Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 119

Berättelser som inspirerar

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenElsie Johansson. Det är henne jag tänker på när jag får för mig att allt är för sent. Hon gifte sig ung, bara 18 år. Hon tog jobb på posten. Hon tog hand om barn och man. Först när ­Elsie ­Johansson blev 48 debuterade hon. Sedan dess har det ­blivit många böcker, ni kanske har läst trilogin om Nancy? Och självbiografiska Riktiga Elsie som kom i fjol? Om ­inte kan ni betrakta föregående meningar som lästips. I dag är Elsie Johansson 86 år och en hyllad författare.

Tänk om hon hade känt att allt är för sent?

För att följa sin ungdoms drömmar? Att man måste ­vara i en viss ålder för att testa något nytt? För att lära sig något?

Jag är glad att hon inte tänkte så.

I en brittisk tidning läser jag om paret som är 90 och 86 år och nykära. De har aldrig känt så här förut, säger de till journalisten. På en bild håller de om varandra. På en ­annan hånglar de som tonåringar.

Så länge man lever är det aldrig för sent, säger de.

Och så har vi Dagny Carlsson som gick en datorkurs när hon var 99 år och började blogga när hon var 100! Nu är hon 105 och i år var hon en av ­sommarpratarna i P1. Hennes berättelse om sitt långa liv är fascinerande.  När hennes man dog i cancer trodde hon att ­också hennes dagar var räknade. ”Jag tänkte att nu kommer jag efter om några veckor eller några dagar, så det är ingen idé att bry sig om någonting. Jag skickade efter cancerfonden och så skrev jag över alla våra tillgångar på dem, tömde ­aktiefonder och allting /…/ Ja, och när jag inte dog var jag tvungen att börja leva”, säger hon i programmet.

Och så blev Dagny Carlsson ­Sveriges äldsta bloggare.

På sidorna 12–16 har vi träffat Ove, Gunnel och Sinikka som alla har börjat med något nytt senare i livet. En hamnade på hästryggen, en annan lärde sig  att spela ­trummor.

Jag hoppas att deras berättelser kan ­inspirera. Det är inte för sent förrän det är över.

Om en sekund kan allt vara över

av Söndagsredaktionen

ÅsaPass m namnlowJag satt på en balkong i Grekland och smuttade på ett glas vitt. Kinderna hettade trots att jag med åldern ansträngt mig för att bli mer noggrann med solskyddsfaktorn. Nyduschad. Insmord. Redo för kväll i Thasos stad.

Vågor någonstans mot ett berg, salt i luften. Fuktigt, varmt.  Och myror i chipsskålen. Snart dags att gå.

Det var precis då – mitt i detta ljuvliga,
drömska semesterlugn som det kom. Sms:et som förändrade. Som talade om att livet bara är ett lånat ögonblick. Och att allt kan ställas på sin spets – precis när som helst.

”Jag ligger på Huddinge sjukhus. Misstänkt hjärntumör. Det ser inte bra ut”.

Det tog en stund, möjligen ett glas vin till. Hon som varit mitt öra. Vi som lugnat varandra i stormen. Min kloka vän.

Hjärntumör?

På svensk mark några dagar senare pratade vi. Hon kände sig frisk sa hon. Men tumören fanns där, tre gånger tre centimeter. Ett helvete inkilat i storhjärnan. Och kanske även en skugga på lungan.

Hon sa: Jag tänkte på dig när jag fick veta och att vi måste prata.

Sedan sa hon något som för alltid kommer att finnas kvar hos mig:

Du, gå ut! Lev livet! Ha roligt! Ta emot! Njut! För man vet aldrig. Om en sekund kan allt vara över.

Nej, man vet aldrig. Men man tänker inte så. Jag tänker inte så.

För det är så bråttom jämt, med allt som ska göras.

Gå ut, ha roligt, njut. Hur?

Alla tankar och känslor som vi delat, min kloka vän och jag. Alla nattliga samtal. All tröst. Alla de gånger vi räddat varandra. Ni vet när man går i cirklar. Då var hon mitt öra. Men vi berörde aldrig detta, det enkla, det viktiga som är själva meningen med allt: vikten av att ha roligt. Våra samtal handlade om kvinnliga
bestyr, knäppa män, älskade barn, mörkret på vintern, böcker vi läst.

Inte alls oviktiga ting. Men i efterhand, så litet i jämförelse.

Jag vet inte hur det kommer att gå för henne. Men jag vet att hon
hade önskat att hon tagit för sig mer. Att hon inte krånglat till det så mycket. Att hon unnat sig mer.

Det ser hon nu. Och i det finns en sorg. Att det behövdes en hjärntumör för att vakna upp.

Det var därför hon ville prata med mig. Och önska mig precis just det som hon inte gav sig själv.

Jag lyssnar till orden. Jag tänker på orden.

Och oavsett hur det går. Om hon får vara kvar eller inte, så kommer orden aldrig att tystna. Jag ska påminna mig varje dag.

För om en sekund kan allt vara över. Om en sekund kan hjärtat sluta slå.

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar, 21, 19 och 13 år gamla. Och katten Svea.

Bor: I en funkislägenhet.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är … 

… att jag fibblar med mobilen strax innan jag ska sova. Har hört att man verkligen inte ska göra det.

2. Jag får en sötchock när …

… jag tittar på gamla foton från när barnen var små.

3. Det gör jag för att göra världen bättre: 

– Jag har ett fadderbarn, jag försöker vara en vettig förälder och jag röstar inte på SD.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren: 

– Do you really want to hurt me? med Culture Club.

Vad får människor att tycka att de har rätt?

av Söndagsredaktionen

50s00-andreashansson-153Det är naturligtvis helt i sin ordning att ifrågasätta saker som verkar
suspekta. Som när en läsare mejlar mig efter att jag använt uttrycket ”pö om pö” i en artikel: ”Snälla du … ta en kurs i svenska. Beklagligt”.

Jag frågar vad hon menar, timmarna går och hon svarar:  ”Nu får jag be dig om ursäkt. Trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde skriva pö om pö. Att försvenska franska så är ju stötande. I SAOL hittade jag inte pö om pö. Det gjorde jag nu i ett annat lexikon. Jag tycker att det är så oerhört trist att jag läser så mycket ’dålig svenska’ i tidningar, därav min reaktion.”

Det kan naturligtvis hända att journalister – såväl som bagare och flygkaptener – gör fel nån gång. Pinsamt. Men sånt händer och kan i bästa fall korrigeras. I fallet ovan vändes en attack till en ödmjuk ursäkt som jag har haft i bakhuvudet sedan dess.

Vissa läsare, oftast män, mejlar rena spyor om den kvinnliga (of course) kändis jag skrivit om snarare än om mig. Hur blir man så vilsen att man tror att man själv tycker så rätt?
Så rätt att det ska gå ut över andra människor?

Vad får gifta fru Angela Merkel, som verkar handlingskraftig och vettig i så många fall, ut av att vara emot homovigslar 2017? Hur kan man på allvar gå runt och tycka att man själv förtjänar något, till exempel något så banalt men ändå inkluderande som att få gifta sig – men att andra likvärdiga vuxna människor inte ska få göra det? För att det är ”fel”? För att det ”strider mot naturen”? Eller för att vissa människor tycker att de har mer rätt till ett bättre liv än andra?

När förbyts en idealistisk människa till en (vanligen) medelålders köttklump som överklagar nybyggen av bostäder för att det förstör deras havsutsikt? När blir en flådig balkongvy över Mälaren viktigare än andras rätt till tak över huvudet? När man investerat i en lägenhet med havsutsikt antar jag.

Under sommaren har jag sporadiskt lyssnat igenom poddversionen av Aftonbladets granskning ”Det svenska hatet”. Metodiskt går Gellert Tamas igenom det moderna hatets framväxt i Sverige, via folkmord efter folkmord i olika länder. Hur kan alla dessa människor tycka att de har rätt att döda andra människor för att de är annorlunda? Gång på gång genom historien har människor forslats ihop i lador, skjutits ihjäl och bränts upp.

Man kan säkert tycka att det är ”fint” med mördare som sedan ångrar sig. Växer upp, gör avbön och ber om ursäkt. Men då har deras egotrippar redan kostat människor liv. Det är lite sent att ångra sig då.

En gång i tiden var vi krälande grottmänniskor, och säkert lika bestialiska mot varandra som nu. Sedan dess har vi lärt oss att vi i våra liv förtjänar lyxiga prylar, nya kläder och glassiga resor.

Det kanske vi gör, precis som stackarna som aldrig under sina år på jorden kommer få det. Men det vore inte fel med lite ödmjukhet under framfarten. Gärna innan skadan är skedd.

Eller … så har jag väl helt fel förstås.

Veckans krönikör:
Namn:
Andreas Hansson. Ålder: 31.  Familj: Föräldrar och tre syskon i Bohuslän.
Bor: Lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm. Gör: Journalist på Aftonbladet.

Snart är jag 65!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenMin semester är slut. Fyra veckor kändes som en oändlighet i början av sommaren men de försvann i en rasande takt. Som en middag med ­goda vänner; vid sju sätter man sig ner till bords och vips så har klockan slagit mitt i natten.

Tid är en besynnerlig grej. Jag har märkt att den går fortare ju äldre jag blir. När jag fyllde tjugo tog det jättelång tid innan jag blev 30. Sedan gick det snabbare att fylla 40 och nu när jag är 45 rusar dagarna, årstiderna och åren förbi. Jag hinner väl knappt skriva klart här förrän jag har fyllt 50.

Aldrig trodde väl jag, när jag var rastlösa 16 år, att jag skulle ställa den här frågan: Hur gör man för att få tiden att gå långsammare? Är det någon som vet

När jag var liten var sommarlovet lika långt som ett sekel. Nu får man vara glad om sommaren varar några dagar. Eller som Tomas Ledin ­visste redan när han var 30 och skrev de här trallvänliga raderna: Sommaren är kort/det mesta regnar bort/men nu är den här /så ta för dig /solen skiner idag.

När jag hör den låten på radio i dag  tycks det mig som den har fått en mollklingande ton. Ett vemod jag tidigare inte har urskiljt. Kanske är det till Tomas Ledin jag ska ställa min fråga. Han verkar vara mycket klok. Nu när han har fyllt 65 tackar han ja till saker han aldrig skulle  ha tackat ja till tidigare berättar han för Söndag på sidorna 44-49.

– Det får vara lite läskigt ibland, helt enkelt. Mitt tidsperspektiv är annorlunda numera, jag har insett att livet inte är en autostrada, säger han.

Själv gör jag inte så många läskiga saker än utan tar helst det säkra före det osäkra. Häromdagen ställde jag mig till exempel i kön till ett äldreboende. Ja, det är väl snart dags att flytta in.

Att komma hem ska vara en skogspromenad

av Söndagsredaktionen

Webb_AnnaAnderssonPå min köksalmanacka står det:
”4 juli: hem”, sen är det blankt och så: ”10 juli: hem”. Den 4 åkte jag hem till Boden, där jag växte upp och där mina föräldrar fortfarande bor, och den 10 åkte jag hem till Stockholm, där jag bott de senaste 22 åren.

Länge kände jag mig lika hemma i båda städerna. I Stockholm förstås, där jag har mitt vardagsliv, tar mig fram i lokaltrafiken utan att tänka, har favoritkrogar och lånekort på bibblan. Men även Boden – självklart är stan där jag växte upp min. Skogarna, skolorna, gatorna, herregud jag övningskörde där, jag hittar i sömnen.

Men för några år sen märkte jag hur jag började prata om platser i Boden i imperfekt, hur mina referenser ofta lät ”du vet där Jowas kiosk låg förut” eller ”jamen innan de byggde gallerian”.

Man kan inte kliva ner i samma flod två gånger, brukar man ju säga, och detsamma gäller tydligen för Boden. Trots att jag ända sedan jag flyttade därifrån regelbundet har åkt upp så har stan hela tiden förändrats. De enskilda förändringarna – en ny rondell eller en stängd bensinmack – gör ingen större skillnad men så har det gått drygt 20 år och en massa små förändringar och så är det inte längre den stad jag växte upp i.

Det var mest ett konstaterande, no hard feelings – mitt liv fanns ju ändå i Stockholm. Jag var inne i det absurda bostadsracet, hade ett bra jobb, vänner och bekanta. Jag var superetablerad i Stockholm.

Men ändå. Strax efter 40 började tankar dyka upp, saker som jag inte hade reflekterat över tidigare. Som: det är så krångligt att ta sig ut till skogen i Stockholm? Infödda stockholmare blir ofta sårade när jag tar upp detta, ”det är bara att ta bussen till Tyresta nationalpark” eller ”Hellas är ju superfint och jättenära stan!”. Jag säger inte att de har fel men jag får inte samma känsla för utflyktsskogar. Jag menar bara skogen helt enkelt, den som finns runt knuten och där ingen trafik hörs. Det är den jag saknar.

En annan sak är att jag umgås nästan uteslutande med människor i min egen generation, om man bortser från mina vänners barn. I stan där man växte upp är man är en tråd som läggs till en större väv. Som inflyttad är man första tråden i en väv som man visserligen får designa själv – och det har verkligen sina fördelar – men där man också måste göra allt jobb.

Saken ställdes på sin spets när jag började fundera på var jag vill begravas, och insåg att Stockholm inte alls kändes självklart. Jag älskar Stockholm men att bli kvar här in i evigheten…?

Kanske är det där med ”hemma” inte så enkelt. Kanske har jag två hemstäder, kanske ingen alls. Fast jag tror mer på det förra. För även om jag lever mitt liv i Stockholm så har jag fattat att jag bär Boden med mig och vet ni, jag gillar det.

Kanske blir kompromissen att jag lever mitt liv i Stockholm för att sen tillbringa evigheten i Boden. När jag tänker på saken skulle jag gärna bli strödd i en skog. I en riktig skog.

 

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson. Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör annars: Kulturredaktör.

Jag har bedragit henne i lönndom

av Söndagsredaktionen

jan-olov_andersson

Hon är ju speciell. Minns inte exakt hur länge vi haft ihop det. 19, kanske 20, år. Fast hon har aldrig sagt något om jämna årtal. Aldrig antytt att blommor eller champagne vore på sin plats.
Det är, hur som helst, mitt längsta förhållande. Med råge.

Helt okomplicerat har det inte varit. Blev ju inte så glad när Pernilla blev gravid med en annan.

– Ta min kompis, hon är lika bra som jag, sa hon.

Och det gick ju det också, men … känslan var inte riktigt densamma. Ändå blev det kompisen och jag en gång till, när Pernilla fick sitt andra barn.

Inte så att jag inte har bedragit henne i lönndom också. Fyra, fem gånger, kanske. Vet inte riktigt vad hon har känt. Leendet har varit lika glatt som vanligt när jag åter har dykt upp i hennes liv tre, fyra månader för sent. Vi har gått vidare. Låtsats som att det som har hänt inte har hänt.

En gång, på Kreta, gick jag till en man. Det gör jag aldrig om. Hans ickekänsla för hur jag ville ha det … hela jäkla semestern blev förstörd.

Det har funnits andra, innan Pernilla dök upp i mitt liv.

Har aldrig varit så blyg. Inte ens som nyinflyttad i storstaden Stockholm. När jag såg vad jag då tyckte var världens vackraste kvinna i ett fönster, gick jag bara in och sa:

– Hej.

– Hej, svarade hon.

Sedan kunde hon inte säga så förbaskat mycket mer, för hon var också nyinflyttad, fast från Teheran. Med lite svårigheter, fick hon ihop en mening till:

– Jag är upptagen, ta min kompis.

Och jag behövde verkligen någon just då, så jag log mot kompisen och sa:

– Du är lik Pat Benatar.

Hon såg lite smickrad ut, för den amerikanska popsångerskan toppade just då listorna med Hit me with your best shot. Sedan blev det hon och jag i tre år.

När den riktiga Pat Benatar hördes överallt på radion med Love is a battlefield, blev ”Pat Benatar” gravid och försvann ur mitt liv för gott. Hennes iranska väninna hade då rekordsnabbt lärt sig svenska, träffat en finansvalp eller något sådant, fått barn och flyttat till Östermalm.

Sedan gick det några år när jag planlöst snurrade runt i tillvaron med några olika kvinnor.

Det var Stefan i skivaffären Pet Sounds, Quentin Tarantinos favoritbutik, som presenterade mig för Pernilla. Han har i många år haft ihop det med hon som jag vänstrade med när Pernilla var gravid.

Nu kan man säga att Pernilla och jag har kommit till ro.

Hon behöver inte ens säga ”the same procedure as last time, Jan-Olov”, som betjänten i den klassiska tv-sketchen som SVT visar varje nyårsafton.

Hon vet att jag alltid skulle svara samma sak:

– The same procedure as always, Pernilla.

Hon fixar med mitt hår i 40–45 minuter. Vi pratar om allt möjligt i livet. De jämngamla barnen, våra partners, semesterplaner, filmer, böcker, krogar, Lena Philipsson (Pernilla är från Vetlanda…) och andra viktiga saker.

Hon gör alltid sitt bästa för att jag ska se ut som John Lennon på skivomslaget till LP:n Beatles for sale från 1964. Och jag lämnar frisörsalongen nöjd och belåten, trots att jag alltid snarare ser ut som Bobby Ewing under 1980-talets storhetstid i tv-serien Dallas.

Sedan går jag hem, tvättar håret igen och rufsar till det på mitt eget sätt.

Det är sådant vi män gör. Så kommer vi alltid att bedra våra frisörer, hur trogna vi än är mot dem …

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 62. Familj: Olle, 18, och Greta, 17, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

Vår livsstil kommer framstå som galen

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistRedan i början av 1960-talet började nedskräpning bli ett problem utmed kusterna. När svensk tv 1964 gjorde en instruktionsfilm om sjövett ägnade man problemet ett alldeles eget avsnitt. Bland annat visar den korta filmen hur man på bästa sätt hanterar sina sopor till sjöss. Lösningen var typisk för den tiden och gick i korta drag ut på att se till att sänka skiten på djupet.

Bäst var att lägga alltsammans i en papplåda tillsammans med ett par stora stenar, knyta ihop paketet och hiva det överbord. Ett par hål i sidan på lådan gjorde att den försvann ur sikte lite extra snabbt. Enstaka ölburkar kunde snabbsänkas i djupet med hjälp av ett par lufthål i botten.

I dag ter sig allt detta såklart som fullständigt vansinne. Men så brukar det vara. I backspegeln har vi alla perfekt syn. Exemplen på detta är många.

På 1920-talet sågs cigarettrökning som höjden av sportighet. På 1950-talet såldes amfetamin som bantningspreparat. Asbest ansågs länge vara ett fantastiskt byggmaterial och det supergiftiga ämnet kreosot betraktades som ett utmärkt impregneringsmedel för trä.

Av detta kan vi lära en sak, nämligen att mycket av det vi i dag tar för normalt och vettigt kommer att framstå som rena galenskapen.

Frågan är bara vad.

Förbränningen av fossila bränslen betraktas ju redan som ett uppenbart vansinne av stora delar av världen, så det räknas liksom inte riktigt i det här sammanhanget. Detsamma gäller den huvudlösa överanvändningen av antibiotika som på sikt hotar göra oss helt värnlösa mot våra värsta fiender, bakterierna.

Men det finns ett par allmänt accepterade nutida företeelser som våra barn och barnbarn garanterat kommer att ställa sig undrande till.

Det första är vår sockerkonsumtion. Forskare har i decennier varnat för sockrets hälsorisker. Massor av studier har visat att det är kopplat till hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer, metabolt syndrom – till och med alzheimer. Ändå fortsätter vi vräka i oss. Min egen arbetsplats är inget undantag. Varje framgång, jubilar och storhelg ska firas med tårtor, godis och glass. I stort sett all fabrikslagad mat innehåller massor av socker. I lilla upplysta Sverige äter vi mer godis än i något annat land, drygt femton kilo per person och år. Även den vanliga maten är sötad till bredden. Ändå undrar vi varför alla dessa sjukdomar blir allt vanligare.

Jag är också rätt säker på att mina barnbarn kommer att undra hur i helvete vi tänkte när vi glatt fyllde planeten med plast. Varje år dumpas åtta miljoner ton i haven. Till år 2050 beräknas det finnas mer plast än fisk i haven. Det räcker med att åka till Bohusläns kust för att inse vidden av eländet. Där spolas 800 ton skräp från hela Europa iland varje år. När jag förra sommaren besökte Havstenssunds skärgård tvingades jag vada fram genom drivor av sopor på stränderna. Plastpåsar, plastförpackningar, plastflaskor, plastleksaker – ni fattar. Djuren misstar de färglada plastgrejerna för mat och dör med magarna fyllda med osmältbar skit som vi lämnat efter oss genom snart 70 års manisk plastkonsumtion.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Sist jag blev skitförbannad var…

…när jag försökte ta mig hem genom den alltmer kaotiska Stockholmstrafiken.

2. Alla borde se filmen…

… Plastic Ocean av dokumentärfilmaren Craig Leeson. Av uppenbara skäl.

3. Min bästa huskur vid förkylning är…

…en stor whiskey och en bok.

Ta mig till Jane Austen-landet

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenNär jag var i New York första gången mötte jag en tjej som bodde i samma hus som rollkaraktären Carrie Bradshaw i Sex and the city. Varje dag möttes hon av stora turistgrupper med kvinnor som satt på hennes trapp och fotograferade varann. Festligt, härligt men ibland även väldigt irriterande, svarade hon när jag frågade vad hon tyckte om det.

– Men jag vet så klart att det är en ynnest att få bo i de här kvarteren, så jag skulle aldrig få för mig att klaga.

Somliga bor redan mitt i en tv-serie, andra åker tvärs över hela världen för att besöka den plats de har drömt sig bort till. Det finns så klart en stark lockelse i att se den där Sex and the city-trappan i verkligheten. Vi kommer närmare Carrie. Närmare ett annat, mer spännande liv. Närmare det liv vi lever oss in i en halvtimme framför tv:n eller datorskärmen där Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte sippar på varsin Cosmopolitan och kvickt avhandlar ämnena män och sex. När du sitter på en berömd trapp på Manhattan tillsammans med väninnorna leker livet. Ingen trist vardag finns i sikte.

I dag finns det mängder av skräddarsydda resor och rundturer till filmernas och tv-seriernas magiska världar. Eller magiska och magiska. Ibland kanske man vill åka rätt in i en gubbes vardag. Visste ni att man kan åka i hundraåringens (efter boken och filmen Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann) fotspår i Flen?

Bussturen går från vårdcentralen i Malmköping, över Heden och sedan vidare till Byringe station, precis som huvudkaraktären Allan Karlsson gjorde.

Och precis lika exotiskt som Manhattan ter sig för ett svenskt Sex and the city-fan är Stockholm för utländska turister som har läst böckerna eller sett filmerna om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Under guidade turer på Södermalm kan de följa Stieg Larssons Millenuim-karaktärer i fotspåren.

Själv skulle jag vilja besöka Jane Austen-landet. Den storslagna engelska naturen, de små pittoreska byarna, slotten och trädgårdarna där Austens böcker ofta utspelar sig, är min drömvärld. Guiden får gärna besitta samma klipska ironi som Jane Austen och dagarna ska bestämt avslutas med en madeira eller sherry vid öppna spisen.

I år är det 200 år sedan Jane Austen dog och vi hyllar henne, den värld och de människor hon så skarpsinnigt skildrade i veckans tidning.

Vill du ha mer spänning? Fler riddare, bågskyttar och jättevargar? Läskiga monster som heter White walkers? Nu drar sjunde säsongen av tv-serien Game of thrones i gång och vi har besökt Nordirland där större delen av serien har spelats in. Läs om det på sidorna 64–68.

Vuxendom, rena leken … eller?

av Söndagsredaktionen

Olivia Svenson, Olivia SvenssonSå här i post-studenttider kan jag berätta att det här med vara vuxen egentligen inte behöver vara så klurigt. Faktum är att vuxendomen kan kokas ner till ynka tre riktigt viktiga måsten:

1. Var hel och ren.

2. Kom i tid.

3, Håll ordning på dina papper.

Den sista punkten är den viktigaste för inga deodoranter i världen kan rädda ett bortslarvat brev från en myndig myndighet. Och breven kommer att komma: vi talar försäkringar, hyreskontrakt, avtal, räkningar, biljetter, kvitton, bostadsföreningsutskick, kontoutdrag, fondavräkningar, läkarbesked… Trots den digitala utvecklingen tvingas man som vuxen hantera enorma högar med papper varje år, och högarna har förmågan att limma fast sig på köksbordet för evigt om man inte agerar. En del går i sophanteringen direkt, en del ska sparas av någon oklar arkiveringsorsak, andra åtgärdas direkt.

Som deklarationen. Den river man snabbt ut ur plasten, ögnar igenom, hoppar av glädje eller rycker på axlarna eller svär åt. Och sen greppar man telefonen/datorn och knappar in de där raderna av siffror så att man alldeles säkert vet att den eventuella återbäringen dundrar in på kontot två veckor före midsommar precis som den brukar.

Väl?

Väl?

Vi kan väl dra igenom den tredje punkten igen:

3. Håll ordning på dina papper.

Det ska inte vara så klurigt.

Så varför upptäckte jag då den åttonde juni i år att det minsann inte alls var på väg några kulor till mitt konto? Varför sa handläggaren på Skatteverket med trött röst att det inte alls syntes att jag hade deklarerat? Varför sa hen till och med att jag inte alls hade deklarerat?

För att jag glömde deklarera.

Jag rev upp plasten, ögnade igenom, gladdes åt de sju lakanen som skulle förgylla min sommar OCH GLÖMDE SEN ATT KNAPPA IN DE DÄR RADERNA AV SIFFROR.

Man glömmer inte att deklarera. Själva inskickningsproceduren är den enklaste som finns, förutsatt att du inte har några avdrag eller tillägg att göra. Även en icke-vuxen skulle klara av uppgiften.

Men det är faktiskt här som det blir riktigt klurigt. För när man är vuxen är det ingen som ringer från Skatteverket den 3 maj och påminner dig om att du glömt. Det förväntas att du inte ska glömma.

Vi får lägga till en viktig punkt i vår lista:

4. Glöm inte att dubbelkolla så att du verkligen håller koll på dina papper. Annars kan det bli straffavgift och skam och alldeles för sena kulor och vi måste alltid komma i tid. Och vara hela och rena. Och komma i tid och vara hela och rena.

Vuxendom, rena leken ju.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är…

… ingefära, citron och honung i hett vatten. Blanda, drick.

2. Sist jag blev skitförbannad var…

… när jag höll på att bli överkörd av en stor, vräkig bil utanför dagis.

3. Alla borde se filmen…

…  Moderna tider med Charlie Chaplin… eftersom den är min absoluta favorit.

4. Jag blir charmad om …

… ni tar mitt filmtips ovan på allvar.

Veckans krönikör

Namn: Olivia Svenson.

Ålder: 39 år.

Familj: Son och sambo.

Bor: Stockholm.

Gör: Arbetar som journalist.

Kredda 13-årskrisen

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineVarför heter det 40-årskris? Jag har tänkt på det ett tag. Som att det skulle vara den stora och enda krisen i ens liv. Den får oförtjänt mycket uppmärksamhet tycker jag.

Vad hände med 13-årskrisen? Den får ingen kredd alls. 13-årskrisen där man helt plötsligt blev fåordig, bara fick fram ett grumligt ”mm” eller ett snäsigt, suckande ”jaaa” om någon vuxen tilltalade en.

Då när det kändes jobbigt att möta en annans blick, när ingen deodorant i världen var tillräckligt potent och finnarna blommade upp i ansiktet. Då när kroppen värkte och allt blev så jäkla svårt.

Då när man kunde skolka från skolan bara för att man hade fått för sig att man var ful och äcklig och ville skona omgivningen från en själv. Fastän nästan alla var dumma i huvudet.

Och sedan kom 16-årskrisen. Varför pratar vi inte om den?

16-årskrisen var likadan som 13-årskrisen men med tillägget mega-ångest. Ångest för framtiden. Ångest för att bli ensam kvar när alla andra blev ihop med någon. Ångest för att kanske aldrig bli älskad eller kunna älska. Ångest för att få aids och dö. Ångest för att vara blekast på badplatsen. Ångest för det man sa på skolgården igår. Ångest för det man inte sa. Ingen räknar in 16-årskrisen när man pratar om livskriser.  Jag tycker att det är orättvist. Varför får 40-årskrisen all ära och glans? Den är ju rena
rama tramset i jämförelse.

Efter 26-årskrisen – vad ska jag egentligen
göra med mitt liv? – och 33-årskrisen – varför har jag inte kommit längre? Kommer jag någonsin att få ett fast jobb? Har jag cancer? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? – har man ju vant sig. Det är så här livet är. En enda lång kris.
Eller åtminstone en kamp.

När man fyller 40 har man hälften kvar. Om man har tur. Hälften har man lyckats ta sig igenom. Det är jäkligt bra gjort tycker jag. Hurra för alla 40-plussare! Din kris är snart avklarad, sen kommer nästa!

En som snart faktiskt har klarat av just hälften är kronprinsessan Victoria. I veckan fyller hon 40 år! I veckans tidning skriver vi om hennes hemliga nätverk.

Sida 1 av 119
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB