I eftermiddags träffade jag en man, ett par år äldre än mina 42, som var nere i helvetet för inte alls särskilt länge sedan. Han har nu kravlat sig upp och suger tag i livet igen.

Vi pratade om hur förtvivlat svårt det vanligtvis är att leva i nuet, men att det han har gått igenom fått upp hans ögon för hur skönt det är att spara på fina minnen och jobba på nya och samtidigt strunta i vad som händer i nästa vecka.

Jag har precis nattat mina barn. De sover så gott, men med mannens ord i minne ska jag gå in och ge dem en extra kram. Bara för att jag kan. Det kan inte han.

Ni kommer att få träffa honom i Söndag om några veckor och då fattar ni vad jag menar.