dag, det vill säga när jag är 65, ska jag släktforska jag med. Inte så mycket för att hitta en drottning eller kung    det är detektivarbetet, det där letandet och känslan när en kommer vidare som lockar mig mest. För jag vet att det jag i själva verket vill ha reda på inte går att finna i några kyrkböcker. Som vilka tankar min mormor Elvy bar på. Hon som fick rå om sin förstfödda dotter i två år och sedan tvingades att adoptera bort henne. Vem var den där varma, roliga och ståtliga sagotanten som tålmodigt ­högläste för mig som barn egentligen?

Eller hur klarade någon av att, som min mormorsmor ­Anna ­Lovisa, föda och ta hand om nio barn? Och hur var det nu med hon som blev nervsvag, vad var det som utlöste det?

Så många familjehemligheter, så många frågor som aldrig ställdes högt, så många sorger som kvinnorna i min släkt tog med sig i graven. Det mest intressanta, det som präglat oss och på riktigt kan säga något om vilka vi är och varför vi blev dem vi blev är bortom all världens databaser.

Hoppas sönerna ger mig en rejäl spellista

av Söndagsredaktionen

Anette_HolmqvistEn del rabblar filmer med titlar, innehåll och skådisar samt minnen i samband med dem. Själv sitter jag mest tyst och känner mig dum. Minns jag vad filmen heter, då kommer jag knappt ihåg vad den handlade om eller vilka som var med.

Andra talar målande om konst och utställningar samt vilka associationer de väckt. Levande beskriver de besök i Paris för tio år sedan och London för 20. Själv tänker jag, jo jag var där men vad såg jag? Nog var väl Mona-Lisa en besvikelse?

Men kommer vi in på musik – då är jag med.
Jag har låtar för allt. Både sådana jag gillar och sådana jag inte alls gillar och som har det gemensamma att de framkallar bortglömda minnen, allehanda känslor och ansikten som förändrats med åren. Barnvisan Sov du lilla videung placerar mig varje gång i stolen vid farmors radio, där jag drack gammaldags varm choklad i gul mugg.

När jag hör Madonnas Into the Groove hamnar jag återigen på det där dansgolvet i Piteå och minns precis varför; vårdpraktiken på psykavdelningen, kompisarna, patienten som skrämde mig.

Nyligen bortgångne Peter Lundblads Ge apan i dig en chans ger bilder av hur han drog upp mig på scenen och gav mig sin singel i födelsedagspresent.
För att inte tala om hur jag minns besvikelsen när jag fick veta att favoriten Marvin Gaye hade skjutits till döds av sin far när jag hör Lets get it on.
Klassiska stycken är tvärflöjtslektionerna i skolan.

Men det är inte bara ”gamla” låtar som väcker minnen och känslor. Betydligt senare alster som Pharrell Williams Happy är för alltid förknippad med sommargrannen Carina och utomhus-zumban på dansbanan, medan Jag skrattar i dag av Ison & Fille ger mig en klump i halsen och känslan av första löprundan efter bröstcancerbehandlingen (som för övrigt förstörde John Mayers Free Fallin för mig under flera års tid).

Forskning har visat att musik har förmågan att väcka minnen till liv. Favoritlåtar sätter igång ett särskilt nätverk av celler i hjärnan som normalt är till för att hjälpa oss att förstå oss själva och hur vi ska passa in i vår omvärld.

Med detta i bakhuvudet blir jag alldeles varm varje gång jag ser tv-reklamen där ett gäng åldringar lyckligt dansar loss med hörlurar på huvudet – och hoppas att många av våra äldsta får ha det så. Lyssna på musik, sjunga och dansa, inte minst för minnets skull.

Om jag själv får förmånen att bli gammal och kanske måste brottas med sviktande komihåg så hoppas jag att någon, förhoppningsvis mina söner, ska ta sig tid och ge morsan en rejäl spellista.

Sätt på mig lurarna, vrid upp volymen och tryck igång Kiss Heavens on fire så ska ni få se att det händer grejer.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist.
Ålder: 48 (alltså så gammal att jag börjar säga att ålder bara är en siffra).
Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförorten Högdalen.
Familj: Make och två söner.
Gör: Politikreporter på Aftonbladet.

5 tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag spöka för …
… mina kollegor eftersom det skulle kunna ge dem en bra plus-artikel.

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
…  är att dra undan gardinerna.

Vill du få mig på fall …
… är det lika bra att du
lägger ner.

Jag reser ingenstans …
… utan min beauty flash balm (ansiktskräm).

Jag blir rädd …
… när jag vistas i trånga utrymmen.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Ett strävsamt gammalt par

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineHur länge har Ullis och Gustav hållt ihop egentligen?
De har för länge sedan tappat räkningen så låt oss säga – en evighet. De har det bra tillsammans, livet lunkar på som för oss alla andra. ­Ullis med sin goda aptit för mat försöker hålla vikten – förra våren när hon och Gustav tog in på pensionat misslyckades hon rejält och njöt lite väl mycket av det som bjöds.

Och sen är det diabetesen som hon fick på ålderns höst. Den motade hon i grind med insulin och en egen variant av LCHF.  Men ändå, det är ju så lätt att lägga på sig nu under vinter­halvåret när kylan biter och det tar lite emot att gå ut. Nej, då är det mysigare att stanna inne och lyssna på radio.

Just i dag lyssnar Gustav och Ullis på P1-programmet Tendens – det pratas mycket och komplicerat, utan någon som helst logik, men som bakgrundsbrus funkar det fint. Utanför köksfönstret droppar det snöblandade regnet ner och när Ullis ser att den stöddiga grannen är ute och går, fnyser hon till av avsmak. Den där typen gillar hon inte alls: Så burdus och påträngande.

Hon tittar på Gustav och tänker kanske att det är tur att det är med honom och inte med grannen hon lever. Ibland har hon så lätt för att döma och irritera sig. Som när de tittar på naturfilm på tv och Gustav gestikulerar ivrigt och måttar glatt i luften. Herregud, som om Ullis inte kan se med egna ögon att det är en riktigt stor fisk där bakom tv-rutan. Eller när han ställer sig alldeles för nära och försöker skoja på det där taffliga sättet. Vilken fåntratt, tänker hon då och stöter diskret men effektivt bort honom. Ullis och Gustav må dela samma tak men kärlek och närhet hämtar de på annat håll än från varandra. Så har det varit länge. Men på annat håll får de desto mer, där får de båda ett överflöd.

Och Gustav kan minsann vara en riktig surgubbe han också. Att störa honom när han ligger och slappar på rygg gör man bara en gång. Oj vad lättretlig, ja rent ut sagt otrevlig, han blir då!

Så går livet sin gilla gång för Ullis och Gustav. Precis som för oss alla andra. Och någonstans tycker de trots allt om varandra. Men mest av allt tycker de om vår redigeringssamordnare Gunilla. Hon är nämligen en crazy catlady och Ullis och Gustav är hennes älskade hårbollar. Ingen är så mycket galen kattant som Gunilla, det kan nog hela Söndagsredaktionen skriva under på. Sedan läser vi om katt­experten Susanne Hellman Holmström på sidan 12. Hon har till och med räddats till livet av katter!

Hur mycket crazy catlady är du?

ullisULLIS. När vår kollega Gunilla går hemifrån
lämnar hon radion på så att Ullis och Gustav
kan lyssna på P1. Förra året när Gunilla och hennes
man skulle åka utomlands fick de här hårbollarna
checka in på kattpensionat. Då åt de jättemycket.

GurraGUSTAV. Vi vet allt om Gunillas katter, som att den
här rödtotten inte gillar att bli klappad på magen.

Vi sjöng, vi glittrade – vi var dancing queens!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineVi är i mitt rum. I hyllan står den lilla plast­röda vinylspelaren och där på snurrar ABBA:s ­greatest hits-album. Det där lite läskiga men ­lika mycket fascinerande konvolutet illustrerat av skräcktecknaren Hans Arnold (där Agnetha inte bara har EN skobeklädd fot utan jättemånga små) ligger slängt vid sidan om.

”Maj maj!” sjunger jag så högt jag bara orkar när                ­Waterloo drar i gång, mamma tar mina händer i sina och så buggar vi loss.

En vuxen och en femåring snurrar runt och dansar så att stiftet studsar över skivan. Vi är Agnetha och Anni-Frid, vi är platåstövlar och paljetter och höga tonarter. Vi är hannyhanny och ajdoajdoajdoajdo. Och vi är långt bort från brun manchester, ­Hoola bandoola-män och ­morgondagens tidiga lämning på dagis. Vi sjunger med så där som man ­bara kan göra när man är en mamma och ett barn och ingen annan finns där som kan kuva eller kräva. Vi sjunger och dansar fastän vi ­inte borde – för klockan är efter nio och sångröster har ingen av oss. Inte heller taktkänsla. Men yra av musiken och alla snurr struntar vi i det där som kallas reda och fason och får den trötta vardagskvällen att skina upp likt en ­gigantisk discokula.

– Hur är det?
Monika sträcker sig över bordet till Lina som är höggravid och håller sig för magen. Frågan väcker mig från minnesbilderna och tar mig tillbaka till nuet.

Jag och kollegorna Monika, Lina och Åsa är på Nikos taverna i Grekland. Eller okej, egentligen är vi på Tyrol i Stockholm och utanför är det så kallt att det känns som att näsan ska trilla av. Men det har vi glömt nu där vi ­sitter i värmen under upplysta träd, med varsin ouzo, ­grekisk mat och en show med ABBA-guld som ­utspelar sig mitt bland oss. Vi, precis som alla andra, sjunger med, dansar, och kanske har vi alla här även ett ABBA-minne från när världen glittrade mitt i ­pyttipanna-vardagen. Showen Mamma Mia! the party har flera stjärnor och vi har träffat en av dem – läs om Mercedesz Csampai på sidan 44.

Och hur var det nu med vår gravida kollega Lina? Vad svarade hon på Monikas fråga?
– Hen sparkar i takt till musiken. Det är bara mysigt.

Snart är en ny ABBA-diggare född. En med ­taktkänsla.

Här finns en tystnad som skriker

av Söndagsredaktionen

svante_lidenJag reser genom ett döende landskap. Kanske det vackraste i Sverige. Och det sorgligaste. Ådalen, en gång i tiden en av landets stora pulsådrar.
Folk kom hit från hela landet för att arbeta, bygga sin egen och Sveriges framtid.
Utan skogen och vattenkraften hade vi fortfarande suttit och drömt om bättre tider.

Sågverken, massafabrikerna, skogen. En treenighet för framtiden. Och vattenkraften, den eviga energikällan, höll maskineriet igång. Inte bara där utan även i resten av Sverige.
Oändliga mängder timmer forslades i sakta mak ner till fabrikerna på vattnet. Ibland såg Ångermanälven och de stora tillflödena Fax­älven och Fjällsjöälven ut som skinande parkettgolv. Vackrare kunde det inte bli.

Hemma i Sollefteå, vi bodde alldeles intill forsnacken, kunde jag sitta och glo på spektaklet i timmar.
Stan låg visserligen ute i obygden, många beskrev den som ”ett skidspår mellan två regementen” och det var väl inte en helt felaktig beskrivning. Men älven och regementena utgjorde en klar skillnad; de bröt stillaståendet.
Timret från inlandet passerade förbi, försvann ned för älven och bort över världen.

Över 2 000 beväringar kom till stan varje år. Sen försvann de och ersattes av nya. År ut och år in. Timmer och soldater. Det var rörelse, dynamik. Det fanns ett liv bortanför älvkröken.

Flera tåg om dagen gick till Stockholm. Nu går det inga tåg alls, mer än ett par timmertransporter som skramlar fram i 30, en fullständigt livsfarlig hastighet med tanke på hur det illa underhållna spåret ser ut.
Stationen vid Torget, är numera en thaibutik.

Regementena är borta. Arméns unika hundskola likaså. Efter den senaste satsningen – en köplada på I21:s gamla område – känns stadskärnan som en mun med långt gången tandlossning.
Det är likadant överallt i älvdalen.
Men ondast gör det nog när man kör genom Bollstabruk. Hela huvudgatan är tom. Över­given. Ja, en mack finns kvar. Men det är väl allt.

Knappt någon åker över Sandöbron längre. Den var ett ingenjörstekniskt mästerverk på sin tid. Men nu svischar alla förbi på Höga kustenbron lite längre nedströms.
Bogserbåtarna som släpade de enorma timmersläpen till industrierna är borta.
Det finns få ställen som är tystare. Men det är en tystnad som nästan skriker emot en.
Men såna, som i motsats till mig  inte bara kommer dit på besök utan bor kvar, kämpar på.
I en motvind som en Söderhipster inte ens kan föreställa sig. För många längs älven är varje dag som en kränkning.

Den senaste tasksparken är sjukhuset i Sollefteå. Starka krafter som inte bor i det enorma upptagningsområdet vill lägga ner det.
De vore naturligtvis den bokstavliga dödsstöten för kommunen – och för åtskilliga som bor där. Det är långt att åka till Sundsvall eller Ö-vik på isiga vintervägar när hjärtat krisar som värst.
Kramfors har inget sjukhus och det en gång stolta lasarettet i Härnösand är väl mest en slags vårdcentral.

Sjukhuset ligger vackert på en höjd ovanför älven i Sollefteå och utsikten därifrån är magnifik. Jag låg där med brutet ben en gång i tiden, tittade ut över älvdalen och tyckte synd om mig själv.  Strax efteråt hamnade farsan där med påssjuka. Infektionen hade gått nedåt och ballen var stor som en handboll. Det gjorde ont utav helvete.
– Utan utsikten vet jag inte hur jag ska klara det här, stönade farsgubben.
Och nu ska kanske till och med det där sista – en trygg sjukvård – ryckas bort.

Vem ska utsikten kunna hjälpa tillbaka till livet när det sker?

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 63.
Yrke: Reporter på
Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset, sönerna Magnus och Einar.
Inkomst: Inget att skriva hem om.

4 tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är död.
Jag längtar alltid till Västmannaöarna på Island för att …
… där kan det blåsa på riktigt.
Kärlek för mig är …
… Maria.
Senast jag ljög var …
… sista gången. Den som ljuger trasslar bara in sig. Den är inte skapt som kan hålla reda på alla lögner.

Snokar du, Zlatan?

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineSnoka. Jag gillar det ordet. Testa att säga det högt; visst låter det lite barnsligt, nästan sött? Snoka är också något jag tror att vi flesta gillar att göra, även om vi inte alltid vill erkänna det. Att hitta hemliga rum, dra ut lådor och upptäcka saker som en gång betydde något för någon men som sedan fallit i glömska är vår tids magi.

Det kan vara det där gamla brevet, postat 1972 i Härnösand, som jag hittade längst ner under utdragna lådor i mitt gamla kök i Stureby. Eller i ett av alla de förråd när jag var barn och bodde i det stora huset i Älmsta: En glömd bok som någon med snirklig stil skrivit i.

En gång för länge sedan var jag, som så många andra 18-åringar, aupair i London. Ibland åkte vi upp till ett av familjens hus (ja, de hade två) i Cumbria. Mamman i familjen var lady, en titel som hennes väninna envisades med att påminna mig om: ”Du ska säga lady Julia”. Men Julia själv brydde sig inte om titlar, särskilt inte när vi satt i Cragg house, huset halvvägs ned från kullen på den nordengelska landsbygden som hon och hennes man nyligen hade ärvt. Vi satt vid den öppna spisen, böcker i slitna läderband stod förstrött i hyllorna och ovanför oss hängde ett bedagat lejonhuvud – en trofé från någon död släktings äventyr i Afrika.

Julia bjöd på gin & tonic och genom fönstret såg man ut mot stenterassen och sluttningen ner där bonden George bodde. Den yngsta sonen Alexander sov sin efter tre-lur och Julias man, Keith, var ute och jagade. Så där satt vi, mitt på blanka eftermiddagen medan de slumriga solstrålarna gjorde en sista ansträngning för att påminna oss om dammråttorna utmed mattkanten, och drack GT.

– Jag ska inreda det här huset, rensa ur, välja färger, sa hon med den där obestridliga och lätt nonchalanta stramheten som var hon.

Lite senare började jag att snoka bland allt gammalt bråte. I en av husets mörkaste korridorer stod en gigantisk bänk med små, smala lådor. Vilken fullträff! Jag fann brev skrivna på 1800-talet, foton och en skamfilad tändsticksask som det stod Sockholms-tidningen på – vad gjorde något från början av 1900-talet från Sverige här ute på den engelska vischan?

I mina drömmar vandrar jag ännu omkring i mitt barndoms hus i Älmsta, jag går fortfarande omkring och upptäcker stängda rum och drar ut lådor i det mystiska huset vid kullen i Cumbria. När jag läser om Zlatan och Helena (sidan 44) och att de har köpt en gammal kyrka för 110 miljoner så är min första tanke: Går de och snokar runt där nu innan de lyxrenoverar den 940 kvadratmeter stora byggnaden? Något måste ju finnas kvarglömt.

Jag hoppas att de snokar. Jag hoppas att de känner magin.

Kanske borde jag gråta – i stället är jag lycklig

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggHon står på ett tak i Hong Kong och ser ut över skyskraporna. Hon vänder sig mot mig och säger:
– Alltså, helt ärligt; Stockholm är så sjukt lamt i jämförelse.

Hon är 19 år. Och den efterlängtade jordenruntresan har pågått i ett dygn.
Hennes livs stora äventyr.
Jag är hennes mamma, och jag har fått äran att vara med – under en vecka. Sen ska hon vidare. När hon kommer hem till Sverige igen vet hon inte. Det finns ingen returbiljett.
Vi får sju dagar tillsammans. Ett slags avslut, en ny början. Ett, jag vet inte.
På taket i Hong Kong.
Mor och dotter. Och hennes leende är samma som när hon var liten.

Det är kanske nu jag borde börja gråta. För att hon är vuxen, för att tiden gått alldeles för fort och för att hon är på väg bort.
Det är liksom det jag alltid har fått höra, från andra. ”Plötsligt en dag är dom puts väck, borta. Så ta vara på tiden medan dom är små.”

Jag fattade aldrig. Jag var bara stressad, irriterad och alltid sen till jobbet – hon krånglade med bäver­nylonoverallen. Satte sig på tvären. Vägrade dagis. Skrek efter nappen. Ta vara på vad?

Nu står vi på ett tak i Hong Kong. Och är lika långa. Men olika. Hon har fått sin pappas bruna ögon. Öroninflammationer, syskonbråk, en tappad tand, simborgarmärket, första skoldagen…

Jo, det gick fort. Alldeles för fort.
För ett ögonblick sen låg hon i en kuvös på neonatalen – och kämpade med andningen.
Liten och förtidigt född. Lätt som en fjäder, ryckig i rörelserna.  Jag minns att jag undrade hur det skulle gå för henne. Hur hon skulle bli.

Nitton år senare vet jag mer. Hon är en ung, lycklig människa på väg ut i sitt eget liv – utan returbiljett. Ja, jag borde kanske gråta.
Över att Betty Boop-dockorna i hennes flickrum har börjat damma.
Över att jag aldrig mer kommer att ägna timmar åt läxläsning, samtidigt som köttbullarna fräser i stekpannan.
Över att jag aldrig mer kommer att få se henne sjunga på skolavslutningen.
Över att det är över. Och aldrig mer kommer tillbaka. Men min känsla på taket i Hong Kong är inte sån.

I stället är jag lycklig. Över att ha klarat henne, rott henne i land. Och över att hon är precis just där jag alltid önskat att hon skulle vara.
I sitt eget liv med egna drömmar, planer och fokus framåt.
Visst har jag undrat hur det skulle gå, väldigt många gånger. För det har funnits perioder, tunga som fan. Perioder då hon gått på andra sidan trottoaren, suttit på en annan plats i t-banan, för att ingen ska veta att vi hör ihop.

Ja, jag har undrat, varit orolig. Legat sömnlös.
För jag har mött den arga blicken, dörren i ansiktet.
”Mammmmmmmma, jaaaaag haaaaaaatar diiiiig”.
Men nu är vi äntligen här. Och jag börjar andas ut. Hennes liv utan returbiljett har börjat. Men jag är inte orolig.
Hon kommer klara sig. Det kommer att gå bra. Och jag kommer också att klara mig. Även om det blir annorlunda nu.

Vi är tysta på taket en stund, ser ut över den fantastiska staden. Så säger hon plötsligt:
– Mamma, kan vi inte dra ner på stan och göra Hong Kong by night?
Sen tar hon på sig jackan jag köpt till henne, provar mina skor men drar på sig converse i stället. Vi går ut på stan. Och firar – något slags avslut, en ny början, eller jag vet inte – men några dagar senare sitter vi på varsitt flygplan.
Hon på väg till Australien – jag till Sverige.

Till varsitt liv. Efter 19 år tillsammans.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte …
… jag har hört om mig själv är att jag skulle ha flyttat till Kalifornien.
Jag längtar alltid …
… till New York för att det är världens coolaste stad.
Det mest korkade…
… jag har gjort är att jag slutade studera kinesiska efter tre år. Hade helt klart varit grymt att kunna.
Kärlek för mig …
… är tolerans, ärlighet och djup vänskap.

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 2 av 24
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB