Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 125

”Kan vi inte fråga Leffe om vi får låna Elvis-bilen igen?”

av Söndagsredaktionen
byline, veronica larsson, aftonbladet söndag. foto peter knutson.
Foto: Peter Knutson.

Min morbror Leif hade en röd gammal Lada som jag och mamma fick låna. Vi åkte rally längs landsvägen ut mot Barnens ö. Ja, inte rally på riktigt, men mamma var kommentatorn som fick det att verka så.

Med nasal, försök till sportradio-manlig röst rattade hon den svängiga grusvägen: Åååå, här kommer Larssons i kurvan och dääär drar de ifrån, åååå nu ligger de i täten, åååå de gasar
pååå, åååå där är de i mååål! DE ÄR I MÅL! JA HERREGUD VILKEN RYSARE! LARSSONS HAR GÅTT I MÅL! DETTA ÄR STORSLAGET!

Jag satt i baksätet utan bilbälte och kiknade av skratt. Jag tyckte mycket om den bilen. Inte bara för att det var så roligt att åka fort. Nej, den hade en annan mycket mer attraktiv kvalitet än så. Den hade Elvis. När loppet var klart sjöng han That’s alright mama any way you do, Let’s rock everybody let’s rock och It’s one for the money two for the show. Jag sjöng med på ett helt egenuppfunnet språk, ja inte var det engelska i alla fall. Och på riktigt trodde jag att Elvis ingick med bilen: ”Mamma mamma! Kan vi inte fråga Leffe om vi får låna Elvis-bilen igen?”

Jag var korkad, helt klart, men får skylla på att jag inte hade åkt bil med musik i innan. Jag var bara ett dumt litet barn. Som älskade Elvis. Jag älskade en annan person också – min morbror Leif. Han som visste att jag och mamma tog oss friheter när pappa, som var sjöman, var ute till sjöss. Hur vi då spelade Elvis på högsta volym i vardagsrummet, vickade på höfterna, drog upp ena överläppen och buggade så att stiftet flög över vinylen.Vi sjöng falsksång och var oaktsamma med skivspelaren. ”Trams” hade pappa sagt om saken. Och kanske var vi det, tramsiga. Men vi hade kul. Mamma var roligare när pappa inte var hemma. Vi var obekymrade.
Vi var Moody blues men skrattade.

Allt det där visste Leif om. När jag var hemma hos honom fick jag gå igenom hela hans skivsamling; lyssna och lära mig hur man skötte
stereon. Han var inte så noggrann, skivor liksom allt annat han hade var ju bara materiella ting. Vi pratade om musiken. Om texterna. Det fanns egenskaper hos honom jag ännu inte hade stött på hos någon annan: Han lyssnade tålmodigt på mitt barnsliga pladder och tyckte inte alls att jag var larvig. Han hade alltid en rolig historia från förr i rockärmen och berättade den utan skrytsamhet men helt säkert med överdrift. Som jag fnissade!

När han långt senare flyttade till Dalarna sågs vi mer sällan. Jag var vuxen då. Hade ett annat liv. Han hade ett annat liv. Med familj och barn.Men jag tänkte på honom, jag gör det även nu. På hur sällsynt och viktig han var. För mig,
min mamma och min lillebror. På hur våra liv glimrade när han var nära.

Men han hade ett fel. Ett förbannat jäkla fel. Han ville inte besvära. Han började att gå ner i vikt. Rejält. Han gick och kissade oftare. Men inte FAN ringde han läkaren: ”Det är väl inget fel på mig och varför gå till läkaren som ändå har så mycket att göra.” Jag vill skrika nu. Högt: ”Envisa jäkla gubbe!” Men skriver i stället så här: Om du är man, går ner i vikt utan att äta mindre och kissar oftare: GÅ TILL LÄKAREN. GENAST! SNÄLLA! Min morbror Leif dog av cancer som började i prostatan. Den hade gått för långt, det fanns ingen bot.

Månaderna innan, när han var sjuk, spelade han in några kassett-blandband till mamma och mig. Vi har dem nu. Vi lyssnar på dem. Vi har Elvis som förr i tiden. Då vi åkte i en gammal Lada och diggade längs grusvägen. Då jag hade en morbror som hette Leif.

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson. Ålder: 46.
Bor: I lägenhet utanför tullarna i Stockholm. Familj: Pojkvän, mamma och lillebror.
Gör: Bitr magasinschef på Aftonbladet och redaktör för Aftonbladet Mode & skönhet.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag…

… vara ensam och osedd.

2. Jag dansar om…

… det är hemmafest.

3. Det skulle aldrig hända att jag…

… ställde mig upp och höll ett spontant tal inför en grupp vakna människor.

4. Jag önskar att jag hade skrivit…

… Och solen har sin gång. För den ödesmättade stämningen.

5. Som min sista måltid i livet skulle jag välja…

… kalops och en flaska strävt rödtjut.

Jag gillar hat som ger kraft

av Söndagsredaktionen

Normalt brukar jag skriva krönikor om sånt som jag älskar. Jag har argumenterat för att Return of the jedi är den bästa Star Wars-filmen – inte The empire strikes back. Jag vet att många har svårt för ewokerna men om ni tänker efter riktigt noga finns alla klassiska scener där och hallå: sagan når sitt klimax. Som Aftonbladets Game of thrones-expert (japp, vi har en sån men det är tyvärr inte ett heltidsjobb) har jag resonerat mig fram till att det nog är bra att ha kvar Cersei Lannister på järntronen. Vem annars ska spränga Nattkungen med vildeld, utan att bry sig om vilka som stryker med på köpet?

Men glöm det. Här tänkte jag skriva om hat. För att du ska komma i rätt förbannade stämning bjuder jag på detta:

•Jag har framträtt i tv under titeln ”fantasyexpert” och har inte ens läst Sagan om ringen.(Där gror lite nördhat.)

•Jag är feminist och använder gärna HEN och EN när det passar. (Kvinnohatarvreden stiger i stugorna.)

•Jag vill öppna gränserna och sparka SD ur riksdagen. (Rassarna rasar.)

•Jag tycker vi ska rusta upp och sätta igång våra stängda kärnkraftsreaktorer.(Miljövurmarna vill skaka vett i mig.)

•Jag äter kött säkert två gånger per vecka. (Veganillviljan vaknar.)

•Religion är ett opium för folket. (Amerikaner, frikyrkliga och kommunisthatare gnisslar tänder.)

•Avsätt kungahuset, reglera aktiemarknaden och höj skatten. (Östermalm exploderade precis av ilska.)

Min mening är inte att få alla läsare att hata mig. Men jag vill att ni ska få den där sköna känslan när det börjar koka inom en och man knyter näven i fickan. När man vill debattera, argumentera och övertyga. När man vill skrika det rakt ut som Hans Rosling: ”Jag har rätt och du har fel”.

För hat kan vara något bra. Hat kan leda till förändring. Hade suffragetterna inte hatat ojämlikheten i att bara män hade rösträtt så hade inte jag kunnat rösta i september.

Om inte arbetarna blivit förbannade över att de fick slita ut sina ryggar på fälten, i gruvan eller fabriken så hade de inte gått samman i fackföreningar. (Jag vet inte hur det är med er, men jag är verkligen fäst vid koncepten semester och skälig lön.)

Om inte så många amerikaner hade avskytt slaveri och segregering så hade inte jänkarna kommit så… okej, de har en bra bit kvar att gå. Men även om rasismen som struktur och vardag lever kvar så bär USA:s svarta i alla fall inte kedjor.

Visst är kärlek, lyhördhet och kompromissvilja fint, men ibland krävs något mer. Jag förespråkar inte hat som i förstörelse, oförståelse eller rädsla för främmande ting och förändring. Jag gillar hat som ger dig kraft att göra något. Som föder ett driv, en aktion, en demonstration. I det stora och det lilla.

Därför blir jag otroligt stolt över mina vänner som tröttnat på troll och varje dag går in och argumenterar i Facebooktrådar för att visa att det faktiskt finns folk på nätet som inte bär foliehatt eller är kvinnohatande rasister. För att de känner ett hat mot okunskap och inskränkthet. För att de vill förändra.

För att låna en strof från Doktor Kosmos (populärt popband bland idealistiska tonåringar i början av 2000-talet): ”Om inte min farfars far hade hatat statarsystemet hade du fortfarande plockat potatis åt Greve von Röv.”

1. När jag är sjuk vill jag …

… att någon överlämnar en påse lakrits och att mina katter sällskapar i tv-soffan.

2. Jag dansar om … 

…tillfälle bjuds och det spelas skramlig brittpop.

3. Det skulle aldrig hända att jag … 

… går hemifrån utan att ha bäddat sängen.

4. Jag önskar att jag hade skrivit … 

… Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik för att den är välskriven och fyndig, spännande och underhållande och fick mig att känna mig lite smart.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… ost, pimientos de padrón och ett glas rött.

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32. Familj: Ganska stor sådan men närmast sörjande är katterna Baron Bosse och Flora. Bor: Hornstull. Yrke: Reporter på Aftonbladet och Game of thrones-expert.

Älskade, tummade och med hundöron

av Söndagsredaktionen

Christina_Nordh_m_namnGenomsnittssvensken flyttar elva gånger.

Jag själv ska precis flytta för tjugoandra gången.

På väg in i ett nytt liv igen. Och nu ska allt fram och synas, säljas, skänkas bort, kastas
– eller packas om i nya lådor. Igen.

Mina böcker har varit sorgligt försummade i tio år och fört en tynande tillvaro i mörkret. Som i ett slags skamvrå. Som den rutinerat rotlösa person jag är har jag alltid böckerna packade i papperskassar. De senaste åren har de stått på hyllor i förrådet. Nu ska de upp och ut i ljuset, äntligen få tillbaka sin rättmätiga plats.

Det är då några av kassarna går sönder och små skärvor av livet trillar ut. Dostojevskivs Idio­ten. Den som jag läste under några feberyra dygn på grekiska ön Serifos beväpnad med ett stort coca cola-lager under en sällsynt elak magsjuka. Och Fogelströms Stad-böcker som jag följde gata upp och ner. Majakovskijs
glödande dikter till sin Lilja Brik. Remarques På västfronten intet nytt. Och lite chic lit blandad med humor, skräck, facklitteratur och alla måste läsa-sen-böcker.  Böcker som fått mig att skratta, att gråta, att längta – och att sova med ena ögat öppet. Älskade, tummade och med hundöron.

Och visst är det väl så att precis som med olika låtar kan man i stort sett alltid sortera in varje bok när man läste den och var? Böckerna från uppväxten, på resorna, i sommarstugan, i läsfåtöljen, på bussar och tunnelbanor. De söndertrasade kassarna gör att jag stannar upp – det blir som att träffa gamla vänner en stund.

Jag har märkt att jag blir mer och mer ensam om min vurm för den tryckta boken i delar av min vänkrets. Flera av dem tycker att böckerna stör.

”Ska du verkligen ha dem framme? Börja läs på platta i stället”, säger S.

”Du har alldeles för mycket böcker, skänk bort dem!”, säger M.

Och i välfriserade bostadsannonser vänds bokryggar inåt, det blir ju så stökigt med alla olika färger annars.

Enligt den senaste statistiken från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen läser vi svenskar som aldrig förr. Försäljningen har ökat 4,5 procent i reda pengar, tack vare skärmläsning och ljudböcker. Utan dem hade försäljningen i stället backat två procent.

Till boklådor går vi allt mer sällan. Försäljningen minskade med fem procent i mätningen.

För tre år sedan slog en anrik bokhandel vid Stureplan i Stockholm larm: Kom och handla hos oss, annars tvingas vi slå igen!

Stockholmarna kom och köpte. I år fyller bokhandeln 100 år, är det tänkt.

För mig är ljudböcker helt omöjliga. Jag kan för mitt liv inte koncentrera mig tillräckligt länge när jag är ute och går med en ljudbok i öronen. Efter en liten stund far tankarna iväg. Intrycken från gatan, stigen, människorna tränger sig in. Och så måste jag backa uppspelningen. Igen.

Och läsplatta? Jag vaknar med mobilen, sitter framför en skärm under min arbetstid och går till sängs med mobilen. Jag vill inte ha mer skärmtid. Jag vill ha mindre.

Så därför gör jag tvärtom, jag struntar i utvecklingen. Jag fortsätter att vara en analog sidvändare – för vem kan göra hundöron på en ljudbok eller en läsplatta?

 

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag … 

säga ”lev nu”.

2. Det äckligaste jag vet är …

… fiskbullar. Det går bara inte ner.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… fler brydde sig om morgondagen.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är …

… ”ja”.

5. Jag rodnar när …

… jag blir påkommen med att killgissa.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh. Ålder: 56. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm. Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

Det är mixen i Söndag som gör det

av Söndagsredaktionen

Monika _Blogg_1Jag var elva år och satt i soffan i sommartorpet. Jag hade inte rört mig på länge, det kändes som flera timmar, och det värkte i ländryggen. Utanför fönstret svajade gungan i jätteträdet långsamt 
 i vinden och hoppa hage-klippan låg öde. Solen sken från en klarblå himmel, kanske ville mamma köra en tur till bassängbadet i byn?
Men jag satt blickstilla.
För mot mitt bröst, med tassarna på mina axlar, låg en hundvalp och sov. Hundvalpen med de mjukaste öronen och de busigaste ögonen. Drevern som gav sig ut på upptäcksfärd i havreåkern om kvällarna, så bara den glada svanstippen syntes ovanför axen.

Aston tillbringade liksom jag sommaren på landet. Sin första sommar. Och nu sov han tryggt och djupt och jag nändes inte röra på mig. För första gången i mitt liv kände jag ansvar för en annan varelse, en reservationslös ömhet.
Och jag minns hur det vände sig i mig när de vuxna förklarade att man måste vara sträng, ryta ifrån, visa vem som bestämde. Inte ha honom i sängen, nej i ensamma korgen skulle han ligga. Någon påstod att man skulle doppa nosen i kisset för att han skulle förstå att han inte fick pinka inne.
I veckans tidning (s 12–20) skriver vi om myter kring hundar och uppfostran. Det stämmer inte, läser jag, att hundar behöver dominans och straff för att lära sig. Tvärtom behöver de, liksom människor, trygghet, vänlighet och motivation. Då kan till och med gamla hundar lära sig sitta.

Det är sånt som gör att jag älskar journalistik. Jag får, både som reporter och läsare, en kick av att drabbas av nya insikter, lära mig något: Om löpträning, alkoholmissbruk eller modern dans. Om vårkappor eller Bianca Ingrossos dolda talang.
Att dessutom få alltihop i samma tidning, ja ett i enda nummer faktiskt – just det som du håller 
i din hand – är unikt för Aftonbladet Söndag. Ingen annanstans får du en lika bred mix.
Det gör att jag känner mig stolt och glad över att vara ny redaktör för den här tidningen. Och 
nu vill jag veta: Vad vill du lära dig mer om? Vilka historiska händelser vill du läsa om? Vilka kändisar borde vi intervjua, vilka hälsotrender önskar du att 
vi skrev mer om? Mejla mig och berätta!
Hur gick det då för valpen, den där sommaren för länge sen?
Jo, som tur var lyckades inte de vuxna heller stå fast vid sina myter om hunduppfostran. Han var oss alldeles för kär och de stränga tillsägelserna blev till kuttrande ömhetsbetygelser.
Åtminstone den där första sommaren var Aston en väldigt lycklig hund.

Det är vårt välstånd som förstör våra barns jord

av Söndagsredaktionen

25s04-niclasvent-274-bloggNär jag skriver det här pågår en häftig diskussion om vårt privata flygande i olika medier.

Kortfattat: Eftersom flygresor är oerhört skadliga för klimatet har några välmenande kulturskribenter på Expressen dragit slutsatsen att de ska sluta flyga.

Att detta hetsat fram mothugg är egentligen märkligt – att inte flyga är ju den enda inställning till flygresor som är moraliskt klanderfri.

Kruxet är bara att det individuella beslutet att lägga av inte löser problemet.

Hela flygdebatten är ett stickspår. Vad vi konsumerar är sekundärt, att syndafloden snart sköljer över oss beror ju på vår ohållbara överkonsumtion i sig.

Vi genomborrar jordskorpan efter långtidslagrad superenergi, främst olja, och pumpar ut dess koldioxid i atmosfären, höjer världens temperatur och förstör levnadsförutsättningarna på vårt enda jordklot.

Att sluta flyga gör visserligen större nytta än att gå över till ekologiska tomater eller källsortera, men mot de krafter som är i rörelse blir något som en individ själv kan besluta sig för att göra aldrig mer än en meningslös gest.

Alla vi som vill lämna efter oss en beboelig planet har troligen samma känsla: det är för stort, det har pågått för länge, det är krafter bortom vår kontroll.

Jag är nog inte ensam om att ha sett världens
förestående undergång som en process lång som
industrialiseringen – att den pågått sedan sent 1700-tal, när röken från det poeten William Blake kallade ”mörka, sataniska kvarnar” började svärta Storbritanniens gröna kullar.

Det är sant att industrialiseringen var startskottet, men att dra ut tidslinjen över 250 år döljer en skrämmande sanning: 85 procent av all koldioxid som människan släppt ut i atmosfären har släppts ut sedan 1945.

I klartext: klimatapokalypsen har skapats under en enda generation, i princip mina föräldrars livstid. Det är vi som lever nu, vårt välstånd, som förstör våra barns jord. Det finns ingen annan att skylla på och det är ett ansvar som inte borde gå att fly ifrån.

Okej. Nu har du halsen full av moralkaka. Det lär inte vara första gången. Det som däremot brukar saknas i texter av den här typen är svaret på den mest elementära frågan: Vad gör vi?

Svaret är beroende av ett ofrånkomligt faktum: vi kan i dag inte framställa energi i tillräcklig mängd för att upprätthålla vår nuvarande levnadsstandard inom planetens ekologiska gränser. Förmodligen kommer vi aldrig att kunna det.

Därför finns rimligen bara ett alternativ: Vi måste hålla igen.

Hur vi gör det kan skarpare hjärnor än min säkert komma med välgrundade förslag på.

Kanske handlar det om att ta fullt betalt för varje varas verkliga klimatavtryck, vilket till exempel skulle göra många flygresor för nöjes skull omöjliga. Kanske kan vi inte ha all världens färska frukter tillgängliga på ICA, varje dag året runt. Kanske kan varje individ få ett personligt koldioxid-konto, att förbruka efter eget gottfinnande (och då få välja mellan tio svenskodlade äpplen eller en brasiliansk apelsin).

Det enda som inte går är att fortsätta som i dag. Livet som vi känner det måste förändras.

Och det kommer att kräva uppoffringar. Poängen är att om vi gör det nu kan vi göra det rättvist och på ett sätt som vi klarar av.

Väntar vi kommer den lyxen att ha berövats oss.

Jag skriver vi, eftersom vad jag än gör kommer att vara betydelselöst om inte du också gör det.

Det är därför flygdebatten är ett stickspår. Vad vi än gör måste vi göra det tillsammans.

 

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 36.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Bor: I Hägersten. Familj: Sambo och son.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag längtar alltid till … 

… att det ska bli varmt ute, för att livet är enklare då.

2. Det mest korkade … 

… jag har gjort är att aldrig lära mig spela gitarr ordentligt.

3. Kärlek för mig … 

… är min famij.

4. Senast jag ljög … 

… var säkert om något helt oväsentligt.

Äventyret fortsätter fast nu utan mig

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineNio år och sex månader. Så länge har jag arbetat här. På Aftonbladet Söndag. Åtta timmar fem dagar i veckan. Det är lång tid – min längsta på en och samma arbetsplats. Jag har sett vikarier och anställda komma och gå men jag har också fått arbeta länge med de kollegor som liksom jag har stannat för att vi har haft världens bästa jobb. Vi har skrattat, diskuterat och anförtrott oss åt varandra. Vi har stöttat varandra. Vi har backat varandra. Vi har kavlat upp ärmarna och stressat och panikat ibland. Och så har vi fikat. Och flamsat. Och larvat oss. Och kollat på säkert 1 000 kattklipp. Vi har gjort en tidning som vi tycker är angelägen. Som vi tycker väldigt mycket om. Vi har varit på läsarkryssning och träningsresa, där vi fick äran att träffa några av er läsare.

Vi har testat hårdrocksviner med Mischa Billing. Vi har testat körsång med Lena Ekman Frisk. Vi har grillat hemma hos vår kollega Johan och ätit glass i stora lass.

Vi har haft galet kul. Det har varit ett äventyr och en erfarenhet som jag alltid ska bära med mig och jag tar med mig den nu när går jag vidare till en ny tjänst.

Det blir ingen smärtsam skilsmässa. Tvärtom. Jag kommer fortfarande att få vara nära mina kollegor. Som biträdande magasinschef kommer jag dessutom att fortsätta samarbeta med Aftonbladets Söndag och dess nya fantastiska redaktör: Monika Israelsson. Ja, jag vet att hon är fantastisk för jag har arbetat med henne här på Söndag i flera år. Hon har varit både reporter och min biträdande redaktör och har en känsla för Söndag som ingen annan.

Jag ser väldigt mycket fram emot min nya tjänst men jag kommer att sakna Söndags redaktion, jag kommer att sakna dig kära läsare.

So long! Ha en jättefin vår och sommar och sluta aldrig att läsa Aftonbladet Söndag 🙂

Sällan möter jag en man som bara… går

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_bloggJag brukar inte vilja dela in tjejer och killar i olika grupper.

Men nu gör jag det.

Och jag lovar – jag generaliserar också.

Jag har länge tänkt på en spaning värdig radioprogrammet Spanarna, ni vet där profiler avläser trender i samhället och presenterar dem.

Det handlar om vardagsmotion. Och det är en trend som jag tycker mig se att framför allt kvinnor ägnar sig åt.

Just i morse blev det så tydligt. För det var kvinnor, kvinnor och åter kvinnor längs vägen till jobbet. Småspringande, cyklande, gående. Alla sorter.

Först spurtade en ung kvinna i kontorsoutfit förbi mig. Isfläckar och den långa backen tycktes inte bekomma henne, hon reste sig bara på tramporna och tog i lite extra.

Därnäst passerades jag av en något äldre kvinna. I reflexväst och framåtlutad som för att minska luftmotståndet för sin cykel. Det såg tungt ut, men det gick.

Bra så!

Själv promenerar jag, eller som det också kallas, transporttränar. Det betyder helt enkelt att jag passar på att röra på mig samtidigt som jag färdas mellan punkt A och punkt B.

I mitt fall är det inte konstigare än att jag går halva vägen, cirka sex kilometer, och åker tunnelbana resten av sträckan.

Inte mycket att skriva hem om, men en skön start på dagen och ett sätt att hinna med träningen även då ett gympass inte orkas med eller en löprunda känns långt borta.

Strax möter jag henne som jag alltid möter.

Vi känner inte varandra men ler igenkännande. Vi är ju där av samma anledning, men promenerar åt olika håll.

Man kan nästan ställa klockan efter oss.

Möts vi på ett annat ställe så är någon av oss sen. Det händer inte ofta.

På andra sidan gatan kämpar en mamma med en syskonbarnvagn. Ni vet en sådan där bred sak.

Och så fortsätter det.

Som så många andra morgnar slås jag av hur många kvinnor som vardagsmotionerar. Några kanske för att gubben har tagit bilen och det är enda sättet att få ihop vardagen. Men många, liksom jag, verkar också planera in vägen till förskolan eller jobbet som rörelse i det dagliga.

Vi bombarderas av budskap om att vi måste röra på oss minst 30 minuter om dagen. För att hjärtat ska må bra, skelettet hålla för en vurpa en isig dag och för att klara vardagens stress och press. Och vi kvinnor tycks lyssna.

Visst, jag ska inte sticka under stolen med att det händer att jag blir omåkt av någon man i lycra som loggar sekunder med sportklockan och använder cykelbanan som sin personliga träningsanläggning.

Men inte är det ofta jag möter en man som bara… går. Och som liksom så många kvinnor använder dagliga måsten till att rädda såväl midjemått som klimat.

Men så lever ju vi kvinnor längre också.

Kanske är det helt enkelt så att vi vardagsmotionerar oss till ett årsrikt liv?

 

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist.
Ålder: 50 år. Yrke: Politik- och
samhällsreporter på Aftonbladet.
Bor: Stockholmsförort. Familj: Man och två barn.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma
… när vi sov i vårt sommarhus första gången. Ren lycka!

2. Min dröm om paradiset…
… består av familjen, löpning längs vatten och riktigt bra musik.

3. Mitt livs soundtrack …
är soul. Sam Cooke, Otis Redding, Marvin Gaye, Aretha Franklin… De, och många andra, har följt mig genom livet.

4. På sociala medier …
… lajkar jag mest barn och hundar. Svårare än så är det inte.

Snart utbrister jag också woooow!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbyline”Har du sett Alice i Underlandet? Nej, jag har bara sett Alice i Spegellandet. Har du sett Fab-Freddie? Ja, han är så rolig. Han pratar så här.”

Barnet framför mig imiterar. De andra skrattar.
Vet ni, säger en annan, jag såg på Youtube när han åt hundmat! Blääää, grimaserar alla men fnissar samtidigt förtjust. Jag har hamnat i tågvagnen med förskolebarn på väg på utflykt. Överallt runt omkring mig sitter små minimänniskor och avhandlar vilka program de har sett: Såg ni Super-Peter? Det utropas ett unisont jaaa: Han hade klänning på sig. Ja, fast han var kille! Nu inbryter förskoleläraren: Killar kan klä sig i både kjol och klänning. Man får klä sig hur man vill. En kort tystnad infaller. Sedan är de i gång igen: Har ni sett Blixten?

De är så lika oss vuxna. Vi pratar kanske inte om Fab-Freddie men om deckare, om Netflix-serier, HBO-serier och om Leif GW i senaste Veckans brott. De pratar lite snabbare och är inte ett dugg analytiska men tv-programsprat som ett sätt att närma sig varandra och hitta gemensamma nämnare kring är slående likt vårt vid en bordsplacering på nyårsmiddagen. Så vuxenlika de är, tänker jag men i samma sekund händer något som fullständigt omkullkastar den idén.
Ett av barnen utbrister, nej skriker: Wooooooow!
En till följer efter: Woooooow! och snart rusar även
de andra barnen fram och ställer sig vid fönstret.
De tystnar och tittar ut. Hänförda. Tåget åker över Skanstullsbron och en utsikt över Årstaviken i tidig morgonskepnad  blottläggs. Solen har tittat fram
en aning och en sagolik dimma dansar över isen. Det är oerhört vackert. Det är en wooooow!-utsikt. De flesta vuxna i vagnen tittar fortfarande ner
i sina mobiler; likgiltiga morgonpendlare som har jobbmejl att svara på. Jag skulle ha varit en av dem om inte barnen hade fått mig att lyfta blicken. Nu vill jag också trycka näsan mot fönstret och utbrista: Wooooow. Om barn kan vara vuxenlika, kan väl jag vara barnslig. Jag vill se som om det vore första gången. Ur ett barns perspektiv. Inte med mina trötta vuxen­ögon.

Jag lovar mig själv att försöka. Jag ska bli mer uppmärksam. Låta mig hänföras.

I veckans Söndag har vi intervjuat Alice Bah Kuhnke.

Det är en riktig woooow-intervju!

Hellre tar jag på ett par långkalsonger

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggEn kompis skickar ett upphetsat sms:

”Jag har varit på gong gong meditation!”

Jag hinner inte ens svara innan telefonen plingar till igen:

”Det hände härligt skumma grejer i skallen. Helt underbart! Du måste följa med nästa gång!”

Gong meditation går, såvitt jag förstår, ut på att ligga på rygg och slappna av. Skillnaden från andra innerliga aktiviteter på en matta är att man får ”bada i gong gongens ljudvågor”.

Deltagarna i senaste säsongen av Så mycket
bättre
fick till exempel ligga och blunda framför en gyllene jättetallrik. Kikki Danielsson gjorde det enda rätta och somnade.

Det går att dra flera slutsatser från min älskade väns lyckliga sms.

Den första är att många människor uppenbarligen lever, ehm, intressantare liv än jag någonsin vågat göra. Och den andra är naturligtvis att den svenska medelklassen är galen. Förklaringen till det är mycket enkel. Privilegierade människor har för mycket fritid.

Nej, kom inte dragandes med att stressen ökar och att det blir svårare och svårare att få ihop livspusslet en gång till. Prata med en vägg i stället. Chansen är faktiskt större att en tapet orkar lyssna.

Vem fan är inte stressad? Och vem hinner ens med att jämföra sitt liv med ett förbannat pussel?

Utvecklingen med artificiell intelligens, dammsugarrobotar, intelligenta kylskåp som kommunicerar direkt med mataffärens charkdisk, Linas matkasse och rut- eller rotavdrag går snarare mot människan envist håller på att göra sig sysslolös. Den som lyckas skaffa ett av de få välbetalda jobben som över huvud taget kommer att finnas i framtiden behöver aldrig utföra några trista vardagssysslor länge.

Medelklassen kan relativt obekymrat ägna sig åt sina tre absolut största favoritintressen i stället:

1. Analysera sönder kärlek och relationer och and­ra livslögner.

2. Panikleta efter en ny tv-serie på Netflix som man kan bälga i sig i stället för att prata med varand­ra hemma i soffan.

3. Begå skilsmässa och träffa barnen varannan vecka.

Utöver det verkar det finnas hur mycket tid som helst att springa på löpband i dåligt luftkonditionerade rum med David Guettas ”untz-untz-untz” i lurarna, gärna tillsammans med andra människor som luktar ljumske.

Eller upptäcka ett nytt exklusivt rödvin vars druvor odlats på exakt den rätta sluttningen i Italien, en bit mark där en mycket unik havsvind vädrar vinrankorna mellan klockan 13.00 och 14.30 varje tisdag. Det är nämligen den bästa förutsättningen för att odla perfekta druvor som sedan idisslas av katolska korgossar innan de tappas upp på fat och lagras i autentisk aska från vulkanen Vesuvius utbrott som begravde staden Pompeji 79 år efter Jesu födelse.

Eller så skriver man kåserier om att våga vägra långkalsonger när det är minusgrader utomhus, vad annars?

Det ultimata är att bejaka och undersöka sitt inre jag, att vrida och vända på varenda liten onödig neurotisk atom i skallen, helst med en mycket självupptagen tro på att någon annan är intresserad av ”fynden”.

Och räcker inte det har medelklassen dammat av ett annat, beprövat och uråldrigt knep i sin eviga flykt från sig själva och sina liv: vidskepelse.

Under långa promenader på Manhattan i New York, en av världens modernaste metropoler, har jag alltid slagits av hur många spådamer det verkar finnas mitt bland alla vräkiga skyskrapor och hus.

Vilka går dit? Jo, horribelt många utbildade och upplysta människor som är så uttråkade att de väljer att tro på tarotkort. Eller astrologi.
Eller trumresor.

Vilket är ditt kraftdjur? Har du fotograferat din aura någon gång?

Vad? Nej.

Om det är att leva tar jag hellre på mig ett par långkalsonger när det är kallt.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.

Ålder: 41.

Yrke: Rockjournalist.

Bor: Stockholm.

Familj: Mor, far, bror, sambo.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma … 

… att betala hyran.

2. Min dröm om paradiset består av … 

… en tyst bar där bartendern gör världens bästa dry martini eller old fashioned.

3. Mitt livs soundtrack är … 

… Bruce Springsteen. Nej, vissa saker ändras aldrig.

4. På sociala medier lajkar jag mest … 

… kompisars vardagsbilder, precis som alla andra. Vad ska man annars göra där?

Min vackraste teaterupplevelse

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDet var en mulen höstkväll. Vintern stod för dörren och regn och vind skavde in under jackan när jag rusade till tunnelbanan. En timme tidigare trodde jag att jag skulle gå på teater tillsammans med en kompis. När hon ställde in i sista minuten blev jag tveksam, skulle jag gå själv? Jag nojade ett tag, sedan drog jag på mig jackan och la biljetterna i väskan.

Elverket i Stockholm hör till Dramaten men är även en plats för restauranghäng och vinintagande. Det blir ett myller av människor som vill se en pjäs och män­niskor som vill äta och umgås. Stimmigt och mysigt. Lätt att smälta in.

Dörrarna till teaterdelen öppnades och jag satte mig långt fram nära scenen. Oförberedd på vad jag skulle se. Vad jag skulle vara med om. Jag hade köpt biljetterna till ett förmånligt pris, det var något erbjudande jag fick för att jag var student. Den älskade. Så hette pjäsen. Tonerna av en Black Sabbath-låt fyllde plötsligt rummet och där framför mig stod skådespelaren Noomi Rapace. Ensam. Hennes rollkaraktärs berättelse börjar i en förälskelse. Till det hon inte har. Till en värld hon aldrig har tillhört. Till Operan och Bach. Till de fina människorna. Till allt som är så inbjudande och vackert. Och förhoppningsfullt. Till en början. Jag satt där och såg en person som med alla medel ville sudda ut den hon var, en person som ville komma in till något hon aldrig skulle få en entrebiljett till. Det var så grymt. Så smärtsamt och stort. Jag kände hennes brännande ord inombords. En 90 minuters lång monolog drabbade mig som ingen annan teaterpjäs tidigare hade drabbat mig.

När applåderna tystnat gick jag ut i den mörka sena kvällen och var uppfylld av tankar och känslor. Jag promenerade hela vägen hem, genom stan till den söderförort där jag då bodde. Det tog ett par timmar och inte en minut släppte jag tankarna på det jag precis hade sett. Jag tänker ibland fortfarande på Den älskade.

I veckans Söndag har vi intervjuat manusförfattaren, dramatikern och regissören Lisa Langseth. Hon gjorde senare filmen Till allt som är vackert baserad på sin pjäs Den älskade och en då helt okänd skådespelare vid namn Alicia Vikander spelade huvudrollen. Nu är Lisa Langseth aktuell med filmen Euphoria och hon som spelar huvudrollen är numera en världstjärna. Läs intervjun med Lisa Langseth på sidorna 44–49.

Ps: Nu för tiden går jag gärna på teater själv, helt
utan nojor.

Sida 1 av 125
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB