Arkiv för February 2020

- Sida 1 av 1

Insikten slår mig som en käftsmäll

av Söndagsredaktionen

Det händer att jag googlar mig själv. Denna smått narcissistiska, osmickrande vana föddes när min debutroman Vi ses i Disneyland släpptes på Norstedts under våren 2017 och göddes av att varje googling resulterade i nya träffar. Det blev som ett gift att leta rätt på vartenda litet tyck om boken. Oavsett om tycket var positivt eller häcklande ville jag veta.

Nu har jag sannolikt tagit del av de flesta läsarreaktioner som skvalpar omkring i cyberrymden och mitt feedback-behov har mattats av. Ändå skriver jag mitt namn i sökfältet då och då trots att jag vet att jag kommer att bli besviken över bristen på litterär uppmärksamhet.

Mitt fåfänga sökande har gjort mig observant på ett annat fenomen: de många sidor som specialiserar sig på värdelösa men samtidigt märkligt intressanta detaljer om din, min och alla andras existenser. Om vi inte googlar oss själva, googlar vi uppenbarligen grannar, kolleger, vänner och kändisar så pass ofta att det går att tjäna pengar på nyfikenheten.

Sajten merinfo.se berättar att jag är kvinna (sant), har fyllt 54 år (ja, ja), att jag bor med tre andra personer (yes!) och att mina namnsdagar infaller den 24 januari (Erika) och 9 december (Anna). Jag får också veta att det finns 23 443 personer i Sverige som heter Erika och att det är det 151:e vanligaste namnet. Kändisar som delar min födelsedag (18 september) är till exempel operasångerskan Siv Wennberg, artisten Tone Norum, skådisen Måns Nathanaelson och filmstjärnan Greta Garbo. Hade hon varit i livet skulle hon ha fyllt 115 i höst.

Sidan Mr Koll avslöjar att jag inte har åtalats för brott, ej förekommit i tvistemål eller stämning och att jag inte är särskilt populär: Erika är inte mer eftersökt än andra. Denna månad har vi hittills lämnat ut information om henne vid ett tillfälle (japp, till undertecknad, nyss).

Den mest ambitiösa tjänsten, Ratsit, konstaterar att min nästa födelsedag inträffar på en fredag (hurra!) och att jag föddes en lördag för knappt 20 000 dagar sedan i jungfruns tecken då Tage Erlander satt som statsminister och Malmö FF var svenska mästare i fotboll.

Jag får också veta att i mitt postnummerområde är Volkswagen det populäraste bilmärket, att det finns 37 287 inkomstmiljonärer och att andelen personer med betalningsanmärkningar är 3,1 procent. Medelinkomsten ligger på 436 726 kronor per år och kvinnors lön uppgår till 75,2 procent av männens. Snittet för landet är 74,2.

Den sista uppgiften får mig att studsa till. Självklart är jag medveten om att vi kvinnor tjänar sämre än män, men när faktumet dyker upp som en okommenterad realitet bland all övrig data är det som att få en käftsmäll.

Jag minns hur vår son Joel ifrågasatte detta när han bara var 11 (han har nu fyllt 22):
– Hur kommer det sig att kvinnor har lägre lön än män? För samma jobb? Jag menar, är det inte väldigt omodernt?
Jo, min älskade son, det är extremt mossigt.

Tack och lov är din generation mer modern än min. När du googlar dig själv i framtiden kommer infon vara med som en historisk kuriositet: När Joel Scott föddes på 1990-talet tjänade en kvinna bara tre fjärdedelar av en mans lön.

Tänka sig.

4x tankar i mitt huvud:
1. Innan jag somnar tänker jag …
… på hur skönt det ska bli att sova.

2. För att imponera på mig …
… lär du dig skillnaden mellan hur orden ”före” och ”innan” används.

3. Jag är besatt av …
… bra tv-serier. Just nu ser jag fram emot fjärde säsongen av Better things som kommer den 5 mars på HBO (gott om tid att kolla i kapp om du har missat denna pärla).

4. Senast jag lärde mig något nytt …
… var i går då jag läste att dvärgplaneten Pluto har en isglaciär som ser ut som ett hjärta. Vackert.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn Joel, 22 och Freja, 20 samt hunden Monty, 10.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Författare och redaktionell printchef på Aftonbladet.

Här är mitt liv i VERSALER

av Söndagsredaktionen

Rubriken satt där: ”NAKENCHOCK!” Det är jag som var nattchefen som gjorde förstasidan på Aftonbladet med ordet som skulle hamna i Svenska Akademiens ordlista – och få Lasse Berghagen att skämta om det i Allsång på Skansen.

Ibland landar den direkt, ibland krävs lång tid av lagarbete innan den sitter. Rubriken.

Det har blivit tusentals löpsedlar och förstasidor under mina snart 40 år som journalist och redaktör. Jag har jobbat med ett hantverk som får många att förfasa sig, som ibland triggar de stora känslorna eller lockar fram ett skratt. Men framför allt – och viktigast: det lockar till läsning.

När jag frågade kollegorna om en klassisk rubrik de minns kom svaret snabbt: ”SVART HJÄRTA LIKA RÖTT SOM VITT”. Den sattes av legendariske redaktören Sigge Ågren efter historiens första hjärttransplantation 1968, då en svart mans hjärta opererades in i en vit man.

Det är inte reportrar eller fotografer som sätter rubrikerna, det gör vi redigerare och redaktörer. ”HV OCH FASA” – Min karriär började på sporten där jag var redigerare och satte den här rubriken när ishockeylaget HV71 hade fått massor av utvisningar under en match. Jag fick fast jobb.

Just sportjournalistiken har en historia av fyndiga och vitsiga rubriker: ”STAKA OM SNAVFEL”. Rubriken sattes till en bild där svenske skidåkaren Teodor Pettersson i VM 2017 trasslade in sig i staven och föll. Eller ”STEEN OCH STANLEY”, den givna rubriken till en bild där ishockeyspelaren Alexander Steen höjer segerpokalen efter att ha vunnit Stanley Cup 2019.

Största delen i mitt ”rubrikliv” har jag jobbat med vanliga nyheter. Alla artiklar behöver vad vi kallar en vinkel, det vill säga det som är själva grejen med artikeln. Finns en tydlig vinkel är det lättare att sätta rubrik. Är den otydlig är det svårt att formulera något bra.

Rubrikernas vardag handlar mycket om brott, olyckor, politik. Då känns det ibland svårt att variera sig, men med små medel kan man ändå lyfta en enkel nyhetsartikel. Som när en massa kor hade rymt ut på en landsväg: ”JUST MU: KOR PÅ E22”.

”Åhfanismen” är en viktig del i vårt jobb. Vad betyder det? Jo, i all enkelhet så hoppas vi att läsaren ska utropa ”Åh fan” när hen ser tidningssidan. Som när denna rubrik sattes till en bild där Lady Gaga hade en ny, spektakulär frisyr: ”LADY OCH KALUFSEN”.

Att hitta på nya kärnfulla ord är kvällstidningens specialitet. Till väder: SNÖSMOCKA, RYSSKYLA. Mästerkockarna: SÅSPANIK, KRYDDKUPP. Melodifestivalen: RÖSTRASERI, MÅNSTERRYSARE.

Och såklart NAKENCHOCK. Året var 2002. Plötsligt låg bilden där i den gamla tjockdatorn. Afrodite skulle tävla i Eurovisionfinalen och vi hade en artikel där de visade upp sina nya scenkläder – hudfärgade kroppsstrumpor under tunna bastkjolar. När de snurrade i dansen såg det som om de var helt nakna under. Inför alla miljontals tv-tittare.

Tack vare mitt rubrikliv har jag inbjudits att diskutera löpsedlar i både TV4:s morgonsoffa och i olika radioprogram.

Och om jag är på en middag som är lite seg och tråkig, brukar jag säga att det är jag som gör rubrikerna på Aftonbladet. Efter det är det inte längre tyst runt bordet.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min största förebild just nu …
… är alla de som kämpar
i vården trots galna politiska beslut.

2. Folk stör sig på att jag …
… är så tekniskt okunnig.

3. Jag stör mig på att …
… all teknik är gjord av nördar som lägger in onödiga funktioner.

4. Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… när jag som sexåring åkte rälsbuss från Malmö till Skanör och hoppade av en station för tidigt och plötsligt stod helt ensam ute på ett fält medan tåget for iväg.

Veckans krönikör
Namn: Nils Franchell.
Ålder: 62.
Familj: Maken Pär och min stora regnbågsfamilj. < strong>Bor: Stockholm.
Yrke: Printredaktör på Aftonbladet.

Kan mumintrollet lära mig dinera solo?

av Söndagsredaktionen

Det finns få saker som skrämmer mig lika mycket som ett litet bord med vit duk, en ensam tallrik, ett lätt middagssorl och en vältummad meny.

Jag får puls bara av att tänka på en servitör vars bländvita leende byts till en kvävd suck när han inser att ”det inte blir några fler i sällskapet.”

Att äta ensam är en klirrande ångest där stimmet av skratt bara förstärker tomheten.

Där sitter hon. Ensam.

I mitt jobb händer det allt som oftast att jag ändå hamnar där. Det räcker med en intervju långt hemifrån för att middagspaniken ska vara ett faktum.

Där och då hör jag en fiktiv självhjälpscoach viska i mitt öra att jag ska utmana min ångest. Väl till bords känner jag mig lika flämtande osäker som stearinljuset framför mig.

Men då brukar jag trösta mig med att jag i alla fall är trendig.

En renässans för ensamätande är nämligen i antågande.

I stora delar av Asien är det sedan länge accepterat att äta solo. I Sydkorea finns till och med redan ett ord för det: Honbap. Instagram svämmar över av ensamma honbaps som glatt visar upp sina singelmåltider. Det är nudlar och grönsaker och leenden. Det ser faktiskt inte så farligt ut och fungerar ungefär som KBT-terapi för mig. Varje bild får min ensamätar-rädsla att mattas en aning.

Fenomenet mukbang kanske kan bota min fobi? Ordagrant betyder det ätsändning och är rätt och slätt människor som äter framför kameran – fenomenet påstås kunna fylla tomrummet efter en bordsgranne.

Jag kollar igenom ett par klipp. Människor smaskar och smackar. Det är närbilder på jätteräkor och folk som får mat mellan tänderna.

För miljoner människor är det här prima middagssällskap. Det finns restauranger med mukbang-tema, där singelbord är en självklar del av inredningen.

Men nja. För mig fungerar det precis tvärtom, middagen blir en avgrund av ensamhet och det känns bara dystert att inte kunna tala om för personen mittemot att hen har spenat mellan tänderna.

Forskaren Joachim Sundqvist på Umeå universitet ser fenomenet från ett annat håll.

– För mig är mukbang kanske en av de mest sociala måltiderna som kan tänkas, nästan i paritet med Nobelbanketten. Du bjuder ju in, i princip, hela världen att delta i din måltid.

Och det är ju minst sagt sant. En av de absolut största mukbang-stjärnorna har 2,6 miljoner följare på Youtube.

Men det finns fler exempel. På Moomin café i Tokyo äter du helt ensam, förutom att ett stort vitt fluffigt mumintroll gör dig sällskap vid bordet.

Det är lite oklart vad mumintrollet har för funktion. En stor vit vän som ska ge trygghet och mys? Hm. Mumintrollet förstärker väl snarare känslan av utanförskap och skulle i alla fall få mig att mer identifiera mig med Sniff, Mumins räddhågsne och osäkre vän.

En trendrapport från PR-byrån Food and friends (sorgligt namn i sammanhanget) såg soloätande som den hetaste trenden i fjol. De menar att alla restauranger med självaktning i New York och London dukar bord för ensamätare.

En het trend. En ynklig stol och en ensam tallrik. Och en stenåldershjärna som ber mig att fly från det dukade, högst civiliserade bordet eftersom jag uppenbarligen har tappat bort min flock.

3x tankar i mitt huvud:
1. Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… hur mycket fossilt bränsle som ständigt förbränns. Och försvinner. För alltid.

2. Jag är otippat bra på …
… kristyr. På min gravsten ska det stå: ”Hon var i alla fall bra på kristyr.”

3. I mitt kylskåp finns det alltid …
… olika sorters sylt som mamma har kokat. Och ketchup. Barnen äter allt (nåja) om de får ketchup till.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik och barnen Alfred, Klara och Adrian. Plus två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Söndag.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Carl Sköldbäck
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB