Arkiv för December 2017

- Sida 1 av 1

Självklart var det så här vi skulle bli

av Söndagsredaktionen

ÅsaPass m namnlowVinden drar i håret på Kista torg. Som så många gånger förr. Men inget är som då. Vår skola har bytt namn och centrum är numer en galleria.

På fotot i väskan ler vi på rad. Tandlösa gluggar, pippi-flätor, och så, förstås: vår jättesnälla fröken, som alltid spelade piano.

38 år har gått sen vi brottades i kapprummet, stod på led till matsalen. Jag kan knappt förstå att det faktiskt är 38 år sen vi grävde den där djupa gropen, som vi trodde skulle ta oss till Kina, på andra sidan jorden.

Minns ni?

Och vi frågade chans på varandra, lärde oss att cykla. Lekte ”killarna mot tjejerna”.

Nu ska vi ses igen. Klass 1c.

Det känns lite nervöst. För det är ju halvtid nu. Och vad blev det av oss? Var tog vi vägen, vi som var varandras början?

Jag tänker att en klassträff lite är som ett facit, på hur vi valde våra liv. Och möjligen kan vi haft med varandras val att göra. Jag vet inte på vilket sätt eller ens om min klass från lågstadiet, har något att göra med den jag blev.

Men det känns så nu. Ute på Kista torg. Det andra som slår mig är: kommer jag att känna igen alla? Kommer dom att känna igen mig?

Jag är inte först på plats i restaurangen. Runt långbordet i mitten står gestalterna från förr, barnansiktena som nu blivit, inte bara vuxna, utan äldre. Jag hinner tänka, och det tar en millesekund; undrar om David fortfarande är allergisk? Och vad har hänt med Marie-Louises flätor, varför har hon utsläppt hår?

Sedan kommer kramarna, från Johan, Jojje, Latifa, Annelie, Marie…

Herregud, vad säger man?

38 år, senare?

Sist vi sågs lekte vi på skolgården, och nu? Vilka är vi för varandra?

I mitten sitter fröken. Hon har tagit sig hela vägen hit från Ystad. Och hon har med sig filmen som vi spelade in i 2:an.

Det konstiga med detta möte är, att det faktiskt inte hänt så mycket.

Annika ler som då, och tja, det mesta är som då.

Jag förstår det ganska snart.

Fröken säger att vi var en mycket snäll klass, och det var vi nog. Med vuxna ögon kan jag se att vi är ungefär samma, som för 38 år sedan. Och det är inte förrän nu, som jag verkligen – för första gången någonsin ser, att ett liv emellan säkert kan spela in och göra sitt. Men att vi på det stora hela är de barn vi en gång var. Bara i andra kroppar. I andra slags liv.

När jag frågar en av killarna om han minns när han snurrade runt mig på skolgården så att jag flög in i en lyktstolpe, och behövde röntga näsan, gör han någon som jag inte sett på 38 år. Han drar handen över huvudet på ett mycket speciellt sätt.

Gesten känns bekant. Men jag hade glömt den. Nu ser jag: just det. Det är ju han. Det är ju så här han gör.

Jag tänker att det är ganska självklart att det var precis just så här, som vi alla skulle bli. Andreas som skrev finast i klassen är snickeridesigner, och jag som jämt ropade efter nya skrivböcker blev journalist.

Då hade vi inte kunnat veta, men nu ser vi att det vi en gång började tillsammans på något vis har fortsatt.

En märklig reflektion kanske, men stor för mig. Att få ha varit med från början.

Och att nu få facit.

När kvällen är slut och vinden drar på Kista torg säger vi lite skämtsamt att nästa träff – om 38 år blir på pensionärshemmet här i närheten.

Kanske blir det så.

Och i så fall undrar jag om min första tanke kommer att bli:

Var är Marie-Louises flätor?

Och Davids lilla plastpåse med specialkost?

 

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma: 

Metoo-rörelsen känns som en sån sak.

2. Min dröm om paradiset består av: 

Ospecifik plats, men gärna en känsla av skön balans mellan äventyr, lugn och många härliga skratt.

3. Mitt livs soundtrack är: 

Do you really want to hurt me? med Culture club.

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi. Familj: Tre döttrar och katten Svea.

Jag har ju hela veckan på mig

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenEn vecka kvar. Har ni köpt alla julklappar?

Inte jag. Ändå tänker jag varje år att jag ska vara ute i god tid. Jag ska skippa stressen.

Bilden har jag klar för mig: Jag ska sjunka ner i en mjuk fåtölj på något hemtrevligt fik mellan inhandlingarna. Jag ska smutta på en alldeles för kaloristinn tomte-latte medan jag tittar ut genom fönstret och ser alla andra rusa förbi. Sedan när jag är klar, och det blir jag ganska snart eftersom jag har börjat med julklappsinköpen redan i november, åker jag hem och slår avspänt och harmoniskt in alla paket. Vackert inslagna. Klappar att skylta med. Jag lägger dem under granen som jag klädde för någon vecka sedan. Lite senare, fortfarande tidigt på kvällen, åker jag iväg och träffar vänner och byter klappar.

Visst låter det mysigt? Så svårt ska det väl inte behöva vara. Det är ju inte rocket science. Men jag är inte gjord för mys – det är en sak som är säker. Mycket har jag fått höra men än så länge har ingen kallat mig harmonisk. Särskilt inte dagarna före jul. Och jag vet – det är mitt eget fel. Jag borde planera bättre och sluta vara en  tidsoptimist. Om jag någon gång ändå fick ändan ur vagnen och började inom rimlig tid, som min mamma – hon kan det där – hade jag och min bild av mig själv med gran, fikabesök och vännträffar levt i symbios med varandra. Kanske. Å andra sidan är det ju en hel vecka kvar till jul. Sju dagar. 168 timmar!

Jag kanske hinner. Om jag skippar ­latten.

Har du till skillnad från mig haft god framförhållning och har lite tid över?  Bläddra fram till sidan 62 och lär dig hur du fixar en snygg frilla till julen.

Och kanske fick du precis reda på  att några av dina inbjudna vänner och släktingar har slutat äta kött? Lugn, på sidorna 52–56 dukar vi fram gröna rätter till julbordet.

I tid eller otid – snart är vi alla redo för Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson och allt det där som hör julen till.

Att sörja ett barn ingen pratar om

av Söndagsredaktionen

50s00-andreashansson-153De mjuka djuren svävar som i slow motion i snören från taket. Spjälsängen tog flera dagar att montera.

I månader har hon kräkts och haft cravings för choklad och friterade lökringar med senap. Så kommer den sista rutinundersökningen. Han hjälper henne ur bilen, genom snömodden. I ett sterilt rum stelnar sköterskan till. Deras lilla dotter, som så tydligt ligger i den stora magen, lever inte längre. Hennes hjärta har slutat slå.

I Sverige föds varje år 110 000 barn, förra året var 414 av dem döda. Orsaken kan vara en infektion eller att moderkakan och navelsträngen inte lyckas ge tillräckligt med näring. För runt 50 barn förra året var orsaken helt okänd.

På medeltiden hade barnet inte fått begravas på Guds ”heliga mark”. Än i dag hittas små små kistor som desperata föräldrar pressat in i hålrum i kyrkväggar för att deras barn skulle få samma chans till frid som alla andra. Ännu på 70-talet gömdes dödfödda barn undan från föräldrar. De användes i de medicinska utbildningarna och slängdes som riskavfall ända fram till 1990-talet. Föräldrarna uppmanades krasst att försöka skaffa nya barn.

Traumat har historiskt sett sopats under mattan, av alla samhällsinstanser, och av oss medmänniskor. Men en ny rörelse har börjat. Karin Ekberg som 2013 gjorde den finstämda dokumentären Att skiljas om sina föräldrars skilsmässa släppte i år Efter Inez om Denize och Filip vars dotter Inez dog tre dagar före förlossningen.

Vid filmvisningarna runt om i landet har den fungerat som start till diskussion för andra drabbade. Många äldre kvinnor har brustit i gråt; de har aldrig fått prata om sitt döda barn, aldrig fått sörja det. Inte pratat om det, ens med sin man.

I dag vet vi att en regelrätt förlossning är en viktig del av sorgeprocessen. Därefter läggs
barnet i Sverige i en nedkyld bebissäng så att föräldrarna får mer tid att ta farväl, göra hand­avtryck och hålla om den lilla kroppen. Nu vill KD:s Annica Eclund att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda fallen där döds­orsaken är okänd, här finns mycket att göra.
Men resurserna måste till, också utomlands. 98 procent av fallen sker i fattigare länder.
1,3 miljoner dödsfall skulle kunna förhindras med vaccin.

När en av mina äldsta vänner, Kristina och hennes norska man Stian, födde sin dotter
Hilma förra året var hon död. Sedan dess har de varit noga med att man får prata med dem om det. Kristina anordnade en visning av Efter Inez i Oslo i höstas. Samtalet startade.
Genom sitt mod bidrar alla dessa föräldrar till att ge sina döda barn så mycket liv och kraft. Lilla Hilma lever i allra högsta grad i våra tankar, och genom att vi andra pratar om
henne och erkänner att hon fanns gör vi själva sorgeprocessen möjlig.

Hur sörjer man ett barn som ingen pratar om?

Som Kristina säger till mig: ”Jag tror det viktigaste vi alla borde bli bättre på är att
inte vara så rädda för att göra fel att vi hellre avstår än att prova. Det man gör eller säger i största välmening blir sällan fel. Våga vara sårbara och våga möta den som är sårbar”.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… observera hur jag är, utifrån och lämna rapport till mig själv.

2. Det äckligaste jag vet är … 

… egoism, våld och brist på empati.

3. Världen vore bra mycket vackrare om … 

… samhället skapade fler människor med empati – och mod att utöva den.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är … 

… ”men”. Ibland behövs det, ibland följs det av en onödig negativ bisats.

5. Jag rodnar när … 

… jag inser att jag hade fel.

 

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 31 år. Yrke: Reporter och redaktör på Aftonbladet. Familj: Mamma, pappa, tre syskon och fem syskonbarn. Bor: Lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm.

Segern var min varje gång

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineMemory. Av alla spel var jag bäst på det. Jag var överlägsen. Segern var min varje gång. Naturmemory var favoriten; små kort med bambi, marsvin, hästar och blommor låg vända mot bordet. Dolda. Men inte för mig.

Jag var fyra år och synsk. Och jag hade ett minne som en långsint, tjurig gammal häst. När väl kortparet med bambi en gång blivit synligt hade jag full koll på var det låg tills det var min tur. Sen rensade jag bordet. ”Jag vann jag vann jag vann”, triumferade jag gång på gång.

Min mormor, som var min extramamma, ansåg att jag var lite väl mallig. Hon tyckte synd om mina jämnåriga vänner som aldrig fick chansen och en dag fick hon nog. ”Veronica, nu lyssnar du på mig. Du behöver inte säga jag vann jag vann jag vann. Vi vet redan det. Och det är faktiskt inte rättvist att du vinner hela tiden, du måste låta dina vänner göra det ibland också annars blir dom ledsna. I dag är det deras tur”.

Underförstått: Jag skulle spela som en vuxen gör med barn. Jag skulle låtsas att jag var dummare än vad jag var. Vilken plåga. ”Neeeej”, skrek jag förfärat, men mormor lät sig inte blidkas. Det var inte vad hon sa. Det var blicken. Det här var minsann inte förhandlingsbart.

Jag låtsades. Vände upp fel kort. Vilken tid det tog! Jag kunde rakt inte förstå att det var så svårt för de andra och så lätt för mig. Hur kunde de inte komma ihåg vart korten låg? Det hela var mycket besynnerligt.

Utanför köksfönstret hade det börjat snöa igen. Mormor kom med varm choklad och korintkakor.

”Åh, vad jag är snäll som låter mina vänner vinna, ja, jag är en liten ängel”, tänkte jag.

Jag blev nästan tårögd – vilken godhjärtad själ jag var!

Då sa Ida:

”Ha ha, den här gången förlorar du, Veronica.”

Det gick så snabbt. Turen var min och jag hade glömt allt vad godhet hette. En inandningen, en uträkning, sen vände jag upp fjärilar, rävar, änder, ja hela Sveriges förbaskade fauna – och så var segern min: ”Jag vann, jag vann, jag vann!”, förkunnade jag och plirade nöjt på mina vänner.

Förundrade blickar. Gapande munnar. ­Under tre sekunder var allt tyst.

Sedan hörde jag mormor sucka djupt utifrån hallen.

Kul, mys eller bråk. Det kan gå lite hur som helst när man spelar spel. Bläddra fram till sidorna 52–61 där vi har betygsatt julens spel, ifall du ändå är sugen vill ta risken.

Tänk om allt varit klappat och klart

av Söndagsredaktionen

Anna Andersson m namnlågupplöstI våras recenserade jag två antologier, Brev till min dotter och Saker jag hade velat
veta när jag var 15
, som hade det gemensamt att det var äldre kvinnor som skrev till yngre. Det var många gånger insiktsfulla och kloka texter som helt klart innehöll goda råd till det uppväxande släktet. Men när jag läste dem mindes jag lite av hur det var att faktiskt vara 15 år och en sak mindes jag särskilt tydligt: det var fullständigt ointressant att ta råd av vuxna kvinnor. Och vuxna, det var alla över 20.

Vuxenlivet, trodde man, fungerade som en naturlag – det skulle bara falla på plats. Nån gång mellan 25 och 30, ungefär, skulle man ha allt – familj, jobb, hem, vänner – klart och livet skulle liksom vara färdigt.

Ha! Jag är nu 47 år och en sak har jag lärt mig: det blir aldrig färdigt. Att få de där bitarna på plats är ett ständigt pågående jobb. Ja just det, ett jobb. Visst kan man bara låta tiden ha sin gång men det betyder oftast att inget alls händer och om det mot förmodan gör det så är det inte det du ville.

För att göra det hela mer konkret så kan jag se mig om i mitt eget och vännernas liv just nu och det jag ser är det här: äktenskap i gungning, små barn med små problem och stora barn med stora, någon har en mobbningssituation på jobbet, en annan vill byta jobb för tredje gången på två år, gamla vänner som blir osams och över allt åldrande föräldrar med allt längre medicinlistor.

Jodå, det händer förstås bra saker också: nån blir nykär efter en jobbig skilsmässa, en som får en bok antagen och utgiven, nån får ett mycket välförtjänt toppjobb, det kommer en sladdis, en annan kommer tillbaka efter en lång sjukskrivning.

Det. händer. saker. hela. tiden. Man kan tro att det bara är ett talessätt men det är alldeles sant att vila, det får man göra i graven.

Jag ska inte bagatellisera riktigt svåra händelser, som dödsfall, sjukdomar och skilsmässor, men dessa andra ständiga justeringar av livslinjen tillhör ju också livets charm. Om det verkligen hade varit som man trodde när man var 15, att allt var klappat och klart vid 28, skulle ju tillvaron vara rätt trist. Och när livet är tufft är det också skönt att baserat på egen erfarenhet veta att det kommer att vända.
Någon gång.
Jag kan skriva detta här, trygg i förvissningen att de som kommer att läsa mest är män­niskor i min egen ålder som säkert känner igen sig i det mesta. 15-åringarna struntar i våra samlade klokskaper och det är nog bra eftersom ett råd från mig så lätt skulle kunna låta som en varning och att gå ut i livet med rädsla är ingen bra förutsättning.

Förlåt, vad sa du? Borde jag se över mitt pensionssparande? Äta mer kalcium för att mota benskörheten i grind, ställa mig i kö till äldreboenden och skriva ett testamente?

Äsch, det hinner jag sen. Jag har fullt upp med annat just nu.

Fotnot: Brev till min dotter (red Elcim Yilmaz, Forum) och Saker jag hade velat veta när jag var 15 (red. Johanna Wester och Diana Olofsson, Norstedts).

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… människor som kan vara genuint roliga utan att vara det på någon annans bekostnad.

2. Jag vill bli bättre på …

… franska.

3. Nästa resa går till… 

… Boden, för julfirande.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… 1955 eftersom det vore roligt att få träffa min mormor, som dog 1956.

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör annars: Redaktör för fredagsbilagan Femplus.

Det är filmerna som får oss att tina

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenRomcoms. Så heter filmgenren som är hetare än någonsin nu när snön faller. Ute är det köldgrader, vi slirar på hala vägar när vi stressar runt efter julklappar och vi snålar in på leenden.

Världen är kall, vi är karga. Men då har vi romcoms. Romantiska komedier i alla tv-kanaler. Som får oss att tina upp på kvällskvisten. Som får oss att känna oss bra.

Under dagen trängdes vi på bussen, i kassakön, vi har huttrat och vi har uthärdat. Och förmodligen även strösslat med uppgivna, otåliga blickar. Men nu sitter vi i soffan framför Julia Roberts och Hugh Grant och tänker att människor inte är så dumma ändå. Ja, de är ju ganska fina, till och med goda.

Även en misantrop kan bli frälst av en riktigt bra romcom. I två timmar eller tre.

Det är därför jag älskar romcoms. Jag vill bli lurad.

Jag vill hänga med Julia och Hugh, Cher, Nicolas och Emma och alla de andra som alltid är roliga, rörande, omtänksamma, vackra och vacklande. Jag vill gå genom Portobello Roads alla årstider medan Bill Withers sjunger Ain’t no sunshine (ett så mycket intressantare och snyggare sätt att vara olyckligt kär på än alla andra), gå på bröllop där alla tal är gränslösa och ingenting är tillrättalagt, jag vill gå på Opera med Nicolas Cage och vara så där charmigt italiensk som man bara är i Brooklyn.

Ja, min favoritfilm i genren är Mångalen från 1987. Cher med grå lockar i håret. En sårad, dramatisk och väldigt emotionell Nicolas Cage som utbrister saker som ”We are here to ruin ourselves and to break our hearts and love the wrong people and die ” (ungefär: vi är här för att fördärva oss själva, få våra hjärtan krossade, älska fel människor och dö). Omöjlig kärlek som blir möjlig, kloka Olympia Dukakis i ett innerligt samtal med en ömklig kvinnokarl på en kvarterskrog. Allt med New York som kuliss. Det är vackert. Fint. Omöjligt att inte älska. Jag vill gå omkring i den filmen länge, se upp på fullmånen och höra Dean Martin sjunga That’s amore.

Sedan ska jag tro på människan igen.

I veckans Söndag tipsar vi om böckernas motsvarighet till romcoms –  feel good-romanerna. Bläddra fram till sidan 81 och få full koll på vad du ska läsa om du vill bli förledd.

Släktforskning kanske är enklare, trots allt …

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonMånga släktforskar.

Och visst. Gillar SVT-serien Vem tror du att du är?, där svenska kändisar rotar i sitt förflutna, och älskar Allt för Sverige, med de galet känslosamma amerikanerna som söker sina svenska rötter.

Men vad gör man om dramatiken i den fattiga arbetar- och bondesläkten strax utanför Lin­köping bara tycks bestå i att morfar faktiskt hade börjat packa kofferten för att likt Karl-Oskar i Utvandrarna dra till Amerika, men i stället träffade mormor?

Jo, man blir glad, för annars hade jag ju inte funnits.

Kanske bättre att rota i något mer närliggande. Nutidens stora samtalsämne.

Var och hur man bor. Hur man hamnade där. Vad det kostar. Hur mycket lån man har. Hela jäkla bostadshistorien.

Situationen var faktiskt inte helt hopplös när jag flyttade till Stockholm 1976. Det gick att hyra i andra hand till rimliga priser även för en student. Men så började borgarna sälja ut alla hyreslägenheter. Sedan dess är det pengakrig som gäller. I kampen att få lån hos bankerna och att sedan buda över varandra på lägenheter som kostar närmare 100 000 kronor/kvadratmeter.

Men det är en annan historia.

Inget hinder för vad jag för åtskilliga år sedan tänkte dra igång:

Den blivande folkrörelsen #Lägenhetssnoka!

Att snoka rätt på vilka som bor där man själv har bott. Hur och varför de hamnade där. Hur de trivs. Och hur de har gjort om ”min” bostad.

Lät betydligt enklare än släktforskning. Inget letande i gamla kyrkböcker. Räcker att minnas sina gamla adresser. Och att man kan se självsäkert självklar ut när man smiter in genom ytterporten efter någon som kan portkoden.

Insåg sedan att för detta krävs ju både mod, framfusighet och uppfinningsrikedom.

När dörren öppnas och man möter en förvånad blick, ska man då:

Sjunga Tommy Nilsson-refrängen Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här?

Säga att man är fastighetsmäklare och vill värdera bostaden?

Eller säga som det är?

Inget av alternativen kändes som att de borgade för framgång. Snarare en stängd dörr.

När jag återvänder till de forna hemtrakterna, händer det att jag kör förbi huset i Gistad där jag bodde till åtta års ålder. Och det i Slaka, där jag sedan bodde fram till jag var 21. Särskilt det första har byggts om och till. Har ibland tänkt att om jag knackade på och berättade att morfar respektive min pappa faktiskt byggde husen med sina egna händer, skulle de nuvarande ägarna själva kanske bli lite nyfikna och släppa in mig.

Har ännu inte vågat.

Så lägenhetssnokandet har inte varit särskilt lyckosamt.

Häromåret låg min gamla hyrestvåa på Bergsunds strand – ovanligt planerad etagevåning, med egen uteplats – ute till försäljning, nu som nyrenoverad bostadsrätt för många miljoner kronor.

Strax innan lägenhetsvisningen, ringde chefen och lade ut ett viktigt jobb på mig. Tittar i morgon kväll, tänkte jag. Men visningen ställdes in. Lägenheten hade sålts.

Av de elva lägenheter i Tumba och Bagarmossen, på Kungsholmen och Södermalm, som jag har bott i, har jag bara fått koll på ungefär en halv.

Skulle för 11-12 år sedan hämta dottern som hade lekt hos en dagiskamrat. På en av mina gamla adresser. Ringde på ”min” gamla dörr. Dottern var redan påklädd, så jag kom inte längre än in i hallen. Kunde bara ana en ihopslagning av flera mindre lägenheter till en stor. Spännande.

Nästa gång, tänkte jag. Men då hade lekkamratens föräldrar skilt sig och flyttat till nya bostäder.

Släktforskning kanske är enklare, trots allt…

 

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 62. Familj: Olle, 18, och Greta, 17, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.
Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma…  

…en oförrätt. Långsinthet är en dygd.

2. Min dröm om paradiset består av…  

…en strandservering med parasoll, frusna margaritas på bordet och vid bordet bredvid sitter First Aid Kit som en livs levande jukebox och sjunger sånger jag beställer.

3. Mitt livs soundtrack är… 

…Eldkvarns samlade verk. Det finns en ”Plura”-låt för i stort sett allt som har hänt eller händer i ens liv.

4. På sociala medier lajkar jag mest…  

…ingenting. Vill inte uppmuntra den narcissism som råder på sociala medier.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB